lördag 10 september 2016

Tillsammans

Ps 133:1-2 Se hur gott och ljuvligt det är när bröder bor enigt tillsammans. Det är som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, över Arons skägg, och ner på kragen på hans dräkt.

Enighet och gemenskap är älskat av Herren. Det är så gott och ljuvligt med enighet och gemenskap att oljan flödar över. Ibland kan detta överflöd strömma fram mitt bland vargarna, mitt bland människorna som ogillar och kanske hatar oss.

Ps 23: 5 Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. 

För Gud är ingenting omöjligt. Han frälser och läker oss, han upprättar oss, han för och föder oss till nytt liv och han är vår försörjare, vår Herre och vår vän. Vem har en sådan Gud som vi?

Men när vi tänker på ordet tillsammans så är det inte ett problemfritt ord. De flesta av oss föds in i en familj. Och är då allt ordnat och inga inre eller yttre hotbilder finns mot det nya livet så kommer det lilla barnet att utvecklas och så småningom bli en egen individ. Det första året vet inte barnet var det själv slutar och var mamman och pappan börjar, men allt eftersom lär sig  barnet mer och mer och den kunskap som barnet får kommer att avgöra en stor del av vilken personlighet barnet får som vuxen. Tänk så viktigt att barnet får höra det som är sant, gott och rätt. Det som bygger upp och inte det som fördärvar.

Här kommer första provet i det vanliga livet oftast tidigt. När ska tillsammans med mamma och pappa brytas? Hur ska det brytas och av vem eller vilka? Idag vet vi att staten tar hand om barnen ganska snart och att det finns läroplaner för både förskola och skola. Men vilka är barnen tillsammans med under sin uppväxt?

Sedan kommer många faser i livet. Många bildar par och blir tillsammans med någon i ett äktenskap. Samma personer eller andra väljer att ge sitt liv för olika organiserade syften och uppgifter. Vilka är de tillsammans med?

Jag tänker också på församlingen. Guds plan för att människorna skulle komma tillsammans. Församla sig. Och de som avvek på något sätt eller inte ville delta hamnade utanför församlingen. Oftast var församlingen lokal och antingen var man med (frälst eller inte) eller också inte. Idag har vi ett nytt dilemma, eller nya möjligheter om man väljer att se det så, att om inte den ena församlingen passar så kan man gå in i och delta i en annan församling. Och naturligtvis blir man ju tillsammans med andra människor i en annan församling.

Gud vill också vara tillsammans med oss, sin skapelse. Det handlar om både den enskilda bönen, familjelivet och församlingslivet. Och livet med Gud ska vara lika verkligt som det liv vi lever med varandra. Många gånger ser vi hur Paulus i sina brev fattar sina beslut tillsammans med Herren, genom den helige Ande, men vi ser också Paulus praktiska sida när han beskriver arbetet som han utför tillsammans med bröderna eller någon enskild medarbetare som han nämner.

Och så småningom ska vi som tror på Herren uppstå med honom.

Kol 3:4 När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom. 
1 Tess 4:17 Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. 
Ps 23: Ja, godhet och nåd ska följa mig alla mina livsdagar, och jag ska bo i Herrens hus för alltid. 

Bön: Herre hjälp oss förstå vilka vi ska vara tillsammans med och på vilket sätt vi ska umgås med dig och ditt ord. Låt oss aldrig tappa taget om den frälsning du har berett åt oss och hjälp oss få många med oss - sådana som vill vara tillsammans med Dig och oss.





söndag 4 september 2016

Run Forrest Run (REAL)



Hur många av oss har inte sett den underbara dramakomedin, Forrest Gump från 1994? De flesta av oss skulle jag tro. Den underbara handlingen när huvudpersonen Forrest Gump, som fötts med både rörelsehinder och med begränsat intellekt, sitter på sin parkbänk och delar sitt liv med olika människor som gör honom sällskap på bänken och som samtidigt delar innehållet i en chokladask han håller i sitt knä är så osannolik och underhållande. Hans liv blir så centralt i många historiskt kända personers liv och samtidigt utspelar sig en livslång förälskelse i grannflickan som han lärde känna som barn.

