lördag 14 april 2012

Ekman om Anden och kyrkan

"Anden drar världen till Kristus. De som döps in i Kristi kropp leder han till mognad och fullhet och stärker dem i tro, kärlek och enhet. Till sist drar han dem till himlen och till evighetens förhärligande. Vi behöver uppskatta den helige Andes utåtgående rörelse och hans inåtgående rörelse till fullo, inte bara en av dem, för att helt och fullt uppskatta frälsningen." Ekman, Ulf:  Reflektioner om Anden och kyrkan, i Keryx, 2012, nr. 1.

Dessa ord sammanfattar en stor del av Ekmans text som även presenterats på ett seminarium i november 2011. Texten är en analytiskt sammanhållen essä, och därmed saknas en hel del av referenser men budskapet som Ekman vill ha fram blir relativt tydligt.

Utgångsläget utgörs av en problembeskrivning där fragmentisering, upplösning, assimiligering och ständigt ökande sekularism utpekas som de största hoten mot kyrkan - församlingen, nu och i framtiden. Problemen beskrivs på flera plan och för att samla bilden har jag valt att utgå från ett bibelord. Detta används dock inte av Ekman själv på ett uttalat sätt utan ligger snarare som en underliggande struktur.

Ef.br. 3:16-19 Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni ska då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av Guds fullhet.


Bredden
"Själva förekomsten av tusentals samfund, grupperingar, undergrupperingar, organisationer, nätverk och individuella tjänster...". Ekman, a.a.

Denna stora bredd beskrivs av Ekman som både löftesrik och hotfull. Av vissa uppfattas den som "splittring utom all kontroll" och av andra som tecken på en utveckling ledd av Anden, med nya möjligheter och god mångfald.

I detta inledande läge fortsätter inte Ekman på temat kring variation och bredd, men han återkommer senare i texten med frågor kring objektivitet och sanning vilket naturligtvis har en viktig roll att spela när man talar om trons bredd.

Höjden
Här talar Ekman om att den pingst-karismatiska rörelsen i stort sett hållit sig till en "djupt rotad kongregationalistisk inställning, medveten eller omedveten". De som har denna syn menar att församlingen är sig själv nog på det lokala planet och att en församlingsstyrelse således själva avgör församlingens beslut.

Detta synsätt står emot "en mer traditionell episkopal syn på kyrkan", menar Ekman. Här nämns flera teologer vid namn som stöd för resonemanget dock utan referenser.

Gemenskapsteologin delas och uttrycks i ömsesidigt beroende och i en öppen gemenskap utan hierarkier medan den andra synen definieras med ord som autentisk auktoritet, översyn, historisk kontinuitet och universalitet. Ekman ställer även ordet apostolisk på sin spets och undrar om det inte används på fel sätt och av fel grupper. (Det är)..."inte nödvändigtvis kopplat till en verklig historisk kontinuitet från apostlarna, utan snarare till samtida pionjärinitiativ."

Anders Gerdmar driver också i sin artikel "Andens ämbete - Paulus, visionen och ämbetet", Keryx, 2012, nr 1, en tes om att det "finns en helig syntes mellan hierarki och karismatik, och att dagens kristenhet inte kommer att se genombrott med varaktiga resultat om inte ämbetet präglas av dessa två sidor".

Även Svante Rumar menar i "Livets ords uppdrag och kallelse: en personlig reflektion, Keryx, 2011, nr. 4, att utvecklingen går från det individuella och in i det kollektiva. Enheten byggs nerifrån, enligt Rumar. "Vi kan ju börja med att finna enheten i vår egen familj, och sedan i vår församling. Sedan kan vi gå vidare och finna enheten bland pastorer och predikanter i trosrörelsen. Sedan kan vi gå vidare och finna enheten med pingstvännerna och baptisterna och missionsförbundarna och med Svenska kyrkan."

Längden
I Ekmans artikel tar han vid flera tillfällen upp historielösheten och därmed bristen på kontinuitet och förvirring vad gäller framtida vägval som ett stort problem. "Visst kan vi surfa på väckelsens vågor" och "att vinna de förlorade betonas som den viktigaste uppgiften".

Fokuset är smalt med sikte bara på nutid och möjligen framtid. Ett pragmatiskt synsätt i kombination med en kongregationalistisk församlingstanke är vår tids dominerande uttryck, enligt Ekman. Självklart kan det kännas trångt och svårmanövrerat men dåtidens bibliska apostlar hade inte någon större karta (egen anm.).

