onsdag 31 december 2014

Inte med våld

Joh 6:15 Jesus förstod att de tänkte komma och göra honom till kung med våld, och han drog sig undan upp till berget igen, helt ensam.

Den här händelsen inträffade efter bespisningsundret där 5000 män blev mättade. När folket såg allt bröd som samlades ihop och det under som hade skett kom de till tro på honom. "Han måste vara Profeten som skall komma till världen!" (Joh 6:14)

Men Jesus visste att tron bara grundade sig på det under de hade sett. De ville ha brödet men de ville inte veta av honom eller Fadern som sänt honom. Därför förkunnar han dagen därpå om brödet från himlen. Joh 6:56 Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Och människorna kunde inte alls ta till sig det här utan menade att det var ett svårt tal, "vem står ut med att höra det?"

Senare när de flesta människorna lämnat Jesus och lärjungarna står kvar förklarar Jesus mera för dem, och säger att orden är ande och liv, "det är anden som ger liv, köttet hjälper inte". Och Petrus erkänner att de inte kan gå till någon annan eftersom det är Jesus som har det levande ordet.

Men för att återgå till detta första bibelställe, så visste alltså Jesus att människorna ville göra honom till konung med våld. Det skulle betyda att någon reses till konung antingen han ville det eller inte. Folket kunde utse åt sig en konung och föra fram honom med våld.

Våldet är inte alltid fysikt, det finns annat våld, som när ord missbrukas och när maktpositioner används fel. Vi kan i bön uppleva att det pågår krig i andevärlden och allt har inte med det "onda" att göra - utan människornas viljor krockar, även med de bästa ambitioner. Men låt oss visa varandra respekt och göra vad vi kan för att inte "utvälja kungar med våld". Det för aldrig något gott med sig. Vår Kung som vi tror på, han nedsteg från sitt rike av fri vilja och allt han gjorde var av fri vilja, och nu sitter han åter på Faderns högra sida för att mana gott för oss. Det är honom vi väntar på.


onsdag 17 december 2014

Gud i bastun

Det händer inte alltför ofta att jag skriver vittnesbörd. Men jag upplever att den här händelsen är värd att förmedla.

Jag var på badhuset och efter det att jag simmat klart ville jag gå till bastun. Först försökte jag ligga allra överst, men det blev för varmt och efter en stund flyttade jag ner. Då noterade jag att fler satt i bastun, men jag började inte prata utan lade mig ner på nedersta bänken.

Medan jag låg där började några av de som satt i bastun talas vid ivrigt - på tigrinja! Men tonläget var vänligt och jag låg så bekvämt att jag slumrade till lite. När jag vaknade sa jag till dem: "jag somnade nästan av era röster, det är så skönt när man inte förstår, då blir man inte nyfiken", varpå den ena svarade: "vi pratade bara om Gud". Och sen vidtog ett mycket upplyftande samtal. Vilket vittnesbörd den ena kvinnan hade. Det var så fantastiskt men ska inte lämna ut det personliga här utan jag hoppas att du får möta henne också. Gud hade verkligen gjort sådana mirakel i hennes liv och hon lyste när hon berättade om hur mycket hon älskade Jesus. "Jag är kär, jag är förälskad, jag älskar Jesus, Han är så underbar", ja, detta och liknande sa hon hela tiden mellan de personliga bitarna. Hennes väninna var mera tyst men i bastun fanns ytterligare en person som hela tiden var tyst. Efter en stund vände jag mig till henne och sa: "blir du störd av allt prat om Gud här inne?" Nej, svarade hon, jag tror också på Gud. Jag tror också på Jesus men mest Muhammed och det är samma Gud.

Oj, nu blev det lite svårt, men Gud gav orden och jag fick säga: "bed den Helige Ande hjälpa dig att säga om det är samma Gud. Jesus sa ju att han var enda vägen", sedan fortsatte den kvinnan som var så kär i Jesus att berätta och fylla i, och den muslimska kvinnan svarade hela tiden att det är "samma Gud". Vi vittnade för henne alla tre och jag tror att hon fick mycket sått in i sitt hjärta den stunden.

Den kvinna som berättade att hon älskade Jesus så mycket hon hade första gången lärt känna honom genom en röst i sitt eget hjärta och genom den rösten lärde hon sig sedan hitta och läsa i Bibeln. Jag är så tacksam att vi fick en så fin stund på ett helt oväntat ställe. Gud är god!



Bön: Jesus tack för att jag fick möta kvinnorna i bastun som vittnade så frimodigt. Tack för att också jag fick vittna och tack Herre för den sådd som gick ut. 

tisdag 16 december 2014

RFSL avvisar SvK:s önskan om certifiering!

Lukas Berggren, chefredaktör och ansvarig utgivare av Världen idag, skrev igår en ledare vars innehåll är mycket häpnadsväckande. Ledarens rubrik: Förlåta eller certifiera synd, ger redan den en fingervisning om hållningen i certifieringsdebatten, men här handlar det alltså inte i första hand om Svenska kyrkans eventuella samvetsbetänkligheter kring homosexualiteten, utan här handlar det om RFSL:s betänkligheter till kyrkan!

Lukas Berggren skriver att kyrkomötet under förra året beslutade att "uppmuntra stiften att genomföra hbt-certifikat på Svenska kyrkans arbetsplatser". Förra veckan redovisades en förstudie till detta där det framkom det i förstudien följande referat av RFSL:s ställningstagande:

"RFSL avser inte att hbt-certifiera arbetsplatser i Svenska kyrkan med sin certifiering. De motiverar detta beslut med att de inte certifierar ideologier och menar att en certifiering av en arbetsplats i Svenska kyrkan skulle kunna missuppfattas som en certifiering av Svenska kyrkans bekännelse och lära."

Berggren fortsätter i ledaren att samtala kring frågans olika aspekter, bland annat ekonomiska, och ideologiska. Och jag ber dig som läsare att läsa ledaren i sin helhet, men jag vill stanna vid detta oerhörda som händer.

Att certifiera är att myndiggöra. Jag har tidigare skrivit om ursprunget till uttrycket och vad myndigheterna de facto lämnat över till en förening. Redan tidigare stod vi inför det faktum att:

1. Synd godkändes av kyrkan
2. Dess förespråkare behövde därmed ingen förlåtelse
3. Organiserade grupper av dessa kunde till och med rikta anspråk på kyrkan och dess förkunnelse
4. Myndigheter och kyrkor "gick med på" att låta denna förening certifiera dem till kunskap om sin livsstil och sin ideologi.

Fråntagna sin makt och värdighet står de nu avvisade av RFSL.

Som kristna har vi en levande Gud och ett levande, verkligt och sant Ord. Detta ord är heligt, rent och rättfärdigt i alla stycken. Den som tror på Gud och hans son Jesus Kristus blir räddad/frälst - inte bara här i den här tiden, utan för ett liv i evighet!!!

Vilket enormt värde!!!

Tänk att många lägger ut många tusen kronor för att kanske få några år extra på jorden, när det eviga livet och Guds rike redan här och nu är gratis och fritt. Och betänk att denne vår Gud, Fader och Herre önskar gemenskap med oss. Och han vill att vi ska gå hans ärenden. Denne skapare och frälsare har gett oss principer för livet och allt levande. Dessa principer är inte svåra. Det handlar om kärlek.

Skulle då en förening av något slag kunna rubba denne Skapare och frälsare? Nej, och åter nej!

Svenska kyrkan skulle aldrig ha inlåtit sig i denna oheliga allians. Nu skördar de frukten. Jag såg att de ska utbilda egna informatörer och göra någon "egen" hbt-cerfifiering internt. Detta önskar jag att de omedelbart slår ur hågen. Allt vad helighet och tro är hånas i dessa sammanhang. I sommarens Pridefestival kunde t.ex. deltagare pröva på BDSM - tekniker och andra för kristen tro väsensfrämmande företeelser. I allt detta deltar t.ex. Sensus och Bilda (men jag är tacksam över att det inte blev av med sammanslagning).

Citerar slutligen Berggren: "Faktum är att Svenska kyrkans egen ledning borde borde inse det orimliga i att en organisation som RFSL ska överpröva kyrkans bekännelse och lära."


Kjöllers postmoderna etik

Dagens Nyheters krönikör Hanne Kjöller slår till igen! Denna gång under rubriken: Mer moralism än realism. Underrubriken lyder: Om valet att försöka skaffa barn är individens, kan inte försörjningsplikten i första hand läggas på staten.

