onsdag 18 november 2015

Då kom de ihåg

Joh 12:16 Hans lärjungar förstod först inte detta. Men när Jesus hade blivit förhärligad, kom de ihåg att det var skrivet så om honom och att man hade gjort så för honom.

När Jesus hade blivit förhärligad, då kom de ihåg. Vi människor minns inte långt. Vi väljer också oftast vad vi vill minnas. Om två personer berättar om samma händelse så framkommer ofta två olika perspektiv. Men här minns lärjungarna samma sak och på samma sätt. De minns vad som var skrivet om honom och att man gjort så för honom. I den här versen syftar man till profetian i Sakarja 9:9-10 där det förutsägs att Sions konung kommer, ridande på en åsna, och just detta hade ju lärjungarna gjort för Jesus, löst åsnefölet och sett till att Jesus kom ridande på det.

Luk 24:4-6 När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: "Varför söker ni den levande bland de döda? Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen; Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen. Då kom de ihåg hans ord.

I denna stund, en av världshistoriens mest centrala, måste kvinnorna påminnas om vad Jesus hade sagt. Efter påminnelsen kom de ihåg hans ord. De ifrågasatte inte utan kom ihåg och trodde. De trodde på hans uppståndelse och de återvände från graven för att berätta för de övriga elva.

Många andra gånger ber Jesus lärjungarna att komma ihåg saker. I Joh 15:20 säger Jesus till dem: "Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de förfölja också er. Har de bevarat mitt ord, ska de bevara också ert ord."

Här vill Jesus påminna om efterföljelsens pris, men också om ett underbart löfte, har de bevarat mitt ord så ska de bevara också ert ord. Det är ett fantastiskt löfte som vi fått. Ordet som går ut har liv och människorna bevarar det. Halleluja!

När vi läser Guds ord och ser alla gånger som vi människor i efterhand kommit ihåg och förstått vad Gud har menat så förstår vi att så är det även nu. Vi är mitt i ett mycket allvarligt händelseförlopp i världen och även i vårt land. För första gången på 200 år ser det ut som att Sverige hamnar i väpnad konflikt. Står vi inför terrorbekämpning eller krig? I den rädsla och de frågor som kan uppstå är det verkligen viktigt att vi kommer ihåg vad Guds ord säger till oss i den här tiden. Vi vet att många ska komma i Jesu namn och att vi måste vara vakna. Vi vet att Jesus ska komma tillbaka, men innan han kommer ska uppryckelsen ske när vi ska möta honom på skyarna. Allt detta som ska hända måste vi komma ihåg och påminna oss. I dagens samhälle är det till och med viktigt att veta att Jesus var och är Guds son, att han levet och att han verkar idag i och genom sin församling på jorden.

Vi måste komma ihåg. Vi måste vara vakna. Vi måste tro på Honom som Fadern sände.

Bön: Fader, jag ber dig i Jesu namn om att vi ska komma ihåg dina ord till oss. Jag ber att vi ska vara vakna och bedjande till dess du kommer. <3

torsdag 17 september 2015

Reaktion på Parsmos penna



Aldrig förr har tidningen Dagens satirtecknare Anders Parsmo väckt så mycket reaktioner, säger Jakob Zetterman på samma tidning. Teckningen uppskattas ha nått ut till omkring 70 000 personer och den har delats 461 gånger, säger Zetterman. Många diskuterar och har synpunkter. Det handlar om flyktingarna och det handlar om hur vi ska hantera situationen.

"Det blev visst lite rabalder, säger tecknaren själv", och han säger också att han inte ångrar bilden trots alla reaktioner, man måste "ta sida i en bild och löpa linan fullt ut", avslutar han.

Och, när det gäller mig själv ställer jag mig på de ord vi har i Bibeln om hur vi ska ta emot främlingen när han kommer till vårt land. Jag inser problemen och bristen på resurser och jag ser också faran med islamisering och svenska rekryteringsbaser, men trots alla dessa faktorer finns det ingenting som kan skaka Guds ord. Gud har själv sagt att vi ska ta emot främlingen och då tror vi det. Förutom dessa kända ord så har vi också många andra ord på att vi ska hjälpa. Ett sådant är från Ordspråksboken 3.27 Neka inte den behövande din hjälp, när det står i din makt att ge den. 

Sedan detta med hjärtat. Visst är det lätt att hjärtat hårdnar, att något kommer emellan, att vi har sagt något för mycket, eller ibland för lite? Men prisat vare Herrens namn att han ordnat det så underbart att vårt hjärta kan renas om vi gör något dumt. Och faktiskt är vi ständigt beroende av den reningen, den Anden och den smörjelsen. I Ordspråksboken 4:23 läser vi Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta ty från det utgår livet. 

Därför kan vi instämma i Parsmos teckning. De som talar otro tappar lätt sitt hjärta på vägen och det händer inte bara om vi talar om flyktingar utan alltid när vi talar otro och inte räknar med Herren.

Guds välsignelse!

söndag 30 augusti 2015

Himlens miljoner ja

Igår skrev jag att det inte finns någon heder i hundra tysta nej och det är verkligen sant. Mycket som sker i det tysta, det blir ännu mera svårt att ta i och finna orsaker till, men en viktig aspekt tog jag inte upp igår och det är att svårigheterna, smärtan och skammen, allt det hör världen och tidsandan till.Att lämna något som man strävat efter och velat ha kan orsaka oss smärta, men i det långa loppet tar smärtan över förlusten slut och Gud kan fylla oss med något annat i stället. Det är också så att vi ofta tackar Gud när dörrar öppnas, men vi är inte lika tacksamma när dörrar stängs. Ändå kan just de stängda dörrarna vara räddningen. Det som för dig in på den smala vägen, den vägen som med säkerhet bär hemåt och går du på den i fullständig förvissning så kan du vara säker på att någon eller några vill följa dig på vägen.

Upp 22:17 Och Anden och bruden säger: "Kom! Och den som hör det ska säga, "Kom!". Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten.

När vi blir fyllda med den Helige Ande så drar vi nämligen människor till oss och de i sin tur drar andra till sig. Watchman Nee beskriver Guds verk så här i Den härliga församlingen.

"Idag har Gud gjort så att vi kan dela Herren Jesu seger. Varhelst Jesu Kristi seger visas fram måste Satan ge sig iväg. Vi måste helt enkelt stå orubbliga, för Herren Jesus har redan vunnit segern. (s. 70)

Anden säger alltså "Kom" och den Ande som drar oss till sig är densamme som vunnit seger över all ondska och allt mörker och mörkret måste vika där Jesu Kristi seger visas fram. Och Watchman Nee säger vidare att när ett sådant område eller en sådan plats etableras då är Guds rike här.

"Guds rike är det område där Gud utövar sin makt. Vi måste ha ett sådant rike ibland oss."

Dessutom vet vi att vi är omgivna av en stor mängd vittnen och att Han som inte skonade sin egen son förlåter oss våra synder och önskar se oss frälsta. Jesus uppmanar oss att komma till honom med våra bördor, och Han är själv både dörren in till fåren och Herden för fåren. Hela vägen är det ja. Läs vilket evangelium du vill, läs vilket av breven som helst. Läs vad Jesus sagt, läs vad han lovat. Hela vägen är det ja. I himlen finns alla dessa miljoner som gått före oss, alla dessa vittnen, och alla säger de "Kom!" och alla säger de ja, vad betyder då några nej i den här världen?




lördag 29 augusti 2015

Ingen heder i 100 tysta nej

Jag har läst Marcus Birro´s, Fyra årstider med Birro, och jag fick en hel uppgörelse med mig själv och världen på halsen. Allra först måste jag bekänna att jag inte alls läst Birro ordentligt en enda gång förrän nu. Varför? Jo, jag måste erkänna att det till stor del berott på avundsjuka. Den uslaste av alla åkommor. "Birro skriver så fantastiskt" (här kämpar jag med min blogg men får inte beröm), "Jag har förmedlat Birro´s text till alla jag känner" (jaha, men när förmedlade du min text), "Birro har förlorat en arbetsgivare" (jag har ingen arbetsgivare att förlora längre, inte på många år), "Birro går igenom en slitsam skilsmässa" (ja, men vad har jag fått gå igenom).

Och, fråga mig inte varför? Många saker får du fråga mig och jag ska kunna ge dig ett svar, men den här frågan kan jag absolut inte svara på; varför slog avundsjukan till just mot denne Birro? Tidigare har jag skrivit en text, Birro´s stolthets mast felriktadsom delvis var grundad i den sjuka känslan, men också på mitt avståndstagande till katolicismen. Nu vill jag be om förlåtelse för att jag ibland reagerar så snabbt på andra människors liv. Det är omöjligt att sätta sig in i alla bevekelsegrunder någon annan har för sitt liv och sina beslut. Det vi har är Guds ord, och det leder oss rätt.

Men för att i någon mån försvara mig eller förklara mig så vill jag säga att den bok jag nyss läste har gjort ett så väldigt stort intryck på mig eftersom jag tycker att han skriver "mitt liv" och ändå är det naturligtvis inte mitt liv. Jag har inte Italien i blodet, jag älskar inte en fotbollsarena så som han gör och staden Rom är inte mitt hem på jorden, ändå skriver han mitt liv. Jag har inte fått avföring utanför min dörr och jag har heller inte tröstats av mängder av brev och blommor efter dödshot. Jag har inte delat samma erfarenheter, ändå är det mina erfarenheter. Kedjorna som rasslar i djupet, bitterljuva minnen av ölen och vinet som gav falsk tröst. "Snåljåp" med sina fina ballonger, där han erbjuder tillfälliga rus och sedan endast har ett i sikte, att dra oss ner i avgrunden.

Erfarenheterna är inte lika - hur kan hundra tysta nej, ett stilla bortforslande från arbetsliv, kolleger och arbetsliv mäta sig med att få sparken i media, med offentliga motiveringar? Men jag vill hävda att smärtan är densamma. Naturligtvis är det mera hedersamt att hamna i fängelse för sin tro, eller att hotas i det offentliga, men den offentliga hedern är också en offentlig skam. Hundra tysta nej väger inte långt. Inte nej-svaren från nybildade vårdföretag som anställer personliga assistenter heller.

Nu vill jag inte beklaga mig, utan sanningen är den att trots de här nejen så har jag av nåd fått tjäna inom kristna verksamheter och jag vet att jag fått göra skillnad där jag blivit placerad, men visst är det tråkigt att inte vara värd sin lön? Det har vi ju Guds eget ord på att vi ska vara.

Nu kanske det verkar som om boken, Fyra årstider med Birro, i första hand handlar om svårigheter och jobbiga händelser. Så är det inte! Boken handlar i första hand om Gud. Inte en sida utan Gud, inte en sida utan Jesus, inte en sida utan bön, inte en sida utan Helig Ande. Nåden nämns före Sanningen säger Birro, och det är sant, men utan sanningen blir vi aldrig fullständigt fria. Kedjorna och banden som drar från det förflutna blir fullständigt bortspolade i Jesu blod, men visst kan minnen komma ibland och visst kan vi frestas ibland.

Du som läser det här ser att det inte är en bokrecension. Det är inte heller något medlidande med en förföljd man i min samtid. Det är helt enkelt ett konstaterande - han skriver mitt liv, men han har ändå levt ett annat liv än jag. Igenkänningen är så total. Jag tror att många samtal av den här typen måste våga föras i våra sammanhang. Vi måste kunna beskriva den goda strömmen, det goda livet och nåden, den Gud som lyssnar, tröstar och finns till. Vi måste kunna erkänna tillkortakommanden och litenhet. Tack Birro för att du hjälpte mig se att jag varit avundsjuk och hjälp mig Jesus att inte drabbas igen. Jag vill ha ett rent hjärta, det är så viktigt.

Bön: Hjälp mig Herre att inte se på vad andra har och inte har. Hjälp mig Jesus att bara se på dig och tacka för att få tillhöra dig av nåd. 

tisdag 25 augusti 2015

Du hör vinden Birro

"Jag har burit så mycket meningslös vind genom alla år. Jag har omgivit mig med mörker. Men jag har också slagits för de unga, för Gud, för kärleken, för den här obändiga viljan att stå fri i ett land och i en tid som till varje pris vill köpslå med mitt hjärta, som vill stjäla det viktigaste jag har, mig själv, från mig. Jag har rasat och ramlat fler än en gång. Jag har blivit förlåten om och om igen. "

Orden är Marcus Birro´s. I inledningen till sin nya bok Fyra årstider med Birro, presenterar han många sanningar med få bokstäver. Han säger att han vill förmedla styrka och tröst, att han nästan skrivit sitt liv mera än han hunnit leva det, och Birro säger också att Gud och litteraturen, det är det som är hans liv, och förresten säger han; "Och litteraturen den kommer också från Gud".

Boken består av krönikor från ett "stormigt men välsignat" år. Och när jag läst i boken en stund så slås jag av detta med vinden och Guds ande. Vi vet inte var den för och vart den leder oss alltid men är vi lyhörda så kan vi lyssna in vinden och lyssna in livet. Men för att ha ett sådant lyssnande måste man för det första tro och lita på att det finns någon som talar i vinden, att det finns Någon som vill säga något, och för det andra måste vi bevara vårt hjärta, det är därifrån själva livet utgår.