Rubriken på det här inlägget utspelar sig vid två olika tillfällen i hans liv. Första gången är han ett barn som går illa med skenor på benen, och Forrest har sällskap på väg hem från skolan av grannflickan Jenny när plötsligt ett mobbgäng kommer efter dem och börjar kasta sten på Forrest. Till slut blir läget så hotfullt att Jenny ropar; "Run Forrest run", och Forrest som inte borde kunna springa, springer. Han springer ifrån sina plågoandar och skenorna lossnar från hans ben när han springer. (Den andra gången är det samma Jenny och samma Forrest som vuxna som upplever en liknande situation)

Idag tänkte jag på den här scenen. Den blev så levande för mig och jag tänkte att så länge vi är i rörelse för Herren så lossnar alla bojor och band som försöker snärja oss, och alla hinder får vika. Vi springer även om vi inte kan springa. Varför? Jo, för att nå målet, få segerkransen som är beredd för oss. 

1 Kor 9:24 Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset. Spring så att ni vinner det. 
1 Kor 9:26 Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. 
Ordspr 4:12 När du går ska inget hindra dina steg, när du springer ska du inte falla.

Bön: Hjälp oss Herre att springa med målet i sikte utan att falla. Halleluja! Din är äran. 

lördag 2 juli 2016

Beuty for ashes

Beuty for ashes, diamanter ur kol eller en oväntad solros på komposthögen. Tänk att få lämna något så värdelöst i pant och få något så oersättligt och värdefullt i utbyte!

Kol 1:13 Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike. 

Sarah Young uttrycker sig så här vackert i boken Jesus lever (s. 132) ; "Inget går förlorat när du delar det med mig. Jag kan skapa skönhet ur askan efter krossade drömmar; jag kan utvinna glädje ur sorg och frid ur motgångar."

Gud har ju verkligen frälst oss från allt det gamla, men inte bara från det verkligt gamla utan också det som igår kanske var nytt. Han gör allting nytt! I varje stund och varje sekund. Han frälste också oss som en gång var främmande för Gud genom vårt sinnelag och genom våra onda gärningar hans fiender (Kol 1:21). Paulus talar också i samma brev om att när hemligheten om frälsning blev uppenbarad, så skulle det göras känt för hedningarna vilken rikedom och härlighet som finns i denna frälsning.

Halleluja!

Därför får vi säga med Paulus att vi är döda för synden men lever för Gud i Kristus Jesus. Vi är förenade med honom genom en död som hans. Och vi får lita på det ordet att det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus.

Många gånger kanske vårt känsloliv och våra tankar vill föra oss in i totalt mörker. Vi ser absolut ingen utväg och vårt förvandlade liv "känns" inte och upplevs inte som förvandlat. Vi förblindas i vissa situationer för den omvandling som Herren gjort och gör med oss. Kanske tänker vi då mörka tankar och tycker att ingenting egentligen har någon betydelse. Men låt aldrig sådana tankar slå rot! De kommer från mörkret och är framburna av lögnens fader. Vårt liv har betydelse. Vi har fått evigt liv till pant och tänk att redan här på jorden får vi leva i, av och för Herren.





lördag 7 maj 2016

Låt barnen komma

De kända orden från Luk 18:16 Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana, vittnar tydligt om en mycket viktig grundval i Bibeln.

Ordet låt, visar att i barnen, i människan finns innerst inne en längtan efter samhörighet med sin skapare. Barnen tillhör Guds rike och dras därför till Jesus. Men vi har ju också en fiende som vill hindra oss att nå den gemenskapen med Gud. Det finns många sätt att hindra barnen (Guds barn) att dras in i Guds rike. De kan intalas att andra värden är viktigare. De kan födas in i sammanhang där de aldrig får en chans att lära känna Jesus och sedan finns ett oändligt antal hinder som kan läggas ut för dem som redan tror, men om hindret avlägsnas kommer den inbyggda längtan som finns i varje människohjärta att starta sitt sökande till dess hon hittar den samhörighet som ingen människa kan ge.

Och från Matt 12:20 vet vi att han ska inte krossa ett brutet rör eller släcka en rykande veke. Det innebär att även om det gått en tid, eller till och med långa tider, och om mycket lagt sig emellan och försökt kväva barnets inbyggda gudslängtan så kommer inte Jesus att bidra till att lågan släcks. Han kommer att uppliva den och ge den näring. Han förlåter synder. Han rensar undan hinder och han låter sig inte nöja förrän barnets ögon är fyllda av hopp och ljus igen.

