lördag 18 februari 2012

Upprördheten: är det jantelagen nu igen?

Jag har roat mig med att läsa och läsa och läsa tweets om melodifestivalen och de två finalisterna. De som gick vidare från kvällens deltävling i Leksand var Molly Sandén och Björn Ranelid. Gissa om folket blev förvånade! Vilken tweetstorm! Och många skämtar ju, men för många verkar det vara blodigt allvar. De talar om skam. Att om Björn Ranelid skulle representera Sverige utomlands skulle vi drabbas av kollektiv skam över vårt musikval.

Ja, man måste ju skratta! Men mitt i allt, det finns en ton under ytan som är obehaglig. Får vi verkligen inte vara de vi är i det här landet? De som sticker ut ska så att säga sticka ut på ett politiskt korrekt sätt - inte på Ranelidsättet.

Tänk att Jesus stack ut! Inte på Ranelidsätt, men på Jesus sätt, på det sätt som Fadern ingav honom att vara. Jag är den levande stenen, jag är grinden in till fåren, jag är vägen, jag är sanningen, jag är livet. Ja alla vi som läst Guds ord vet att anspråken var ännu fler! Så rasande människorna blev! Och allra särskilt när han sa att de skulle äta hans kött och dricka hans blod för att få del av honom. Det här är outhärdligt. Många lämnade. Några var kvar. Jesus sade: Vill ni också gå? Petrus svarade: Till vem skulle vi gå? Du har det levande livets ord. 


Jag har kommit för att ge er liv, liv i överflöd.






Den sonen gör fri han blir verkligen fri. 


Vilka anspråk, skulle de aldrig få tyst på honom. Han gjorde dem galna, de gnisslade tänder när de såg honom.

Men jag har många gånger tänkt på friheten som Jesus vann till oss. Vad gör vi med den. Vi krymper varandra och knuffas och trängs. Det var inte den friheten vi fick. Nej, sonen gjorde oss verkligen fria.





Min dotters dikt till mormor

Min dotter har lagt ut en jättefin dikt på sin blogg om mormor. Nu känner hon att det vore kul om fler läste, men jag lämnar inte ut bloggadressen här utan kopierar in inlägget. Var välsignade!


Kära lilla mormor♥


Jag trodde aldrig det skulle vara så svårt.
Jag trodde jag skulle glömma.
Jag hoppades att jag skulle glömma.
Men så blev det inte,
jag kommer ihåg
Och nu vet jag.
Jag kommer aldrig glömma.
Jag kommer aldrig glömma dig,
även fast du inte längre
Finns på denna jord.
Så finns du alltid i mitt hjärta.
Saknaden är stor.
Men nån gång ska vi träffas igen.
Kära lilla mormor

Björn Ranelid Mirakel.

Ikväll sjunger Björn Ranelid i tredje deltävlingen av melodifestivalen.
http://svt.se/melodifestivalen/20120218130517/alla_bidrag_i_leksand_i_melodifestivalen_2012

Kärleken detta under - detta mirakel, och är mäktigare än allting annat på denna jord. Kärleken. Ett enda vapen mäktigare än allting annat. 


Ja, texten fortgår så här. Starkare och lite mera annorlunda än andra kärlekssånger. Hela tiden tänker jag på Guds kärlek. De orden som texten innehåller tangerar så mycket bibelord, men ligger ändå bara i gränslandet och tangerar. För att det ska röra sig om äkta kärlek från himlen ska den vara förankrad i Guds ord. Men, lite håller jag nog på Ranelid ikväll ändå.




Hans blickar prövar...

"Hos Herren tar jag min tillflykt. 
Hur kan ni säga till mig: 
"Fly som en fågel till bergen!"
Se, de gudlösa spänner bågen, 
de har lagt sin pil mot strängen
för att skjuta de rättrådiga i dunklet. 
När grundvalarna raseras, 
vad kan den rättfärdige göra?


Herren är i sitt heliga tempel, 
Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
hans blickar prövar människan.
Herren utväljer de rättfärdiga
men förkastar gudlösa och våldsmän.
Han låter det regna eldkol och svavel
regna över de onda, 
en glödhet vind är vad de bjuds.
Ty Herren är rättfärdig, 
rättfärdiga gärningar älskar han.
De rättrådiga skall se hans ansikte."


Här talar David både mod, vishet, rädsla och förtvivlan på en och samma gång. Han frågar människorna varför de ger honom rådet att fly, det är ju Herren själv som han tjänar och han är överallt. 