Att kyrkan - församlingen måste "återuppfinna" sig själv ständigt ger "nya och fräscha initiativ" men skapar också diskontinuitet, spänningar och förvirring. Den misstänksamhet mot det förflutna som Ekman noterat driver in kilar i Kristi kropp och det som tidigare hänt "ignoreras, minimeras och kan t.o.m. demoniseras", säger Ekman. Små kotterier och nya församlingsbildningar blir lätt identitetslösa och saknar djup och inriktning.

Den starka betoningen på missionologi till förmån för ecklesiologi medför att kyrkan - församlingen som sådan och i sig självt inte ägnas tillräcklig uppmärksamhet och kärlek.

Djupet
Bristen på identitet lyser igenom i hela texten. "Frustrationen är verklig", säger Ekman, och han menar att den aktivistiska teologin riskerar att medföra att "vad man gör blir viktigare än vad man är."


"Man ger i själva verket väldigt liten uppmärksamhet till livet i "Guds hus" - med gudscentrerad tillbedjan, dogmatisk undervisning och helgelse."


Denna längtan hem till något som håller både på höjden, bredden, längden och djupet är något jag själv delar med Ekman. Frågor jag burit i många år och som många med mig burit och bär genom åren. (egen anm.)


Rumar berör i sin artikel, a.a., bakgrunden till att Livets ord bildades och vilka behov som fanns i tiden. Han var själv en frukt av Jesusrörelsen under 70-talet och han menar att "det var mycket tal om Kristi kropp, andens gåvor och kollektivt boende." Rumar menar också att orsaken till att den rörelsen aldrig fick riktigt fäste var avsaknaden av ett tydligt ledarskap. "Den viktigaste funktionen för Kristi kropp reducerades till att vara ett tryggt hem för de karismatiska kristna, inte en utgångspunkt för Apostlagärningarna i samhället".

Här beskrivs alltså en diametralt motsatt problembild än den som skissas idag av Ekman. Ett alltför apostoliskt och kortsiktigt synsätt har bränt det bästa krutet ur alla och sedan kommer frågan, till vad är de frälsta? Vad har vi att erbjuda? (egen anm.)

Rumar beskriver också hur "den största delen av den karismatiska förnyelsen aldrig tilläts komma in i de etablerade församlingarna, utan hänvisades till den privata och informella sfären, där den varken kunde hota någon eller påverka något. Följden blev att den outnyttjade och okanaliserade kraften i rörelsen mer och mer rann ut i sanden".

Församlingstanke och apostoliskt ledarskap kan ibland orsaka spänningar och splittringar. De som har gåvan att vårda församlingarna och den inre identiteten blir allt färre. Idag lever många människor ensamma, kanske skulle fler församlingar återgå till gemensamma boenden och träna sig att tjäna i templet dag och natt. (egen anm.)

Ekmans lösning på problemet med identitetslöshet verkar dock mest gå mot de stora hierarkiskt uppbyggda kyrkorna med lång tradition, då främst den katolska kyrkan, vilken han anammat på ett (för många, eg.anm) okritiskt sätt. Men Ekman menar att Guds Ande verkar både utåtgående och inåtgående. I denna process förs vi till en allt större enhet i Kristi kropp. Han hänvisar till Simon Chans liturgiska teologi som menar att tanken om "de heligas gemenskap" måste fördjupas. Vi måste få en fördjupad insikt om vad "varande" innebär att vi förts samman av den helige Ande."

Detta borde innebära mera kärlek till Guds hus, till det gemensamma och till Kristi kropp.

Några avslutande reflektioner
Ulf Ekman belyser mycket viktiga frågor i den här artikeln. Vi behöver finna både längden och bredden, höjden och djupet i vår tro. Total historielöshet borgar för ingenting annat än mängder av misstag, ett alltför smalt perspektiv söker inte gemenskap, en församling utan höjd blir trång och svår att leva i, och utan djup var är vi då? Till vad ska vi frälsas? Himmelriket är ju närvarande redan här och församlingslivet ska ju spegla lite av hur vi tror att himlen är.