1 Petr 2:4 Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud.

lördag 2 april 2016

Förförelser måste komma

Luk 17:1 Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelser måste komma, men ve den genom vilka de kommer!".

Läser vi vidare så vet vi att följden av att förföra är allvarlig, till och med skulle en kvarnsten kring halsen och havets djup vara lindrigare följder. Men vi ser också Jesu outgrundliga mildhet och förlåtelse genast därpå.

Luk 17:3-4 Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig , så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: "Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom."

Kontrasterna kunde inte vara skarpare. De är knivskarpa och omöjliga att missförstå. Följden av att synda och förföra är så allvarlig att kvarnstensutgången beskrivs som mildare än den verkliga och samtidigt ska vi förlåta ett oändligt antal gånger varje syndare som kommer tillbaka och ångrar sig. Den förste som förför och inte kommer tillbaka har kanske egna tankar om vad som är rätt och fel. Han eller hon behöver inte förlåtelse av någon anledning. Kanske vill de inte erkänna att det som de gör är synd utan framhärdar och vill ändra på vad Gud har sagt, så som vi ser dagliga exempel på vad gäller homosexualitet, och alla med den synden medföljande bokstäver.

Matt 18:15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig har du vunnit din broder. 

I det här ordet ger Jesus ett stort mandat till oss kristna att försöka rädda våra syskon som hamnar snett. Vi ska inte (bara) lita på ledare, utan det här är en uppgift som ligger på var och en av oss. Men vi ska inte springa runt och söka synder, och inte heller anklaga människor för något som de inte gjort. Däremot, när vi är säkra på vår sak, måste vi fatta mod och tala med personen enskilt. Kanske kan vi rädda en broder eller syster om de lyssnar på dig. Tänk, vilket bevis på Jesu kärlek om någon tar dig enskilt och talar med dig. Då får du en möjlighet att lyssna och ändra dig.

Från samma sammanhang vet vi hur vi sedan ska agera om personen inte lyssnar, och då är vi genast inne på jobbigare områden. Fler blir inblandade och risken är att den brodern eller systern du ville tillrättavisa bara avvisar även dem som kommer efter och allt kanske slutar med ett uteslutande ur församlingsgemenskapen, vilket är något ödesdigert. Det allra bästa är när bara en person är inblandad och den personen kommer tillbaka och ångrar sig självmant, så som vi läste i Luk 17:3-4, det näst bästa är när det kan lösas med två personer. Och, naturligtvis kan problemet lösas även i Matt 18:16-17, där vittnen är inblandade, om personen verkligen av hjärtat ångrar sig.

I Markus 9: 42-50 talar Jesus till oss alla och varnar oss för förförelse. Hellre ska vi mista en kroppsdel än att använda den till att falla för frestelser. Det han särskilt nämner är ögat, handen och foten. I den kända psalm 1, vet vi att vi inte ska lyssna till de ogudaktigas råd, så det gäller även våra öron och vad vi lånar dem till. Den som lyssnar till de råden hamnar relativt snart på syndares väg, och slutligen sitter personen i den olyckliga situationen att hans sällskap har blivit bespottare.

Nej, låt oss hjälpa varandra på vägen. Alla kan drabbas av frestelser och prövningar. Till och med Jesus prövades i allt, men utan att falla, och därför vet vi att vi har en överstepräst som har medkänsla med oss. Ännu förlåter han oss, även om vi kommer tillbaka sju gånger om dagen och har misslyckats.









onsdag 23 mars 2016

Säg hellre

Lukas 11:28 Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det. 

Så här svarade Jesus en kvinna i folkhavet som ropade: "Saligt är det modersliv som burit dig och saliga de bröst som du har diat." (Luk 11:27)

Kvinnan som ropade gjorde det säkerligen helt spontant, och av glädje över den undervisning Jesus delade med folket. På så enkla sätt och med så få ord kunde han överbevisa dem om att han inte kunde driva ut onda andar med en annan ond ande, då skulle ju riket gå under, och med lika enkla ord varnade han för att lämna sitt inre tomt på innehåll efter det att man fått det "städat". Risken fanns då att den onde anden kom tillbaka och denna gång tog sju andra andar med sig, som dessutom var värre än den första. Och när kvinnan nåddes av den här undervisningen skrek hon rakt igenom folkhavet att Jesu mor borde vara en mycket välsignad kvinna eftersom hon burit och gett liv åt en sådan vis man.