Och precis som vanligt, i dunklet kommer pilarna. Lyckas fienden få dig in i dunklet, så finns det stora möjligheter för honom att skjuta dig, alldeles särskilt om du tappar farten i den dåliga sikten. 


David är också förtvivlad! Han frågar rakt ut: Vad kan den rättrådige göra? Grundvalarna är raserade och inte ens David ser i det här läget någon enkel utväg. 


Men en sak är David helt säker på: De rättrådiga skall se hans ansikte. Herren utväljer dem och de skall få se hans ansikte.






Nystarter och pärlor

Lovat vare Herrens namn! Var dag är hans nåd ny! Han tillräknar oss inte oförrätter och fel som vi gjort tidigare utan varje dag är han där med nåd och välsignelse.

Att leva i nuet och i nåden är något som frigör energi eftersom vi inte bär på gårdagen eller morgondagen. Samtidigt kan vi inte bli fullständigt nya varje dag, det är dagen och nåden som är fullständigt ny och den tvättar oss rena från gårdagen. Men vi själva lever ju i ett sammanhang där gårdagen gör sig påmind genom andra människor och deras liv. Vi blir inte frånkopplade detta. Och vilken lycka att det är ordnat så!

En profetisk hälsning kan ibland riktas till en hel församling, ett helt land eller till en enskild person. Jag har fått den nåden att många profetröster gett mig sådana personliga budskap och hälsningar, vilket jag är så tacksam för. Vanligen ska man inte dela dessa då de är djupt personliga men en av dem upplever jag att Gud har manat mig att dela eftersom jag tror att den gäller fler.

För en kort tid sedan fick jag hälsningen att jag skulle sluta kasta pärlor för svin eftersom de bara sargar mig. Den personen som frambar detta visste ingenting om mitt liv och jag hade inte berättat några händelser eller så för honom. Men när jag fick budskapet tänkte jag, "Tack gode Gud att du verkligen ser allt, vet allt och är sanning". Uttrycket kasta pärlor för svin, eller ge det som är heligt till hundarna, är ändå något jag funderat en del på. Vem skulle kasta pärlor för svin? Ingen. Svinen behöver ju bara mat, det är det enda som de lever för. Och redan på Jesu tid och innan det också var pärlan symbol för något mycket värdefullt. Vi kan t.ex. läsa i uppenbarelseboken om tolv portar och varje port var en enda pärla (Uppb.b. 21:21). Köpmännen sökte efter och sålde vackra pärlor, och om de fann en riktigt vacker pärla så kunde han sälja allt han ägde för att komma åt den (Matt 13:45-46). Pärlorna symboliserar också det världsliga på vissa ställen ( 1 Tim 2:9, Uppb.b. 17:4, 18:12, 18:16), och de omtalas då i samband med dyrbarheter och flärd som vi kristna ska avhålla oss ifrån.

Pärlorna var alltså mycket åtrådda, eftertraktade och dyrbara. De var värda allt. Köpmannen sålde allt vad han ägde för att komma åt pärlan och pärlan är även den som pryder portarna till himlen. Samma pärla kan även ägas av världen och så ska inte den vackra och dyrbara pärlan användas. Om jag förstår detta rätt så är pärlan i sig även dyrbar i Guds ögon, det visar ju sammanhanget med pärleportarna, men om världen får tag i den och smyckar sig med den då är den heliga pärlan i fel sammanhang.

Om vi då tänker på Jesu liknelse med pärlor för svinen, så framstår den i ännu tydligare och skarpare dager. En pärla vore ju tillräckligt galet och uppåt väggarna att kasta till svin. De kan inte äta den och för det andra trampas den ner i lera på en gång så att den som kastat den får stora problem att någonsin få den tillbaka om han försöker. Och, kanske är det då, när hans lek med pärlorna är över och han inser att han ska hämta dem hos svinen. Det måste ju vara då han blir sargad. Den som suttit och kastat något så dyrbart till ett så dåligt ställe måste väl vara arg på sig själv eller någon annan. Ingen förståndig människa gör ju så annars. Men även i dagens samhälle kan vi se yttringar av  ovettigt och oförklarligt beteende. Det finns t.ex. människor som varit ute och skrapat och förstört andras bilar på nätterna. Det finns många exempel på grov vandalisering. Skolor som blivit nedbrända eller vattendränkta. Ett fullständigt galet beteende, det är klart att den som gjort en sådan sak ångrar sig och vill ställa till rätta. Men en skillnad mellan vandalen och pärlkastaren är ju att pärlkastaren skadar bara sig själv. Kunde man likna pärlkastaren vid den som har självskadebeteende och skär sig själv eller liknande. Ja, här verkar problemets kärna ligga. Gud ser ju oss som ytterst värdefulla och unika. Han gav till och med sin egen dyrbare sons liv för oss. Vi är köpta, precis som köpmannens pärlor, men när vi kastar oss själva till svin, eller till människor som behandlar oss illa det är då vi kastar pärlor för svin.

Pärlorna kan alltså vara både oss själva (till ande, kropp och själ) och det vi producerar.

Vad kan man då lära sig av detta?

1. Var rädd om dig själv.
2. Kasta inte bort ditt liv på dem som inte uppskattar det du gör eller den du är.
3. Skada inte dig själv vare sig; andligt (genom att inte tro på Gud), själsligt (känslomässigt) eller kroppsligt (gifter, röka, dricka, inte sköta sin kropp osv.)
4. Och om du levat så, vänd inte tillbaka och leta pärlorna, du blir bara sargad.
5. Tänk på att var dag är Guds nåd ny!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bön: Hjälp oss Herre att inse vårt rätta värde! Prisat vare Herren Jesu Kristi Namn!









fredag 17 februari 2012

Ilska eller glädje?

Ofta när man (läs jag) blir arg så tänker jag att det är en berättigad känsla. Så mycket är fel och så stor anledning att reagera! Men när jag läser om känslan förargelse i M. Basilea Schlinks bok, Så blir man en ny människa inser jag att det inte är att leka med.

Den är skenbart "harmlös", säger hon, men kan leda till att människor förlorar förtroendet för varandra om det fortgår en längre tid. Barnen slutar lyssna om de bara får retliga kommentarer hela tiden och man kan frånta andra människor deras glädje. Och det har vi faktiskt inte lov till att göra! Vi kan till och med bli så förargade att vi vill störta någon utför ett stup, så som människorna i Nasaret blev, och vi kan utan att vi tänkt på det gå in i ett retligt sinnestillstånd som sträcker sig över tid och inlemmas i personligheten. Så förargelse är inte så harmlös ändå.

En stor anledning till ilska är när vår egen vilja och Guds vilja inte sammanfaller. Eller när kraven på oss är för många och höga. Eller när någon oväntad sak händer som fråntar oss den där belöningen som vi väntat på.

Men Jesu Kristi rike är glädjens och fridens rike. Därför måste förargelsen övervinnas, menar hon.

Allt detta tar jag åt mig i livets skola. Men hjälp mig också Herre att kunna säga ifrån med auktoritet och med respekt för andra utan att vara arg på någon. I Min Herre Jesu Kristi Namn.



Vem har sagt det?

"Vem har sagt det? Har mamma sagt det?"
Ni som sett Saltkråkan minns säkert de här orden, myntade av Tjorven, Maria Johansson.

Det är viktigt för oss vem som säger saker. På många, många ställen i Bibeln varnas vi för att lyssna till alla röster som säger, "här är jag, och här är jag". Jesus är den gode herden. Vi är fåren och vi känner hans röst. I Joh 10 kan vi läsa om detta, att när herden ropar på sina får så kallar han dem vid namn och han för ut dem ur fållan. Om en främling hade öppnat grinden då skulle fåren ha sprungit ifrån honom. Den som har Jesus som herde kan gå ut och in och finna bete. Han känner fåren och de känner honom. Han ger sitt liv för fåren, och de vet att de kan lita på honom. Tjuven däremot kommer bara för att stjäla, slakta och förgöra.

Därför kan vi också utifrån frukten se på vem vi ska följa. I Hans Lindelöws undervisning från igår (2012-02-16) togs det bl.a. upp om detta att vi ska söka efter fruktbärande grenar. Vi ska inte leta efter de starka, de som världen letar efter. Jesus själv blev förkastad och fick ge sitt liv och sitt blod utanför lägret. Därför ska vi gå ut till honom och lyssna till hans röst. Då kan vi svara människorna som säger, "Varför gör du så?", eller, "Varför gör du si?". Vi kan säga till dem vem som sagt det!

För att Jesus har sagt det! Därför gör jag si, och därför gör jag så.


Två brudeskaror

Ps 1 Lycklig den som inte följer de gudlösa, 
inte går på syndarens väg
eller sitter bland hädare
utan har sin lust i Herrens lag
och läser den dag och natt.
Han är som ett träd 
planterat nära vatten -
det bär sin frukt i rätt tid, 
aldrig vissnar bladen.
Allt vad han gör går väl.

Inte så med de gudlösa -
de liknar agnar som vinden för bort.
Därför döms de gudlösa där rätten råder
och syndarna i de rättfärdigas krets.

Herren är med på de rättfärdigas väg, 
men de gudlösas väg leder till intet. 



Två brudeskaror kommer att utkristalliseras den sista tiden. Jesu Kristi brud, den blodtvagna skaran av befriade frälsta människor och Antikrists brud Skökan och hennes döttrar. 

Det är du som väljer vilket bröllop du vill gå på. (Dan Johansson, Leder all andlighet till Gud)

Bön: Lär oss att utmana världen mera och inte umgås med världen på världens vis. Låt oss visa på alternativ och ljus. I vår Herre Jesu Kristi namn. 

torsdag 16 februari 2012

Nåd och sanning (svar till Jaktlund)

"Det funkar inte att bara vara sanningsägare, det måste finnas nåd också". Orden är Carl-Henric Jaktlunds i Dagen, 2012-02-15.
http://www.dagen.se/blogg/jaktlund#9144
Jaktlund talar om uppdrag av olika slag och vad han anser gäller om man "tar" sådana uppdrag. Ska man vara äldre gränsvakt så krävs det urskiljningsförmåga och att inte sätta sina egna känslor och sin egen tradition som måttstock för hur det ska vara. Vishet krävs för att inte hänga upp sig på ytan utan att verkligen se djupet.

Sedan talar han om innehållet i ett sådant uppdrag som en äldre gränsvakt måste ha, nämligen korrigering. För att framföra en sådan ska det ske med kärlek och nåd, annars ska man inte höja rösten alls.

Kommentar: Jag har lite reflektioner på dessa marginalanteckningar. För det första uppdraget som äldre gränsvakt. Redan i ordvalet finns ju en statusmarkering som indikerar att olika regler skulle gälla för yngre och äldre gränsvakter. Ålder är väl utan betydelse när Gud kallar! Tänk på Abraham och Sara! Tänk på lille unge David! Ja exemplen kunde göras hur många som helst, men redan här tror jag du inser att gränsvakter kan vara av olika ålder. Mose var ju en gränsvakt och lagmottagare och han blev mycket gammal. 


Sedan detta om att ta uppdrag som gränsvakt. Jag tror inte att det är en så attraktiv syssla direkt. Den som slutligen öppnar munnen och talar i det här landet, gör det nog av ett påträngande, tvingande behov av att det är mycket angeläget. Det är lite av ett kamikazeuppdrag och skulle inte alls fungera om det inte var så att Gud var med. (och det tar du också mycket riktigt upp, där är vi överens)


Ytterligare en reflektion är detta med egna känslor. Jag vill inte börja räkna upp fäderna som visat känslor. Hela Bibeln är full av känslor! De var inga kalla logiker. Jesus visade känslor vid många, många tillfällen. Sorg, smärta, ilska, vrede, ångest, glädje, och mycket mera. Jag tror tvärtom att när det finns ett tydligt mått på engagemang som är äkta då följer känslorna med, men det kan ju vara så att problemet med känsloyttringarna finns i mottagarledet och inte i sändarledet många gånger. Vi har som svenskar blivit så vana vid att inte visa känslor utan vi ska stå där och se oberörda ut vad som än händer.


Den egna traditionen får naturligtvis inte vara måttstock, där håller jag helt med dig. Det är Guds ord  som är vår måttstock. 


Sedan denna vishet som du refererar till har jag svårt att sätta mig riktigt in i. Hur ska den vise kunna bedöma djupet innan han fått det beskrivet för sig? Om du ser blasten på morötterna så känner du ju igen att det här är ett morotsland, men om blasten är helt okänd - hur ska du då kunna bedöma växten innan du tagit några ur jorden och granskat?