Först, innan jag går in på etiska aspekter av innehållet i denna krönika, skulle jag helt kort vilja påpeka att denna rubrik innefattar i stort sett varje tillblivet barn i västvärlden, utom dem som kommer till genom s.k. misstag. Det är den första logiska kullerbyttan, och den andra är ordet "första hand" - det är aldrig statens ansvar i första hand att försörja barnen. De bidrag som finns för barnen är det allmänna barnbidraget och för ensamma föräldrar s.k. bidragsförskott. Bidragsförskottet kom till på grund av att många (företrädesvis fäder) inte betalade sitt lagstadgade underhåll till barnen efter en separation. Då trädde staten in som en garant och tanken är ju att båda föräldrarna ska bidra till barnens försörjning, så detta bidragsförskott är en miniminivå som ska utbetalas till den förälder som har vårdnaden där de ska återkräva beloppet av den andre föräldern. I vissa fall kan inte pengarna återkrävas och då kan det ju ses som ett bidrag.

Med detta sagt vill jag komma till några springande punkter i Hanne Kjöllers krönika.

1. Varför skulle kärnfamiljen vara ett unket ideal? Fortfarande - trots all propaganda - är kärnfamiljen den form som de allra flesta växer upp i.
2. Varför skulle staten bidra till att befrukta en rad ensamstående föräldrar när all kunskap och tidigare erfarenhet genom århundraden med tydlighet har visat att de barnen generellt sett får svårare vuxenliv?
3. Och på vilket sätt anser du att flergifte eller familjer med många föräldrar skulle bidra till ökad trygghet? I ett samhälle där det är svårt även för två personer att hålla sams. Tryggheten måste bli mycket liten i en sådan konstellation. Då är flergenerationsboende, storfamiljsboende eller nära församlingsliv att föredra.

Kjöller inleder artikeln med att försvara privat spermadonation. Hon tycker inte att det skulle utgöra något problem om en och samma donator ger upphov till ett hundratal barn med tanke på att det land vi bor i snart har 10 miljoner invånare. Och varför, menar Kjöller, skulle en sådan donator behöva visa något intyg på sin hälsa, det gör vi ju inte heller i våra fasta relationer?

Hela artikeln utgör en soppa av åsikter och etiskt moraliserande utifrån den fattiga basen postmodernism och relativism. En politisk korrekthet fullständigt utan udd. Den enda gräns Kjöller till slut sätter mot hela det postmodernistiska korthuset är att staten inte borde försörja de barn som tillkommit genom insemination till ensamstående. Här faller Kjöller tillbaka något till 1900-talets åtskillnad på värdiga och inte värdiga bidragsmottagare där man av tradition ofta talat om olika principer för att bedöma denna värdighet. (ex. fattigdom av egen förskyllan eller genom sjukdom)

Som kristen vill jag fortsätta tro att varje barn är en Guds gåva. Även dessa barn som tillkommit genom s.k. misstag eller utanför äktenskap. Denna gåva förvaltas bäst av två vuxna föräldrar, en kvinna och en man, i ett äktenskap, men när det inte är möjligt kan barn ändå få god uppväxt med hjälp av vänner, släkt och församlingsgemenskap (om man har sådan). Den propaganda som dagens uppväxande släkte förses med är förödande. Det borde vara tvingande att skolan fick lära ut hur verkligheten ser ut. Hur många människor som faktiskt lever i vissa typer av familjer. Skulle vi lyssna på propagandan och dess överdrivna beskrivningar om heterogenititet och upplösning skulle många kunna få den uppfattningen att det rör sig om verklighetsbeskrivningar - vilket det lyckligtvis inte gör. Men tänk på att barnen växer upp i denna propaganda! Och varför är vi så blinda? Vi kan förfasas över nazitidens propaganda, men vi ser inte det som händer i nutiden.

Bön: Jag ber dig Herre i Jesu Kristi namn att du låter sanningen om familjen bli känd i skolan och bland barnen. Jag ber dig att den propagandamaskin som fått tillgång till det uppväxande släktet ska genomlysas och bekämpas. 






tisdag 2 december 2014

Han är det...

2 Kor 5:18 Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst

Job 7:17-18 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga, synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Gud som är universums skapare och allting levandes tillkomst, upphöjd över allt, och som existerar i evighet, som är själva existensens urform och upphov, han är det som tänker på människan. Han är det som ger akt på henne så noga och synar henne varje morgon. Han är det också som sände sin egen son att dö i vårt ställe, medan vi ännu var onda. Han är det som förlåter synder och som genom Kristus har ställt oss i försoningens tjänst. Han är det. Han är det som vi ska se upp till och tacka när det går oss väl, men Han är det också som vi ska tillbedja i dödsskuggans dal. Han är det som är ljuset på vår stig och Han är det som gör Ordet levande. Han är full av sanning och nåd och han är det som strålar av rättfärdighet. Han är ljuvlig och underbar och hans vägar är rätta.

Varför skulle vi inte lyda en sådan Gud?

Bön: Herre, du som är allt i alla, lär oss förmedla ditt hopp och ditt ljus. Lär oss leva i och av ditt eget Ord. 



torsdag 27 november 2014

För evangeliets skull

Mark 10:29 Jesus sade: "Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull (30) utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. ¨

Vi följer inte Jesus, vår Herre, för gåvornas skull, men vi vet och får ofta erfara att han verkligen håller sina löften. Allt förses vi med när vi följer honom. Hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar. Ingenting ska fattas oss.

Mark 10:45 Ty människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

I det tjänandet kan vi ibland få uppleva brist, men vi vet och förstår att Hans hand är med i allt.


måndag 24 november 2014

Hanne Kjöller om skolplikten

2014-11-22 skrev Dagens Nyheters ledarskribent, Hanne Kjöller en artikel med rubriken: Extremisterna som håller barnen hemma.

Artikeln var i sin helhet riktad till en mycket smal grupp. Gruppen den riktades mot var min egen hemförsamling, Maranataförsamlingen i Stockholm. Den var särskilt riktad mot barnfamiljerna och den hemundervisning som församlingen bedrivit i många år i Pilgrimsskolan.

Kjöller inleder sin artikel med frågan: "Visste ni att det finns barn i Sverige som aldrig sätter sin fot i den svenska grundskolan?" Sedan berättar hon att själv visste hon ingenting om detta förrän hon informerats av Stockholms kommuns förra skolborgarråd, Lotta Edholm.

I slutet av sin artikel går Kjöller igenom lämpliga och eventuellt möjliga "straff" till dessa som underlåter att låta sina barn gå i den svenska grundskolan. Kan högre viten vara en bra metod? Eller kanske kan samhället omhänderta barnen i stället?

Alla dessa frågor reser Kjöller utan att ha tagit reda på något om undervisningen eller vad föräldrarna anfört för skäl för att hålla barnen hemma från svenska grundskolan. Hon har aldrig besökt församlingen och så vitt jag vet heller inte varit i kontakt med någon här. Kjöller har dessutom med största säkerhet inte heller läst på eller tagit reda på något om hemundervisning och att det idag är den absolut snabbast växande undervisningsformen. Fördelarna med och resultaten av hemundervisning är slående! (Men jag själv, som skriver denna blogg har tyvärr inte själv undervisat mina barn på det sättet då jag inte var med i församlingen på den tiden mina barn gick i skola.)

Föreningen Rohus verkar för hemundervisning och önskar flera förändringar i samhället där det ska möjliggöras istället för förbjudas. Berno Vidén har skrivit mycket om hemundervisning och dess fördelar genom åren. Hans Lindelöw har även han mycket information i ämnet.. Ja, för den som verkligen vill ha information finns det mycket att läsa och ta reda på. Det hade varit önskvärt att DN:s ledarskribent haft det omdömet och intresset.

Kjöller avslutar sin artikel med att ställa skolplikten mot föräldramakten.

Och, det borde fler göra! Som förälder är du ansvarig för ditt barn, men samhället fostrar ditt barn större del av tiden än du! Ditt barn matas med information som är direkt olämplig för barn att höra och om det finns föräldrar som verkligen vill ta hela ansvaret för sina barn och fostra dem som kristna, då kallas de "extremister" och blir behandlade som brottslingar och påförda viten.

Nu ber jag dig Hanne Kjöller att du tar reda på mera fakta om hemundervisning och sedan sätter dig ner och skriver en bättre artikel nästa gång!

Därefter lyssnade Gud

Ibland kan det hända att vi upplever att något står emellan oss själva och Gud. Gud lyssnar inte som förut, eller är det vi som inte hör som förut?

I 2 Sam 21 läser vi om en hungersnöd som varade i tre år och som föranledde David att söka Herrens ansikte. Herren svarade honom: "Detta sker på grund av Saul och hans blodbefläckade hus, därför att han dödade gibeoniterna."

