Joh 12:16 Hans lärjungar förstod först inte detta. Men när Jesus hade blivit förhärligad, kom de ihåg att det var skrivet så om honom och att man hade gjort så för honom.
När Jesus hade blivit förhärligad, då kom de ihåg. Vi människor minns inte långt. Vi väljer också oftast vad vi vill minnas. Om två personer berättar om samma händelse så framkommer ofta två olika perspektiv. Men här minns lärjungarna samma sak och på samma sätt. De minns vad som var skrivet om honom och att man gjort så för honom. I den här versen syftar man till profetian i Sakarja 9:9-10 där det förutsägs att Sions konung kommer, ridande på en åsna, och just detta hade ju lärjungarna gjort för Jesus, löst åsnefölet och sett till att Jesus kom ridande på det.
Luk 24:4-6 När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: "Varför söker ni den levande bland de döda? Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen; Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen. Då kom de ihåg hans ord.
I denna stund, en av världshistoriens mest centrala, måste kvinnorna påminnas om vad Jesus hade sagt. Efter påminnelsen kom de ihåg hans ord. De ifrågasatte inte utan kom ihåg och trodde. De trodde på hans uppståndelse och de återvände från graven för att berätta för de övriga elva.
Många andra gånger ber Jesus lärjungarna att komma ihåg saker. I Joh 15:20 säger Jesus till dem: "Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de förfölja också er. Har de bevarat mitt ord, ska de bevara också ert ord."
Här vill Jesus påminna om efterföljelsens pris, men också om ett underbart löfte, har de bevarat mitt ord så ska de bevara också ert ord. Det är ett fantastiskt löfte som vi fått. Ordet som går ut har liv och människorna bevarar det. Halleluja!
När vi läser Guds ord och ser alla gånger som vi människor i efterhand kommit ihåg och förstått vad Gud har menat så förstår vi att så är det även nu. Vi är mitt i ett mycket allvarligt händelseförlopp i världen och även i vårt land. För första gången på 200 år ser det ut som att Sverige hamnar i väpnad konflikt. Står vi inför terrorbekämpning eller krig? I den rädsla och de frågor som kan uppstå är det verkligen viktigt att vi kommer ihåg vad Guds ord säger till oss i den här tiden. Vi vet att många ska komma i Jesu namn och att vi måste vara vakna. Vi vet att Jesus ska komma tillbaka, men innan han kommer ska uppryckelsen ske när vi ska möta honom på skyarna. Allt detta som ska hända måste vi komma ihåg och påminna oss. I dagens samhälle är det till och med viktigt att veta att Jesus var och är Guds son, att han levet och att han verkar idag i och genom sin församling på jorden.
Vi måste komma ihåg. Vi måste vara vakna. Vi måste tro på Honom som Fadern sände.
Bön: Fader, jag ber dig i Jesu namn om att vi ska komma ihåg dina ord till oss. Jag ber att vi ska vara vakna och bedjande till dess du kommer. <3
Visar inlägg med etikett Uppbyggelse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Uppbyggelse. Visa alla inlägg
onsdag 18 november 2015
söndag 30 augusti 2015
Himlens miljoner ja
Igår skrev jag att det inte finns någon heder i hundra tysta nej och det är verkligen sant. Mycket som sker i det tysta, det blir ännu mera svårt att ta i och finna orsaker till, men en viktig aspekt tog jag inte upp igår och det är att svårigheterna, smärtan och skammen, allt det hör världen och tidsandan till.Att lämna något som man strävat efter och velat ha kan orsaka oss smärta, men i det långa loppet tar smärtan över förlusten slut och Gud kan fylla oss med något annat i stället. Det är också så att vi ofta tackar Gud när dörrar öppnas, men vi är inte lika tacksamma när dörrar stängs. Ändå kan just de stängda dörrarna vara räddningen. Det som för dig in på den smala vägen, den vägen som med säkerhet bär hemåt och går du på den i fullständig förvissning så kan du vara säker på att någon eller några vill följa dig på vägen.
Upp 22:17 Och Anden och bruden säger: "Kom! Och den som hör det ska säga, "Kom!". Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten.
När vi blir fyllda med den Helige Ande så drar vi nämligen människor till oss och de i sin tur drar andra till sig. Watchman Nee beskriver Guds verk så här i Den härliga församlingen.
"Idag har Gud gjort så att vi kan dela Herren Jesu seger. Varhelst Jesu Kristi seger visas fram måste Satan ge sig iväg. Vi måste helt enkelt stå orubbliga, för Herren Jesus har redan vunnit segern. (s. 70)
Anden säger alltså "Kom" och den Ande som drar oss till sig är densamme som vunnit seger över all ondska och allt mörker och mörkret måste vika där Jesu Kristi seger visas fram. Och Watchman Nee säger vidare att när ett sådant område eller en sådan plats etableras då är Guds rike här.
"Guds rike är det område där Gud utövar sin makt. Vi måste ha ett sådant rike ibland oss."
Dessutom vet vi att vi är omgivna av en stor mängd vittnen och att Han som inte skonade sin egen son förlåter oss våra synder och önskar se oss frälsta. Jesus uppmanar oss att komma till honom med våra bördor, och Han är själv både dörren in till fåren och Herden för fåren. Hela vägen är det ja. Läs vilket evangelium du vill, läs vilket av breven som helst. Läs vad Jesus sagt, läs vad han lovat. Hela vägen är det ja. I himlen finns alla dessa miljoner som gått före oss, alla dessa vittnen, och alla säger de "Kom!" och alla säger de ja, vad betyder då några nej i den här världen?
Upp 22:17 Och Anden och bruden säger: "Kom! Och den som hör det ska säga, "Kom!". Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten.
När vi blir fyllda med den Helige Ande så drar vi nämligen människor till oss och de i sin tur drar andra till sig. Watchman Nee beskriver Guds verk så här i Den härliga församlingen.
"Idag har Gud gjort så att vi kan dela Herren Jesu seger. Varhelst Jesu Kristi seger visas fram måste Satan ge sig iväg. Vi måste helt enkelt stå orubbliga, för Herren Jesus har redan vunnit segern. (s. 70)
Anden säger alltså "Kom" och den Ande som drar oss till sig är densamme som vunnit seger över all ondska och allt mörker och mörkret måste vika där Jesu Kristi seger visas fram. Och Watchman Nee säger vidare att när ett sådant område eller en sådan plats etableras då är Guds rike här.
"Guds rike är det område där Gud utövar sin makt. Vi måste ha ett sådant rike ibland oss."
Dessutom vet vi att vi är omgivna av en stor mängd vittnen och att Han som inte skonade sin egen son förlåter oss våra synder och önskar se oss frälsta. Jesus uppmanar oss att komma till honom med våra bördor, och Han är själv både dörren in till fåren och Herden för fåren. Hela vägen är det ja. Läs vilket evangelium du vill, läs vilket av breven som helst. Läs vad Jesus sagt, läs vad han lovat. Hela vägen är det ja. I himlen finns alla dessa miljoner som gått före oss, alla dessa vittnen, och alla säger de "Kom!" och alla säger de ja, vad betyder då några nej i den här världen?
söndag 19 juli 2015
Jag är dörren - jag är porten
Joh 10:7 Då sade Jesus än en gång: "Amen, amen säger jag er: Jag är dörren in till fåren.
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:7 Då sade Jesus än en gång: "Jag säger er sanningen: Jag är porten till fåren.
(Folkbibeln 2014)
I Johannesevangeliets 10:e kapitel hör vi Jesus undervisa om den gode herden. Han börjar med att säga att herden går in genom dörren och dörrvaktaren öppnar för honom. Fåren följer honom också eftersom de känner igen hans röst. Skulle en främling komma så följer de inte eftersom de inte känner rösten. Den gode herden känner alla sina får vid namn och kan kalla på dem var och en individuellt. Sedan säger han detta, jag är dörren, eller som det nu står i 2014 års översättning, jag är porten.
Jesus fortsätter sin undervisning genom att säga att alla som kommit före honom varit tjuvar och rövare, och fåren har inte lyssnat till dem (Joh 10:8). Sedan fortsätter han med att förklara ytterligare vem han är.
Joh 10:9 Jag är dörren. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:9 Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
(Folkbibeln 2014)
Jesus är vägen, han är också dörren och porten. Den som går genom honom blir frälst och han är enda vägen till frälsning. Det är en viktig sanning att påminna sig om i vår interreligiösa samtid. Många tycker i mångk(ulturalismens och postmodernitetens tid att det är ett för stort anspråk han gjorde - vår Jesus. Många vill idag säga att det finns fler vägar, och andra säger att det finns ingen väg, men vi säger: "Det finns en väg, det finns en dörr, det finns en port. Hans namn är Jesus Kristus."
Därefter berättar Jesus om tjuven och hans ärende. Han kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Och det känner vi också väl till. Han stjäl, han slaktar och har dödar -rakt framför oss idag. Vi ser bland annat IS och Boko Harams härjningar. Nu senast dödades bedjande människor i Niger. Vi känner också till att fienden är en mästare i förförelse, och att det finns mängder av människor som låtit sig förföras av falsk regnbågsglans i tron att det handlar om kärlek. Men det finns en äkta regnbåge, ett löfte som Herren satt i skyn för att visa sitt förbund med människan och det finns en äkta regnbåge även vid tronen.
Upp 4:2-3 Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, och runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd.
(Folkbibeln 2014)
Halleluja! Denne underbare är det som är dörren, porten. Denne Jesus som sitter på tronen. Samme Jesus som föddes i stallet. Stallet utan fägring.
Joh 10:10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
(Folkbibeln 1998)
Jesu ärende är att ge liv. Ge liv, liv i överflöd. Ge evigt liv också. Ge oss ett liv som gör att vi lever om än vi dör. Halleluja!
Joh 11: 25-26 Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om än han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?
(Folkbibeln 2014)
Jesus är inte bara dörren, porten och vägen. Det är han som själv är den gode herden. Han som leder oss till bete och ser till att fåren har allt vad de behöver.
Joh 10: 11-12 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
(Folkbibeln 1998)
Om det här bibelstället skulle man kunna säga mycket. De flesta församlingar har anställda herdar, förkunnare, pastorer och diakoner. Och egentligen kan vi inte säga att det är något fel eftersom vi vet att ordet säger att arbetaren är värd sin lön, och alla ska ju ha något att leva av. Man måste betala sin hyra och sin mat och sedan kommer andra behov som vi har. Men det finns även de som tycker att evangeliet gavs fritt och ska spridas fritt. John Nelson Darby utträdde 1828 ur den engelska statskyrkan och påbörjade 1831 ett stort reformarbete i statskyrkan. Så småningom tog han helt avstånd från statskyrkan och även från kyrkan som helhet och institution. Han hävdade att alla hade samma rätt att predika evangeliet och han gick även emot den traditionella församlingstanken och menade att endast mindre grupper var av godo. I dagens samhälle skulle de flesta ha svårt att efterfölja Darby´s syn på det kristna livet. De flesta av oss tycker det är väldigt fint att få bibelordet utlagt för oss och att någon annan i församlingen sköter det övergripande. Men vi får ta oss i akt. Vi är själva ansvariga för vårt kristna liv. Det kan vi inte föra över på andra. Jesus är den gode herden som gav sitt liv för fåren. Och vi vet att det offret är giltigt i evigheters evighet i himlen och på jorden, men vi har också en mästare som sa att vi inte ska förvänta oss att det ska gå bättre för oss än för honom. Därför måste också vi ge vårt liv för fåren.
Joh 10.14-15 Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.
(Folkbibeln 2014)
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:7 Då sade Jesus än en gång: "Jag säger er sanningen: Jag är porten till fåren.
(Folkbibeln 2014)
I Johannesevangeliets 10:e kapitel hör vi Jesus undervisa om den gode herden. Han börjar med att säga att herden går in genom dörren och dörrvaktaren öppnar för honom. Fåren följer honom också eftersom de känner igen hans röst. Skulle en främling komma så följer de inte eftersom de inte känner rösten. Den gode herden känner alla sina får vid namn och kan kalla på dem var och en individuellt. Sedan säger han detta, jag är dörren, eller som det nu står i 2014 års översättning, jag är porten.
Jesus fortsätter sin undervisning genom att säga att alla som kommit före honom varit tjuvar och rövare, och fåren har inte lyssnat till dem (Joh 10:8). Sedan fortsätter han med att förklara ytterligare vem han är.
Joh 10:9 Jag är dörren. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:9 Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
(Folkbibeln 2014)
Jesus är vägen, han är också dörren och porten. Den som går genom honom blir frälst och han är enda vägen till frälsning. Det är en viktig sanning att påminna sig om i vår interreligiösa samtid. Många tycker i mångk(ulturalismens och postmodernitetens tid att det är ett för stort anspråk han gjorde - vår Jesus. Många vill idag säga att det finns fler vägar, och andra säger att det finns ingen väg, men vi säger: "Det finns en väg, det finns en dörr, det finns en port. Hans namn är Jesus Kristus."