Synen att Maria skulle vara särskild välsignad bland kvinnor delar denna ropande kvinna med stora delar av kristenheten som dyrkar henne på olika sätt. Genom reliker, bilder, böner och annan upphöjelse får man nästan intrycket av att även hon hade gudomligt ursprung. "Gudaföderskan" kallas hon ibland. Men vi ser vad Jesus svarar på kvinnans rop:

Luk 11:28 Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det. 

En tydlig markering om vad som var det angelägna, då som nu. Lyssna (läsa),  ta till sig Guds ord och bevara det.

En annan gång sökte Maria och hans bröder honom när han satt och undervisade lärjungarna.

Mark 3:32-35 Folket som satt omkring honom sade: "Se! Din mor och dina bröder är här utanför och frågar efter dig."  Han svarade: "Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?" Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: "Här är min mor och mina bröder". Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor."

Här är ännu en markering från Jesu sida. Han markerar tydligt att det är Guds ord och Guds vilja som är det enda centrala. Alldeles säkert var hans mor och hans bröder mycket kära för honom, men han lät inte den kärleken skymma Guds vilja.

Sista gången det omnämns att Jesus talar om och till sin mor sitter han på korset under olidliga plågor.

Joh 19:25-27 Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var Klopas hustru, och Maria Magdalena. När Jesus såg sin mor bredvid den lärjunge som han älskade, sa han till sin mor: "Kvinna, där är din son". Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig. 

I lidandets värsta stund tänker Jesus på sin mor och på sin lärjunge. Han upphäver biologin för att låta ett nytt släkte ta vid, den himmelska släkten! Den släkten uppstod i full skala på pingstdagen, men visst grundlades den redan här vid korset?

Gal 3:28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

I den här versen blir församlingens mål verkligen ännu tydligare. Här upphävs inte bara etnicitet, utan klass och kön också. Det betyder inte att vi blir androgyna, statslösa eller fullständigt ekonomiskt jämställda här på jorden, men detta är församlingens mål i Kristus, att bli ett i Kristus Jesus.

Och när det gäller Maria, det finns många som skrivit mycket mera ingående om detta, men det vi behöver veta är att Jesus älskade sin mor. Hon bevarade ordet som hon fått i sitt hjärta och hon tillhörde verkligen Jesu församling, men inte för att hon var Jesu mor, utan på grund av att hon bevarade Ordet i tro och gick med Honom.




Jesus har nyckeln

Luk 11:52 Ve eder, I lagkloke; ty I hafven fått nyckeln till förståndet; sjelfve gån I intet in, och förvägren dem som viljen ingå. (SK73)

Luk 11:52 Ve er, laglärda! Ni har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville komma in har ni hindrat. (SFB15)

Luk 11:52 Ve er, ni laglärda! Ni har tagit bort nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte kommit in, och dem som är på väg in  har ni hindrat. (SFB98)

Luk 11:52 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma in haven I lagt hinder. (Svenska1917)

Här ser vi fyra svenska bibelöversättningar som i en och samma bibelvers ger olika förståelse av vad Jesus ville säga. Den radikalaste, som jag ser det, är SK73, där det tydligt sägs att de lagkloka har fått nyckeln till förståndet. Den skrivningen vittnar om att bakom förståndet finns en givare och en nåd, den Herre som de uppger sig ha kunskap om. Även i den sista delen av versen är den skrivningen starkast, här sägs det att de lagkloka förvägrar dem som vill ingå att ingå. Den ger en väldig makt till de lagkloka. I den här skrivningen finns inte något utrymme för att passera ett hinder så som de andra översättningarna möjligen ger utrymme för.

I Folkbibeln 98 och i Svenska 1917 sägs de lagkloka ha tagit bort nyckeln till kunskapen. Man kan inte ta bort något man inte haft, och vi ser i alla fyra översättningar att Jesus faktiskt ger de lagkloka det erkännandet att de har och har haft kunskap. Problemet är inte i någon översättning brist på kunskap. Samtliga visar att de lagkloka vet vägen. I Folkbibeln 2015 sägs dock denna kunskap vara tagen. Här har människan handlat i första hand och tagit sig kunskap.

Men vi ser också att tre översättningar (SK73, SFB15, Svenska1917) säger att människorna vill/ville komma in, men blev hindrade, medan en översättning (SFB98) säger att de är på väg in. 