Och, slutligen, korrigering i kärlek och nåd. Där har vi ju Guds ord på hur vi ska bete oss när någon syndar emot oss. Vi ska gå till personen enskilt och förmana den enskilt. Först om den personen inte bryr sig om vad vi säger ska vi blanda in andra. Men om det sammanhang "den äldre gränsvakten" ska vakta inte handlar om öppen synd av enskild person, utan istället handlar om ny- och omtolkningar av kristet liv som han eller hon reagerar på - då kan inte förmaningen ske till var och en enskilt. Då måste den ske öppet och rakt, men även naturligtvis med ödmjukhet så länge som sammanhanget inte är genomlyst. 


Är det uppenbara och väldigt allvarliga saker det handlar om, som öppen avgudadyrkan, eller något helt främmande för kristen tro, då gäller regeln, avsky det onda. Då ska vi bara lämna. Det är vad jag kommer fram till i alla fall. 


Sedan kommer Jaktlund till den del där vi är överens. Anden måste till. Nycklar att urskilja var Gud är och vem det är som talar. "Gud är Gud och han gör vad han vill. Den insikten måste finnas med, både bland unga och gamla, och genomsyra." avslutar han.

Gud är Gud och Han gör vad Han vill. Sant!











onsdag 15 februari 2012

Sex på kartan...igen!

Varför har all diskussion kring UR:s film Sex på kartan tystnat?

Filmen blev till genom anslag från Allmänna arvsfonden och RFSU blev upphöjda till monopolistiska kunskapsbärare utan etiska referensramar. Vid den diskussion som gjordes mellan Stefan Gustafsson, SEA, Marie Nylén, Levande familjer och representanter för skola, UR och RFSU trycktes det vid många tillfällen just på att filmen har ett tydligt etiskt budskap vilket inte alls accepterades av Anna Birgersson-Dahlberg, UR. Trots att hon fick frågan ställd på mycket respektfullt sätt och förklarad på många sätt så stod hon hela tiden på den grunden att filmen "var för alla", att den inte "tog ställning", att den "öppnar upp" för etiska diskussioner i klassrummen. Ett av målen med filmen är att "skapa god sexuell hälsa", genom att öka kondomanvändning och därigenom minska tonårsaborter och könssjukdomar.

När debatten nästan var över och publiken fick ställa frågor ställde en mamma i publiken den berättigade frågan om "hur kan aborterna minska efter det att de sett det här materialet som helt saknar gränser"?

För dig som inte följde debatten förra året kan jag helt kort berätta att filmen Sex på kartan ska visas i skolans sexualundervisning (klass 7). Den förmedlar en karta där allt är lika normalt, allt är lika bra och det är "helt och hållet upp till var och en att avgöra hur stor del av kartan man väljer att utforska". Enligt UR så ska filmen "inkludera alla" den ska ge ett tydligt budskap till barnen, nämligen "alla ska göra det som de själva vill". De berömde sig även över bra kritik och internationella erkännanden. För att komma fram till detta (icke)etiska budskap grundat i (kvasi)kunskap hade de tänkt så här: "skolan är inte isolerat från samhället i övrigt och därför måste skolan följa det resterande samhället". Stefan Gustafssons berättigade påpekande att LGR 11 talar om en rad punkter där skolan ska visa respekt för mänskliga rättigheter. Ingen diskriminering ska förekomma och skolan ska även samverka med hemmen och föräldrarna,, samt kunna stödja dem i deras roll.

Att Sverige är pluralistiskt och att det finns många religiösa grupper här borgar än mer för att den typ av fullständigt fri sex som förespråkas på filmen Sex på kartan inte kan sägas ge uttryck för alla dessa olika religioner och kulturers syn på sexualitet.

Filmen ger en rad tekniker och långtgående information om sex med en, sex med två, sex med samma kön, sex med tre, analsex, oralsex, dagenefterpiller osv.

Jag vet att diskussionen pågick för ett år sedan och när man googlar på "Sex på kartan" idag kommer flera sidor fram med enbart positiva reaktioner. De kritiska röster som höjdes är för länge sedan bortsopade. Varför? Det här är mycket angeläget och ingenting som bara borde hamna i handlingarna. Det borde förekomma protester fortfarande och ute i olika kommuner och skolor!

Vi som är kristna vet att otukt anses vara en svår synd. I Guds ögon likställs all synd, han gör inte skillnad på det sättet, men för oss människor är synden svår p.g.a. att vi syndar på (och i) vår egen kropp. Själen (känslorna) gör också band till "sexkamraten". Dessa band kan många år efter en separation ställa till problem och ångest utan att personen vet varför de inte känner sig friska. Vi vet också att vi blir en kropp med den som vi har sex med. Detta gör att även om vi självklart blir förlåtna för denna synd på samma sätt som för andra synder, så kan läkningsprocessen ta tid. Vår äresvurne fiende har så att säga skaffat sig känslomässiga "hakar" där han lätt kan komma åt oss och sätta fast oss igen.