Inte tror jag vi studsar upp och ner på kommando i himlen, och inte tror jag heller att himlen är full av hierarkier även om det finns många rum, och inte tror jag att vi är anonyma och känslokalla i himlen. Vi kommer att känna varandra, vi kommer till och med att känna igen varandra mycket bra. Mycket nära, mycket kärleksfullt. Och hur ska det ske om vi inte lär oss här på jorden att göra det?

Ekman avslutar med att domen börjar i Guds hus, och det vet vi. Men inte av rädsla ska vi söka varandra utan av kärlek ska vi söka varandra.




fredag 13 april 2012

Ohederlighet (igen)

"Det finns en väldig kraft i frikyrkan", säger många som tidningen Dagen ställt (ledande?) frågor till.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304977
Jag orkar inte ens bli arg längre, inte ledsen, inte upprörd, jag kan bara konstatera att ohederligheten har kommit för att stanna. Problemet är ju inte huruvida frikyrkorna har kraft, social rörlighet, medkänsla, kärlek, godhet, samspel, visioner, modernitet, tradition, liturgi, frihet!

Problemet är framförallt att frikyrkorna inte längre är fria kyrkor. De har blivit förstatligade! Varför talar ingen om detta? Varför dessa ridåer? Varför dessa lögner och spel? Man talar om det ena och det andra, om att den eller den kyrkan är bättre eller sämre än den, men vad spelar det för roll om de satt kurs mot världskyrkan allihopa? Det finns snart inga fria kyrkor kvar i Sverige.
(jag kunde visst mobilisera en smula upprördhet ännu!!!)


"Nej, jag visste inte om att vi var med i SKR", svarade en känd förkunnare mig, och hans samfund har varit med hela tiden.

Varför är ledarna så blinda?

Det här klippet har jag lagt ut förut men lägger ut det igen i förhoppning att någon ska lyssna på det.
http://www.youtube.com/watch?v=Rq2vCvyyz4w
Läs gärna också Dan Johansson, Profetiska vägskälhttp://www.danjohansson.nu/bilder/dans_shop_img/Profetiska%20v%C3%A4gsk%C3%A4l%20-%20M.jpg
Eller lyssna på Stig Andreasson.
http://aletheia.se/2011/12/06/hogaktuell-predikoserie-katolicism-kontra-evangelikal-kristendom/
Holger Nilsson skriver också mycket om detta på bl.a. apg29.nu

Jag kan också rekommendera vissa av mina egna inlägg, samt hemsidan www.skr.org. Och när du läser där, följ länkarna ut i Norden och ut i Europa och försök ta in det som händer.

Bön: Jag ber dig Herre att Du som själv ÄR Sanningen ska tala så att människorna förstår. 




stillhet

Genom stillhet och förtröstan skall ni vara starka, säger Herren, säger Herren din Gud till dig.

Ibland blir stillheten så påtaglig. Så påtaglig att den nästan går att ta på. Den gäller inte bara mig och mitt liv, den breder ut sig i naturen, den sträcker sig mot himlen och den är så verklig. Och samtidigt lite overklig.

Alla dessa människor som är ute och talar så lågt, alla dessa cyklister vars hjul inte ens skrapar till ett gruskorn, åtminstone inte hörbart, och till och med den som försöker spela musik i ett hus, men musiken dränks av den överallt varande stillheten. I stillheten finns det nästan ingenting. Inte glädje, inte sorg, inte så mycket känslor alls, mest stillhet och en smula förväntan kan man se i björkarnas magra tunna grenar som sträcker sig mot himlen, med knoppar så små och så kalla.



Har du något att berätta för oss Herre om stillheten? Varför uppträder sådana här dagar och stunder och tider? Av stillhet och förtröstan. Vi vet ju att det alltid kommer andra dagar. Dagar av rörelse, dagar av skratt, dagar med tårar och dagar av kaos. Kanske får vi lov att tacka dig Herre för blandningen som är så god.


torsdag 12 april 2012

Full frihet

"Vi har full frihet". "Ingen styr vår verksamhet". "Självklart kan ni verka under full frihet".

Vem kan lova full frihet? Jo, vi som tror på Gud vet att han kan lova full frihet genom sin son Jesu Kristi offer på korset. En kort stund trodde fienden att han besegrat Gud, han trodde att nu var Jesus död, nu var friheten besegrad. Men vi har svaret! Jesus uppstod ifrån själva döden! Han besegrade ondskans alla andemakter i himlarymderna och sitter nu på Gud Faderns högra sida för att mana gott för oss. Halleluja!