Det viktiga med den här versen är naturligtvis innehållet och inte i första hand att jämföra alla detaljer. Vi ser mängder av exempel idag på hur människor både hindras och förvillas av sådana som kallar sig ledare. Många av dem har titlar, hög lön och samhällelig respekt, men de respekterar inte sin uppdragsgivare (Herren) utan gör egna läror som hindrar och förvägrar dem som vill komma in att göra det.

Men låt oss även titta på några fler översättningar.

Luk 11:52 Woe to you, lawyers (experts in the Mosaic Law)! For you have taken away the key to knowledge; you did not go in yourselves, and you hindered and prevented those who were entering. (Amp)

Luk 11:52 Woe unto you, lawyers! for you have taken away the key of knowledge: ye entered not in yourselves, and them taht were entering in ye hindered. (KJV)

I Amplified och King James Version ser vi att de i stort sett överensstämmer med de svenska men att här får man av verbformen were veta att människorna som hindrades faktiskt inte bara hindrades att få kunskap, de var faktiskt inne i en process där de redan fått tillträde till kunskap, när de hindrades.

Luk 11:52 Woe to you lawyers! For you have taken away the key of knowledge. You did not enter in yourselves, and you hindered those who were entering. (ESV)

De laglärda har alltså tagit bort nyckeln till kunskap. Vi får inte veta hur det här gått till. Självklart har inte dessa laglärda haft möte och där tagit beslut om att nyckeln till kunskap ska tas bort. Inte heller har det skett över en natt. Processen fram till att nyckeln blev tagen tog säkerligen många generationer. I samma kapitel som den här versen anklagar Jesus de laglärda och fariseerna för mängder av olika fel, som alla kan sammanfattas med att de börjat vakta på yttre regler och glömma hjärtat och kärleken till Gud. De ville göra utsidan av bägaren ren men de var inuti fulla av girighet och ondska. De lade ok på människorna men ville inte på minsta sätt underlätta för dem att bära dem. Deras förfäder hade dödat profeterna och nu vårdade den här generationen gravvårdarna. Vi förstår att alla dessa handlingar, som i sig själva inte var onda, hade framkallat en institutionaliserad religionsutövning där det levande livet förkvävdes under alla bördor och krav.

När Jesus kom med alla dessa anklagelser var han faktiskt hembjuden till en farisé. Tidigare under dagen hade han talat till en stor folkskara och även där hade han kommit med obekväma budskap. I texten framgår det inte om allt som han sade inne hos farisén sades i samband med att de delade måltid eller om salvan som avfyrades var så kraftig att maten fick stå orörd. Det vi vet är att Jesus lade sig till bords och utan att tvätta händerna. Det var upprinnelsen till att det i den inbjudande fariséns hus presenterades så många sanningar.

I dagens samhälle skulle många vilsegångna biskopar, präster och studenter behöva möta denne radikale Jesus. Han såg att de hade tagit nyckeln - men vi vet att HANS plan var inte att de skulle ha slarvat bort den för alltid, utan Jesu plan var att ta den tillbaka och ge frälsningen åter till människorna fritt och för intet. Vilken nåd!







söndag 13 mars 2016

Enkel barnabön men svår att efterleva

Joh 17:24 Far jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara."

Tänk att de här orden är de sista i Jesu avskedstal till lärjungarna. Rubriken för det kapitlet är till och med "Jesu översteprästerliga förbön". Men om vi lyssnar till orden som han säger så kunde de sagts av ett barn, eller en ärlig, vuxen person som inte är rädd att förlora ansiktet. De är sagda av någon som verkligen både kan uttrycka ett behov och samtidigt ge uttryck för all sin tillit till sin fader.

Tilliten återspeglas i den enkla bönens Far...Far, jag vill...

Och vi vet sedan tidigare undervisning att Jesus sagt att Gud är beredd att ge goda gåvor till dem som ber honom om det.

Luk 11:11-13 Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk? Eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till sina barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge den helige Ande till dem som ber honom?

Tilliten återspeglas också i frågans innehåll. Jag vill att där jag är, där ska också de som du gett mig vara. Gemenskapen med Fadern och gemenskapen med syskonen. Far, jag vill...

