När alla infunnit sig började Paulus tala till dem.
Först började han med att tala om hur han uppträtt bland dem. "Ni vet hur jag uppträtt bland er hela tiden, från första dagen jag kom hit till Asien. Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och under prövningar som jag utsatts för genom judarnas anslag."
Han lastar alltså inte dessa äldste för vad han utstått utan han vet att det är judarnas anslag som vållat dem så mycket sorg och problem.
Paulus fortsätter med att tala om att hann varit helt öppen med dem och aldrig dolt något. "Jag har inte varit rädd för att låta er veta det som gagnar er, utan har undervisat er om det, offentligt och i hemmen, och jag har enträget uppmanat både judar och greker att omvända sig till Gud och tro på vår herre Jesus Kristus.
Här ser vi ett exempel på att Paulus kunde vara rak i sin kommunikation trots att han var "allt för alla". Han gjorde ingen skillnad på juden och greken, och självklart var judarna mest arga, eftersom de i sina egna ögon satt inne med sanningen. Grekerna hade inte alls samma anledning till ilska. Möjligen kunde de mest lärda bland dem skaka på huvudet och anse sig för mer än denna kristna tro, men ilska - nej! Förföljelsen kom helt klart från judarna.
Sedan aviserar Paulus sin resa och sitt förestående lidande. Han gör det framför en pålitlig grupp av äldste troligen för att i det sista visa på exempel genom sitt eget liv. "Nu känner jag mig tvingad att resa till Jerusalem, utan att veta vad som ska möta mig där. Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad försäkrar att bojor och lidanden väntar mig. Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus att vittna om Guds nåderika evangelium."
Här förbereds de på att de ska mista Paulus. De får också höra att hans kallelse håller även i denna stund. Han ägnar ingen tid till förföljarna utan berättar istället om Jesus och om det lopp han ska fullfölja.
Sedan kommer avskedet. "Och nu ser ni mig aldrig mer, det vet jag, alla ni som jag har besökt och förkunnat riket för. Därför vill jag denna dag bedyra att jag är utan skuld om någon går förlorad. Ty jag har inte varit rädd för att delge er allt som hör till Guds plan."
Och vi får här höra om att Paulus vet om att han inte står i skuld till någon. Han berättar också att de ska aldrig se honom mera, så säker var han på att resan till Jerusalem skulle innebära slutet för honom. Han säger också åter igen att allt har han berättat för dem.
Slutligen några avskedsord och förmaningar. "Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han vunnit åt sig med sin sons blod."
När Paulus talar om att de ska ge akt på sig själva och hjorden så talar han om vakenhet och nykterhet. De skulle vara herdar för församlingen.
Och på detta varningar. "Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna, och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar. "
Avfallet och förvillelsen kommer ur deras egna led. Inifrån.
Sedan överlämnar han dem i Guds händer. Han påminner dem om att han aldrig velat ta emot pengar från dem utan hans syfte har hela tiden varit att genom sitt exempel visa att de ska ta sig an de svaga. "Det är saligare att ge än att få."
När Paulus hållit detta tal föll han på knä och bad med alla de andra. De grät häftigt och omfamnade honom och kysste honom. Det som smärtade dem mest var hans ord om att de aldrig skulle få se honom igen. Slutligen följde de honom till båten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar