Många gånger har du säkert hört berättelsen om David och Batseba. Hur David föll svårt och förförde Batseba medan hon ännu var gift med en annan man och sedan sände den mannen rakt in i döden för att han själv ville äga Batseba. Du har säkerligen även hört om detta, Davids synd, avslöjandet och sonandet av synden, och Guds stora barmhärtighet och upprättelse av David. Allt detta har du säkert hört. Men har du någonsin tänkt på händelseförloppet ur Uria´s synvinkel?
Hetiten Uria, denne stridsman vars hustru hans konung David förfört medan han var borta.
Det vi vet är att Batseba blivit havande efter sin natt med David, och att hon då sände bud till honom med det beskedet. Däremot vet vi ingenting om vem som var budbärare, vi vet heller ingenting om hur känt Batsebas nattliga besök hos David var bland tjänarna och vi sannerligen ännu mindre om något rykte eller ord nått Uria´s öron om vad som hade hänt under hans frånvaro. Men utifrån kontexten kan vi dra den slutsatsen att David och Batsebas synd inte var känd bland tjänarna och folket vid den här tidpunkten. Det kan vi sluta oss till utifrån det faktum att Davids plan med att kalla hem Uria från stridsfältet var att se till att han gick in till sin hustru och då skulle barnet som väntades anses vara Uria´s. David försökte överskyla sin synd.
David bjöd honom hem till sig och samtalade med honom om kriget och han sade till honom att tvätta sina fötter och gå hem. Han sände honom också en gåva. (2 Sam 11:8) Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus.
Med den här handlingen vill Uria visa trohet till sitt uppdrag, att tjäna på fältet.
Han blir också kallad till David igen och David frågar honom om varför han inte gått hem till sitt hus, varpå Uria svarade:
"Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." (2 Sam 11:11)
Då sa David till honom att han skulle få fara tillbaka (till fältet) om han bara stannade i Jerusalem i två dagar. Sedan försökte David med att bjuda hem honom och låta honom äta och dricka så att han blev drucken, men också den gången gick han och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. (2 Sam 11:13)
Och när David ser att han inte kan överskyla sin synd på det här sättet går han ytterligare ett steg och sänder nu ett brev till Joab där han uppmanar honom att ställa Uria allra längst fram i ledet, där striden är som häftigast. (2 Sam 11:14-15)
När jag läser om Uria´s trohet mot sin överordnade och mot sitt uppdrag häpnar jag. Idag tar alla för givet att de kan gå hem till sitt eget hus på kvällen, eller direkt efter en resa. Vi tar också för givet att när klockan har kommit till ett visst klockslag är vår arbetsdag slut, då kan vi gå hem till vårt eget hus, vårt liv, vår fritid. Ingen ser detta som någonting konstigt. Konstigare vore det om vi mötte den här troheten idag, eller hängivenheten! Jag lämnar inte mitt uppdrag Herre, förrän jag ser att den här situationen är löst! Ja, vi har nog svårt att ens tänka oss in i situationen. Ändå är det ett sådant åtagande vi gör när vi ber Jesus bli vår Herre. Då äger han vår tid och vårt liv. Vi kan inte längre ställa vår kropp, vår tid och våra gåvor till syndens tjänst.
Att Uria handlade som han gjorde trots att det var hans kung som uppmanade honom att gå hem är anmärkningsvärt. Här krockar sannerligen moral, etik och rangordningar med varandra. Davids ord vägde ju tyngre än Joabs. Ändå kunde Uria inte förmå sig till att lyda David på den här punkten. Det skulle ha kränkt hans herre Joab, det skulle ha kränkt honom själv som soldat och det skulle ha kränkt hans kamrater. Han tog inte emot den gräddfil som David erbjöd. En genväg som inte skulle ha fört något gott med sig.
Bön: Herre lär mig, och lär oss, trohet till dig. Att inte acceptera och ta emot genvägar som inte kommer från dig. Herre lär oss strida inom de ramar som du har tilldelat oss var och en. Och lär oss lyda bara dig.
lördag 12 juli 2014
torsdag 10 juli 2014
Vem dödade Abimelek?
Men mitt i staden fanns ett starkt torn. Dit flydde alla män och kvinnor, alla stadens medborgare, och stängde igen om sig. Sedan steg de upp på tornets tak. [kap]
Men Abimelek kom till tornet och angrep det. När han närmade sig tornets port för att bränna upp den, [kap]
Han ropade genast på sin vapendragare och sade till honom: "Drag ut ditt svärd och döda mig, så att man inte kan säga om mig: En kvinna dödade honom." Då genomborrade hans tjänare honom, och han dog. [kap]
Om det inte är så, må då eld gå ut från Abimelek och förtära männen i Sikem och Millo, och från männen i Sikem och Millo må eld gå ut och förtära Abimelek." [kap]
Sedan skyndade sig Jotam undan och flydde till Beer. Där bosatte han sig i säkerhet för sin bror Abimelek. [kap]
onsdag 9 juli 2014
Birro´s stolthets mast felriktad!
Idag har vi fått veta att Marcus Birro ska konvertera till katolicismen. Han har, enligt Världen idag, tröttnat på den politiska styrningen av svenska kyrkan. Han säger vidare, enligt samma källa, att "han kan kompromissa om det mesta i sitt liv, men inte med sin tro." Han menar att tron är; "en stolt mast i hans liv som tidsandan endast är en sval bris emot.