Vår Far i himlen har fått höra många tusen eller miljoner sådana böner under årtusenden. Det grundläggande behovet av att samlas finns hos alla folk och stammar. Men samlingen som sker i den helige Ande och i gemenskap med Fadern är av ett slag som inte världen kan förstå. Men Jesu önskan och bön var att världens människor skulle komma in i den gemenskapen. Hans önskan var att de skulle komma till tro på honom och de ord han hade talat. Han bad inte bara för sina vänner utan han bad för alla dem som var utanför gemenskapen. De som ännu inte kommit till tro.

Joh 17: 20-23 Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord. Jag ber att de alla ska vara ett. och att de ska vara i oss, liksom du Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du älskat mig. 

Den här enkla bönen, en översteprästs, en väns, en broders, en Konungs bön, kunde likväl vara ett barns bön. Far, jag vill att de ska vara hos mig som du är med mig. Jag vill att de också ska förstå att de är lika älskade av dig som jag är. Men den här enklaste av alla böner är också den svåraste.


torsdag 25 februari 2016

Folkmord: Hur viktiga är orden?

Margot Wallström har gjort det igen! Nu menar Wallström att det inte är så viktigt att vad man kallar de systematiska och oerhört utstuderade morden. Att kalla dem folkmord kan till och med skapa moralisk press, menade Wallström i riksdagen den 23 februari enligt tidningen Världen idag.

"Möjligheterna och skyldigheterna att agera för den utsatta befolkningen är inte beroende av exakt vad vi kallar det systematiska dödandet i Syrien och Irak, menade utrikesminister Margot Wallström (S) i sitt svar på interpellationen från Sofia Damm (KD)." Världen idag, 20150223

Frågan (interpellationen) hade väckts av KD:s representant, Sofia Damm, med anledning av att Europaparlamentet valt att definiera massövergreppen som folkmord. KD tryckte även på vikten av att FN erkänner folkmorden så att mera press skapas på hjälp till försvar. 

Wallström och Damm var dock eniga vad gällde vikten av att få till stånd något sätt att kringgå säkerhetsrådets veto som i många fall kan innebära handlingsförlamning i brådskande situationer. 

Redan i mars 2015 pekade dock FN ut en del av IS härjningar som folkmord. Uttalandet gällde då yazidierna, men medvetenheten om grymheten i avrättningar och övergrepp är stor då FN genomfört ett hundratal djupintervjuer med drabbade människor och ögonvittnen. 

Wikipedia definierar begreppet folkmord enligt följande: Folkmord, även kallat genocid, är avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en etnisk, religiös eller nationell grupp.

Det finns olika typer av folkmord, som utrotning av urbefolkningar, etniska grupper (ofta förenat med kolonialism), utrotning av minoriteter och politiska massmord. Det har skett mängder av folkmord av olika skäl och i olika delar av världen under 1900-talet (och tidigare). Men det som är svårt att förstå är att folkmordsbegreppet tydligen gör sig bäst i historiska kontexter. När morden pågår som intensivast diskuterar höga makthavare om begreppet ska användas eller inte! Och, vår svenska utrikesminister menar till och med att det skulle utgöra en nackdel att det skapades "moralisk press att agera". 

Nyligen har också Wallström i sin utrikespolitiska deklaration slagit fast att hon fortsatt ska verka för en feministisk säkerhetspolitik och hon önskar samarbeta med FN, EU m.fl. Wallström pekar ut Ryssland som det största säkerhetshotet och annekteringen av Krim som den allvarligaste sedan kalla kriget. Hon tryckte också på kandidaturen till FN som angelägen. I deklarationen fick även klimathotet sin belysning, liksom arbetet med globala frågor och tillsättande av konsulat, mm.  När man läser deklarationen i sin helhet ser man en rad angelägna områden staplas på varandra på politiskt korrekt sätt, men ingenstans syns en hjärtefråga eller ett engagemang. I den utrikespolitiska deklarationen uppges Sverige också vara "en global röst för sexuell och reproduktiv hälsa, och för varje människas rätt oavsett sexuell läggning". En rad miljömål ska också infrias och som icke helt politiskt införstådd svensk medborgare ställer jag mig frågan - vad ska utrikespolitiska departementet syssla med? Vilka frågor kan anses utrikespolitiska och vilka frågor platsar bättre på andra departement? Jag reser också frågan om vi har så mycket att framhålla i världen för övrigt vad gäller sexuell och reproduktiv hälsa. Vi har väldigt höga aborttal, och ungdomar står i kö för psykiatrisk vård i Sverige (av flera anledningar, varav denna kan vara en). 