Men de församlingar som jag tänker på här och som jag inte vill nämna vid namn, säger att de har full frihet, de tillhör ett samfund som ger sån bredd på församlingarnas utveckling att de upplever friheten total. De kan bli allt ifrån Livets ord-inspirerade till husförsamlingar. Men det finns en hake! En stor hake.

Det samfund jag åsyftar är dels bundna genom samfundslagstiftningen (man ser hur de funnit en mycket låg profil t.ex. i vigselrättsfrågan) och sedan är de även fullvärdiga medlemmar i SKR. Då är min fundering denna: "Hur kan man lova bort det man inte äger själva?"

Det är ju en skillnad på Jesu Kristi löfte, han lämnade sig till korset endast för att dö och sedan uppstå. Han skulle inte stanna där. Hade han stannat på korset hela tiden då hade han ju inte kunnat lova bort evigt liv till någon. Hur skulle någon ha kunnat tro på honom om han lämnat en skrift efter sig där löftet var evigt liv men ingen fick se honom uppstå?

På samma sätt undrar jag hur de som går med i Världskyrkoråd som på så många sätt förnekar Guds ord kan göra anspråk på Guds löften. Kan man verkligen tjäna två Herrar? Kan verkligen salt och sött blandas? Vilken smak får det då? På vilket sätt är kompromissens väg bäst?

Kan någon förklara för mig det jag inte förstår. Jesus säger ju i sitt ord att vi ska följa honom.

Bön: Herre - varför lockas vi alltid av stugvärme och vänskap som världen ger? Herre led oss in i en vänskap med dig i stället, jag ber dig, i ditt namn, Jesus Kristus Guds son. 

tisdag 10 april 2012

Korset som försvann och att ha fel kompis

Fotbollsklubben Real Madrid får skarp kritik för att de tar bort korset från sin logga när de ska få tillgång till ett miljardbygge i Förenade arabemiraten.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304764

Bygget kom lägligt i tid och är en jättestor satsning på en temapark för fotbollslaget, men i deras logga försvann korset vilket av talesperson för Real förklarar så här: "Man önskar slippa varje form av förvirring i en region där flertalet invånare är muslimer".

Ja, det är klart att korset förvirrar, omskakar och förvandlar, det vet vi, men tydligen ska det inte hända i Förenade Arabemiraten, enligt Real.

En annan "nyhet" från samma källa, tidningen Dagen handlar om SVT:s ovilja att sända kristna program och i tidningen görs en koppling i tid och rum till dramat i Knutby. Man menar att det som tidigare var svårt blev än svårare efter den händelsen. SVT-producenten menar (cyniskt?) att "Om kyrkogången skulle sjunka kraftigt så har vi inget public-service-uppdrag kvar".

Kompisen Staten är alltså inte bästis i alla avseenden. Endast bra kamrat inom de politiska, religiösa, och fredsivrande områdena. Vad gäller andra områden så "släpps inte" kompisarna in. De stora ledarna för svensk kyrklighet kan i slutänden inte styra över programutbudet i bästa vännens regi! Är det inte något fel på kompisen då? Om den inte tillåter en enda liten sändningstimme för sina vänner och att låta dem framföra vad de tror är sant och rätt och viktigt!
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304710




Respekt och kärlek

Stefan Swärd skriver på sin blogg om det arbete han varit involverad i under många år. http://www.stefansward.se/2012/04/10/om-megakyrkor-och-husforsamlingar/ Han har arbetat i gränslandet för etablissemanget, tillhört skarorna utanför lägret och sett i sina föräldrars hem prov på sann evangelisation. När jag läser om hans liv och andras liv som lagts under Jesu blod och lydnad blir jag rörd. Så många steg, så många samtal, så många sömnlösa nätter (troligen).

Jag vet också från pingströrelsens tidiga satsningar att det fanns de som gick på skorna tills nästan inga sulor fanns kvar för att offra allt till Herrens verk. Det finns de som aldrig skulle åka buss ens, de tog sig med cykel eller till fots dit de skulle. Herren skulle ha allt!