Så egentligen är det tvärtom. Den frihet som RFSU och UR vill ge våra barn, kan, om detta efterlevs, istället skapa än mer ofrihet, psykisk ohälsa och splittrade personligheter. De får ingen tydlig bild av sin identitet utan allt ska experimenteras fram. Detta kommer inte att skada de stabila barnen först och främst utan som vanligt kommer de svagaste att drabbas. De som redan har låg självkänsla. De som kanske inte vågar säga nej och de som vill passa in.

Jag önskar att det kunde starta någon form av ny protest kring detta. Känner du till något pågående arbete? Lokalt eller över landet?

http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/06/rfsus-sexualmoral-kan-inte-ges-monopolst-llning-i-skolan?page=1

http://www.dagen.se/webbtv/?date=2011-04-01%2000:00:00

http://www.newsmill.se/node/33413

http://www.ur.se/Produkter/161302-Sex-pa-kartan




Sparven

Matt 10:29 Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt. Men ingen av dem faller till marken utan att er Fader vet det.

Sparven var de fattigas sätt att offra. Sparven representerar också något svagt och litet. Vem minns inte den ryska supergymnasten Olga Korbut, "sparven från Minsk", eller den franska sångerskan Edith Piaf. Båda var små och såg sköra ut, men där slutar alla likheter.

Jesus säger på många ställen att vi ska ta hand om de minsta. I Matt 25: 40 yttrar han den kända liknelsen och orden om att allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni också gjort mot mig. Och några verser senare uttalar han tydligt negationen av denna sanning. Allt vad ni inte har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni inte heller gjort för mig.

Om vi tänker på innehållet i dessa verser och kopplar dem till den sanningen att inte ens en sparv som hade ett så väldigt lågt värde kan falla till marken utan att vår Fader vet om det, hur mycket mera ser han då inte dessa mina minsta som faller mellan stolarna. De minsta som inte har något värde i dagens samhälle. Och där det blir allt mer uppenbart att vi kristna beter oss oftast som "folk gör mest". "Vem är ansvarig?" "Inte jag, någon annan är det alltid".

När sådana saker sker ska vi faktiskt avsky det onda.

Rom.br. 12:9 Er kärlek ska vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda.

Den avsky vi ska känna är för system, onda handlingar, världens ande osv. Vi ska aldrig avsky människan som gjorde handlingen. Vi ska istället be för den personen.


Rom.br. 12:18-19 Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, (...).

Det är alltså inte vår sak att döma men vi ska avsky det onda, vi ska gå bort ifrån det och inte ha med det att göra. Vi ska hålla fred och be och sedan ska vi överlåta händelseförloppet till Gud. 


Vi ska inte vara rädda. I Matt 10:31 får vi veta att vi är mera värda än många sparvar. Dessa sanningar upprepas även i Luk 12:6-7. Herren vet allt. Hans ögon överfar hela jorden. Inte ens en sparv faller till marken utan att han känner till det, så vi behöver aldrig frukta om vi utsätts för olika saker eller för förföljelse. Allt är känt av honom som känner alla. Du är värdefull. Och tänk på att "en av mina minsta" det kan vara vem som helst i din omgivning. Allt syns inte utanpå. Den sköraste personen kanske inte ser ut som Olga Korbut eller Edith Piaf men den behöver dig ändå.




tisdag 14 februari 2012

Sårbarhet

Idag har jag tagit lite steg som är svåra. Det är svårt att visa sig sårbar, svårt att kanske bli avvisad. Jag har tagit itu med flera saker både i mitt privata liv och även steg som kan leda framåt vad gäller jobb. Jag är så glad att jag tog telefonen och ringde ett viktigt samtal och att utfallet blev mycket mera positivt än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Att hjälpa andra när de behandlas fel är lätt. "Så här får det bara inte gå till!" Men att reagera på samma sätt när det gäller sig själv är svårare. Närhet och sårbarhet är svårt och det gäller ju också att kunna säga ja och nej på rätt ställe.