Därefter berättar Jesus om tjuven och hans ärende. Han kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Och det känner vi också väl till. Han stjäl, han slaktar och har dödar -rakt framför oss idag. Vi ser bland annat IS och Boko Harams härjningar. Nu senast dödades bedjande människor i Niger. Vi känner också till att fienden är en mästare i förförelse, och att det finns mängder av människor som låtit sig förföras av falsk regnbågsglans i tron att det handlar om kärlek. Men det finns en äkta regnbåge, ett löfte som Herren satt i skyn för att visa sitt förbund med människan och det finns en äkta regnbåge även vid tronen.
Upp 4:2-3 Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, och runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd.
(Folkbibeln 2014)
Halleluja! Denne underbare är det som är dörren, porten. Denne Jesus som sitter på tronen. Samme Jesus som föddes i stallet. Stallet utan fägring.
Joh 10:10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
(Folkbibeln 1998)
Jesu ärende är att ge liv. Ge liv, liv i överflöd. Ge evigt liv också. Ge oss ett liv som gör att vi lever om än vi dör. Halleluja!
Joh 11: 25-26 Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om än han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?
(Folkbibeln 2014)
Jesus är inte bara dörren, porten och vägen. Det är han som själv är den gode herden. Han som leder oss till bete och ser till att fåren har allt vad de behöver.
Joh 10: 11-12 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden.
(Folkbibeln 1998)
Om det här bibelstället skulle man kunna säga mycket. De flesta församlingar har anställda herdar, förkunnare, pastorer och diakoner. Och egentligen kan vi inte säga att det är något fel eftersom vi vet att ordet säger att arbetaren är värd sin lön, och alla ska ju ha något att leva av. Man måste betala sin hyra och sin mat och sedan kommer andra behov som vi har. Men det finns även de som tycker att evangeliet gavs fritt och ska spridas fritt. John Nelson Darby utträdde 1828 ur den engelska statskyrkan och påbörjade 1831 ett stort reformarbete i statskyrkan. Så småningom tog han helt avstånd från statskyrkan och även från kyrkan som helhet och institution. Han hävdade att alla hade samma rätt att predika evangeliet och han gick även emot den traditionella församlingstanken och menade att endast mindre grupper var av godo. I dagens samhälle skulle de flesta ha svårt att efterfölja Darby´s syn på det kristna livet. De flesta av oss tycker det är väldigt fint att få bibelordet utlagt för oss och att någon annan i församlingen sköter det övergripande. Men vi får ta oss i akt. Vi är själva ansvariga för vårt kristna liv. Det kan vi inte föra över på andra. Jesus är den gode herden som gav sitt liv för fåren. Och vi vet att det offret är giltigt i evigheters evighet i himlen och på jorden, men vi har också en mästare som sa att vi inte ska förvänta oss att det ska gå bättre för oss än för honom. Därför måste också vi ge vårt liv för fåren.
Joh 10.14-15 Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.
(Folkbibeln 2014)
söndag 14 juni 2015
Faraos argument
Idag lyssnade jag på ett fantastiskt bibelstudium av Arne Imsen (1974) på radio Maranata, 88.0. Bibelstudiet behandlade hur Mose och Aron ständigt möttes av nya argument från farao, innan de kunde dra ut ur Egypten. Efter studiet satte jag mig ner med min bibel och läste själv alla kapitlen igen och noterade varje argument som farao kom med. Nu vill jag dela mina anteckningar med dig eftersom jag tror att de argumenten är likadana idag när vi ska lämna världen och följa Jesus.
1. Nonchalans och hån
2 Mos 5:2
Men Farao svarade: "Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel."
Det här argumentet är det allra vanligaste idag, "jag känner inte Herren", "visa mig honom". Det argumentet passar in i hela samhället, i läroböcker och skolväsende. Det passar in hos humanister och ateister, men även i stor utsträckning hos agnostikerna. Dessutom kan vi idag, med stor sorg, lägga till liberalteologer och även en stor del "vanliga" teologer, de lärda som studerat Guds ord. Många inomkyrkliga ifrågasätter idag skapelsen, uttåget, jungfrufödseln och Jesu återkomst, för att bara ta några exempel.
Vi vet också att homosexuella och andra som omtolkat Guds ord säger, "skulle jag lyssna på honom?", var och en kan göra sig en egen Gud. Ingen behöver den auktoritet som Herren ger, eftersom de inte tror på att han finns. Då är det lättare att göra som Farao, håna och nonchalera Mose och Aron när de framförde vad Herren befallt dem, nämligen att Farao skulle släppa israeliterna ur slaveriet.
2. Plikt
2 Mos 5:4
Men kungen i Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!" Farao sade vidare: "Se, folket är redan talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken."
Om det här argumentet finns mycket att säga. Alla vill vi göra vår plikt och försörja oss själva. Vi har också en önskan om att bidra till det allmänna och till andra människors väl. Ingen vill dra sig undan sitt dagsverke och här hänvisar Farao inte bara till dagsverkena utan även till att folket är så talrikt redan.
Idag har vi en situation där inte alla behövs på arbetsmarknaden men den vedertagna arbetslinjen kräver ändå lydnad inför vissa sociala ordningar och därför ska även personer som inte har arbete inordnas i olika former av aktiviteter som motsvarar arbete. Det är också känt att många inte har tillfredsställande arbetsuppgifter och/eller tillfredsställande arbetsdisciplin utan ägnar en stor del av arbetsveckan till tomma aktiviteter. I Roland Paulsens avhandling, Arbetssamhället - Hur arbetetet överlevde teknologin (2010) visas med tydlighet att arbetet blivit ett "självändamål" och att trots att behovet av arbetskraft med teknologins hjälp aldrig varit mindre, så arbetar människan fler timmar än någonsin förr! Denna heliga ko, arbetslinjen, är mycket känslig att slakta. Arbetet har byggt upp den välfärd som samhället har och vi vill alla bidra, vara delaktiga och plikttrogna. Men paradoxen som Paulsen belyser är uppenbar. Arbetet som institution har överlevt teknologin. Och bara det faktum att vi arbetar mer än någonsin, trots att vi inte alls behöver det för vår överlevnad, visar på hur högt vi håller arbetet. Och därför var detta andra argument som Farao kom med mycket starkt. Hur många kristna har inte stannat i Egypten för detta arguments skull?
3. Kil (eller underminering)
2 Mos 5:6 - 21
Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: "Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. Men samma antal tegel som de har gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud! Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de får något att göra och inte lyssnar på lögner." Då gick slavdrivarna och tillsyningsmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. Gå själva och skaffa er halm, där ni kan finna den. Men något avdrag i ert arbete kommer inte att göras." Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!" Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken igår eller idag?"Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk." Men han svarade: "Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna." Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. Och de sade till dem: "Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss."
Det tredje argumentet är egentligen inte något argument. Här används en annan taktik, att föra in en kil mellan ledarna, Mose och Aron, och folket. Genom den ökade bördan och de omänskliga villkoren visste farao att detta skulle ske. Farao förklarade sitt handlingssätt med att det handlade om Mose och Arons begäran att folket skulle få gå undan och offra åt Herren.
Hur ofta ser vi inte det här argumentet i olika sammanhang. Auktoriteter fråntas sin möjlighet att leda genom att kilar av misstro förs in mellan de som ska ledas och ledarna. Ett exempel är den omvända diskrimineringslagstiftningen där de som följer Guds ord och ledning beskylls för hat mot vissa grupper i samhället. Udden är riktad mot Herren själv. På samma sätt riktas ständigt olika pilar mot Guds ord. Idag mest från de kristna grupperingarna själva men förr angreps kristna utifrån av bl.a. ateister.
Så lätt det är att föra in en kil. Låt barnet eller den som ska ledas få misstro till föräldern eller ledaren, så kan du sedan forma dem efter Egyptens ideal. Så de kristna som klarat sig genom argument ett och två kan räkna med att fienden försöker skjuta in kilar i sammanhang där du är delaktig.
4. Kompromiss
2 Mos 8:25
Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå och offra åt er Gud här i landet!"
Mose menade att det var omöjligt på grund av att israeliterna offrade på ett sådant sätt att det var avskyvärt för egyptierna och därför menade att han att om de offrade i Egypten skulle de stenas. Nej, Mose sa att de ville gå tre dagsresor in i öknen.
Åter slås vi av argumentens likhet med dem vi hör idag. Offra här i landet. Gör som oss. Anpassa er efter tidsandan. Varför måste det eller det budet hållas och av vilken anledning ska vi inte gå och äta vid alla bord?
Vi vet redan svaret. Gud är helig och han har gett oss ord och ramar att hålla oss till. Håller vi oss till vad han har sagt så blir vi enade och kan föra talan för "de kristna", precis som Mose och Aron en gång fick föra talan för hela Israels folk. Hur lätt hade de inte kunnat fastna för den här kompromissen? Saker och ting skulle ha lättat, de hade fått fira högtider inne i Egypten, omgivna av slavdrivare och tillsyningsmän, men de skulle inte ha firat högtiderna i frihet.
5. Ramar
2 Mos 8:28
Då svarade farao och sade: "Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort.
Gå inte för långt bort, säger Farao, som ett svar på den begäran Mose gjort om tre dagsresor. Dessutom hårdnade faraos hjärta senare så att han inte alls släppte israeliterna.
Det här ser vi också idag. De råd och den organisering som sker idag, inom kristenheten och mellan världsreligionerna. Alla dessa ramar! Det finns regler för mission, det finns regler för samfund, det finns lagar som reglerar mängder av saker och vissa av dessa lagar är antikristliga. De har tillkommit på mänskligt sätt och har gjort försök att stifta rättvisa och sanning utanför Guds ord. Men det som en grupp tycker är rättvist och sant tycker en annan grupp är orättfärdigt och lögnaktigt. Hela regelsystemet vilar idag på ett gungfly av antikristlighet, lögn och opinion.
Om vi inte "går för långt" med vår kristenhet, då kan farao släppa på tumskruvarna lite. Om vi bara håller vår tro privat och inom lyckta dörrar så ska inte staten eller någon annan störa oss.
9. Uppdelning - splittring
2 Mos 10:11
"Nej, ni män får ge er iväg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde."
Först hade farao frågat vilka som skulle gå, och Mose hade svarat, "vi går unga och gamla", varpå farao svarade att endast männen fick gå. Kvinnor, barn, boskap, ja, allt skulle de lämna i Egypten.
Har inte fienden lyckats avhålla dig från att följa Jesus med sina tidigare argument och sin tidigare list så kanske är det här du stupar på fältet. Det är ett svårt slag att avstå sina närmaste! Men Herren manade Mose och Aron vidare. Som vi vet så lämnades så småningom inte ens en klöv i landet! Men så vanligt det här argumentet är även idag. "Gå du, gå själv", påverka inte andra, låt dem ha sina liv. De kanske vill göra karriär eller de kanske vill följa någon annat än just Jesus. "Och, dessutom, vad är det som säger att - just du- har läst din Bibel rätt?" Ja, här har fienden verkligen en stark makt. Han kan förmå pastorer att sluta gå ut på fältet eftersom de ska vårda familjen "först". Helt plötsligt har många glömt att Gud vill ha första platsen i vårt liv.
10. Offret - försörjningen
2 Mos 10:24
Då kallade farao till sig Mose och sade: "Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er."
Här stannar kanske många av oss till och tänker att det här löftet är ju mycket bra, men då glömmer vi att utan boskap hade de ingenting att offra till Herren. Det var mycket angeläget att de fick med sig sin boskap. Och så skedde det också. Till och med vändes egyptiernas hjärtan till israeliterna så att de fick med sig kärl och husgeråd i överflöd. De blev lastade med gåvor om de bara lämnade landet. Egyptierna tänkte att "annars måste vi alla dö", så många plågor hade Herren sänt över landet.
(Men vi vet ju att faraos plan ändå var ond. Fortfarande ville han förfölja och förgöra dem, men det räddade Herren dem ifrån).
Summan av alla de här argumenten är att de finns alla representerade i dagens samhälle, organisationer och utbildningsväsende. Hur länge ska farao få ha ordet? Hur länge ska det dröja innan du kommer Herre?
Bön: Herre Jesus, jag ber dig om att var och en som tror på dig ska orka stå emot faraos argument. Gör oss starka i dig Herre.
Det tredje argumentet är egentligen inte något argument. Här används en annan taktik, att föra in en kil mellan ledarna, Mose och Aron, och folket. Genom den ökade bördan och de omänskliga villkoren visste farao att detta skulle ske. Farao förklarade sitt handlingssätt med att det handlade om Mose och Arons begäran att folket skulle få gå undan och offra åt Herren.