I början av deklarationen kan vi läsa: Det talade ordet gäller. 

Det talade ordet borde alltid gälla och det borde alltid vara viktigt att benämna saker för vad de verkligen är. Ett folkmord är ett folkmord även i nutid. Folkmordsbegreppet tappar sin verkan om det bara kan användas i historiska kontexter, när faran är över. Det bör användas när människor systematiskt avrättas p.g.a. sin tro och sin etnicitet. Att det handlar om etnisk, kulturell och religiös rensning vittnar ju förstörelsen av historiskt värdefulla platser om. 






söndag 31 januari 2016

Leopold och Stendahls dyrköpta segrar

"På morgonen den 21 februari 1771 befriades anden från den stofthydda, som i 43 år hållits fängslad, varav 32 i Bohus fästning. Leopold var 77 år gammal."
Odenvik,, Nathan: Radikalpietisterna Leopold och Stendahl, 1950, s. 169

I boken, Radikalpietisterna Leopold och Stendahl, beskrivs människoöden som verkligen fick lida för sin tro. Lidandet pågick i stort sett ända från omvändelsen och till dess de slutligen fick flytta hem till den Herre de offrat allt för. I Leopolds fall innebar det, som nämts i citatet ovan, att han tillbringade nästan hela sitt vuxna liv på fästning. Några år fick han en något större frihet på Danvikens dårhus, dit han under en period transporterades eftersom ingen "undervisning syntes vara honom till gagn".

Thomas Leopold och hans lärjunge Johannes Stendahl var s.k. radikalpietister och hade influerats bl.a. av Johann Konrad Dippel. Orsaken till väckelsen var framförallt kyrkans stelnade former, formalism, och samt kyrkans felaktiga användande av sakramenten. De protesterade mot barndopet och ville få till stånd fria möten utanför kyrkans reglementen. Teologin, sådan den blivit och utvecklats, till hård intellektualism, var en huvudfiende.

Odenvik, som skrivit boken, har följt en mängd av brevväxling, fängelseurkunder och domstolsutslag som utspelat sig under flera årtionden. Den mängd präster och biskopar som fått uppdrag att omvända pietisterna är många. Ingen av dem lyckades. Leopold och Stendahl valde den trångaste av portar och gick en lidandets väg som vi har svårt att föreställa oss. Ofta fick de sitta i hålor utan dagsljus, utan kontakt med någon yttervärld. De fick inte tillgång ens till papper för att skriva ner sina tankar och ännu mindre fick de ta emot besök eller träffa varandra under alla dessa år. Att de ens överlevde så många år är ett stort under. Det framkommer ibland i brevväxlingarna att fångarna saknat all värme och ved för att elda i sina fängelsehålor.

I bokens avslutning säger författaren att vi inte nog kan tacka dessa trosbröder för det lidande de utstod. Deras, och andras, omvändelser och lidanden föranledde med Gustaf den lll:e  att konventikelplakatet upphörde och så småningom blev även ordet fritt. Men processen var långdragen och många fick lida och gå i landsflykt för att försvara evangeliet.

På något sätt blev det seger, trots att Leopold, Stendahl, m.fl. inte fick njuta frukterna av den alls. Segern var dyrköpt, många fick ge sitt liv för att få samlas i hemmen och för att undgå kyrkans stränga sakrament och barnadop.

Hur hanterar vi de segrarna idag?

* Vi har yttrandefrihet. Förstår vi vidden av detta? Vi kan fritt sprida Guds ord i Sverige och de flesta länder i världen.
* Vi har religionsfrihet. Hur använder vi den?

Bön: Herre låt inte dessa dyrköpta segrar vara förgäves. Låt oss inte förkasta en så dyr och underbar frälsning. 










lördag 30 januari 2016

Nu skriver jag!

Kära vänner, (om någon ännu bevakar denna blogg som tystnat så)! Jag vill skriva några rader som skulle ha skrivits för många månader sedan. Det handlar om mitt besök i somras på Pride House. Jag hade i facebookgruppen, RFSU ut ur skolan, #rfsuuturskolan, den 26 juni skrivit om min plan att besöka Pride House. Vid det tillfället frågade jag också om det fanns fler personer som kände kallelse att gå dit och lyssna in strategierna som presenteras i dessa forum. Det slutade med att jag gick ensam och att de två planerade dagarna blev till endast en dag.