Gibeoniterna hade från början lurat till sig välsignelsen från Josua, som var Herrens sändebud. De klädde ut sig i slitna kläder och skor, hade utslitna vinläglar och spruckna skor. De påstod sig ha rest från ett avlägset land och de hade kommit "för Herrens, din Guds skull." (Jos 9:3-14)

Jos 9:15-20 Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle få leva, och menighetens furstar gav dem sin ed. Men när tre dagar hade gått fick de höra att männen var deras grannar, ja, att de bodde mitt ibland dem. Då bröt Israels barn upp och kom på tredje dagen till deras städer, dessa var Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. Men Israels barn angrep dem inte, eftersom menighetens furstar hade hade givit dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela menigheten knotade mot furstarna. Då svarade alla furstarna hela menigheten: "Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem. Så här ska vi göra med dem: "Vi ska låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem."

Och nu många år senare när David söker Guds ansikte för att få ledning kring den långa hungersnöden får han svaret att det beror på att eden till gibeoniterna brutits. Många av dem dödades av Saul.

2 Sam 21:2 Då kallade kungen till sig gibeoniterna: "Vad skall jag göra för er? Och hur skall jag bringa försoning, så att ni välsignar Herrens arvedel?

Här kopplas på ett mycket konkret sätt hungersnöden och den uteblivna välsignelsen till gibeoniterna. Det folk som en gång lurat till sig välsignelsen av Josua och furstarna i menigheten. Det folk som alltsedan dess tjänat som vedhuggare och tjänare till israeliterna. Nu skulle de plötsligt begära en upprättelse för de dödade gibeoniterna. De säger att de inte vill ha någon ekonomisk ersättning och inte vill de heller döda någon israelit, men de begärde sju av Sauls söner, att de skulle utlämnas till dem för att "de skulle hängas upp inför Herren, i Sauls, Herrens utvaldes, Gibea".

Och så skedde det också.

Alla dessa som utlämnades nämns vid namn och deras ben återfördes senare och Saul och hans son Jonathan begravdes i Benjamins land (2 Sam 21:13-14).

..."Man gjorde allt vad kungen befallt. Därefter lyssnade Gud till landets bön.

Bön: Käre Herre nu ber vi dig i Jesu namn att visa oss hur vi kan agera för att öppna himlens fönster över dagens församlingar! 




torsdag 20 november 2014

Ska barn och ungdomar kalla sig trans?

Idag "firades" Transgenders day of Remembrance. På Aftonbladets debattsida finns en artikel om dessa transpersoner och varför de ska ihågkommas med en egen dag. Den som skrivit artikeln heter Frank Berglund, ordförande i RFSL ungdom.

Artikelns rubrik, Transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter, varken förvånar eller upprör längre. Den propaganda som vi utsatts för i flera årtionden har verkat på det sättet att många somnat och det krävs något mera uppseendeväckande än det faktum att s.k. transpersoner tillhör gruppen människor som har vissa rättigheter för att vi ska reagera.

Ungdomarna som kallar sig trans, känner sig exkluderade och diskriminerade. De upplever att de utsätts för transfobi i mötet med andra människor. RFSL-ungdom vill råda bot på det här genom att förenkla ytterligare vad gäller könsbyten så att den 18-årsgräns som finns idag ska sänkas ytterligare.

Det faktum att hela 65 % av unga transpersoner har övervägt att ta sitt eget liv och att var tredje transperson försökt, hänvisar alltså Berglund till att dessa unga människor har utsatts för transfobi! Kan det inte, herr Berglund, vara så att epitetet som sådant för dessa ungdomar in i en obekväm fålla där de ska uppfylla och leva ut vissa kriterier knutna till den påtagna identiteten snarare? Kan det vara så att det faktum att dessa ungdomar inte alls är mogna vare sig för utlevd sexualitet i någon form, och absolut inte är mogna att ta beslut om könsbyte: kan det vara detta som påverkar deras psykiska hälsa så till den milda grad att de inte orkar leva.

Ord formar och skapar. Orden är inte oskyldiga. De formar en verklighet! Därför borde inte ungdomar under 18 år kalla sig för transpersoner över huvud taget. De borde få vara fria. Gud har skapat människan fri och vi ska inte gå in i påklistrade roller och epitet som gör att livslusten försvinner.

Denne Berglund känner också till beklagansvärda fall av unga "transpersoner" som inte har fått stöd från sina föräldrar och därför förlorat kontakten med sina föräldrar och blivit bostadslösa. Då får man ju fråga: vilka uppmuntrar ungdomarna att ta dessa steg? Hur kan vårdapparaten ställa upp för barn i så låg ålder och påbörja "transutredningar"?

LÅT BARNEN VARA BARN. SEXUALISERA INTE ALLA IDENTITETER. MÄNNISKAN HAR NÅGOT OVANFÖR MIDJAN OCKSÅ.


Synden

Synden som kräftsvulst
Men vilken kräftsvulst är inte synden! Synden är något fasansfullt - det säger oss den heliga Skrift, och det säger oss livets verklighet. (Schlink, Basilea: Så blir man en ny människa, Evangeliepress, 1989)

Orden ovan är en del av inledningen till Moder Basilea Schlinks bok; Så blir man en ny människa. Den boken har följt mig i många år och är en av ett fåtal böcker som jag måste återvända till gång på gång. Jesu frälsningsverk är fullbordat, men hur mycket tar jag till mig själv och hur mycket låter jag mig förändras av Guds helige ande? Här beskriver B.S sitt eget uppvaknande. Hade Jesusnamnet blivit en formel? Något som alltid fungerade? Eller handlade det om en levande gemenskap med honom som gav sitt liv för oss?

Hon menar att hon inte i "trons bön varje dag tagit itu med sitt (mitt) väsens syndiga bindningar, de som kränkte Jesus och som band mig vid denna värld och vid Satan". Hon säger vidare att en sådan passivitet inför synden är onaturlig och att vi med varje medel måste bekämpa synden i vårt eget väsen i tro. B:S jämför den dödliga synden med en dödlig kräftsvulst (cancersvulst) och säger att gäller det den fysiska hälsan gör vi allt för att rädda vårt liv, men när det gäller själen så anstränger vi oss inte alls på samma sätt. Ändå kan cancern bara ge en lekamlig död.

Ja, synden är ett gift, som ger oss döden och därtill den eviga döden, ett ohyggligt borttvinande, som var dag äger rum på nytt. Därför sa Jesus till sina lärjungar: "Frukta icke för dem, som väl kan döda kroppen men icke har makt att döda själen. Frukta hellre för honom, som har makt att fördärva både kropp och själ i helvetet (Matt 10:28). (B.S som ovan)

Det har hänt att jag fått frågan om varför jag läser den här boken, med påståenden som "vila i nåden", "allt är klart", "gör dig inte bekymmer", osv. De som yttrar detta tror kanske att boken är en nedslående läsning. Att allt känns fullständigt omöjligt när man läser kapitel efter kapitel och var och en av synderna är till döds. Men faktum är att det ger stor glädje att läsa boken. Frälsningsverket blir ännu större när man förstår vidden av vad Herren gjort för oss. Nu har boken en del ålderdomliga uttryck och ord, men jag önskar verkligen att du ger dig tid att läsa den. Det är så mycket som man faktiskt aldrig tänker på i sin vardag men som man bör påminna sig om ibland.

Dessutom har jag många gånger tänkt när jag varit på väckelsemöten med förbön för helande i slutet, att alltid räknas olika kroppsdelar upp, aldrig själsliga åkommor! Tänk när de ropar upp: "Du som är stridslysten, Herren har sett dig", "du som lider av penningbegär, ta emot förbön", "du som lider av respektlöshet", osv. B.S talar också mycket om att vi många gånger får ett stort medlidande med synden. Vi vill linda in den och vårda den istället för att bli av med den. Här behöver vi alla hjälp!

Bön: Herre, hjälp oss att se och bekänna våra synder. Att verkligen sträva efter att bli av med dem tillsammans med dig. Tack för allt du gjort. 












Eli och hans söner

1 Sam 1:25 De slaktade tjuren, och sedan förde de pojken till Eli.
(Levande Bibeln, 2009)

De flesta av oss känner bakgrunden. Elkanas två hustrur, Hannas barnlöshet och hennes utgjutande av sin nöd inför prästen Eli, som "satt på sin vanliga plats vid ingången" (1 Sam 1:9) när hon gick till Herrens tält. Vi har också läst och hört om Samuel, och känner till de böcker som upptecknats om honom och folket han ledde. Det var den pojken som fördes fram till Eli. Det var den pojken som nyligen avvants från bröstet och som var denna barnlösa kvinnas första barn.