Hur ofta ser vi inte det här argumentet i olika sammanhang. Auktoriteter fråntas sin möjlighet att leda genom att kilar av misstro förs in mellan de som ska ledas och ledarna. Ett exempel är den omvända diskrimineringslagstiftningen där de som följer Guds ord och ledning beskylls för hat mot vissa grupper i samhället. Udden är riktad mot Herren själv. På samma sätt riktas ständigt olika pilar mot Guds ord. Idag mest från de kristna grupperingarna själva men förr angreps kristna utifrån av bl.a. ateister.
Så lätt det är att föra in en kil. Låt barnet eller den som ska ledas få misstro till föräldern eller ledaren, så kan du sedan forma dem efter Egyptens ideal. Så de kristna som klarat sig genom argument ett och två kan räkna med att fienden försöker skjuta in kilar i sammanhang där du är delaktig.
4. Kompromiss
2 Mos 8:25
Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå och offra åt er Gud här i landet!"
Mose menade att det var omöjligt på grund av att israeliterna offrade på ett sådant sätt att det var avskyvärt för egyptierna och därför menade att han att om de offrade i Egypten skulle de stenas. Nej, Mose sa att de ville gå tre dagsresor in i öknen.
Åter slås vi av argumentens likhet med dem vi hör idag. Offra här i landet. Gör som oss. Anpassa er efter tidsandan. Varför måste det eller det budet hållas och av vilken anledning ska vi inte gå och äta vid alla bord?
Vi vet redan svaret. Gud är helig och han har gett oss ord och ramar att hålla oss till. Håller vi oss till vad han har sagt så blir vi enade och kan föra talan för "de kristna", precis som Mose och Aron en gång fick föra talan för hela Israels folk. Hur lätt hade de inte kunnat fastna för den här kompromissen? Saker och ting skulle ha lättat, de hade fått fira högtider inne i Egypten, omgivna av slavdrivare och tillsyningsmän, men de skulle inte ha firat högtiderna i frihet.
5. Ramar
2 Mos 8:28
Då svarade farao och sade: "Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort.
Gå inte för långt bort, säger Farao, som ett svar på den begäran Mose gjort om tre dagsresor. Dessutom hårdnade faraos hjärta senare så att han inte alls släppte israeliterna.
Det här ser vi också idag. De råd och den organisering som sker idag, inom kristenheten och mellan världsreligionerna. Alla dessa ramar! Det finns regler för mission, det finns regler för samfund, det finns lagar som reglerar mängder av saker och vissa av dessa lagar är antikristliga. De har tillkommit på mänskligt sätt och har gjort försök att stifta rättvisa och sanning utanför Guds ord. Men det som en grupp tycker är rättvist och sant tycker en annan grupp är orättfärdigt och lögnaktigt. Hela regelsystemet vilar idag på ett gungfly av antikristlighet, lögn och opinion.
Om vi inte "går för långt" med vår kristenhet, då kan farao släppa på tumskruvarna lite. Om vi bara håller vår tro privat och inom lyckta dörrar så ska inte staten eller någon annan störa oss.
9. Uppdelning - splittring
2 Mos 10:11
"Nej, ni män får ge er iväg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde."
Först hade farao frågat vilka som skulle gå, och Mose hade svarat, "vi går unga och gamla", varpå farao svarade att endast männen fick gå. Kvinnor, barn, boskap, ja, allt skulle de lämna i Egypten.
Har inte fienden lyckats avhålla dig från att följa Jesus med sina tidigare argument och sin tidigare list så kanske är det här du stupar på fältet. Det är ett svårt slag att avstå sina närmaste! Men Herren manade Mose och Aron vidare. Som vi vet så lämnades så småningom inte ens en klöv i landet! Men så vanligt det här argumentet är även idag. "Gå du, gå själv", påverka inte andra, låt dem ha sina liv. De kanske vill göra karriär eller de kanske vill följa någon annat än just Jesus. "Och, dessutom, vad är det som säger att - just du- har läst din Bibel rätt?" Ja, här har fienden verkligen en stark makt. Han kan förmå pastorer att sluta gå ut på fältet eftersom de ska vårda familjen "först". Helt plötsligt har många glömt att Gud vill ha första platsen i vårt liv.
10. Offret - försörjningen
2 Mos 10:24
Då kallade farao till sig Mose och sade: "Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er."
Här stannar kanske många av oss till och tänker att det här löftet är ju mycket bra, men då glömmer vi att utan boskap hade de ingenting att offra till Herren. Det var mycket angeläget att de fick med sig sin boskap. Och så skedde det också. Till och med vändes egyptiernas hjärtan till israeliterna så att de fick med sig kärl och husgeråd i överflöd. De blev lastade med gåvor om de bara lämnade landet. Egyptierna tänkte att "annars måste vi alla dö", så många plågor hade Herren sänt över landet.
(Men vi vet ju att faraos plan ändå var ond. Fortfarande ville han förfölja och förgöra dem, men det räddade Herren dem ifrån).
Summan av alla de här argumenten är att de finns alla representerade i dagens samhälle, organisationer och utbildningsväsende. Hur länge ska farao få ha ordet? Hur länge ska det dröja innan du kommer Herre?
Bön: Herre Jesus, jag ber dig om att var och en som tror på dig ska orka stå emot faraos argument. Gör oss starka i dig Herre.
torsdag 23 april 2015
Gemenskapen med honom
1 Joh 1: 1-4
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets ord. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vi vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och som uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.
Vilket uppdrag dessa första apostlar hade att utföra och förmedla! De hade gått vid Jesu sida och de hade sett honom uppstå ifrån de döda, de hade lyssnat till hans undervisning och de hade fått en stor kärlek och gemenskap med Herren Jesus. Här skriver Johannes att de förkunnar detta för att vi ska få gemenskap med dem och göra deras glädje fullkomlig! Han hade sannerligen tagit emot Jesu ord om att förbli i Honom.
Joh 15: 1-17
Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av ordet som jag har talat till er.
Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar. Sådana grenar samlar man ihop och kastar i elden, och de bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Min far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.
Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig.
Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag har hört av min Far. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och detta befaller jag er: att ni ska älska varandra.
När vi läser dessa underbara ord så ser vi att Johannes förmedlar vidare det han själv har hört. Och inte bara hört, utan sett, skådat och rört vid. Han hade levt så nära Jesus och den kärlek som de fick förklarade för sig här har sannerligen burit frukt. Rik frukt i årtusenden. Gemenskapen med varandra och med den helige Ande som förhärligar sonen har fungerat i generation efter generation. Så många troende i skaran! Det är ofattbart. Och, tänk, ofta förmedlas kristendomens tillkortakommanden, men vilken Gud är som vår? Vem kan verka i och genom sitt eget folk? Vilken Gud kallar sina barn för vänner? Vilken Gud står bakom allt skapat och allt liv? Jo, det är Honom som Johannes talar om.
Och som han skriver, när vi får gemenskap med Honom, blir Hans glädje fullkomlig. Halleluja!
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets ord. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vi vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och som uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.
Vilket uppdrag dessa första apostlar hade att utföra och förmedla! De hade gått vid Jesu sida och de hade sett honom uppstå ifrån de döda, de hade lyssnat till hans undervisning och de hade fått en stor kärlek och gemenskap med Herren Jesus. Här skriver Johannes att de förkunnar detta för att vi ska få gemenskap med dem och göra deras glädje fullkomlig! Han hade sannerligen tagit emot Jesu ord om att förbli i Honom.
Joh 15: 1-17
Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av ordet som jag har talat till er.
Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar. Sådana grenar samlar man ihop och kastar i elden, och de bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Min far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.
Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig.
Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag har hört av min Far. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och detta befaller jag er: att ni ska älska varandra.
När vi läser dessa underbara ord så ser vi att Johannes förmedlar vidare det han själv har hört. Och inte bara hört, utan sett, skådat och rört vid. Han hade levt så nära Jesus och den kärlek som de fick förklarade för sig här har sannerligen burit frukt. Rik frukt i årtusenden. Gemenskapen med varandra och med den helige Ande som förhärligar sonen har fungerat i generation efter generation. Så många troende i skaran! Det är ofattbart. Och, tänk, ofta förmedlas kristendomens tillkortakommanden, men vilken Gud är som vår? Vem kan verka i och genom sitt eget folk? Vilken Gud kallar sina barn för vänner? Vilken Gud står bakom allt skapat och allt liv? Jo, det är Honom som Johannes talar om.
Och som han skriver, när vi får gemenskap med Honom, blir Hans glädje fullkomlig. Halleluja!
Några ord om min vardag
Med några enkla ord skulle jag vilja beskriva min vardagsmiljö för er. Den plats där jag arbetar på dagarna.
Huset där vi håller till ligger i Vasastan. Lokalen ligger en halvtrappa ner men det är sju fönster mot två gator som ger fint ljus. Kommer man in där så möts man av mig, eller Margareta Sundbom som arbetat många år med Proklama. Men det kan också hända att du möter några av de andra vännerna som kommer in och arbetar ibland. Om du tittar dig runt från gatan först så ser du kanske att i ett fönster hänger det stora glaskors, som solen lyser vackert igenom. De hängdes upp av den lokale konstnären själv för ett par dagar sedan, alltmedan han balanserade på en stege, assisterad av mig. Ser du i fler fönster så ser du att vi har de allra nyaste kristna böckerna skyltade. Du kan läsa om prästen, spionen, martyren Bonhoeffer, eller välja Stefan Swärds nya bok. Vi har en fönster som vi kallar "dynamiten" och där har vi ställt ut böcker som retar vissa men som ligger andra varmt om hjärtat för att man talar klarspråk.
Fortsätter du titta i våra fönster så ser du säkert snart det gulliga barnfönstret också. Fullt av rykande färska barnböcker, klister- och pysselsaker, memon och mycket mera. Oj, vad jag önskar att fler föräldrar köpte barnböcker och barnbiblar till sina barn och barnbarn. Ja, du kommer att se mycket mera om du ser dig omkring än det jag nu nämner.
Och när du kommit in i lokalen känner du doften av kaffe och troligen ser du en, två eller kanske fyra eller fem av våra stamgäster inbegripna i livliga samtal. När fler kommer så makar man på stolen och lämnar plats i änden av bordet. Här finns inga ålders- eller könsgränser. Här samsas de flesta kring ett gemensamt samtal och en gemensam tro.
Ibland händer det att någon kommer som hellre tar en lugn stund för sig själv och då finns ett bord i andra rummet där de kan sitta omgivna av bokhyllor och biografier och dricka sitt kaffe. Igår när jag kom in i det rummet fick jag nästan smyga fram till bordet som var en helig plats där två vänner satt i gemensam bön.
Då och då kommer någon av romerna in till oss. Särskilt två kvinnor har vi lärt känna. Ibland är de törstiga och vill ha vatten, ibland låna toaletten eller ladda sin telefon. Ibland har de smärtor och vill ha medicin och omsorg och ibland vill de sitta ner med en kopp kaffe och en smörgås. Visst kan vi få för svåra frågor ibland, som när en av dem kom med ett stort bylte kläder och önskade att få det tvättat, men för det mesta kan vi hjälpa dem på något sätt. Det har hänt vid ett par tillfällen att vi fått be för och med dem till helande av smärtor och Gud har hjälpt.
Idag hände också det underbara att jag fick be för en kvinna i lokalen. I lugn och ro, på avskild plats. Hon trodde inte på Jesus, hon trodde inte på Gud, men nu bestämde hon sig för att tro på Gud och att ta emot honom i sitt liv - så underbart!
Ett annat, mindre under, var ett bokställ som redan var tomt idag. Vi tog hem tre böcker på prov som vi packade upp igår. Ingen av oss hade hört talas om vare sig skribent eller förlag. Nu är redan alla tre böcker sålda och vi ska beställa fler av honom. Det handlar om yttersta tiden och han som skrivit heter Ingvar Harknäs.
Nu kanske du tänker att det här är bara idyll. Men så är det ju inte heller. Fötterna värker ibland av allt spring och det finns dagar när vi säljer mera fika än böcker, men vi är glada för alla som hittar in och som köper nya biblar, spännande kristna filmer, biografier och intressanta kristna böcker som bygger upp. Det är också många som kommer och ger oss nästan alldeles nya böcker i stora påsar som vi får sälja i vår begagnat och antikvariatsdel. Det är så uppmuntrande!
Men det finns en mörk baksida. Kristna bokhandlar går i konkurs, en efter en. Låt det inte ske igen. Hur ska vi få väckelse om ingen engagerar sig och läser Guds ord? Sprider Guds ord?
Det är många som kommer in och köper traktat som de delar ut och det är helt fantastiska vittnesbörd vissa av dessa personer har. En är löst från både narkotika och homosexualitet och en annan får bedja med och vittna för läkare under sin egen sjukdomstid.
