torsdag 20 november 2014

Ska barn och ungdomar kalla sig trans?

Idag "firades" Transgenders day of Remembrance. På Aftonbladets debattsida finns en artikel om dessa transpersoner och varför de ska ihågkommas med en egen dag. Den som skrivit artikeln heter Frank Berglund, ordförande i RFSL ungdom.

Artikelns rubrik, Transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter, varken förvånar eller upprör längre. Den propaganda som vi utsatts för i flera årtionden har verkat på det sättet att många somnat och det krävs något mera uppseendeväckande än det faktum att s.k. transpersoner tillhör gruppen människor som har vissa rättigheter för att vi ska reagera.

Ungdomarna som kallar sig trans, känner sig exkluderade och diskriminerade. De upplever att de utsätts för transfobi i mötet med andra människor. RFSL-ungdom vill råda bot på det här genom att förenkla ytterligare vad gäller könsbyten så att den 18-årsgräns som finns idag ska sänkas ytterligare.

Det faktum att hela 65 % av unga transpersoner har övervägt att ta sitt eget liv och att var tredje transperson försökt, hänvisar alltså Berglund till att dessa unga människor har utsatts för transfobi! Kan det inte, herr Berglund, vara så att epitetet som sådant för dessa ungdomar in i en obekväm fålla där de ska uppfylla och leva ut vissa kriterier knutna till den påtagna identiteten snarare? Kan det vara så att det faktum att dessa ungdomar inte alls är mogna vare sig för utlevd sexualitet i någon form, och absolut inte är mogna att ta beslut om könsbyte: kan det vara detta som påverkar deras psykiska hälsa så till den milda grad att de inte orkar leva.

Ord formar och skapar. Orden är inte oskyldiga. De formar en verklighet! Därför borde inte ungdomar under 18 år kalla sig för transpersoner över huvud taget. De borde få vara fria. Gud har skapat människan fri och vi ska inte gå in i påklistrade roller och epitet som gör att livslusten försvinner.

Denne Berglund känner också till beklagansvärda fall av unga "transpersoner" som inte har fått stöd från sina föräldrar och därför förlorat kontakten med sina föräldrar och blivit bostadslösa. Då får man ju fråga: vilka uppmuntrar ungdomarna att ta dessa steg? Hur kan vårdapparaten ställa upp för barn i så låg ålder och påbörja "transutredningar"?

LÅT BARNEN VARA BARN. SEXUALISERA INTE ALLA IDENTITETER. MÄNNISKAN HAR NÅGOT OVANFÖR MIDJAN OCKSÅ.


Synden

Synden som kräftsvulst
Men vilken kräftsvulst är inte synden! Synden är något fasansfullt - det säger oss den heliga Skrift, och det säger oss livets verklighet. (Schlink, Basilea: Så blir man en ny människa, Evangeliepress, 1989)

Orden ovan är en del av inledningen till Moder Basilea Schlinks bok; Så blir man en ny människa. Den boken har följt mig i många år och är en av ett fåtal böcker som jag måste återvända till gång på gång. Jesu frälsningsverk är fullbordat, men hur mycket tar jag till mig själv och hur mycket låter jag mig förändras av Guds helige ande? Här beskriver B.S sitt eget uppvaknande. Hade Jesusnamnet blivit en formel? Något som alltid fungerade? Eller handlade det om en levande gemenskap med honom som gav sitt liv för oss?

Hon menar att hon inte i "trons bön varje dag tagit itu med sitt (mitt) väsens syndiga bindningar, de som kränkte Jesus och som band mig vid denna värld och vid Satan". Hon säger vidare att en sådan passivitet inför synden är onaturlig och att vi med varje medel måste bekämpa synden i vårt eget väsen i tro. B:S jämför den dödliga synden med en dödlig kräftsvulst (cancersvulst) och säger att gäller det den fysiska hälsan gör vi allt för att rädda vårt liv, men när det gäller själen så anstränger vi oss inte alls på samma sätt. Ändå kan cancern bara ge en lekamlig död.