Joyce Meyer tar i ett av sina undervisningsavsnitt upp vikten av att kunna säga nej även när det smärtar. Hennes egen bror dog som uteliggare trots att hon kunnat hjälpa honom med pengar. Men hon valde att inte "hjälpa" så länge han inte var villig att försöka ändra sitt liv. Det nej hon sa var sagt av kärlek. Hon hade en liten tumregel att så länge du ser att den person som du talar med tar åt sig, lyssnar på dig, vill ha din hjälp och dina råd, ja, då kan du ställa upp, men om det är så att personen i fråga bara vill ha hjälp till att behålla sitt livsmönster - då ska du säga nej!
http://www.joycemeyer.org/BroadcastHome.aspx?video=Running_Your_Race_to_Win_-_Pt_2

I dagens Dagen talas också om sårbarhet. Sociologen Brené Brown har forskat om relationer och om att "rädslan att inte duga" många gånger avhåller oss från bra relationer. Sårbarhet och öppenhet var i det här fallet en grundval för bra relationer.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=297618

Men det finns ett dike även här. Fråga mig, jag har legat i det!!! Allt för stor öppenhet, till allt för många människor skapar sociala band av en mängd slag och det är inte alla relationer som är bra för oss. Så med åren har jag blivit (lite) visare och berättar inte allt för alla. 


Bön: Hjälp oss Herre att vara sårbara där vi ska vara sårbara och stängda där vi ska vara stängda. Jesus du är vår Herre, inte världens ande. 





måndag 13 februari 2012

Behovet att behövas

Att känna sig behövd och viktig är ett grundläggade behov som människan har. Som ung och politiskt aktiv var detta en av de frågor som brann i mig. Detta är så viktigt för de flesta att det till och med kan påverka vårt hälsotillstånd att inte känna sig behövd.

Aaron Antonovsky som skrivit Hälsans mysterium, orig. 1991, har genom att anlägga ett salutogenetiskt perspektiv på hälsa kunnat visa att KASAM eller känslan av sammanhang har ett oerhört starkt samband med vår känsla av delaktighet och meningsfullhet. KASAM består av tre delkomponenter, begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Han utvecklade även ett instrument där man på enkelt sätt kan ställa ett antal frågor för att mäta och få fram ett värde på en KASAM skala där ett högt värde indikerar att personen skulle klara stora påfrestningar medan ett lågt sådant värde visar på att personen har låg motståndskraft.

Komponenten begriplighet handlar om hur begriplig omvärlden ter sig. Hur förutsägbar, begriplig och strukturerad är omgivningen och det som sker i och omkring individen. Den andra komponenten hanterbarhet handlar om tillgång till resurser och att dessa finns tillgängliga för individen. Det innebär inte att personen i fråga måste äga resurserna men att det kontaktnät som han lever i har tillgång till resurser och att banden i gruppen är så goda att det finns en tillit till att resurserna skulle kunna göras tillgängliga i en viss situation som krävde det. Den tredje komponenten meningsfullhet handlar om att livets innehåll och utmaningar har en mening för individen och därmed är värda tid och engagemang.

Den skala som du får fram kan alltså variera betänkligt. Den kan vara hög på alla tre områden och då har du inte stora problem med vare sig begriplighet, din tillvaro har struktur, hanterbarhet, du har resurser eller tillgång till resurser, eller meningsfullhet, ditt liv är värt engagemang. Det kan också vara så att de två första är låga medan den tredje är hög. Då inträder en kamp om resurser och struktur. Frustation, stress och dålig hälsa kan följa på detta tillstånd. En annan variant är att tillvaron är strukturerad och hanterbar men saknar mening. Även detta tillstånd skapar dålig hälsa. En känsla av att det man gör saknar mening och mål.

Enligt Antonovsky, som för övrigt arbetat som professor vid Ben Gurion universitetet i Bersheba, Israel. Idén bakom teorin om KASAM som fått ett så stort genomslag, fick han när han stötte på personer som överlevt fasansfulla situationer och ändå uppvisade så stort livsmod. Han började söka friskfaktorer istället för sjukfaktorer. Vad var det som höll människan frisk? Och vad var det mest farliga för en persons hälsa?