Låt oss aldrig släppa Guds ord. Skapa fler oaser och mötesplatser för levande kommunikation. Allt ska inte ske på internet. Det finns ett liv IRL också.
ett litet ps.
Säger (med Paulus) att tiden skulle inte räcka till att berätta om alla. Om A., som kommer med rykande varm mat eller nybakat bröd ibland, om en annan A., som drar och släpar hem saker och om H., som ilar iväg och kopierar intressanta artiklar till oss. Inte heller kan vi berätta om övriga stamkunder som kommer in med sina nära och kära ibland som de vill presentera och inte kan vi veta namnet på alla pastorer som tagit vägarna in till oss. Nej, det går inte riktigt fånga vad som är Proklama idag, föreningen som startades på 1960-talet av unga entusiaster.
Huset där vi håller till ligger i Vasastan. Lokalen ligger en halvtrappa ner men det är sju fönster mot två gator som ger fint ljus. Kommer man in där så möts man av mig, eller Margareta Sundbom som arbetat många år med Proklama. Men det kan också hända att du möter några av de andra vännerna som kommer in och arbetar ibland. Om du tittar dig runt från gatan först så ser du kanske att i ett fönster hänger det stora glaskors, som solen lyser vackert igenom. De hängdes upp av den lokale konstnären själv för ett par dagar sedan, alltmedan han balanserade på en stege, assisterad av mig. Ser du i fler fönster så ser du att vi har de allra nyaste kristna böckerna skyltade. Du kan läsa om prästen, spionen, martyren Bonhoeffer, eller välja Stefan Swärds nya bok. Vi har en fönster som vi kallar "dynamiten" och där har vi ställt ut böcker som retar vissa men som ligger andra varmt om hjärtat för att man talar klarspråk.
Fortsätter du titta i våra fönster så ser du säkert snart det gulliga barnfönstret också. Fullt av rykande färska barnböcker, klister- och pysselsaker, memon och mycket mera. Oj, vad jag önskar att fler föräldrar köpte barnböcker och barnbiblar till sina barn och barnbarn. Ja, du kommer att se mycket mera om du ser dig omkring än det jag nu nämner.
Och när du kommit in i lokalen känner du doften av kaffe och troligen ser du en, två eller kanske fyra eller fem av våra stamgäster inbegripna i livliga samtal. När fler kommer så makar man på stolen och lämnar plats i änden av bordet. Här finns inga ålders- eller könsgränser. Här samsas de flesta kring ett gemensamt samtal och en gemensam tro.
Ibland händer det att någon kommer som hellre tar en lugn stund för sig själv och då finns ett bord i andra rummet där de kan sitta omgivna av bokhyllor och biografier och dricka sitt kaffe. Igår när jag kom in i det rummet fick jag nästan smyga fram till bordet som var en helig plats där två vänner satt i gemensam bön.
Då och då kommer någon av romerna in till oss. Särskilt två kvinnor har vi lärt känna. Ibland är de törstiga och vill ha vatten, ibland låna toaletten eller ladda sin telefon. Ibland har de smärtor och vill ha medicin och omsorg och ibland vill de sitta ner med en kopp kaffe och en smörgås. Visst kan vi få för svåra frågor ibland, som när en av dem kom med ett stort bylte kläder och önskade att få det tvättat, men för det mesta kan vi hjälpa dem på något sätt. Det har hänt vid ett par tillfällen att vi fått be för och med dem till helande av smärtor och Gud har hjälpt.
Idag hände också det underbara att jag fick be för en kvinna i lokalen. I lugn och ro, på avskild plats. Hon trodde inte på Jesus, hon trodde inte på Gud, men nu bestämde hon sig för att tro på Gud och att ta emot honom i sitt liv - så underbart!
Ett annat, mindre under, var ett bokställ som redan var tomt idag. Vi tog hem tre böcker på prov som vi packade upp igår. Ingen av oss hade hört talas om vare sig skribent eller förlag. Nu är redan alla tre böcker sålda och vi ska beställa fler av honom. Det handlar om yttersta tiden och han som skrivit heter Ingvar Harknäs.
Nu kanske du tänker att det här är bara idyll. Men så är det ju inte heller. Fötterna värker ibland av allt spring och det finns dagar när vi säljer mera fika än böcker, men vi är glada för alla som hittar in och som köper nya biblar, spännande kristna filmer, biografier och intressanta kristna böcker som bygger upp. Det är också många som kommer och ger oss nästan alldeles nya böcker i stora påsar som vi får sälja i vår begagnat och antikvariatsdel. Det är så uppmuntrande!
Men det finns en mörk baksida. Kristna bokhandlar går i konkurs, en efter en. Låt det inte ske igen. Hur ska vi få väckelse om ingen engagerar sig och läser Guds ord? Sprider Guds ord?
Det är många som kommer in och köper traktat som de delar ut och det är helt fantastiska vittnesbörd vissa av dessa personer har. En är löst från både narkotika och homosexualitet och en annan får bedja med och vittna för läkare under sin egen sjukdomstid.
Låt oss aldrig släppa Guds ord. Skapa fler oaser och mötesplatser för levande kommunikation. Allt ska inte ske på internet. Det finns ett liv IRL också.
ett litet ps.
Säger (med Paulus) att tiden skulle inte räcka till att berätta om alla. Om A., som kommer med rykande varm mat eller nybakat bröd ibland, om en annan A., som drar och släpar hem saker och om H., som ilar iväg och kopierar intressanta artiklar till oss. Inte heller kan vi berätta om övriga stamkunder som kommer in med sina nära och kära ibland som de vill presentera och inte kan vi veta namnet på alla pastorer som tagit vägarna in till oss. Nej, det går inte riktigt fånga vad som är Proklama idag, föreningen som startades på 1960-talet av unga entusiaster.
lördag 11 april 2015
Lita på Herren
Ps 37
3. Lita på Herren och gör det goda,
bo i landet och lev i trofasthet,
4. och ha din glädje i Herren.
Då ska han ge dig vad ditt hjärta begär.
Innan jag kommenterar detta underbara ord vill jag fortsätta med mitt förra inlägg. Basilea Schlink anger i sin bok, Så blir man en ny människa, tre rötter till avunden.
Dessa tre rötter är:
1. Jagiskhet: Begär på kroppsliga och själsliga områden.
2. Misstro mot Gud. Jämförelse, som om vår Fader inte vore rättvis när han fördelar gåvor och bördor.
3. Otacksamhet. Om vi tackar för allt vi fått så finns ingen plats för avund.
Schlink säger också.
"Han för mig alltid på den väg som är den bästa för mig. Hade han haft en annan som varit bättre för mig, än den , på vilken han nu för mig, så skulle han anvisat mig den."
Därför får vi ta till oss orden i Ps 37, 3-4.
Om vi litar på Herren då tror vi också på att Han har fört oss på den väg som är bäst för oss och då kan vi för Hans skull, göra det goda och leva i trofasthet i det land och på den plats vi är satta. Vi får tro på detta att när vi gör det goda, då får vi av nåd göra skillnad.
Och om vi litar på Herren och gör det goda då är inte glädjen långt borta. Vi ska alltid glädja oss i Herren och vi får då se alla löften fullbordas och han ger oss vad våra hjärtan begär.
Prisat vare Herrens namn!
3. Lita på Herren och gör det goda,
bo i landet och lev i trofasthet,
4. och ha din glädje i Herren.
Då ska han ge dig vad ditt hjärta begär.
Innan jag kommenterar detta underbara ord vill jag fortsätta med mitt förra inlägg. Basilea Schlink anger i sin bok, Så blir man en ny människa, tre rötter till avunden.
Dessa tre rötter är:
1. Jagiskhet: Begär på kroppsliga och själsliga områden.
2. Misstro mot Gud. Jämförelse, som om vår Fader inte vore rättvis när han fördelar gåvor och bördor.
3. Otacksamhet. Om vi tackar för allt vi fått så finns ingen plats för avund.
Schlink säger också.
"Han för mig alltid på den väg som är den bästa för mig. Hade han haft en annan som varit bättre för mig, än den , på vilken han nu för mig, så skulle han anvisat mig den."
Därför får vi ta till oss orden i Ps 37, 3-4.
Om vi litar på Herren då tror vi också på att Han har fört oss på den väg som är bäst för oss och då kan vi för Hans skull, göra det goda och leva i trofasthet i det land och på den plats vi är satta. Vi får tro på detta att när vi gör det goda, då får vi av nåd göra skillnad.
Och om vi litar på Herren och gör det goda då är inte glädjen långt borta. Vi ska alltid glädja oss i Herren och vi får då se alla löften fullbordas och han ger oss vad våra hjärtan begär.
Prisat vare Herrens namn!
måndag 9 februari 2015
Vilken natt
Bara en timme efter det att han stått beredd att ta sitt eget liv befann han sig nu hemma i sin bostad och bordet var dukat och hans familj satt strålande och nu var han jublande glad över att han och hela hans familj kommit till tro. Och inte nog med det, de hade också på denna korta tid hunnit döpas allesammans. (Apg 16:27-33)
Men hur kunde allt detta ske så hastigt?
Jo, bakgrunden var ju den att Paulus och Silas drivit ut en spådomsande ur en flicka som flera dagar sprungit efter dem och ropat. Och när hennes herrar såg att allt hopp om försörjning var ute så släpades Paulus och Silas till torget i Filippi där de piskades med många rapp och även slängdes i fängelse. Och de låstes fast i stocken i det innersta fängelserummet samt gavs en egen fängelsevakt med mycket stränga förhållningsorder. (Apg 16:16-24)
Och, denna berättelse är så underbar på många sätt, inte minst den del där vi får veta att Paulus och Silas sjunger lovsång i denna dystra håla och att alla fångarna lyssnade på dem (Apg 16:25), och sedan skakades fängelset i sina grundvalar och i samma ögonblick öppnades alla dörrarna och bojorna föll av (Apg 16:26)
Fångvaktaren vaknade och fick se allt detta och stod just i beredskap att ta sitt eget liv när Paulus ropade, "Gör dig inte illa, vi är alla här". (Apg 16:28)
Och fångvaktaren, vars namn vi inte känner, tog så stort intryck av händelsen att han frågade efter hur han kunde bli frälst. Apostlarna förkunnade Guds ord för honom och för hans familj och fångvaktaren förband deras sår, lät sig döpas med sin familj och sedan satt de där i natten glädjestrålande över att ha fått lära känna Herren Jesus Kristus.
Vilken dramatisk natt. Kan du se dem vid bordet, med ljusen tända och med glädjetårar i sina ögon? Kan du se apostlarna? Trötta, med bandage, kanske blöta skjortor, vid det dukade bordet? Barnens ögon och den Heliges närvaro. Vilken natt! Och vad hände de övriga fångarna? Det får vi inte veta. Men inte är det möjligt att de låstes in under denna natt. De gick nog fria, åtminstone för den natten.
Herre lär oss prisa och lova dig under alla livets förhållanden.
Men hur kunde allt detta ske så hastigt?
Jo, bakgrunden var ju den att Paulus och Silas drivit ut en spådomsande ur en flicka som flera dagar sprungit efter dem och ropat. Och när hennes herrar såg att allt hopp om försörjning var ute så släpades Paulus och Silas till torget i Filippi där de piskades med många rapp och även slängdes i fängelse. Och de låstes fast i stocken i det innersta fängelserummet samt gavs en egen fängelsevakt med mycket stränga förhållningsorder. (Apg 16:16-24)
Och, denna berättelse är så underbar på många sätt, inte minst den del där vi får veta att Paulus och Silas sjunger lovsång i denna dystra håla och att alla fångarna lyssnade på dem (Apg 16:25), och sedan skakades fängelset i sina grundvalar och i samma ögonblick öppnades alla dörrarna och bojorna föll av (Apg 16:26)
Fångvaktaren vaknade och fick se allt detta och stod just i beredskap att ta sitt eget liv när Paulus ropade, "Gör dig inte illa, vi är alla här". (Apg 16:28)
Och fångvaktaren, vars namn vi inte känner, tog så stort intryck av händelsen att han frågade efter hur han kunde bli frälst. Apostlarna förkunnade Guds ord för honom och för hans familj och fångvaktaren förband deras sår, lät sig döpas med sin familj och sedan satt de där i natten glädjestrålande över att ha fått lära känna Herren Jesus Kristus.
Vilken dramatisk natt. Kan du se dem vid bordet, med ljusen tända och med glädjetårar i sina ögon? Kan du se apostlarna? Trötta, med bandage, kanske blöta skjortor, vid det dukade bordet? Barnens ögon och den Heliges närvaro. Vilken natt! Och vad hände de övriga fångarna? Det får vi inte veta. Men inte är det möjligt att de låstes in under denna natt. De gick nog fria, åtminstone för den natten.