Ja, synden är ett gift, som ger oss döden och därtill den eviga döden, ett ohyggligt borttvinande, som var dag äger rum på nytt. Därför sa Jesus till sina lärjungar: "Frukta icke för dem, som väl kan döda kroppen men icke har makt att döda själen. Frukta hellre för honom, som har makt att fördärva både kropp och själ i helvetet (Matt 10:28). (B.S som ovan)

Det har hänt att jag fått frågan om varför jag läser den här boken, med påståenden som "vila i nåden", "allt är klart", "gör dig inte bekymmer", osv. De som yttrar detta tror kanske att boken är en nedslående läsning. Att allt känns fullständigt omöjligt när man läser kapitel efter kapitel och var och en av synderna är till döds. Men faktum är att det ger stor glädje att läsa boken. Frälsningsverket blir ännu större när man förstår vidden av vad Herren gjort för oss. Nu har boken en del ålderdomliga uttryck och ord, men jag önskar verkligen att du ger dig tid att läsa den. Det är så mycket som man faktiskt aldrig tänker på i sin vardag men som man bör påminna sig om ibland.

Dessutom har jag många gånger tänkt när jag varit på väckelsemöten med förbön för helande i slutet, att alltid räknas olika kroppsdelar upp, aldrig själsliga åkommor! Tänk när de ropar upp: "Du som är stridslysten, Herren har sett dig", "du som lider av penningbegär, ta emot förbön", "du som lider av respektlöshet", osv. B.S talar också mycket om att vi många gånger får ett stort medlidande med synden. Vi vill linda in den och vårda den istället för att bli av med den. Här behöver vi alla hjälp!

Bön: Herre, hjälp oss att se och bekänna våra synder. Att verkligen sträva efter att bli av med dem tillsammans med dig. Tack för allt du gjort. 












Eli och hans söner

1 Sam 1:25 De slaktade tjuren, och sedan förde de pojken till Eli.
(Levande Bibeln, 2009)

De flesta av oss känner bakgrunden. Elkanas två hustrur, Hannas barnlöshet och hennes utgjutande av sin nöd inför prästen Eli, som "satt på sin vanliga plats vid ingången" (1 Sam 1:9) när hon gick till Herrens tält. Vi har också läst och hört om Samuel, och känner till de böcker som upptecknats om honom och folket han ledde. Det var den pojken som fördes fram till Eli. Det var den pojken som nyligen avvants från bröstet och som var denna barnlösa kvinnas första barn.

Vi läser att Hanna lämnade Samuel hos Eli med orden, "så länge han lever tillhör han Herren". (1 Sam 1:28) och vi ser vidare att Elkana återvände till Rama utan Samuel, som blev en Herrens tjänare under Eli. (1 Sam 2:11)

Vidare läser vi om platsen där den lille pojken lämnades. Platsen där prästen Eli tjänstgjorde. Platsen som var helgad för tjänstgöring för Herren.

Elis söner var onda män. som inte älskade Herren. När någon offrade ett djur brukade de skicka ut en tjänare med en treuddig köttgaffel. Den stötte han ner i grytan medan köttet från det offrade djuret kokades, och krävde sedan att den bit som kom upp skulle tillhöra Elis söner. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Silo för att tillbe. Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet på altaret och sa: "Ge mig det råa köttet, inte det kokta, så att jag kan steka det åt prästen". Om då mannen som offrade köttet svarade: "Du får så mycket du vill ha, men först måste fettet brännas som lagen kräver", brukade tjänaren säga: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld". (1 Sam 2:13-16)

Och detta råkade alla israeliter ut för som kom för att offra. Vi vet att Hanna och Elkana kom varje år för att offra. Och varje år hade Hanna sytt en ny linneefod till Samuel. Vi vet också att Hanna och Elkana blev trogna sitt löfte till Herren, men hur svårt måste det inte ha varit för dem! Att se dessa onda Elis söner! Hur de hanterade offren och på vilket sätt människorna som kommit för att offra bemöttes. Hur svårt måste det inte ha varit för moders- och fadershjärtat att stå fast i löftet om att lämna Samuel på denna plats? (obs! detta är reflektioner och framgår inte i texten)