Vad är då orsaken till det långa dröjsmålet?

Svaren på den frågan kan sammanfattas i tre enkla delar, normalisering, institutionalisring och hegemoni. Dessa aspekter sammantaget blev en sådan börda för mig att jag knappast visste på vilket sätt jag skulle skriva om det.

1. Normalisering, betecknar inom psykologi oftast ett tillstånd där något återgår till "det normala" efter att ha varit t.ex. sjukt eller katastrofalt. Begreppet används även som ett begrepp där människor går igenom sorgeprocesser. Inom sociologin har termen normalisering dock oftast en negativ betydelse. Det används t.ex. om våld i nära relationer och hur det upptrappas och så småningom normaliseras. På liknande sätt kan processer av normalisering användas om en mängd av negativa maktutövanden över andra människor i olika samhälleliga former.

Västvärldens accepterande av homosexualitet, transsexualiet, könsbyten har pågått under många årtionden. Det jag fick bevittna vid mitt besökt på Stockholm Pride var hur den processen i stort sett var avslutad. Acceptansen var fullständigt självklar och låg som en osynlig grund till varje inlägg på de olika scenerna. Alla medverkande rapporterade och talade om sina ämnen på fullständigt neutrala sätt. Det förekom inga känslor och man uppfattade inget tonläge som ville övertyga någon annan om något. Alla var redan överens. Normaliseringsprocessen var avslutad.


2. Institutionalisering. Många av de medverkande hade på olika sätt statlig försörjning i sina projekt. Man arbetade med barn (regnbågsfamiljer), med ungdomar (invandrare, romer, skolor), och med många andra grupper. Målgrupperna i framtiden var/är landstingen, alla landets kommuner, landsbygden. De önskade nu plantera sina lyckade projekt (bl.a. regnbågsfamiljerna) i hela landet. Sin försörjning får de till största delen genom Allmänna Arvsfonden, men kommunerna och andra intressenter fanns också som delfinansiärer. Bland ungdomsförbunden kan nämnas flera som fått priser och utmärkelser för sina arbeten. Den som företrädde romerna berömde sig av sin vidsynthet vad gäller homosexuellt liv, samt sade sig beundra små pojkar som fick leka med dockor och klä sig som de ville (något som jag antar att den större delen av hans folk inte delar).

När projekten redovisades kunde jag lika gärna ha suttit i ett kommunfullmäktige eller i ett landsting och hört den rapporten. Felfritt, kontrollerat, och absolut korrekt. Ingen kunde säga något emot arbetsordningen. De hade skött sig prickfritt i de två och ett halvt år projektet hade pågått. Hur kan man reagera på något som är så normalt, som är så institutionaliserat och där man för länge sedan lämnat de första grunderna bakom sig?

3. Hegemoni. Den självsäkerhet med vilken de uttrycker sig kan bara den ha som är trygg och säker i sin maktposition. De vet att makten är säkrad. Lagen har skrivits om till förmån för dessa grupper. Politikerna för deras talan. Det tredje benet, föreningarna, organisationerna och arbetslivet stöder också allt mer öppet homosexualiteten. De flesta kyrkor har också accepterat det som Gud sagt vara synd. Den som står i den  maktpositionen behöver inte anstränga sig eller propagera för sin sak. Det finns inte längre någon sak att propagera för.

Vad blev min reaktion på det jag såg och hörde? 

Blev jag rasande, gick jag till motangrepp? Förde jag Guds talan?

Nej, jag gick hem. Jag gick hem med alla dessa erfarenheter och visste inte vad jag skulle berätta. Hur skulle jag kunna säga något som gjorde någon skillnad? Som gjorde någon skillnad, åtminstone för någon.

Svalget är så stort. Gapet är så avgrundsdjupt. Ingen kan se eller bygga en bro över detta svalg. Det finns ingen bro. Ingen möjlighet till kommunikation.

Och sorgen över det är lika stor. Så stor. Så avgrundsdjup.

Men, Gud vare värd lov, pris och ära!

Ingenting kan skilja oss som tror från Kristi kärlek. 


För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter,  höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
 

Och därför kan vi glädja oss mitt i bedrövelsen. Vi som har evigt liv till arvedel. Ett arv som aldrig någonsin kan fläckas eller förstöras. I vår Herre Jesu Kristi Namn.