Herre lär oss prisa och lova dig under alla livets förhållanden.
tisdag 6 januari 2015
När han fann honom
Guds ord är sannerligen märkligt och levande. När vi läser sammanhangen om igen framkommer helt nya saker som vi tidigare inte sett eller lagt märke till. Så blev det för mig nu ikväll när jag läste om mannen som var född blind, och som även var intalad ända från sin barndom att det berodde på synd som han inte kunde se.
Vi känner alla berättelsen från Johannes nionde kapitel.
Allt började med att Jesus fick se honom (Joh 9:1). På lärjungarnas fråga om vem som hade syndat eftersom han var blind svarade Jesus att det var ingen av dem utan att det skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. (Joh 9:3) Jesus, säger att så länge han är i världen är han världens ljus, och att han måste göra hans gärningar så länge som det är dag. (9:4-5)
Sedan spottade Jesus på marken och gjorde en deg av saliven och strök den på den blindes ögon och sade till honom: "Gå och tvätta dig i dammen Siloam". (9:6-7)
Och vi känner till resultatet! Han som varit blind sedan födseln kunde nu se. Och genast vidtog folkpratet och förhören. Mannen som blivit frisk fördes till fariseerna och där blev han utfrågad om hur det hela gått till och vem som hade gjort honom hel. Och fariseerna blev oeninga. Några trodde på det som mannen vittnade om Jesus medan andra inte gjorde det. De som inte trodde betvivlade att han ens varit blind från födseln och skickade efter föräldrarna och de intygade att han varit blind sedan födseln.
Och sedan blev mannen ditkallad igen för ny utfrågning. Och nu kallade de Jesus för syndare vilket den botade mannen inte kunde hålla med om. Han började försvara Jesus på ett kraftfullt sätt och sa till slut: ""Ja, det är det som är så märkligt. Ni vet inte varifrån han är, och han har öppnat mina ögon! Vi vet att Gud inte lyssnar till någon syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja då lyssnar han till honom. " (9:30-31)
Och han fortsatte: "Aldrig någonsin har man hört att någon öppnat ögonen på en som var född blind. Om den mannen inte vore från Gud kunde han ingenting göra." (9:32-33)
Och fariseerna reagerade genom att säga: "Du är helt och hållet född i synd, och du undervisar oss!" Och de drev bort honom.
Jesus fick höra att de hade drivit bort honom och när han fann honom sade han: "Tror du på Människosonen?"
Här vill jag stanna lite för att uppmärksamma denna sista vers. Det visar att Jesus inte bara helade mannen utan han hade sådan kärlek till honom att han faktiskt gav sig ut för att leta efter honom. Allt hade börjat på Jesu initiativ. Jesus såg mannen och i det seendet hade han fångat nöden bakom situationen. Jesus kunde genast avväpna dem som anklagade honom för synd. Och mannen fick inte bara sina fysiska ögon öppnade utan han fick en ännu större gåva - friheten från skuld, skam och dom. Han blev också genast prövad i sin nya frihet. Två gånger fick han vittna inför skeptiska vittnen som inte ville tro hans ord. Och tänk att han stod upp för Jesus på det sätt han gjorde! Den befrielse som han fått hade gett honom ett stort mod! Han frågade fariseerna hur det kom sig att inte de kände till honom eftersom han förstod att han var gudfruktig och Gud besvarade hans böner.
Sedan ser vi att åter är det på Jesu initiativ som relationen fördjupas. Jesus fick höra att de drivit bort honom och vi vet inte vad han kände eller tänkte, men troligen var det smärtsamt för honom att höra att mannen drivits bort. Den man som levat i skuld, skam och fullständigt mörker blev nu på sitt livs ljusaste dag bortdriven ur gemenskapen utan att bli trodd i sitt vittnesbörd. Men berättelsen slutar inte där. Jesus fann honom.
Jesus fann honom och frågade: "Tror du på Människosonen?" (9:35)
Jesus berättade för honom att det var han som var människosonen och att han kommit till en dom i världen, "för att de som inte ser ska se och de som ser skall bli blinda".
Och även de orden var hörda av fariseerna som hånade honom varpå han svarade att om de inte påstått sig kunna se hade de inte haft någon synd, men nu när de säger sig kunna se så står synden kvar.
Den här mannen hade inte gjort någonting för sin frälsning. Hela initiativet låg på Jesus hela tiden. Allt han behövde göra var att ta emot hälsa och befrielse och sedan berätta för andra vad Herren gjort.
Låt oss göra detsamma! I vår Herre Jesu Kristi namn.
Vi känner alla berättelsen från Johannes nionde kapitel.
Allt började med att Jesus fick se honom (Joh 9:1). På lärjungarnas fråga om vem som hade syndat eftersom han var blind svarade Jesus att det var ingen av dem utan att det skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. (Joh 9:3) Jesus, säger att så länge han är i världen är han världens ljus, och att han måste göra hans gärningar så länge som det är dag. (9:4-5)
Sedan spottade Jesus på marken och gjorde en deg av saliven och strök den på den blindes ögon och sade till honom: "Gå och tvätta dig i dammen Siloam". (9:6-7)
Och vi känner till resultatet! Han som varit blind sedan födseln kunde nu se. Och genast vidtog folkpratet och förhören. Mannen som blivit frisk fördes till fariseerna och där blev han utfrågad om hur det hela gått till och vem som hade gjort honom hel. Och fariseerna blev oeninga. Några trodde på det som mannen vittnade om Jesus medan andra inte gjorde det. De som inte trodde betvivlade att han ens varit blind från födseln och skickade efter föräldrarna och de intygade att han varit blind sedan födseln.
Och sedan blev mannen ditkallad igen för ny utfrågning. Och nu kallade de Jesus för syndare vilket den botade mannen inte kunde hålla med om. Han började försvara Jesus på ett kraftfullt sätt och sa till slut: ""Ja, det är det som är så märkligt. Ni vet inte varifrån han är, och han har öppnat mina ögon! Vi vet att Gud inte lyssnar till någon syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja då lyssnar han till honom. " (9:30-31)
Och han fortsatte: "Aldrig någonsin har man hört att någon öppnat ögonen på en som var född blind. Om den mannen inte vore från Gud kunde han ingenting göra." (9:32-33)
Och fariseerna reagerade genom att säga: "Du är helt och hållet född i synd, och du undervisar oss!" Och de drev bort honom.
Jesus fick höra att de hade drivit bort honom och när han fann honom sade han: "Tror du på Människosonen?"
Här vill jag stanna lite för att uppmärksamma denna sista vers. Det visar att Jesus inte bara helade mannen utan han hade sådan kärlek till honom att han faktiskt gav sig ut för att leta efter honom. Allt hade börjat på Jesu initiativ. Jesus såg mannen och i det seendet hade han fångat nöden bakom situationen. Jesus kunde genast avväpna dem som anklagade honom för synd. Och mannen fick inte bara sina fysiska ögon öppnade utan han fick en ännu större gåva - friheten från skuld, skam och dom. Han blev också genast prövad i sin nya frihet. Två gånger fick han vittna inför skeptiska vittnen som inte ville tro hans ord. Och tänk att han stod upp för Jesus på det sätt han gjorde! Den befrielse som han fått hade gett honom ett stort mod! Han frågade fariseerna hur det kom sig att inte de kände till honom eftersom han förstod att han var gudfruktig och Gud besvarade hans böner.
Sedan ser vi att åter är det på Jesu initiativ som relationen fördjupas. Jesus fick höra att de drivit bort honom och vi vet inte vad han kände eller tänkte, men troligen var det smärtsamt för honom att höra att mannen drivits bort. Den man som levat i skuld, skam och fullständigt mörker blev nu på sitt livs ljusaste dag bortdriven ur gemenskapen utan att bli trodd i sitt vittnesbörd. Men berättelsen slutar inte där. Jesus fann honom.
Jesus fann honom och frågade: "Tror du på Människosonen?" (9:35)
Jesus berättade för honom att det var han som var människosonen och att han kommit till en dom i världen, "för att de som inte ser ska se och de som ser skall bli blinda".
Och även de orden var hörda av fariseerna som hånade honom varpå han svarade att om de inte påstått sig kunna se hade de inte haft någon synd, men nu när de säger sig kunna se så står synden kvar.
Den här mannen hade inte gjort någonting för sin frälsning. Hela initiativet låg på Jesus hela tiden. Allt han behövde göra var att ta emot hälsa och befrielse och sedan berätta för andra vad Herren gjort.
Låt oss göra detsamma! I vår Herre Jesu Kristi namn.
onsdag 17 december 2014
Gud i bastun
Det händer inte alltför ofta att jag skriver vittnesbörd. Men jag upplever att den här händelsen är värd att förmedla.
Jag var på badhuset och efter det att jag simmat klart ville jag gå till bastun. Först försökte jag ligga allra överst, men det blev för varmt och efter en stund flyttade jag ner. Då noterade jag att fler satt i bastun, men jag började inte prata utan lade mig ner på nedersta bänken.
Medan jag låg där började några av de som satt i bastun talas vid ivrigt - på tigrinja! Men tonläget var vänligt och jag låg så bekvämt att jag slumrade till lite. När jag vaknade sa jag till dem: "jag somnade nästan av era röster, det är så skönt när man inte förstår, då blir man inte nyfiken", varpå den ena svarade: "vi pratade bara om Gud". Och sen vidtog ett mycket upplyftande samtal. Vilket vittnesbörd den ena kvinnan hade. Det var så fantastiskt men ska inte lämna ut det personliga här utan jag hoppas att du får möta henne också. Gud hade verkligen gjort sådana mirakel i hennes liv och hon lyste när hon berättade om hur mycket hon älskade Jesus. "Jag är kär, jag är förälskad, jag älskar Jesus, Han är så underbar", ja, detta och liknande sa hon hela tiden mellan de personliga bitarna. Hennes väninna var mera tyst men i bastun fanns ytterligare en person som hela tiden var tyst. Efter en stund vände jag mig till henne och sa: "blir du störd av allt prat om Gud här inne?" Nej, svarade hon, jag tror också på Gud. Jag tror också på Jesus men mest Muhammed och det är samma Gud.
Oj, nu blev det lite svårt, men Gud gav orden och jag fick säga: "bed den Helige Ande hjälpa dig att säga om det är samma Gud. Jesus sa ju att han var enda vägen", sedan fortsatte den kvinnan som var så kär i Jesus att berätta och fylla i, och den muslimska kvinnan svarade hela tiden att det är "samma Gud". Vi vittnade för henne alla tre och jag tror att hon fick mycket sått in i sitt hjärta den stunden.
Den kvinna som berättade att hon älskade Jesus så mycket hon hade första gången lärt känna honom genom en röst i sitt eget hjärta och genom den rösten lärde hon sig sedan hitta och läsa i Bibeln. Jag är så tacksam att vi fick en så fin stund på ett helt oväntat ställe. Gud är god!
Bön: Jesus tack för att jag fick möta kvinnorna i bastun som vittnade så frimodigt. Tack för att också jag fick vittna och tack Herre för den sådd som gick ut.
Jag var på badhuset och efter det att jag simmat klart ville jag gå till bastun. Först försökte jag ligga allra överst, men det blev för varmt och efter en stund flyttade jag ner. Då noterade jag att fler satt i bastun, men jag började inte prata utan lade mig ner på nedersta bänken.
Medan jag låg där började några av de som satt i bastun talas vid ivrigt - på tigrinja! Men tonläget var vänligt och jag låg så bekvämt att jag slumrade till lite. När jag vaknade sa jag till dem: "jag somnade nästan av era röster, det är så skönt när man inte förstår, då blir man inte nyfiken", varpå den ena svarade: "vi pratade bara om Gud". Och sen vidtog ett mycket upplyftande samtal. Vilket vittnesbörd den ena kvinnan hade. Det var så fantastiskt men ska inte lämna ut det personliga här utan jag hoppas att du får möta henne också. Gud hade verkligen gjort sådana mirakel i hennes liv och hon lyste när hon berättade om hur mycket hon älskade Jesus. "Jag är kär, jag är förälskad, jag älskar Jesus, Han är så underbar", ja, detta och liknande sa hon hela tiden mellan de personliga bitarna. Hennes väninna var mera tyst men i bastun fanns ytterligare en person som hela tiden var tyst. Efter en stund vände jag mig till henne och sa: "blir du störd av allt prat om Gud här inne?" Nej, svarade hon, jag tror också på Gud. Jag tror också på Jesus men mest Muhammed och det är samma Gud.
Oj, nu blev det lite svårt, men Gud gav orden och jag fick säga: "bed den Helige Ande hjälpa dig att säga om det är samma Gud. Jesus sa ju att han var enda vägen", sedan fortsatte den kvinnan som var så kär i Jesus att berätta och fylla i, och den muslimska kvinnan svarade hela tiden att det är "samma Gud". Vi vittnade för henne alla tre och jag tror att hon fick mycket sått in i sitt hjärta den stunden.