Vi läser att Hanna lämnade Samuel hos Eli med orden, "så länge han lever tillhör han Herren". (1 Sam 1:28) och vi ser vidare att Elkana återvände till Rama utan Samuel, som blev en Herrens tjänare under Eli. (1 Sam 2:11)

Vidare läser vi om platsen där den lille pojken lämnades. Platsen där prästen Eli tjänstgjorde. Platsen som var helgad för tjänstgöring för Herren.

Elis söner var onda män. som inte älskade Herren. När någon offrade ett djur brukade de skicka ut en tjänare med en treuddig köttgaffel. Den stötte han ner i grytan medan köttet från det offrade djuret kokades, och krävde sedan att den bit som kom upp skulle tillhöra Elis söner. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Silo för att tillbe. Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet på altaret och sa: "Ge mig det råa köttet, inte det kokta, så att jag kan steka det åt prästen". Om då mannen som offrade köttet svarade: "Du får så mycket du vill ha, men först måste fettet brännas som lagen kräver", brukade tjänaren säga: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld". (1 Sam 2:13-16)

Och detta råkade alla israeliter ut för som kom för att offra. Vi vet att Hanna och Elkana kom varje år för att offra. Och varje år hade Hanna sytt en ny linneefod till Samuel. Vi vet också att Hanna och Elkana blev trogna sitt löfte till Herren, men hur svårt måste det inte ha varit för dem! Att se dessa onda Elis söner! Hur de hanterade offren och på vilket sätt människorna som kommit för att offra bemöttes. Hur svårt måste det inte ha varit för moders- och fadershjärtat att stå fast i löftet om att lämna Samuel på denna plats? (obs! detta är reflektioner och framgår inte i texten)

Denna synd var mycket stor i Herrens ögon. Den visade att man behandlade folkets offer utan respekt. (1 Sam 2:17)

Synden var stor i Herrens ögon. Herren ser med allvar på folkets offer. Idag offrar vi inte kött eller brännoffer som i gamla förbundet, men vi offrar tid, pengar, arbetskraft och kärlek till Guds verk. Att trampa detta under fötterna är en allvarlig synd i Herrens ögon. Vi måste hantera offren på det sätt som blir Herren till behag.

Eli hade blivit mycket gammal men var ändå uppmärksam på vad som hände omkring honom. Han fick till och med veta att hans söner förförde de unga kvinnorna som assisterade vid ingången till templet. (1 Sam 2:22)

Den här synden var mycket grov. Förförelsen av dessa unga kvinnor var illa nog, men att det skedde av Herrens tjänare och i ingången till Herrens tempel var inte ens för prästen Eli möjligt att sona. Synden var direkt riktad mot Herren själv.

Idag pågår också liknande och ännu värre kränkningar av Herren. Så kallade kristna bildningsförbund ansluter sig till RFSL:s pridefestivaler där i år bl.a. besökare kunde introduceras till BDSM (sadomasoschism) och andra erotiska tekniker. Vi vet också att Härnösands domkyrka lagt in en regnbågsmatta i kyrkorummet för att hylla denna synd. Att Visby stift var först bland stiften att låta föreningen RFSL certifiera sig (godkänna kunskap om hbt). Att en efter en s.k kändis klivit fram "ur garderoben", samt att land efter land stiftat lagar som godkänner människans agerande. Denna synd är mycket stor i Herrens ögon. I Elis familj kunde han inte ens sona sina söners synd. Två av dem fick efter profetord mista livet på samma dag. Det var Hofni och Pinehas.

Profeten som besökte Eli påminde honom först om Guds löften och Guds kraft, därefter sade han att han inte frångick sitt löfte om att Levi stam alltid skulle få vara präster men att den synd som försiggick omöjligt fick fortgå.

Därför förklarar jag, Herren, Israels Gud, att även om jag har lovat att din del av Levi stam alltid ska vara präster, är det otänkbart att ni ska fortsätta handla som ni gör. Jag kommer bara att ära dem som ärar mig, och jag kommer att förakta dem som föraktar mig. (1 Sam 2:30)

Gud ärar bara dem som ärar honom. Det betyder att vi ska leva vårt liv till hans ära. Inte bara på en söndag, eller på ett möte eller i åsyn av andra kristna. Vi ska alltid leva till hans ära, och det är att lyssna till honom, lyda honom och att ge sitt liv för honom. Om vi säger att vi har gemenskap med Honom men väljer att vandra i mörkret, då ljuger vi och sanningen finns inte i oss.

I Elis fall blev följderna enorma. Det vilade en sådan förbannelse över prästerskapet. Varje familjemedlem skulle dö i förtid och de skulle under sin levnad få möta mycket sorg, nöd och bedrövelse. Och dessutom skulle alla Elis ättlingar tvingas böja sig för att tigga om sitt bröd.

Om du som inte är kristen läser det här blir du kanske avskräckt och tänker; en så sträng Gud kan jag inte tro på. Men jag vill säga till dig att Herren är god och långmodig, full av nåd och barmhärtighet. Han förlåter de värsta synder och han förlåter om igen! Hans nåd är oändlig, så länge vi tror på honom och bekänner hans namn. Men detta som hände Elis familj var tyvärr tvunget att hända. Eli var präst och tjänade varje dag i tabernaklet. Hans söner tjänade även de i templet och deras fruktansvärda, våldsamma och vidriga beteende gav så allvarliga följder.Något annat hade varit omöjligt. Folkets förtroende för Herren själv stod på spel.

Och, min älskade vän, så är det idag också! Människornas förtroende för Herren själv står på spel.






måndag 6 oktober 2014

Är HERREN kär?

I kväll har jag deltagit i en direktsändning från radio Maranata, med temat, "Har du Herren kär?". Programledare var Tage Johansson och dessutom medverkade Hans Lindelöw, som för övrigt är den som oftast lett programmen innan.

Den vers som Tage använde som utgångspunkt var hämtad från 1 Kor 16:22 Om någon inte har Herren kär, skall han vara under förbannelse. Marana tha. 

Under programmets gång framkom att det framför allt handlar om Guds kärlek, agape, som är en utgivande och gudomlig kärlek. Hans läste också ur Joh: 21, det kända sammanhanget när Petrus upprättas efter sitt fall. Tre gånger får han frågan från Herren om han älskar honom och de två första gångerna frågar Jesus om agapekärleken och får svar med filoskärlek (mänsklig kärlek), tredje gången frågar Jesus själv efter den mänsliga kärleken. Och som vi vet hade Petrus Herren mycket kär. Nu kunde han verkligen följa, när Jesus sa: "Följ mig".

I psalm 116 ser vi ett liknande exempel på en kärlek grundad i upprättelse. En fullständig upprättelse!

Lovsång för räddning ur dödssnara

Jag har Herren kär, ty han hör min röst, mitt rop om nåd.
Han har vänt sitt öra till mig, i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
Dödens band omslöt mig, dödsrikets ångest grep mig, 
jag kom i ångest och bedrövelse.
Men jag åkallade HERRENs namn: "O, HERRE, rädda min själ."
HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.
HERREN bevarar enkla människor, jag var i elände och han frälste mig.
Vänd åter till din ro, min själ, 
ty HERREN har varit god mot dig.
Du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot från fall.
Jag ska vandra inför HERREN i de levandes land.
Jag tror därför talar jag, jag som plågades svårt, 
jag som sade i min ångest: "Alla människor är lögnare".

Hur ska jag kunna återgälda HERREN
alla hans välgärningar mot mig?
Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla HERRENs namn.
Jag vill infria mina löften till HERREN 
inför hela hans folk.

Dyrbar i HERRENs ögon är hans frommas död.
O, HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänarinnas son, 
du har lossat mina band.
Åt dig vill jag offra lovets offer, HERRENs namn vill jag åkalla.
Jag vill infria mina löften till HERREN 
inför hela hans folk, 
i gårdarna till HERRENs hus, mitt i dig, Jerusalem.
Halleluja!

Allt det här kan vi tacka Herren för. Vi får lova, prisa och tacka Honom för allt han gjort och att hans namn håller i evigheternas evighet. Det är ingen tillfällig räddning. Den gäller nu och för alltid.

I vår Herre Jesu Kristi namn.






onsdag 16 juli 2014

En hälsning till Guldkalven

Kära Guldkalv!

Jag upplever att jag måste sända dig några rader så att du förstår varför jag inte längre ägnar dig någon uppmärksamhet.