Denna synd var mycket stor i Herrens ögon. Den visade att man behandlade folkets offer utan respekt. (1 Sam 2:17)

Synden var stor i Herrens ögon. Herren ser med allvar på folkets offer. Idag offrar vi inte kött eller brännoffer som i gamla förbundet, men vi offrar tid, pengar, arbetskraft och kärlek till Guds verk. Att trampa detta under fötterna är en allvarlig synd i Herrens ögon. Vi måste hantera offren på det sätt som blir Herren till behag.

Eli hade blivit mycket gammal men var ändå uppmärksam på vad som hände omkring honom. Han fick till och med veta att hans söner förförde de unga kvinnorna som assisterade vid ingången till templet. (1 Sam 2:22)

Den här synden var mycket grov. Förförelsen av dessa unga kvinnor var illa nog, men att det skedde av Herrens tjänare och i ingången till Herrens tempel var inte ens för prästen Eli möjligt att sona. Synden var direkt riktad mot Herren själv.

Idag pågår också liknande och ännu värre kränkningar av Herren. Så kallade kristna bildningsförbund ansluter sig till RFSL:s pridefestivaler där i år bl.a. besökare kunde introduceras till BDSM (sadomasoschism) och andra erotiska tekniker. Vi vet också att Härnösands domkyrka lagt in en regnbågsmatta i kyrkorummet för att hylla denna synd. Att Visby stift var först bland stiften att låta föreningen RFSL certifiera sig (godkänna kunskap om hbt). Att en efter en s.k kändis klivit fram "ur garderoben", samt att land efter land stiftat lagar som godkänner människans agerande. Denna synd är mycket stor i Herrens ögon. I Elis familj kunde han inte ens sona sina söners synd. Två av dem fick efter profetord mista livet på samma dag. Det var Hofni och Pinehas.

Profeten som besökte Eli påminde honom först om Guds löften och Guds kraft, därefter sade han att han inte frångick sitt löfte om att Levi stam alltid skulle få vara präster men att den synd som försiggick omöjligt fick fortgå.

Därför förklarar jag, Herren, Israels Gud, att även om jag har lovat att din del av Levi stam alltid ska vara präster, är det otänkbart att ni ska fortsätta handla som ni gör. Jag kommer bara att ära dem som ärar mig, och jag kommer att förakta dem som föraktar mig. (1 Sam 2:30)

Gud ärar bara dem som ärar honom. Det betyder att vi ska leva vårt liv till hans ära. Inte bara på en söndag, eller på ett möte eller i åsyn av andra kristna. Vi ska alltid leva till hans ära, och det är att lyssna till honom, lyda honom och att ge sitt liv för honom. Om vi säger att vi har gemenskap med Honom men väljer att vandra i mörkret, då ljuger vi och sanningen finns inte i oss.

I Elis fall blev följderna enorma. Det vilade en sådan förbannelse över prästerskapet. Varje familjemedlem skulle dö i förtid och de skulle under sin levnad få möta mycket sorg, nöd och bedrövelse. Och dessutom skulle alla Elis ättlingar tvingas böja sig för att tigga om sitt bröd.

Om du som inte är kristen läser det här blir du kanske avskräckt och tänker; en så sträng Gud kan jag inte tro på. Men jag vill säga till dig att Herren är god och långmodig, full av nåd och barmhärtighet. Han förlåter de värsta synder och han förlåter om igen! Hans nåd är oändlig, så länge vi tror på honom och bekänner hans namn. Men detta som hände Elis familj var tyvärr tvunget att hända. Eli var präst och tjänade varje dag i tabernaklet. Hans söner tjänade även de i templet och deras fruktansvärda, våldsamma och vidriga beteende gav så allvarliga följder.Något annat hade varit omöjligt. Folkets förtroende för Herren själv stod på spel.

Och, min älskade vän, så är det idag också! Människornas förtroende för Herren själv står på spel.