Den kvinna som berättade att hon älskade Jesus så mycket hon hade första gången lärt känna honom genom en röst i sitt eget hjärta och genom den rösten lärde hon sig sedan hitta och läsa i Bibeln. Jag är så tacksam att vi fick en så fin stund på ett helt oväntat ställe. Gud är god!
Bön: Jesus tack för att jag fick möta kvinnorna i bastun som vittnade så frimodigt. Tack för att också jag fick vittna och tack Herre för den sådd som gick ut.
tisdag 2 december 2014
Han är det...
2 Kor 5:18 Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst
Job 7:17-18 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga, synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
Gud som är universums skapare och allting levandes tillkomst, upphöjd över allt, och som existerar i evighet, som är själva existensens urform och upphov, han är det som tänker på människan. Han är det som ger akt på henne så noga och synar henne varje morgon. Han är det också som sände sin egen son att dö i vårt ställe, medan vi ännu var onda. Han är det som förlåter synder och som genom Kristus har ställt oss i försoningens tjänst. Han är det. Han är det som vi ska se upp till och tacka när det går oss väl, men Han är det också som vi ska tillbedja i dödsskuggans dal. Han är det som är ljuset på vår stig och Han är det som gör Ordet levande. Han är full av sanning och nåd och han är det som strålar av rättfärdighet. Han är ljuvlig och underbar och hans vägar är rätta.
Varför skulle vi inte lyda en sådan Gud?
Bön: Herre, du som är allt i alla, lär oss förmedla ditt hopp och ditt ljus. Lär oss leva i och av ditt eget Ord.
Job 7:17-18 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga, synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
Gud som är universums skapare och allting levandes tillkomst, upphöjd över allt, och som existerar i evighet, som är själva existensens urform och upphov, han är det som tänker på människan. Han är det som ger akt på henne så noga och synar henne varje morgon. Han är det också som sände sin egen son att dö i vårt ställe, medan vi ännu var onda. Han är det som förlåter synder och som genom Kristus har ställt oss i försoningens tjänst. Han är det. Han är det som vi ska se upp till och tacka när det går oss väl, men Han är det också som vi ska tillbedja i dödsskuggans dal. Han är det som är ljuset på vår stig och Han är det som gör Ordet levande. Han är full av sanning och nåd och han är det som strålar av rättfärdighet. Han är ljuvlig och underbar och hans vägar är rätta.
Varför skulle vi inte lyda en sådan Gud?
Bön: Herre, du som är allt i alla, lär oss förmedla ditt hopp och ditt ljus. Lär oss leva i och av ditt eget Ord.
torsdag 27 november 2014
För evangeliets skull
Mark 10:29 Jesus sade: "Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull (30) utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. ¨
Vi följer inte Jesus, vår Herre, för gåvornas skull, men vi vet och får ofta erfara att han verkligen håller sina löften. Allt förses vi med när vi följer honom. Hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar. Ingenting ska fattas oss.
Mark 10:45 Ty människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.
I det tjänandet kan vi ibland få uppleva brist, men vi vet och förstår att Hans hand är med i allt.
Vi följer inte Jesus, vår Herre, för gåvornas skull, men vi vet och får ofta erfara att han verkligen håller sina löften. Allt förses vi med när vi följer honom. Hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar. Ingenting ska fattas oss.
Mark 10:45 Ty människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.
I det tjänandet kan vi ibland få uppleva brist, men vi vet och förstår att Hans hand är med i allt.
måndag 6 oktober 2014
Är HERREN kär?
I kväll har jag deltagit i en direktsändning från radio Maranata, med temat, "Har du Herren kär?". Programledare var Tage Johansson och dessutom medverkade Hans Lindelöw, som för övrigt är den som oftast lett programmen innan.
Den vers som Tage använde som utgångspunkt var hämtad från 1 Kor 16:22 Om någon inte har Herren kär, skall han vara under förbannelse. Marana tha.
Under programmets gång framkom att det framför allt handlar om Guds kärlek, agape, som är en utgivande och gudomlig kärlek. Hans läste också ur Joh: 21, det kända sammanhanget när Petrus upprättas efter sitt fall. Tre gånger får han frågan från Herren om han älskar honom och de två första gångerna frågar Jesus om agapekärleken och får svar med filoskärlek (mänsklig kärlek), tredje gången frågar Jesus själv efter den mänsliga kärleken. Och som vi vet hade Petrus Herren mycket kär. Nu kunde han verkligen följa, när Jesus sa: "Följ mig".
I psalm 116 ser vi ett liknande exempel på en kärlek grundad i upprättelse. En fullständig upprättelse!
Lovsång för räddning ur dödssnara
Jag har Herren kär, ty han hör min röst, mitt rop om nåd.
Han har vänt sitt öra till mig, i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
Dödens band omslöt mig, dödsrikets ångest grep mig,
jag kom i ångest och bedrövelse.
Men jag åkallade HERRENs namn: "O, HERRE, rädda min själ."
HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.
HERREN bevarar enkla människor, jag var i elände och han frälste mig.
Vänd åter till din ro, min själ,
ty HERREN har varit god mot dig.
Du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot från fall.
Jag ska vandra inför HERREN i de levandes land.
Jag tror därför talar jag, jag som plågades svårt,
jag som sade i min ångest: "Alla människor är lögnare".
Hur ska jag kunna återgälda HERREN
alla hans välgärningar mot mig?
Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla HERRENs namn.
Jag vill infria mina löften till HERREN
inför hela hans folk.
Dyrbar i HERRENs ögon är hans frommas död.
O, HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänarinnas son,
du har lossat mina band.
Åt dig vill jag offra lovets offer, HERRENs namn vill jag åkalla.
Jag vill infria mina löften till HERREN
inför hela hans folk,
i gårdarna till HERRENs hus, mitt i dig, Jerusalem.
Halleluja!
Allt det här kan vi tacka Herren för. Vi får lova, prisa och tacka Honom för allt han gjort och att hans namn håller i evigheternas evighet. Det är ingen tillfällig räddning. Den gäller nu och för alltid.
I vår Herre Jesu Kristi namn.
Den vers som Tage använde som utgångspunkt var hämtad från 1 Kor 16:22 Om någon inte har Herren kär, skall han vara under förbannelse. Marana tha.
Under programmets gång framkom att det framför allt handlar om Guds kärlek, agape, som är en utgivande och gudomlig kärlek. Hans läste också ur Joh: 21, det kända sammanhanget när Petrus upprättas efter sitt fall. Tre gånger får han frågan från Herren om han älskar honom och de två första gångerna frågar Jesus om agapekärleken och får svar med filoskärlek (mänsklig kärlek), tredje gången frågar Jesus själv efter den mänsliga kärleken. Och som vi vet hade Petrus Herren mycket kär. Nu kunde han verkligen följa, när Jesus sa: "Följ mig".
I psalm 116 ser vi ett liknande exempel på en kärlek grundad i upprättelse. En fullständig upprättelse!
Lovsång för räddning ur dödssnara
Jag har Herren kär, ty han hör min röst, mitt rop om nåd.
Han har vänt sitt öra till mig, i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
Dödens band omslöt mig, dödsrikets ångest grep mig,
jag kom i ångest och bedrövelse.
Men jag åkallade HERRENs namn: "O, HERRE, rädda min själ."
HERREN är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.
HERREN bevarar enkla människor, jag var i elände och han frälste mig.
Vänd åter till din ro, min själ,
ty HERREN har varit god mot dig.
Du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot från fall.
Jag ska vandra inför HERREN i de levandes land.
Jag tror därför talar jag, jag som plågades svårt,
jag som sade i min ångest: "Alla människor är lögnare".
Hur ska jag kunna återgälda HERREN
alla hans välgärningar mot mig?
Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla HERRENs namn.
Jag vill infria mina löften till HERREN
inför hela hans folk.
Dyrbar i HERRENs ögon är hans frommas död.
O, HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänarinnas son,
du har lossat mina band.
Åt dig vill jag offra lovets offer, HERRENs namn vill jag åkalla.
Jag vill infria mina löften till HERREN
inför hela hans folk,
i gårdarna till HERRENs hus, mitt i dig, Jerusalem.
Halleluja!
Allt det här kan vi tacka Herren för. Vi får lova, prisa och tacka Honom för allt han gjort och att hans namn håller i evigheternas evighet. Det är ingen tillfällig räddning. Den gäller nu och för alltid.
I vår Herre Jesu Kristi namn.
lördag 12 juli 2014
Hetiten Uria´s moral
Många gånger har du säkert hört berättelsen om David och Batseba. Hur David föll svårt och förförde Batseba medan hon ännu var gift med en annan man och sedan sände den mannen rakt in i döden för att han själv ville äga Batseba. Du har säkerligen även hört om detta, Davids synd, avslöjandet och sonandet av synden, och Guds stora barmhärtighet och upprättelse av David. Allt detta har du säkert hört. Men har du någonsin tänkt på händelseförloppet ur Uria´s synvinkel?
Hetiten Uria, denne stridsman vars hustru hans konung David förfört medan han var borta.
Det vi vet är att Batseba blivit havande efter sin natt med David, och att hon då sände bud till honom med det beskedet. Däremot vet vi ingenting om vem som var budbärare, vi vet heller ingenting om hur känt Batsebas nattliga besök hos David var bland tjänarna och vi sannerligen ännu mindre om något rykte eller ord nått Uria´s öron om vad som hade hänt under hans frånvaro. Men utifrån kontexten kan vi dra den slutsatsen att David och Batsebas synd inte var känd bland tjänarna och folket vid den här tidpunkten. Det kan vi sluta oss till utifrån det faktum att Davids plan med att kalla hem Uria från stridsfältet var att se till att han gick in till sin hustru och då skulle barnet som väntades anses vara Uria´s. David försökte överskyla sin synd.
David bjöd honom hem till sig och samtalade med honom om kriget och han sade till honom att tvätta sina fötter och gå hem. Han sände honom också en gåva. (2 Sam 11:8) Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
Med den här handlingen vill Uria visa trohet till sitt uppdrag, att tjäna på fältet.
Han blir också kallad till David igen och David frågar honom om varför han inte gått hem till sitt hus, varpå Uria svarade:
"Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." (2 Sam 11:11)
Då sa David till honom att han skulle få fara tillbaka (till fältet) om han bara stannade i Jerusalem i två dagar. Sedan försökte David med att bjuda hem honom och låta honom äta och dricka så att han blev drucken, men också den gången gick han och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. (2 Sam 11:13)
Och när David ser att han inte kan överskyla sin synd på det här sättet går han ytterligare ett steg och sänder nu ett brev till Joab där han uppmanar honom att ställa Uria allra längst fram i ledet, där striden är som häftigast. (2 Sam 11:14-15)
När jag läser om Uria´s trohet mot sin överordnade och mot sitt uppdrag häpnar jag. Idag tar alla för givet att de kan gå hem till sitt eget hus på kvällen, eller direkt efter en resa. Vi tar också för givet att när klockan har kommit till ett visst klockslag är vår arbetsdag slut, då kan vi gå hem till vårt eget hus, vårt liv, vår fritid. Ingen ser detta som någonting konstigt. Konstigare vore det om vi mötte den här troheten idag, eller hängivenheten! Jag lämnar inte mitt uppdrag Herre, förrän jag ser att den här situationen är löst! Ja, vi har nog svårt att ens tänka oss in i situationen. Ändå är det ett sådant åtagande vi gör när vi ber Jesus bli vår Herre. Då äger han vår tid och vårt liv. Vi kan inte längre ställa vår kropp, vår tid och våra gåvor till syndens tjänst.
Att Uria handlade som han gjorde trots att det var hans kung som uppmanade honom att gå hem är anmärkningsvärt. Här krockar sannerligen moral, etik och rangordningar med varandra. Davids ord vägde ju tyngre än Joabs. Ändå kunde Uria inte förmå sig till att lyda David på den här punkten. Det skulle ha kränkt hans herre Joab, det skulle ha kränkt honom själv som soldat och det skulle ha kränkt hans kamrater. Han tog inte emot den gräddfil som David erbjöd. En genväg som inte skulle ha fört något gott med sig.
Bön: Herre lär mig, och lär oss, trohet till dig. Att inte acceptera och ta emot genvägar som inte kommer från dig. Herre lär oss strida inom de ramar som du har tilldelat oss var och en. Och lär oss lyda bara dig.
Hetiten Uria, denne stridsman vars hustru hans konung David förfört medan han var borta.