Jag förstår till fullo att du är sårad. Du som givit så många löften och utfästelser. Ingen kunde heller ha mer glans än du. Så ädel och dyrbar! Värdefull på allt sätt.

Men du förstår mig kanske bättre om jag säger att jag tillhör en annan. Han föddes i ett stall och fick lida mycket smälek och förföljelse. Han samlade skaror som du, eftersom han talade med makt och auktoritet och det var liv i hans ord.

Honom tillhör jag.

lördag 12 juli 2014

Hetiten Uria´s moral

Många gånger har du säkert hört berättelsen om David och Batseba. Hur David föll svårt och förförde Batseba medan hon ännu var gift med en annan man och sedan sände den mannen rakt in i döden för att han själv ville äga Batseba. Du har säkerligen även hört om detta, Davids synd, avslöjandet och sonandet av synden, och Guds stora barmhärtighet och upprättelse av David. Allt detta har du säkert hört. Men har du någonsin tänkt på händelseförloppet ur Uria´s synvinkel?

Hetiten Uria, denne stridsman vars hustru hans konung David förfört medan han var borta.

Det vi vet är att Batseba blivit havande efter sin natt med David, och att hon då sände bud till honom med det beskedet. Däremot vet vi ingenting om vem som var budbärare, vi vet heller ingenting om hur känt Batsebas nattliga besök hos David var bland tjänarna och vi sannerligen ännu mindre om något rykte eller ord nått Uria´s öron om vad som hade hänt under hans frånvaro. Men utifrån kontexten kan vi dra den slutsatsen att David och Batsebas synd inte var känd bland tjänarna och folket vid den här tidpunkten. Det kan vi sluta oss till utifrån det faktum att Davids plan med att kalla hem Uria från stridsfältet var att se till att han gick in till sin hustru och då skulle barnet som väntades anses vara Uria´s. David försökte överskyla sin synd.

David bjöd honom hem till sig och samtalade med honom om kriget och han sade till honom att tvätta sina fötter och gå hem. Han sände honom också en gåva. (2 Sam 11:8) Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.

Med den här handlingen vill Uria visa trohet till sitt uppdrag, att tjäna på fältet.

Han blir också kallad till David igen och David frågar honom om varför han inte gått hem till sitt hus, varpå Uria svarade:

"Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." (2 Sam 11:11)

Då sa David till honom att han skulle få fara tillbaka (till fältet) om han bara stannade i Jerusalem i två dagar. Sedan försökte David med att bjuda hem honom och låta honom äta och dricka så att han blev drucken, men också den gången gick han och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. (2 Sam 11:13)

Och när David ser att han inte kan överskyla sin synd på det här sättet går han ytterligare ett steg och sänder nu ett brev till Joab där han uppmanar honom att ställa Uria allra längst fram i ledet, där striden är som häftigast. (2 Sam 11:14-15)

När jag läser om Uria´s trohet mot sin överordnade och mot sitt uppdrag häpnar jag. Idag tar alla för givet att de kan gå hem till sitt eget hus på kvällen, eller direkt efter en resa. Vi tar också för givet att när klockan har kommit till ett visst klockslag är vår arbetsdag slut, då kan vi gå hem till vårt eget hus, vårt liv, vår fritid. Ingen ser detta som någonting konstigt. Konstigare vore det om vi mötte den här troheten idag, eller hängivenheten! Jag lämnar inte mitt uppdrag Herre, förrän jag ser att den här situationen är löst! Ja, vi har nog svårt att ens tänka oss in i situationen. Ändå är det ett sådant åtagande vi gör när vi ber Jesus bli vår Herre. Då äger han vår tid och vårt liv. Vi kan inte längre ställa vår kropp, vår tid och våra gåvor till syndens tjänst.

Att Uria handlade som han gjorde trots att det var hans kung som uppmanade honom att gå hem är anmärkningsvärt. Här krockar sannerligen moral, etik och rangordningar med varandra. Davids ord vägde ju tyngre än Joabs. Ändå kunde Uria inte förmå sig till att lyda David på den här punkten. Det skulle ha kränkt hans herre Joab, det skulle ha kränkt honom själv som soldat och det skulle ha kränkt hans kamrater. Han tog inte emot den gräddfil som David erbjöd. En genväg som inte skulle ha fört något gott med sig.


Bön: Herre lär mig, och lär oss, trohet till dig. Att inte acceptera och ta emot genvägar som inte kommer från dig. Herre lär oss strida inom de ramar som du har tilldelat oss var och en. Och lär oss lyda bara dig. 


torsdag 10 juli 2014

Vem dödade Abimelek?

Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. [kap]
Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den, [kap]
kastade en kvinna ner en kvarnsten på Abimeleks huvud och spräckte hans skalle. [kap]
Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog. [kap]

Abimelek hade gjort väldigt mycket ont. Han inledde sin bana genom att döda sina 
70 bröder. Han lyckades med det tilltaget genom skicklig argumentation.

"Säg så här till alla män i Sikem: Vilket är bäst för er: att alla Jerubbaals sjuttio söner råder över er, eller att en enda man råder över er? Kom också ihåg att jag är ert kött och blod." (Dom 9:2)

Vi känner igen grundtonen. Det är för mycket av regelverk, det är för många som bestämmer. Låt istället mig få råda över er. Jag är ert eget kött och blod. 

Och redan i versen därpå ser vi att släkten håller med. De håller omedelbart med. De blev inte tvingade till något brott utan de blev "vunna" för Abimelek. 

Då talade hans morbröder allt detta till hans förmån inför Sikems alla män. Dessa blev vunna för Abimelek, ty de tänkte: "Han är ju vår bror." (Dom 9:3)

Han är ju vår bror. 

Men vi ser att en profet, Jotam, uttalar sig om detta sedan inför de som mördat Abimeleks alla bröder. Han säger: Har ni verkligen handlat rätt?



Har ni alltså denna dag handlat rätt och riktigt mot Jerubbaal och 
hans hus, så gläd er över Abimelek, och må han glädja sig över er. [kap]
Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek." [kap]
Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. [kap]

Och denne Jotam fick gömma sig för sin broder Abimelek.

Abimelek gjorde hela tiden mycket ont. Men hans dagar ändades av en kvarnsten. 
Det var en kvinna i Tebes som klättrade upp i ett torn och kastade stenen ut stenen från tornet och spräckte Abimeleks huvud.
(Dom 9: 51-53)

Men Abimelek hann ropa på sin vapendragare innan han dog eftersom han inte ville 
utstå smäleken att ha blivit dödad av en kvinna. 
Trots det kan vi ännu läsa i Guds eget levande ord att det var just det han blev. 



onsdag 9 juli 2014

Birro´s stolthets mast felriktad!

Idag har vi fått veta att Marcus Birro ska konvertera till katolicismen. Han har, enligt Världen idag, tröttnat på den politiska styrningen av svenska kyrkan. Han säger vidare, enligt samma källa, att "han kan kompromissa om det mesta i sitt liv, men inte med sin tro." Han menar att tron är; "en stolt mast i hans liv som tidsandan endast är en sval bris emot.

Redan här finns flera saker att reagera på; Om Marcus Birro är så rädd för politisk styrning av religiösa ting, då undrar jag om han inte gått ur askan i elden? Är det några som har en politisk och världsomspännande agenda så är det katolska kyrkan.

Och även detta andra påstående om tron som den stolta masten i livet. Det är ju på många sätt sant, vi vet ju t.ex. att: "De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver ej rodna av blygsel" (Ps 34:6) och vi vet också att "den som berömmer sig ska berömma sig av Herren" (2 Kor 10: 17), men vi vet också att vi är frälsta endast av nåd, genom tron, Guds gåva är det. Ofta fick Paulus berömma sig av svaghet och vi  vet också att församlingens grundval inte är de stolta masternas arena.

Birro själv, säger i sin krönika i Expressen, att svenska kyrkan har blivit nästan kliniskt befriad från kristendom och att under de 14 år som gått sedan staten och kyrkan skildes åt har sekulariseringen påskyndats. Detta påpekande kan säkerligen många skriva under på! Andra som sett utvecklingen under fler årtionden, och även de mest pålästa, århundranden och mera, instämmer nog i den fortgående sekulariseringen vilken var påtaglig redan för flera hundra år sedan och som sedan ökat i omfattning och innehåll på ett sätt som ingen hade kunnat förutse oavsett var och när och vem man frågat.

Knappast hade ens en Guds egen profet kunnat frambära budskap vars innehåll vi i verkligheten ser inför våra ögon nu!