Redan här finns flera saker att reagera på; Om Marcus Birro är så rädd för politisk styrning av religiösa ting, då undrar jag om han inte gått ur askan i elden? Är det några som har en politisk och världsomspännande agenda så är det katolska kyrkan.
Och även detta andra påstående om tron som den stolta masten i livet. Det är ju på många sätt sant, vi vet ju t.ex. att: "De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver ej rodna av blygsel" (Ps 34:6) och vi vet också att "den som berömmer sig ska berömma sig av Herren" (2 Kor 10: 17), men vi vet också att vi är frälsta endast av nåd, genom tron, Guds gåva är det. Ofta fick Paulus berömma sig av svaghet och vi vet också att församlingens grundval inte är de stolta masternas arena.
Birro själv, säger i sin krönika i Expressen, att svenska kyrkan har blivit nästan kliniskt befriad från kristendom och att under de 14 år som gått sedan staten och kyrkan skildes åt har sekulariseringen påskyndats. Detta påpekande kan säkerligen många skriva under på! Andra som sett utvecklingen under fler årtionden, och även de mest pålästa, århundranden och mera, instämmer nog i den fortgående sekulariseringen vilken var påtaglig redan för flera hundra år sedan och som sedan ökat i omfattning och innehåll på ett sätt som ingen hade kunnat förutse oavsett var och när och vem man frågat.
Knappast hade ens en Guds egen profet kunnat frambära budskap vars innehåll vi i verkligheten ser inför våra ögon nu!
Och Birro talar sedan om andra sidor av svenska kyrkan, rädsla, svårighet med själavård, politisk styrning, och han tar även upp den begynnande och pågående förföljelsen av de som vågar tro på Guds ord sådant det står. Sedan pratar han lite mera om olika problem i kyrkan och övergår sedan i en oerhörd beundran över att påven tagit upp fallet Dawit Isaak.
"Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Davit Isaak."
Slutligen säger Marcus Birro överraskande på några få rader...
"Allt detta sammantaget, och min egen andliga resa de senaste åren, har nu lett mig till att det är dags att en gång för alla gå ut ur den svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen".
Kritiken som Birro framför, delas nog av många. Men varför ta detta steg till katolicismen? Det är verkligen att gå från det ena diket till det andra. Visst har katolska kyrkan fått en karismatisk ledare, men det hindrar inte att det är samma enorma världsordning som tidigare. Samma organisatoriska religiositet. Allt är sig likt...
Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? (Pred 1:3)
Redan här finns flera saker att reagera på; Om Marcus Birro är så rädd för politisk styrning av religiösa ting, då undrar jag om han inte gått ur askan i elden? Är det några som har en politisk och världsomspännande agenda så är det katolska kyrkan.
Och även detta andra påstående om tron som den stolta masten i livet. Det är ju på många sätt sant, vi vet ju t.ex. att: "De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver ej rodna av blygsel" (Ps 34:6) och vi vet också att "den som berömmer sig ska berömma sig av Herren" (2 Kor 10: 17), men vi vet också att vi är frälsta endast av nåd, genom tron, Guds gåva är det. Ofta fick Paulus berömma sig av svaghet och vi vet också att församlingens grundval inte är de stolta masternas arena.
Birro själv, säger i sin krönika i Expressen, att svenska kyrkan har blivit nästan kliniskt befriad från kristendom och att under de 14 år som gått sedan staten och kyrkan skildes åt har sekulariseringen påskyndats. Detta påpekande kan säkerligen många skriva under på! Andra som sett utvecklingen under fler årtionden, och även de mest pålästa, århundranden och mera, instämmer nog i den fortgående sekulariseringen vilken var påtaglig redan för flera hundra år sedan och som sedan ökat i omfattning och innehåll på ett sätt som ingen hade kunnat förutse oavsett var och när och vem man frågat.
Knappast hade ens en Guds egen profet kunnat frambära budskap vars innehåll vi i verkligheten ser inför våra ögon nu!
Och Birro talar sedan om andra sidor av svenska kyrkan, rädsla, svårighet med själavård, politisk styrning, och han tar även upp den begynnande och pågående förföljelsen av de som vågar tro på Guds ord sådant det står. Sedan pratar han lite mera om olika problem i kyrkan och övergår sedan i en oerhörd beundran över att påven tagit upp fallet Dawit Isaak.
"Jag tror vi kan ha svårt att inse vilken oerhörd betydelse det har i världens ögon att påven lyfter frågan om Davit Isaak."
Slutligen säger Marcus Birro överraskande på några få rader...
"Allt detta sammantaget, och min egen andliga resa de senaste åren, har nu lett mig till att det är dags att en gång för alla gå ut ur den svenska kyrkan och fullt ut konvertera till katolicismen".
Kritiken som Birro framför, delas nog av många. Men varför ta detta steg till katolicismen? Det är verkligen att gå från det ena diket till det andra. Visst har katolska kyrkan fått en karismatisk ledare, men det hindrar inte att det är samma enorma världsordning som tidigare. Samma organisatoriska religiositet. Allt är sig likt...
Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? (Pred 1:3)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)