Det vi vet är att Batseba blivit havande efter sin natt med David, och att hon då sände bud till honom med det beskedet. Däremot vet vi ingenting om vem som var budbärare, vi vet heller ingenting om hur känt Batsebas nattliga besök hos David var bland tjänarna och vi sannerligen ännu mindre om något rykte eller ord nått Uria´s öron om vad som hade hänt under hans frånvaro. Men utifrån kontexten kan vi dra den slutsatsen att David och Batsebas synd inte var känd bland tjänarna och folket vid den här tidpunkten. Det kan vi sluta oss till utifrån det faktum att Davids plan med att kalla hem Uria från stridsfältet var att se till att han gick in till sin hustru och då skulle barnet som väntades anses vara Uria´s. David försökte överskyla sin synd.
David bjöd honom hem till sig och samtalade med honom om kriget och han sade till honom att tvätta sina fötter och gå hem. Han sände honom också en gåva. (2 Sam 11:8) Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
Med den här handlingen vill Uria visa trohet till sitt uppdrag, att tjäna på fältet.
Han blir också kallad till David igen och David frågar honom om varför han inte gått hem till sitt hus, varpå Uria svarade:
"Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." (2 Sam 11:11)
Då sa David till honom att han skulle få fara tillbaka (till fältet) om han bara stannade i Jerusalem i två dagar. Sedan försökte David med att bjuda hem honom och låta honom äta och dricka så att han blev drucken, men också den gången gick han och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. (2 Sam 11:13)
Och när David ser att han inte kan överskyla sin synd på det här sättet går han ytterligare ett steg och sänder nu ett brev till Joab där han uppmanar honom att ställa Uria allra längst fram i ledet, där striden är som häftigast. (2 Sam 11:14-15)
När jag läser om Uria´s trohet mot sin överordnade och mot sitt uppdrag häpnar jag. Idag tar alla för givet att de kan gå hem till sitt eget hus på kvällen, eller direkt efter en resa. Vi tar också för givet att när klockan har kommit till ett visst klockslag är vår arbetsdag slut, då kan vi gå hem till vårt eget hus, vårt liv, vår fritid. Ingen ser detta som någonting konstigt. Konstigare vore det om vi mötte den här troheten idag, eller hängivenheten! Jag lämnar inte mitt uppdrag Herre, förrän jag ser att den här situationen är löst! Ja, vi har nog svårt att ens tänka oss in i situationen. Ändå är det ett sådant åtagande vi gör när vi ber Jesus bli vår Herre. Då äger han vår tid och vårt liv. Vi kan inte längre ställa vår kropp, vår tid och våra gåvor till syndens tjänst.
Att Uria handlade som han gjorde trots att det var hans kung som uppmanade honom att gå hem är anmärkningsvärt. Här krockar sannerligen moral, etik och rangordningar med varandra. Davids ord vägde ju tyngre än Joabs. Ändå kunde Uria inte förmå sig till att lyda David på den här punkten. Det skulle ha kränkt hans herre Joab, det skulle ha kränkt honom själv som soldat och det skulle ha kränkt hans kamrater. Han tog inte emot den gräddfil som David erbjöd. En genväg som inte skulle ha fört något gott med sig.
Bön: Herre lär mig, och lär oss, trohet till dig. Att inte acceptera och ta emot genvägar som inte kommer från dig. Herre lär oss strida inom de ramar som du har tilldelat oss var och en. Och lär oss lyda bara dig.
torsdag 10 juli 2014
Vem dödade Abimelek?
Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. [kap]
Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den, [kap]
Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog. [kap]
Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek." [kap]
Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. [kap]
torsdag 3 juli 2014
I sin stora barmhärtighet
1 Petr 1:3-4 Välsignad är vår Herre, Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse fött oss på nytt till ett levande hopp.
Ja, tänk att Jesu Kristi Fader också är vår Fader och tänk att denne i sin stora och omätliga nåd och barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp. Vi tror ju på en Gud som lever! Ingen annan Gud har begravts och stått upp från döden. Ingen annan Gud har tillbringat tid som människa bland människorna. Och denne, denne är det som fött oss på nytt till ett levande hopp. Och det är inte vilket hopp som helst. Många människor hoppas ju på olika saker och ting. Man brukar ofta säga att hoppet är det sista som överger en människa. Ibland kan hoppet slå fel och det visade sig vara förgäves, men då har hoppet ändå burit den människan under tiden den hoppades. Men det hopp som vi är födda till slår inte fel, det har en annan kvalitét. Det har ett evighetsvärde.
1 Petr 1: 6-7 Gläd er därför, om ni nu därför måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.
Hoppet vi är kallade till framkallar en tro som är värdefullare än guld och en dag ska den tror bli till en oerhörd och otystbar lovsång. Det blir sådan lovsång, sådan ära och sådant pris, som världen aldrig skådat och aldrig kommer att få skåda.
1 Petr 1: 8-9 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning.
Vårt hopp har ett mål! Det handlar om själarnas frälsning. Det handlar om evigt liv. Det handlar om livet här och nu. Det handlar om Guds rike som inte är av denna världen! Det handlar om det som inte kan köpas för pengar och det handlar om det som är gott, sant, rättfärdigt och evigt.
Målet är här, målet är nu, målet är himlen, målet är Jesus!
Tänk vilken skillnad mot att rädda kroppen, eller ägodelarna, eller miljön, eller det världsliga.
Vårt hopp slår inte fel. Den vi hoppas på lever och ska aldrig dö. Den vi hoppas på är sann och god. Därför kan vi redan nu jubla, tacka och prisa HERREN.
Ja, tänk att Jesu Kristi Fader också är vår Fader och tänk att denne i sin stora och omätliga nåd och barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp. Vi tror ju på en Gud som lever! Ingen annan Gud har begravts och stått upp från döden. Ingen annan Gud har tillbringat tid som människa bland människorna. Och denne, denne är det som fött oss på nytt till ett levande hopp. Och det är inte vilket hopp som helst. Många människor hoppas ju på olika saker och ting. Man brukar ofta säga att hoppet är det sista som överger en människa. Ibland kan hoppet slå fel och det visade sig vara förgäves, men då har hoppet ändå burit den människan under tiden den hoppades. Men det hopp som vi är födda till slår inte fel, det har en annan kvalitét. Det har ett evighetsvärde.
1 Petr 1: 6-7 Gläd er därför, om ni nu därför måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.
Hoppet vi är kallade till framkallar en tro som är värdefullare än guld och en dag ska den tror bli till en oerhörd och otystbar lovsång. Det blir sådan lovsång, sådan ära och sådant pris, som världen aldrig skådat och aldrig kommer att få skåda.
1 Petr 1: 8-9 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning.
Vårt hopp har ett mål! Det handlar om själarnas frälsning. Det handlar om evigt liv. Det handlar om livet här och nu. Det handlar om Guds rike som inte är av denna världen! Det handlar om det som inte kan köpas för pengar och det handlar om det som är gott, sant, rättfärdigt och evigt.
Målet är här, målet är nu, målet är himlen, målet är Jesus!
Tänk vilken skillnad mot att rädda kroppen, eller ägodelarna, eller miljön, eller det världsliga.
Vårt hopp slår inte fel. Den vi hoppas på lever och ska aldrig dö. Den vi hoppas på är sann och god. Därför kan vi redan nu jubla, tacka och prisa HERREN.
torsdag 22 maj 2014
En släkting till...
Joh 18:26 En av översteprästernas tjänare, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av, sade: "Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?"
När Petrus får den här frågan är det tredje gången han förnekar sin herre på en och samma natt. Samme Petrus som bara kort före bedyrat att han skulle ge sitt liv för Jesus. Samme Petrus som i Getsemane grep till svärd och högg örat av översteprästens tjänare Malkus. Samme Petrus som tillrättavisades av Jesus som sade: "Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?" (Joh 18:11) Och samme Petrus som gömde sig och förnekade att han kände Jesus precis i den svåraste stunden. Och samme Petrus som sedan blir upprättad till tjänst av den uppståndne Kristus.
Och den som ställde tredje frågan var alltså en släkting till Malkus, översteprästens tjänare. Den tjänare som i Getsemane förlorade örat, men även fick det satt på plats igen. Vi förstår att detta gjort intryck på tjänarna och prästerna som hade uppdraget att fängsla Herren. Örat var löst, örat blev fastsatt. Ja, säkert hade man talat om detta. "Såg ni verkligen rätt i mörkret?", "Lossnade verkligen örat?", "Ni kan inte ha sett fel?". Men tydligen hade händelsen så många vittnen och kanske var Malkus ett tillförlitligt sådant också eftersom händelsen redan så kort tid därefter omtalas som ett faktum.
Det var släktingen till Malkus, översteprästens tjänare som frågade. Han var själv en tjänare till översteprästen, men vi får inte veta hans namn, utan han omtalas som en släkting till denne man som fick sitt öra borthugget av Petrus.
Undrar hur det lät i Malkus familj efter några år. "Har du ont i örat Malkus?", "Är det fullständigt bra?" "Hör du allt vi säger?". "Berätta en gång till..."
Ja, så kan vi fastna i minnen. Det förflutnas gräs under fötterna. Vågorna som aldrig kan klucka lika fint som när du var barn. Episoder och händelser som passerade i ett universum av tid. Och livet som hade en oändlig rymd. Nu går tiden snabbare och snabbare. Knappt har ett år gått så kommer nästa.
Men alla dessa händelser och berättelser utgör brottstycken ur våra liv. De enkla liv som Jesus gav sitt liv för. De enkla människor som han offrade sig för.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.
Inte skall han låta din fot vackla. Inte slumrar han som bevarar dig.
Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte.
Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen ska inte skada dig om dagen, och inte månen om natten.
Herren ska bevara dig från allt ont, han skall bevara din själv.
Herren skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid.
(Ps 121)
När Petrus får den här frågan är det tredje gången han förnekar sin herre på en och samma natt. Samme Petrus som bara kort före bedyrat att han skulle ge sitt liv för Jesus. Samme Petrus som i Getsemane grep till svärd och högg örat av översteprästens tjänare Malkus. Samme Petrus som tillrättavisades av Jesus som sade: "Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?" (Joh 18:11) Och samme Petrus som gömde sig och förnekade att han kände Jesus precis i den svåraste stunden. Och samme Petrus som sedan blir upprättad till tjänst av den uppståndne Kristus.
Och den som ställde tredje frågan var alltså en släkting till Malkus, översteprästens tjänare. Den tjänare som i Getsemane förlorade örat, men även fick det satt på plats igen. Vi förstår att detta gjort intryck på tjänarna och prästerna som hade uppdraget att fängsla Herren. Örat var löst, örat blev fastsatt. Ja, säkert hade man talat om detta. "Såg ni verkligen rätt i mörkret?", "Lossnade verkligen örat?", "Ni kan inte ha sett fel?". Men tydligen hade händelsen så många vittnen och kanske var Malkus ett tillförlitligt sådant också eftersom händelsen redan så kort tid därefter omtalas som ett faktum.
Det var släktingen till Malkus, översteprästens tjänare som frågade. Han var själv en tjänare till översteprästen, men vi får inte veta hans namn, utan han omtalas som en släkting till denne man som fick sitt öra borthugget av Petrus.
Undrar hur det lät i Malkus familj efter några år. "Har du ont i örat Malkus?", "Är det fullständigt bra?" "Hör du allt vi säger?". "Berätta en gång till..."
Ja, så kan vi fastna i minnen. Det förflutnas gräs under fötterna. Vågorna som aldrig kan klucka lika fint som när du var barn. Episoder och händelser som passerade i ett universum av tid. Och livet som hade en oändlig rymd. Nu går tiden snabbare och snabbare. Knappt har ett år gått så kommer nästa.
Men alla dessa händelser och berättelser utgör brottstycken ur våra liv. De enkla liv som Jesus gav sitt liv för. De enkla människor som han offrade sig för.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.
Inte skall han låta din fot vackla. Inte slumrar han som bevarar dig.
Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte.
Herren bevarar dig, Herren är ditt skydd på din högra sida. Solen ska inte skada dig om dagen, och inte månen om natten.
Herren ska bevara dig från allt ont, han skall bevara din själv.
Herren skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid.
(Ps 121)
fredag 16 maj 2014
Vanligt bröd har jag inte
1 Sam 21:4 "Vanligt bröd har jag inte", svarade prästen. "Endast heligt bröd finns - om dina män avhållit sig från kvinnor".
Jag tycker om att baka och jag tror att hembakat bröd är nyttigare än det köpta som innehåller så mycket tillsatser. När jag avslutat ett bak och får fylla upp i frysen känner jag mig rik ett tag. Det är så skönt att ha brödet där, bara en armslängd bort och lätt att tina. Men ibland tröttnar jag på mitt bröd. Ibland kommer annat emellan och så är lådan tom. Vi får äta köpebröd som jag köper hem. Och det går ju också bra, blir en variation.
Men människan behöver inte bara bröd för sin kropp. Vi behöver också ett bröd för vår ande och för vår själ. Jesus sa att han var brödet som kommit ner från himlen för att mätta oss, och innan han kom till jorden visade Gud på att han kunde mätta människorna i öknen, med manna.