Och Birro talar sedan om andra sidor av svenska kyrkan, rädsla, svårighet med själavård, politisk styrning, och han tar även upp den begynnande och pågående förföljelsen av de som vågar tro på Guds ord sådant det står. Sedan pratar han lite mera om olika problem i kyrkan och övergår sedan i en oerhörd beundran över att påven tagit upp fallet Dawit Isaak.

"Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Davit Isaak."

Slutligen säger Marcus Birro överraskande på några få rader...

"Allt detta sammantaget, och min egen andliga resa de senaste åren, har nu lett mig till att det är dags att en gång för alla gå ut ur den svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen".

Kritiken som Birro framför, delas nog av många. Men varför ta detta steg till katolicismen? Det är verkligen att gå från det ena diket till det andra. Visst har katolska kyrkan fått en karismatisk ledare, men det hindrar inte att det är samma enorma världsordning som tidigare. Samma organisatoriska religiositet. Allt är sig likt...

Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? (Pred 1:3)




torsdag 3 juli 2014

Döden är på riktigt

Självmord minskar i befolkningen i stort men ökar bland ungdomarna.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/sjalvmordenblandunga/article18226777.ab

Kan sådana här trallvänliga sånger ha inverkan?


Glad melodi, trallvänlig...

Men vilket budskap!!!

En gång i tiden blev vi varnade för dolda reklamtrick i filmer och att vi skulle se upp för de små nyanserna. Den tiden verkar vara stenålder nu. Budskapen behöver inte döljas. De sjungs ut, dansas ut och lanseras som något positivt.

En annan kulturyttring som haft större och långt vidare inflytande än Säkerts svenska sång är filmerna och böckerna - Hunger games. Jag såg en av filmerna och måste erkänna att jag rycktes med i handlingen och fint skådespel. Ganska snart tystnade mina invändningar att döden förhärligades, förminskades och ingick som ett helt naturligt moment i filmen. De flesta känner väl till intrigen: att de från olika regioner ska skicka tävlade till hungerspel och sedan ska dessa tävla mot varandra på liv och död tills endast en överlevande finns kvar. Denne "segrare" (som mördat alla medtävlande) ska vara garanterad att få behålla sitt eget liv efter tävlingen, men i den här intrigen igångsätts ju ett spel som aldrig tidigare förekommit; segrarna från många årgångar tvingas ställa sig mot varandra i ett nytt hungerspel.

Och, jag vet, jag vet att detta är fiction, jag vet att sånger, filmer och böcker som förhärligar döden är "påhitt". Men de är så många just nu. De är så otroligt "inne" med döden.

Vet ungdomarna hur mycket de påverkas? Och vi som är troende, förstår vi att detta är en del i det antikristliga systemet. Döden förhärligas, värden förnekas och endast mörkret kan skänka vila.

Men vi tror på en Gud som lever. Vi tror på en Jesus som kan förändra allt och vi ber att föräldrar och vuxenvärld ska bli vakna över tidsandan som brer ut sig.


I sin stora barmhärtighet

1 Petr 1:3-4 Välsignad är vår Herre, Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse fött oss på nytt till ett levande hopp.

Ja, tänk att Jesu Kristi Fader också är vår Fader och tänk att denne i sin stora och omätliga nåd och barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp. Vi tror ju på en Gud som lever! Ingen annan Gud har begravts och stått upp från döden. Ingen annan Gud har tillbringat tid som människa bland människorna. Och denne, denne är det som fött oss på nytt till ett levande hopp. Och det är inte vilket hopp som helst. Många människor hoppas ju på olika saker och ting. Man brukar ofta säga att hoppet är det sista som överger en människa. Ibland kan hoppet slå fel och det visade sig vara förgäves, men då har hoppet ändå burit den människan under tiden den hoppades. Men det hopp som vi är födda till slår inte fel, det har en annan kvalitét. Det har ett evighetsvärde.

1 Petr 1: 6-7 Gläd er därför, om ni nu därför måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.

Hoppet vi är kallade till framkallar en tro som är värdefullare än guld och en dag ska den tror bli till en oerhörd och otystbar lovsång. Det blir sådan lovsång, sådan ära och sådant pris, som världen aldrig skådat och aldrig kommer att få skåda.

1 Petr 1: 8-9 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning.

Vårt hopp har ett mål! Det handlar om själarnas frälsning. Det handlar om evigt liv. Det handlar om livet här och nu. Det handlar om Guds rike som inte är av denna världen! Det handlar om det som inte kan köpas för pengar och det handlar om det som är gott, sant, rättfärdigt och evigt.

Målet är här, målet är nu, målet är himlen, målet är Jesus!

Tänk vilken skillnad mot att rädda kroppen, eller ägodelarna, eller miljön, eller det världsliga.

Vårt hopp slår inte fel. Den vi hoppas på lever och ska aldrig dö. Den vi hoppas på är sann och god. Därför kan vi redan nu jubla, tacka och prisa HERREN.




torsdag 22 maj 2014

En släkting till...

Joh 18:26 En av översteprästernas tjänare, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av, sade: "Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?"

När Petrus får den här frågan är det tredje gången han förnekar sin herre på en och samma natt. Samme Petrus som bara kort före bedyrat att han skulle ge sitt liv för Jesus. Samme Petrus som i Getsemane grep till svärd och högg örat av översteprästens tjänare Malkus. Samme Petrus som tillrättavisades av Jesus som sade: "Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?" (Joh 18:11) Och samme Petrus som gömde sig och förnekade att han kände Jesus precis i den svåraste stunden. Och samme Petrus som sedan blir upprättad till tjänst av den uppståndne Kristus.

Och den som ställde tredje frågan var alltså en släkting till Malkus, översteprästens tjänare. Den tjänare som i Getsemane förlorade örat, men även fick det satt på plats igen. Vi förstår att detta gjort intryck på tjänarna och prästerna som hade uppdraget att fängsla Herren. Örat var löst, örat blev fastsatt. Ja, säkert hade man talat om detta. "Såg ni verkligen rätt i mörkret?", "Lossnade verkligen örat?", "Ni kan inte ha sett fel?". Men tydligen hade händelsen så många vittnen och kanske var Malkus ett tillförlitligt sådant också eftersom händelsen redan så kort tid därefter omtalas som ett faktum.

Det var släktingen till Malkus, översteprästens tjänare som frågade. Han var själv en tjänare till  översteprästen, men vi får inte veta hans namn, utan han omtalas som en släkting till denne man som fick sitt öra borthugget av Petrus.

Undrar hur det lät i Malkus familj efter några år. "Har du ont i örat Malkus?", "Är det fullständigt bra?" "Hör du allt vi säger?". "Berätta en gång till..."

Ja, så kan vi fastna i minnen. Det förflutnas gräs under fötterna. Vågorna som aldrig kan klucka lika fint som när du var barn. Episoder och händelser som passerade i ett universum av tid. Och livet som hade en oändlig rymd. Nu går tiden snabbare och snabbare. Knappt har ett år gått så kommer nästa.

Men alla dessa händelser och berättelser utgör brottstycken ur våra liv. De enkla liv som Jesus gav sitt liv för. De enkla människor som han offrade sig för.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. 

Inte skall han låta din fot vackla. Inte slumrar han som bevarar dig. 

Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte.

Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen ska inte skada dig om dagen, och inte månen om natten. 

Herren ska bevara dig från allt ont, han skall bevara din själv. 

Herren skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid. 

(Ps 121)




fredag 16 maj 2014

Vanligt bröd har jag inte

1 Sam 21:4 "Vanligt bröd har jag inte", svarade prästen. "Endast heligt bröd finns - om dina män avhållit sig från kvinnor".

Jag tycker om att baka och jag tror att hembakat bröd är nyttigare än det köpta som innehåller så mycket tillsatser. När jag avslutat ett bak och får fylla upp i frysen känner jag mig rik ett tag. Det är så skönt att ha brödet där, bara en armslängd bort och lätt att tina. Men ibland tröttnar jag på mitt bröd. Ibland kommer annat emellan och så är lådan tom. Vi får äta köpebröd som jag köper hem. Och det går ju också bra, blir en variation.

Men människan behöver inte  bara bröd för sin kropp. Vi behöver också ett bröd för vår ande och för vår själ. Jesus sa att han var brödet som kommit ner från himlen för att mätta oss, och innan han kom till jorden visade Gud på att han kunde mätta människorna i öknen, med manna.

Matt 4:4 Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.

När Jesus yttrade de här orden var han i öknen. Det var innan han ingått i sin tjänst och han prövades svårt av Satan. Jesus blev hungrig, efter det att han fastat 40 dagar och 40 nätter, och frestaren kom till honom och sa att om han var Guds son så skulle han befalla stenarna att bli bröd. Men svaret som frestaren fick kan du läsa ovan.