När jag blev frälst 1986 var det redan "modern" tid. Jag fick läsa om detta i olika böcker från olika perioder och sammanhang. Men även i den lilla pingstförsamling som jag tillhörde fanns många, många uppoffrande syskon även i den moderna tiden. Som gav allt vad de hade i den tiden.

Och ser jag till den pingstförsamling som jag fram till nyligen tillhört så är det samma sak där. Många syskon som ger allt! Många som beder och lever helt för Herren. Många som offrar tid, pengar, ja hela sitt liv för Herren. Visst är tiden annorlunda och visst har en omprioritering skett till förmån för det privata och för familjen, men det har också varit många attacker mot familjerna så i viss mån får man ha förståelse för den förändringen.

Då kan det tyckas vara respektlöst, kärlekslöst, hårt och kallt att lämna och inte ge sig själv som ett lika stort offer in i verksamheten. Varför ha en tanke, varför ha en åsikt när man inte ger sitt eget liv?

Jo, det är så att tiden är så allvarlig!

Jag tror på fullt allvar att ledarskapet är på fel väg. Jag tror på allvar att församlingarna leds fel. Jag tror på allvar att vilddjuret inte är möjligt att kompromissa med. Jag tror på allvar att vilddjuret när som helst kan sluka sina kamrater helt.

Därför är det inte brist på kärlek, brist på respekt, brist på tro, brist på omsorg som gör att jag lämnar utan min tro är den att Gud vill väcka sitt folk och att det finns en Väg att gå. Vägen är densamme - Jesus Kristus Guds enfödde son.

Bön: Jag ber dig Herre att uppenbara dig än tydligare för ditt eget folk och leda dem på rätta vägar för ditt underbara namns skull. I vår Herre Jesu Kristi Namn

måndag 9 april 2012

I bussen på vägen hem

Efter att ha besökt Maranataförsamlingen i Stockholm var det då dags att åka hem idag. Jag fick en lugn och bra plats i bussen och precis som brukligt är på svenska bussar samtalade ingen med någon annan och även jag var trött och glad över att kunna luta mig bakåt och sova.

Men det är ju många timmars färd mellan Stockholm och Umeå på en buss och läget hinner ändras några gånger. En stund kom jag i samtal med en man från Kongo. Han lånade sittplatsen bredvid mig under tiden han laddade upp sin telefon. Jag började prata lite med honom och han bekräftade genast att han var från Kongo. Jag frågade då om han kände till fallet #pastorjean? och berättade att jag haft lite kontakt med honom på internet samt att jag fixat en namninsamling, men att jag inte kände familjen privat eller någonsin besökt församlingen. Min medpassagerare visade sig då känna Jean Kabuidibuidi personligen och även hans familj. Han hade så mycket att berätta om sitt land. Det är så ofattbart. Hans bedömning var att omkring 10 miljoner människor dödats i Kongo de senaste 10 åren!!! Jag hittar inte siffror som bekräftar, men vid en kontroll på youtube kommer mängder av fruktansvärda klipp fram. Denna artikel bekräftar mycket höga tal, dock inte så höga som dem min medpassagerare nämnde. http://www.rescue.org/special-reports/special-report-congo-y

Han berättade att de dödar kvinnor och barn, de dödar gamla och unga. De våldtar småflickor och gamla tanter, de gör ingen åtskillnad. De kan fråga om du har pengar, och har du inga pengar så dödas du, men om du har pengar och räcker fram dem, så dödas du ändå. Samma utgångsläge oavsett vad du gör. Alla rikedomar och tillgångar som landet har de har befolkningen ingen nytta av. De har aldrig sett några diamanter eller några rikedomar, allt förs ut av stora bolag. Det finns inga arbeten och de som arbetar får inte ut någon lön. Varje månad skickade han pengar till sina anhöriga.

Hur kan situationen få fortgå i längden? Var finns engegemanget och FN och alla makthavare? Hur länge kan de få fortsätta plåga och döda människor på öppen gata utan att ställas till svars? Min medpassagerare trodde att det låg i världens intresse att det ser ut som det gör av ekonomiska skäl. Han sa; de bryr sig bara om pengarna - människorna betyder ingenting.

Är det verkligen sant?

Bön: Herre jag ber dig att gripa in i denna fruktansvärda situation! Jag ber dig att människorna ska kunna leva och bo i detta land och vara trygga igen. I vår Herre Jesu Kristi Namn.