Matt 4:4 Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.
När Jesus yttrade de här orden var han i öknen. Det var innan han ingått i sin tjänst och han prövades svårt av Satan. Jesus blev hungrig, efter det att han fastat 40 dagar och 40 nätter, och frestaren kom till honom och sa att om han var Guds son så skulle han befalla stenarna att bli bröd. Men svaret som frestaren fick kan du läsa ovan.
Ordet som utgår från Guds mun mättar och Jesus är det Ordet.
Joh 1:14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.
Jesus själv är Ordet och han bodde mitt bland oss, men inte nog med det, han har också lovat att där två eller tre är församlade i hans namn, där är han mitt ibland dem (oss). (Matt 18:20)
Luk 22:19 Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min kropp som utges för er. Gör detta till ett minne av mig."
På ett annat ställe säger han...
Joh 6:33 Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.
Så för att återvända till min vardagliga början. Om brödbaket och att lådan ibland blir tom. Det är inte så farligt om frysen blir tom. Det är inte så viktigt att allt bröd är hembakat. Det som är viktigt är att vi tar emot brödet som kommer från himlen och som ger världen liv och att vi ger det livet vidare till andra.
Och när prästen svarade David (och hans män, som var hungriga), "vanligt bröd har jag inte, bara heligt bröd", så kan det bli en hälsning till oss. Låt inte det världsliga hindra dig från umgänge. Ge ut det heliga brödet som räddar liv. I vår Herre Jesu Kristi Namn.
Jag tycker om att baka och jag tror att hembakat bröd är nyttigare än det köpta som innehåller så mycket tillsatser. När jag avslutat ett bak och får fylla upp i frysen känner jag mig rik ett tag. Det är så skönt att ha brödet där, bara en armslängd bort och lätt att tina. Men ibland tröttnar jag på mitt bröd. Ibland kommer annat emellan och så är lådan tom. Vi får äta köpebröd som jag köper hem. Och det går ju också bra, blir en variation.
Men människan behöver inte bara bröd för sin kropp. Vi behöver också ett bröd för vår ande och för vår själ. Jesus sa att han var brödet som kommit ner från himlen för att mätta oss, och innan han kom till jorden visade Gud på att han kunde mätta människorna i öknen, med manna.
Matt 4:4 Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.
När Jesus yttrade de här orden var han i öknen. Det var innan han ingått i sin tjänst och han prövades svårt av Satan. Jesus blev hungrig, efter det att han fastat 40 dagar och 40 nätter, och frestaren kom till honom och sa att om han var Guds son så skulle han befalla stenarna att bli bröd. Men svaret som frestaren fick kan du läsa ovan.
Ordet som utgår från Guds mun mättar och Jesus är det Ordet.
Joh 1:14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.
Jesus själv är Ordet och han bodde mitt bland oss, men inte nog med det, han har också lovat att där två eller tre är församlade i hans namn, där är han mitt ibland dem (oss). (Matt 18:20)
Luk 22:19 Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min kropp som utges för er. Gör detta till ett minne av mig."
På ett annat ställe säger han...
Joh 6:33 Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.
Så för att återvända till min vardagliga början. Om brödbaket och att lådan ibland blir tom. Det är inte så farligt om frysen blir tom. Det är inte så viktigt att allt bröd är hembakat. Det som är viktigt är att vi tar emot brödet som kommer från himlen och som ger världen liv och att vi ger det livet vidare till andra.
Och när prästen svarade David (och hans män, som var hungriga), "vanligt bröd har jag inte, bara heligt bröd", så kan det bli en hälsning till oss. Låt inte det världsliga hindra dig från umgänge. Ge ut det heliga brödet som räddar liv. I vår Herre Jesu Kristi Namn.
onsdag 30 april 2014
Uppströms eller nedströms
Frid vänner, jag har inte glömt min blogg, men har på Herrens uppmaning varit tyst en period och kanske blir det ännu en tid. Men idag vill jag skriva några ord som blev så levande för mig när jag satt i bön. Tankarna är säkerligen vare sig unika eller nya, men däremot är jag övertygad om att de är goda och värda att dela.
Ibland händer det sig för mig i livet att jag upptäcker att jag glidit iväg. Det har skett så omärkligt att jag knappast märkt rörelsen. Inte så mycket att jag lämnat min tro, inte så mycket att jag slutat be, inte så mycket att jag slutat tacka, men så mycket att fästen och heliga värderingar börjat solkas. Och när man vaknar till efter en sådan period förstår man inte riktigt hur det kunde hända.
Men låt mig illustrera med den enkla bild jag fick i bönen. Jag fick se en flod och på floden speglade sig solen på ett ljuvligt sätt. Bilden var så ljuvlig och så underbar att jag upplevde mig ligga på en flotte och där fick jag njuta av välbehag under det att strömmen förde mig framåt.
Så lätt är det! Så osynligt sker det! Mitt i det underbara, mitt i livet, kan vi glida iväg.
Och låter vi det fortgå så vet ju var och en att alla strömmar slutar i det stora öppna havet, där inget land kan skönjas. Där sikten, färdriktningen och tryggheten blir avlägsen.
Men sedan fick jag se en annan bild. En person som strävade sig motströms. Solen sken även i denna bild men vandraren kunde inte njuta av solen på samma sätt som i den andra bilden. Här vidtog långa sträckor av gång. Steniga partier och även partier där vandraren fick ge sig in i oländig skogsterräng utan vare sig gångvägar eller andra riktmärken än den avsmalnande älven uppströms. Jag fick se att vägen lände uppåt och att vandraren fick tilltalet - "Sök dig uppåt, sök dig en bäckfåra likt Elia".
Om detta står att läsa i 1 Kung kap 17. Och nyligen hörde jag en utläggning om detta där talaren, Samuel Hafsahl, Pilgrimsfolket, menade att Elia måste ha reagerat med förvåning, när han fick tilltalet att bege sig till den bäcken Kerit, där han skulle befinna sig en längre tid. Tilltalet från Herren kom nämligen i en tid när Elia kunde ha förväntat sig andra saker. Han hade nämligen alldeles nyligen framburit ett så viktigt budskap till landets konung Ahab, som hade överträffat alla de andra onda kungarna i ondska, och bara gjort vad som var ont i Herrens ögon.
1 Kung 17:1 Tisbiten Elia, som tidigare uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: "Så sant HERREN Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det. "
Och Herren talade till honom omedelbart efter detta om att bege sig till bäcken Kerit, och där skulle han motta föda av korparna. Det måste ha känts märkligt för Elia. Korparna betraktades inte som särskilt rena djur och stället där han skulle uppehålla sig var väl heller inte särdeles tilltalande. Men han var där Herren ville att han skulle vara.
Slutsatsen av denna lilla text är inte att var och en av oss ska söka sig en bäckfåra, utan slutsatsen är att vi måste hålla oss vakna! Vi får inte slumra till och glida iväg. Vi måste vara vakande och bedjande och göra det som Herren vill att vi ska göra i den här sena tiden.
Gud välsigne oss alla!
Ibland händer det sig för mig i livet att jag upptäcker att jag glidit iväg. Det har skett så omärkligt att jag knappast märkt rörelsen. Inte så mycket att jag lämnat min tro, inte så mycket att jag slutat be, inte så mycket att jag slutat tacka, men så mycket att fästen och heliga värderingar börjat solkas. Och när man vaknar till efter en sådan period förstår man inte riktigt hur det kunde hända.
Men låt mig illustrera med den enkla bild jag fick i bönen. Jag fick se en flod och på floden speglade sig solen på ett ljuvligt sätt. Bilden var så ljuvlig och så underbar att jag upplevde mig ligga på en flotte och där fick jag njuta av välbehag under det att strömmen förde mig framåt.
Så lätt är det! Så osynligt sker det! Mitt i det underbara, mitt i livet, kan vi glida iväg.
Och låter vi det fortgå så vet ju var och en att alla strömmar slutar i det stora öppna havet, där inget land kan skönjas. Där sikten, färdriktningen och tryggheten blir avlägsen.
Men sedan fick jag se en annan bild. En person som strävade sig motströms. Solen sken även i denna bild men vandraren kunde inte njuta av solen på samma sätt som i den andra bilden. Här vidtog långa sträckor av gång. Steniga partier och även partier där vandraren fick ge sig in i oländig skogsterräng utan vare sig gångvägar eller andra riktmärken än den avsmalnande älven uppströms. Jag fick se att vägen lände uppåt och att vandraren fick tilltalet - "Sök dig uppåt, sök dig en bäckfåra likt Elia".
Om detta står att läsa i 1 Kung kap 17. Och nyligen hörde jag en utläggning om detta där talaren, Samuel Hafsahl, Pilgrimsfolket, menade att Elia måste ha reagerat med förvåning, när han fick tilltalet att bege sig till den bäcken Kerit, där han skulle befinna sig en längre tid. Tilltalet från Herren kom nämligen i en tid när Elia kunde ha förväntat sig andra saker. Han hade nämligen alldeles nyligen framburit ett så viktigt budskap till landets konung Ahab, som hade överträffat alla de andra onda kungarna i ondska, och bara gjort vad som var ont i Herrens ögon.
1 Kung 17:1 Tisbiten Elia, som tidigare uppehållit sig i Gilead, sade till Ahab: "Så sant HERREN Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det. "
Och Herren talade till honom omedelbart efter detta om att bege sig till bäcken Kerit, och där skulle han motta föda av korparna. Det måste ha känts märkligt för Elia. Korparna betraktades inte som särskilt rena djur och stället där han skulle uppehålla sig var väl heller inte särdeles tilltalande. Men han var där Herren ville att han skulle vara.
Slutsatsen av denna lilla text är inte att var och en av oss ska söka sig en bäckfåra, utan slutsatsen är att vi måste hålla oss vakna! Vi får inte slumra till och glida iväg. Vi måste vara vakande och bedjande och göra det som Herren vill att vi ska göra i den här sena tiden.
Gud välsigne oss alla!
söndag 23 mars 2014
Vilken bön
Ps 67 2-8
Må Gud vara oss nådig och välsigna oss. Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela,
så att man på jorden lär känna dina vägar, bland hednafolk din frälsning.
Folken må tacka dig, Gud, alla folk må tacka dig.
Folkslagen må tacka dig och jubla, ty du dömer folken rätt och leder folkslagen på jorden.
Folken må tacka dig, Gud, alla folk må tacka dig.
Jorden ger sin gröda, och Gud, vår Gud, välsignar oss.
Må Gud välsigna oss och må alla jordens ändar frukta honom.
Den här bönen innefattar verkligen alla människor på hela jorden. Den innefattar varje förhållande och varje folkslag.
Vi ser också att förutom att omfatta allt och innesluta allt i välsignelse, lägger psalmisten ett löfte på välsignelsen. Må Gud vara oss nådig och välsigna oss. Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela, så att...
Psalmisten önskar att alla människor, alla folk, alla folkslag och alla jordens ändar ska frukta Herren och vara välsignade av honom. Denna bön visar att psalmisten tänker sig att det är lättare för människorna att tro på dem som blir välsignade av sin Gud, än att tro på ett folk vars Gud inte välsignar dem. När Guds ansikte lyser över oss och när vi lever i nåden och visar tacksamhet över alla hans goda gåvor, då blir vi till frälsning för hednafolken!
Ingen dålig anledning att visa tacksamhet. Underbart är det om vårt liv bär frukt och vi får vara andra människor till frälsning.
Må Gud vara oss nådig och välsigna oss. Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela,
så att man på jorden lär känna dina vägar, bland hednafolk din frälsning.
Folken må tacka dig, Gud, alla folk må tacka dig.
Folkslagen må tacka dig och jubla, ty du dömer folken rätt och leder folkslagen på jorden.
Folken må tacka dig, Gud, alla folk må tacka dig.
Jorden ger sin gröda, och Gud, vår Gud, välsignar oss.
Må Gud välsigna oss och må alla jordens ändar frukta honom.
Den här bönen innefattar verkligen alla människor på hela jorden. Den innefattar varje förhållande och varje folkslag.
Vi ser också att förutom att omfatta allt och innesluta allt i välsignelse, lägger psalmisten ett löfte på välsignelsen. Må Gud vara oss nådig och välsigna oss. Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela, så att...
Psalmisten önskar att alla människor, alla folk, alla folkslag och alla jordens ändar ska frukta Herren och vara välsignade av honom. Denna bön visar att psalmisten tänker sig att det är lättare för människorna att tro på dem som blir välsignade av sin Gud, än att tro på ett folk vars Gud inte välsignar dem. När Guds ansikte lyser över oss och när vi lever i nåden och visar tacksamhet över alla hans goda gåvor, då blir vi till frälsning för hednafolken!
Ingen dålig anledning att visa tacksamhet. Underbart är det om vårt liv bär frukt och vi får vara andra människor till frälsning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)