Ordet som utgår från Guds mun mättar och Jesus är det Ordet.

Joh 1:14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.

Jesus själv är Ordet och han bodde mitt bland oss, men inte nog med det, han har också lovat att där två eller tre är församlade i hans namn, där är han mitt ibland dem (oss). (Matt 18:20)

Luk 22:19 Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min kropp som utges för er. Gör detta till ett minne av mig."

På ett annat ställe säger han...

Joh 6:33 Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.

Så för att återvända till min vardagliga början. Om brödbaket och att lådan ibland blir tom. Det är inte så farligt om frysen blir tom. Det är inte så viktigt att allt bröd är hembakat. Det som är viktigt är att vi tar emot brödet som kommer från himlen och som ger världen liv och att vi ger det livet vidare till andra.

Och när prästen svarade David (och hans män, som var hungriga), "vanligt bröd har jag inte, bara heligt bröd", så kan det bli en hälsning till oss. Låt inte det världsliga hindra dig från umgänge. Ge ut det heliga brödet som räddar liv. I vår Herre Jesu Kristi Namn.


onsdag 30 april 2014

Uppströms eller nedströms

Frid vänner, jag har inte glömt min blogg, men har på Herrens uppmaning varit tyst en period och kanske blir det ännu en tid. Men idag vill jag skriva några ord som blev så levande för mig när jag satt i bön. Tankarna är säkerligen vare sig unika eller nya, men däremot är jag övertygad om att de är goda och värda att dela.

Ibland händer det sig för mig i livet att jag upptäcker att jag glidit iväg. Det har skett så omärkligt att jag knappast märkt rörelsen. Inte så mycket att jag lämnat min tro, inte så mycket att jag slutat be, inte så mycket att jag slutat tacka, men så mycket att fästen och heliga värderingar börjat solkas. Och när man vaknar till efter en sådan period förstår man inte riktigt hur det kunde hända.

Men låt mig illustrera med den enkla bild jag fick i bönen. Jag fick se en flod och på floden speglade sig solen på ett ljuvligt sätt. Bilden var så ljuvlig och så underbar att jag upplevde mig ligga på en flotte och där fick jag njuta av välbehag under det att strömmen förde mig framåt.

Så lätt är det! Så osynligt sker det! Mitt i det underbara, mitt i livet, kan vi glida iväg.

Och låter vi det fortgå så vet ju var och en att alla strömmar slutar i det stora öppna havet, där inget land kan skönjas. Där sikten, färdriktningen och tryggheten blir avlägsen.

Men sedan fick jag se en annan bild. En person som strävade sig motströms. Solen sken även i denna bild men vandraren kunde inte njuta av solen på samma sätt som i den andra bilden. Här vidtog långa sträckor av gång. Steniga partier och även partier där vandraren fick ge sig in i oländig skogsterräng utan vare sig gångvägar eller andra riktmärken än den avsmalnande älven uppströms. Jag fick se att vägen lände uppåt och att vandraren fick tilltalet - "Sök dig uppåt, sök dig en bäckfåra likt Elia".

Om detta står att läsa i 1 Kung kap 17. Och nyligen hörde jag en utläggning om detta där talaren, Samuel Hafsahl, Pilgrimsfolket, menade att Elia måste ha reagerat med förvåning, när han fick tilltalet att bege sig till den bäcken Kerit, där han skulle befinna sig en längre tid. Tilltalet från Herren kom nämligen i en tid när Elia kunde ha förväntat sig andra saker. Han hade nämligen alldeles nyligen framburit ett så viktigt budskap till landets konung Ahab, som hade överträffat alla de andra onda kungarna i ondska, och bara gjort vad som var ont i Herrens ögon.

1 Kung 17:1 Tisbiten Elia, som tidigare uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: "Så sant HERREN Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det. "

Och Herren talade till honom omedelbart efter detta om att bege sig till bäcken Kerit, och där skulle han motta föda av korparna. Det måste ha känts märkligt för Elia. Korparna betraktades inte som särskilt rena djur och stället där han skulle uppehålla sig var väl heller inte särdeles tilltalande. Men han var där Herren ville att han skulle vara.

Slutsatsen av denna lilla text är inte att var och en av oss ska söka sig en bäckfåra, utan slutsatsen är att vi måste hålla oss vakna! Vi får inte slumra till och glida iväg. Vi måste vara vakande och bedjande och göra det som Herren vill att vi ska göra i den här sena tiden.

Gud välsigne oss alla!




söndag 23 mars 2014

Vilken bön

Ps 67 2-8

Må Gud vara oss nådig och välsigna oss. Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela,
så att man på jorden lär känna dina vägar, bland hednafolk din frälsning.
Folken må tacka dig, Gud, alla folk må tacka dig.
Folkslagen må tacka dig och jubla, ty du dömer folken rätt och leder folkslagen på jorden.
Folken må tacka dig, Gud, alla folk må tacka dig.
Jorden ger sin gröda, och Gud, vår Gud, välsignar oss.
Må Gud välsigna oss och må alla jordens ändar frukta honom.

Den här bönen innefattar verkligen alla människor på hela jorden. Den innefattar varje förhållande och varje folkslag. 

Vi ser också att förutom att omfatta allt och innesluta allt i välsignelse, lägger psalmisten ett löfte på välsignelsen. Må Gud vara oss nådig och välsigna oss. Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela,  att...

Psalmisten önskar att alla människor, alla folk, alla folkslag och alla jordens ändar ska frukta Herren och vara välsignade av honom. Denna bön visar att psalmisten tänker sig att det är lättare för människorna att tro på dem som blir välsignade av sin Gud, än att tro på ett folk vars Gud inte välsignar dem. När Guds ansikte lyser över oss och när vi lever i nåden och visar tacksamhet över alla hans goda gåvor, då blir vi till frälsning för hednafolken!

Ingen dålig anledning att visa tacksamhet. Underbart är det om vårt liv bär frukt och vi får vara andra människor till frälsning.







tisdag 11 mars 2014

Hörnmarks nya framgångsrecept

Nedan presenterar jag Pelle Hörnmarks senaste blogginlägg. Här reflekterar han den 9:e mars i år om hur han ser på pingströrelsens framtid. Som många känner till har oron varit stor bland många över utvecklingen en lång tid. Kära vänner, låt oss läsa hur Pelle Hörnmark ser på saken. Jag kommer att lägga in kommentarer på några ställen.

En liten stor värld
BLOGG | 09 MAR 2014

Senaste veckan har jag blivit tydligt påmind om att pingströrelsen är en världsvid internationell gräsrotsrörelse.
Förra helgen predikade jag i Sävsjö. Mellan två lovsånger så tog en man mikrofonen och berättade om en dröm. Han drömde om en hängiven afrikansk församling. Hans tolkning var att vi i Sverige behöver mycket mer av den hängivenhet han sett i drömmen.
Kommentar: Nyckelorden är världsvid, lovsång och hängivenhet, samt dröm.
 En äkta smålänning lever i sina drömmar med i afrikanskt församlingsliv. Samma dag på eftermiddagen hade jag förmånen att predika i SOS Evangelical Church i Stockholm. I en vacker sal på Norra Latin möttes jag av en mängd nationaliteter som firade gudstjänst. Urstockholmare tillsammans med afrikaner, sydamerikaner, några jänkare och asiater. Hängiven lovsång och tvåspråkigt. Varmt, internationellt, evangeliskt, andligt och kyrkkaffe på Coffee by George.
Kommentar: Nyckelorden är hängiven lovsång, tvåspråkigt, varmt, internationellt, evangeliskt, andligt, samt det jordnära ordet kaffe.
 Sedan tre dagar i Hannover där jag träffade ledare från hela Europa. Ledare från Ryssland, Rumänien, Moldavien och länder med nära relation till Ukraina berättade om sin oro. En pastor berättade om sitt besök i Kiev förra veckan. Han stod framför oss och kunde inte hålla tårarna tillbaka när han berättade om vad Kievborna levde. Han berättade också om insamlingar till lidande och hur de lokala pingstförsamlingarna var med i hjälparbetet "There are prayer and Christian psychological help tents provided at Maidan Square by the church," berättade han. "The gospel was preached at the main stage. I truly admire Ukrainian Christians and our Pentecostal brothers and sisters for their wisdom, sacrificial ministry, and for standing tall in the face of evil." "We personally went to Maidan, fortsatte han. "The view was horrible. The destruction was beyond my ability to describe. The place was full of tents, barricades." "My visit to Ukraine was a deep, emotional shock"I visited every place where the innocent civilians were killed by snipers. …I do not think anybody can understand the character of Ukrainian problems without seeing Maidan. It was against the corrupted government, nothing else. I saw nothing nationalistic there, especially no signs of hatred or aggression towards Russian people."
Förmånligt och uppfodrande. Att vara med i en världsvid rörelse som lever mitt i händelsernas cemtrum och gör sitt yttersta för att lindra lidande och predika hopp mitt i förtvivlan. En liten stor värld.
Kommentar: Nyckelorden, världsvid, lidande, tårar, delaktighet, hopp, förtvivlan. Händelsernas centrum. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Texten ovan har ingenting övrigt att önska. 