Han fann då att dessa tre komponenter som tillsammans bildar begreppet KASAM eller känsla av sammanhang är något väldigt grundläggande. Den som inte har struktur eller kan uppfatta någon struktur eller förklaring till vad som sker i omgivningen eller den som fullständigt saknar resurser till att förverkliga planer och idéer och/eller den som (kanske till följd av dessa första två) också saknar mening med livet, då är det lätt att förstå att känslan av sammanhang är svag.
Bild: Aaron Antonovsky

Arne Jarrick, svensk professor i historia, har år 2005, skrivit tänkeboken Behovet att behövas. Jarrick besökte även det året sociologiska institutionen vid Umeå universitet som en del av arbetet kring boken. I seminarierummet följdes presentationen av en livlig diskussion eftersom boken stället frågan på sin spets. Kan man till och med dö om behovet av att behövas under en allt för lång tid inte uppfylls? Jarrick går tillbaka till tiden som inte ens historikerna vet så mycket om, men boken tar upp allvarliga och viktiga frågor och jag ställer frågan, varför har inte myndighetspersoner och beslutsfattare sett detta behov och kunnat göra kopplingen till KASAM?



En stor del av vårdproblematiken skulle troligen få en annan utgång om man tog hänsyn till dessa livsviktiga behov när man möter deprimerade, trötta eller utstötta. Kanske har de en idé, kanske bär de en liten skatt? Kanske behövs de för någon annan? Och troligen blir de friska när detta hittas!!!!

Bön: Herre led oss dag för dag till att hitta denna skatt i varandra. Hitta den skatten i oss själva och i varandra. Den skatten som är Du. 



söndag 12 februari 2012

Stor eller liten

På många ställen i Guds ord nämns litenhet och ödmjukhet inför Gud som goda dygder.

Den som vill vara störst ska ödmjuka sig som ett barn (Matt 18:4) eller  vara de andras tjänare (Matt 23:11), (Matt 20:46).

Den tanke jag haft, och även skrivit lite om, när det gäller utrymme, bete, får och herdar, har jag förstått var alldeles för ytlig. Jag skrev om att när ledarna går före och ger fåren bra utrymme och bra bete uppstår inte kiv och sår. Fåren knuffas inte och trängs utan alla håller sig på sin bana. Att dessa tankar var ytliga det ser jag nu bl.a. från Levi Pethrus första memoarbok Medan du stjärnorna räkna. 


Pethrus första kallelse gick till Arendahl och Lillesand i Norge alldeles i början av förra seklet. År 1902 hade han ansvar för sin första mötesserie, då 18 år gammal. Beskrivningen av den lilla församlingen i Lillesand är både kärleksfull och oerhört vaken för att vara beskriven och uppfattad av en så ung person.

"Den lilla troende skara, jag mötte i Lillesand hörde till de människor, som man så ofta träffar på, när man är engagerad i de fria andliga rörelserna och kommer i kontakt med folket på de små platserna. Den tro och den verksamhet de tillhör har det trångt, och därigenom blir de fostrade och danade på ett alldeles särskilt sätt.

Bland dessa människor framväxer typer av det allra finaste slag. Den motsägelse de röner och det förakt de får uppbära isolerar dem på ett välgörande sätt från deras omgivning. Deras värld domineras av bibelordet, bönen och den kristna gemenskapen. De blir med åren allt mer immuna mot människors omdömen. Deras själs ankare har fått ett fäste, som de alltid känner, men särskilt i stormfyllda tider."

Här ser vi exempel på hur en trång livsomständighet istället formar de allra finaste efterföljare. Stor plats kanske odlar egoism och jagiskhet?

Men vad kan det då bero på att många biter och sliter i varandra inbördes? Om det blir trångt och människorna är enade, så som de verkar ha varit i Lillesand, då ägnas kraften till bibelläsning, bön och gemenskap, men om de inte är enade eller om världens ande tagit över kommer andra intressen in och det är då som det trånga tillståndet blir till en konfliktyta.

En sammanhållande faktor som är väl känd även i världsliga kretsar är enheten kring en gemensam fiende, så därför kan ibland förföljelse skapa både sammanhållning och nitälskan. De håller samman, kämpar tillsammans, ber tillsammans och växer tillsammans. När ingen yta finns att växa utåt så växer man på djupet och får starka rötter tillsammans.

Pethrus berömmer den här typen av församlingsmedlemmar och menar att "medvetandet om att de har sin sak klar med Honom och lever i harmoni med Hans vija har för dem öppnat glödjekällor, som ständigt flödar och flödar rikligt." Människorna i Lillesand bar honom på ett alldeles särskilt sätt nära hjärtat och förde honom in i en av de största Gudsmöten han haft under sitt liv.

Bild av Lillesand 1902