Upprördheten: är det jantelagen nu igen?

Jag har roat mig med att läsa och läsa och läsa tweets om melodifestivalen och de två finalisterna. De som gick vidare från kvällens deltävling i Leksand var Molly Sandén och Björn Ranelid. Gissa om folket blev förvånade! Vilken tweetstorm! Och många skämtar ju, men för många verkar det vara blodigt allvar. De talar om skam. Att om Björn Ranelid skulle representera Sverige utomlands skulle vi drabbas av kollektiv skam över vårt musikval.

Ja, man måste ju skratta! Men mitt i allt, det finns en ton under ytan som är obehaglig. Får vi verkligen inte vara de vi är i det här landet? De som sticker ut ska så att säga sticka ut på ett politiskt korrekt sätt - inte på Ranelidsättet.

Tänk att Jesus stack ut! Inte på Ranelidsätt, men på Jesus sätt, på det sätt som Fadern ingav honom att vara. Jag är den levande stenen, jag är grinden in till fåren, jag är vägen, jag är sanningen, jag är livet. Ja alla vi som läst Guds ord vet att anspråken var ännu fler! Så rasande människorna blev! Och allra särskilt när han sa att de skulle äta hans kött och dricka hans blod för att få del av honom. Det här är outhärdligt. Många lämnade. Några var kvar. Jesus sade: Vill ni också gå? Petrus svarade: Till vem skulle vi gå? Du har det levande livets ord. 


Jag har kommit för att ge er liv, liv i överflöd.

Den sonen gör fri han blir verkligen fri. 


Vilka anspråk, skulle de aldrig få tyst på honom. Han gjorde dem galna, de gnisslade tänder när de såg honom.

Men jag har många gånger tänkt på friheten som Jesus vann till oss. Vad gör vi med den. Vi krymper varandra och knuffas och trängs. Det var inte den friheten vi fick. Nej, sonen gjorde oss verkligen fria.