1. En sann ledare förmedlar en dröm
2. En sann ledare förmedlar att drömmen lever genom egen och andras hängivenhet.
3. En sann ledare finns med i internationella sammanhang, men kallar sig gräsrot.
4. En sann ledare är inte bara med i händelsernas centrum och dricker kaffe, han delar också lidandet med utsatta människor i andra länder. 

Han är inne, han är jordnära, han är hängiven!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Samtidigt säger Hörnmark i tidningen Dagen att han är "skönt att det blir tydligt med paret Ekman". Han säger också: "jag har stor respekt för hans hjärta och hans vilja att tjäna Herren". 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hörnmark har även forsättningsvis  en framträdande roll inom Sveriges kristna råd. Han är en av tre ordinarie ledamötet i "frikyrkofamiljen". Ett exempel på vad Skr arbetar med är religionsteologin, där man bl.a. ställer frågor om andra religioner och frågar sig: Tror vi på samme Gud? Skr:s styrelse har tillsatt en arbetsgrupp som ska arbeta med dessa frågor. 

Kommentar: Och  jag funderar på hur det kan gå till att Pingströrelsens ledare kan sitta med i ett sådant sammanhang och ta ett sånt beslut. Det är ganska långt ifrån den känslomättade ledaren ovan, som tryckte på hängivenhet, drömmar, internationalisering, värme, gemenskap, delade erfarenheter, känslor, tårar och uppoffringar. 

Vi kan också se på samma sida att den praktiska sidan av ovannämnda arbeta ska utföras genom religionsdialoger. "Man brukar tala om fyra olika sorters möten mellan människor av olika tro".

Dessa möten är, enligt Skr, "a. gräsrotsdialog, när man möts naturligt i vardagen, b. humanitär dialog, när man tillsammans gör olika samhällsinsatser, c. teologisk dialog för specialister som ofta är verksamma vid universiteten, d. den religiösa erfarenhetens dialog, där man möts i mediation och bön, ofta i form av utbyten mellan klosterfolk."

Dialogerna ovan verkar harmlösa, men när vi sätter dem i sitt sammanhang, att man till och med börjar fråga sig om alla gudar är en och densamme, då inser vi att det inte är så harmlöst som det verkar. Ändå har Pingst under Hörnmarks ledning tagit stora steg in i ett fördjupat ekumeniskt samarbete. Förändringen av "gamla" pingst är påtaglig och samtidigt görs försök att hålla massorna varma genom glada ledare som ingen kan eller får reagera på. Ledare vars innehåll ger intryck av en rörelse i framkant. 

Kära vänner, det är dags att se över Kristna rådet verksamhet. Har du inte läst Charta Oecumenica så är det hög tid. Den antogs 2001, och Pingst gick in 2007. Läs också inställningen till Israel och till andra viktiga frågor som har med vår tro att göra. 

För visst vill du instämma i vad Jesus Kristus själv sa: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."

Och visst tror vi på att detta är sant? Tror vi detta så omöjliggör det samarbetet som pågår inom Skr. 


måndag 24 februari 2014

Cho, fylld av frid

Pastor Yongi Cho har dömts till tre års villkorligt fängelsestraff, meddelar Världen idag

Många rapporterar om domen idag, och på många sätt. Världen idag väljer den mjukare linjen. Händelsen som han döms för är att han köpt sin sons aktier till fyrdubbla värdet år 2002. Sammanlagt rör det sig om mycket grov förskingring, men enligt Världen idag, har den världsledane evangelisten Yongi Cho lurats att skriva under papper i tillit till sin son Heejun Cho och sina äldste.

Många andra tidningar världen över reagerar och rapporterar. Många väljer i det här läget att rapportera kortfattat och möjligen invänta mera information. Världen idag uppger att Cho´s missionsorganisation rapporterar på sin hemsida att: "Dr Cho är full av frid och lugn just nu. Han gjorde inget felaktigt med vilje. Man lurade honom."

Domstolen ser också sonen Heejun Cho som huvudsaklig gärningsman, men de säger också att brotten inte hade varit möjliga att genomföra utan Yongi Cho´s medverkan.

Yongi Cho vittnade själv under ett av sina möten i somras under Europakonferensen om de frestelser som pastorer och ledare råkar ut för och berättade även om sina olika strategier för att dessa frestelser inte skulle kunna ta makten över honom eller församlingen. Idag har vi anledning att fråga oss: Hur mycket kände Cho till? Hade han verkligen med full frimodighet kunnat bära fram ett sådant budskap som han gjorde i somras om inte Herren varit med honom och vi som tror på herren Jesus Kristus, vi tror att om han levat i medveten synd hade han inte kunnat gå i frimodighet.




söndag 23 februari 2014

Vi lever ju i fruktan...

Davids liv var sannerligen innehållsrikt. Stora segrar, jubel och folkets kärlek. Flykt, ensamhet, utsatthet. Variationerna kunde knappast ha varit större. Han var en man efter Guds hjärta, blev smord till konung, men föll i en av de djupaste synder som Bibeln beskrivit.

Under Davids flykt från Saul höll han sig undan en lång tid i ökentrakter. Bland annat en period i grottan Adullam. Där slöt sig omkring 400 män till honom. Missnöjda män som var beredda att slåss för och med honom. Saul var fruktansvärd i sin vrede och många blev dödade, t.ex. alla invånare i Nob, även kvinnor och barn. Och edomiten Doeg fick det föga hedrande uppdraget att störta 50 präster utför ett stup. Alla dessa rykten nådde Davids öron och han frågade HERREN: "Skall jag dra ut och slå dessa filisteer? HERREN svarade David: Gå ut och slå filisteerna och rädda Kegila." (1 Sam 23:2)

"Men Davids män sade till honom: "Se vi lever ju i fruktan redan här i Juda. Skulle vi dessutom dra i väg till Kegila mot filisteernas här?" (23:3)¨

David frågade HERREN ännu en gång och HERREN svarade honom: "Bryt upp och gå ner till Kegila, ty jag har givit filisteerna i din hand." (23:4)

Då drog David iväg med sina män till Kegila och stred mot filisteerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. På så sätt räddade han invånarna i Kegila." (23:5)

Då drog David iväg.

Davids lydiga hjärta frågade HERREN en gång till, men när han då fått svaret så drog han iväg. Men det som är så underbart att tänka på i det här sammanhanget är Guds agerande. Männen levde i fruktan redan här. Skulle vi dessutom dra iväg till Kegila mot filisteernas här.

Männens sätt att tänka och resonera är ytterligt mänskligt. Om situationen redan är ansträngd och svår, om man som människa tömt sina tillgångar, och när orken är slut, ska människan då dessutom dra ut? Dessutom?

Tänker på sången Han ger mera nåd när din börda blir större, där en textrad lyder, när du har nått botten av tillgångar egna, din Fader då endast begynt att ge ut. 

Många gånger hör vi personer som säger; att de lärt sig sätta gränser, lärt sig säga nej, satsar på egenvård och tror på inre helande, men att de absolut inte vill delta om det handlar om en utåtriktad aktivitet. Kraften är slut, de har gått in i väggen för några år sedan och nu vill de inte hamna i den situationen. Andra vill kanske synas i "mera traditionella" sammanhang. Det kan vara obekvämt i vissa kretsar att stå upp för Jesus och kristen tro. Men kanske är det just då vi ska dra ut!

Kanske ska vi göra som David. Fråga en gång till. Fråga HERREN. Fråga en gång till. Kanske ska de lyssna när du kommer andra gången och säger: "Dra ut!"

Vi tycker att strategin är den sämsta tänkbara. Dra ut, när kapaciteten att bevaka det som de redan hade var ansträngd. Sträcka ut tältlinorna ännu mera i en situation när de redan vibrerar av spänning. Hur tänkte David?

Han litade på HERREN som sa: "Jag har givit filisterna i din hand".