Och, jag vet, jag vet mycket väl att Marcus Birro´s liv stormat. Jag vet att det som hänt och händer inte är önskvärt, men jag vill inte tala om det nu utan om detta att Marcus Birro så tydligt säger att samhället är ute efter vårt hjärta. Vi tror att skola, samhälle och arbetsliv bara vill forma dugliga medborgare, men kanske är det så som Marcus säger; samhället vill ha vårt hjärta, det viktigaste vi har. Samhället vill fylla in sina värderingar i vårt hjärta och ge oss tankar sådana som är accepterade i samhället i dag. Det räcker inte att vi känner till att värderingarna finns, utan de ska kopplas till känslor och engagemang och fylla hjärtat!

Jag slås även redan nu av att Marcus Birro mitt i stormen är vaken över detta att bevara sitt hjärta. Jag slås också av ett språk som är ärligt och som går på djupet i flera frågor. Dessutom slås jag av vinden, den vind som blåser vart den vill. Den vind som vill rensa ut och skapa nytt. Den vind som är en del av våra liv om vi låter den vara det.

"Vår tidsanda är så oerhört begränsad. Lever man enbart i den bleknar man på samma sätt. Man utplånas från det stora sammanhanget och förminskas till en dagslända som blixtrar till över vattnet och sedan är borta." (Birro, M: Fyra årstider med Birro)




söndag 19 juli 2015

Jag är dörren - jag är porten

Joh 10:7 Då sade Jesus än en gång: "Amen, amen säger jag er: Jag är dörren in till fåren.
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:7 Då sade Jesus än en gång: "Jag säger er sanningen: Jag är porten till fåren. 
(Folkbibeln 2014)

I Johannesevangeliets 10:e kapitel hör vi Jesus undervisa om den gode herden. Han börjar med att säga att herden går in genom dörren och dörrvaktaren öppnar för honom. Fåren följer honom också eftersom de känner igen hans röst. Skulle en främling komma så följer de inte eftersom de inte känner rösten. Den gode herden känner alla sina får vid namn och kan kalla på dem var och en individuellt. Sedan säger han detta, jag är dörren, eller som det nu står i 2014 års översättning, jag är porten.

Jesus fortsätter sin undervisning genom att säga att alla som kommit före honom varit tjuvar och rövare, och fåren har inte lyssnat till dem (Joh 10:8). Sedan fortsätter han med att förklara ytterligare vem han är.

Joh 10:9 Jag är dörren. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete. 
(Folkbibeln 1998)
Joh 10:9 Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete. 
(Folkbibeln 2014)

Jesus är vägen, han är också dörren och porten. Den som går genom honom blir frälst och han är enda vägen till frälsning. Det är en viktig sanning att påminna sig om i vår interreligiösa samtid. Många tycker i mångk(ulturalismens och postmodernitetens tid att det är ett för stort anspråk han gjorde - vår Jesus. Många vill idag säga att det finns fler vägar, och andra säger att det finns ingen väg, men vi säger: "Det finns en väg, det finns en dörr, det finns en port. Hans namn är Jesus Kristus."

Därefter berättar Jesus om tjuven och hans ärende. Han kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Och det känner vi också väl till. Han stjäl, han slaktar och har dödar -rakt framför oss idag. Vi ser bland annat IS och Boko Harams härjningar. Nu senast dödades bedjande människor i Niger. Vi känner också till att fienden är en mästare i förförelse, och att det finns mängder av människor som låtit sig förföras av falsk regnbågsglans i tron att det handlar om kärlek. Men det finns en äkta regnbåge, ett löfte som Herren satt i skyn för att visa sitt förbund med människan och det finns en äkta regnbåge även vid tronen.

Upp 4:2-3 Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, och runt omkring tronen fanns en regnbåge som liknade smaragd. 
(Folkbibeln 2014)


Halleluja! Denne underbare är det som är dörren, porten. Denne Jesus som sitter på tronen. Samme Jesus som föddes i stallet. Stallet utan fägring.

Joh 10:10 Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
(Folkbibeln 1998)

Jesu ärende är att ge liv. Ge liv, liv i överflöd. Ge evigt liv också. Ge oss ett liv som gör att vi lever om än vi dör. Halleluja!

Joh 11: 25-26 Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om än han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?
(Folkbibeln 2014)

Jesus är inte bara dörren, porten och vägen. Det är han som själv är den gode herden. Han som leder oss till bete och ser till att fåren har allt vad de behöver.

Joh 10: 11-12 Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden. 
(Folkbibeln 1998)

Om det här bibelstället skulle man kunna säga mycket. De flesta församlingar har anställda herdar, förkunnare, pastorer och diakoner. Och egentligen kan vi inte säga att det är något fel eftersom vi vet att ordet säger att arbetaren är värd sin lön, och alla ska ju ha något att leva av. Man måste betala sin hyra och sin mat och sedan kommer andra behov som vi har. Men det finns även de som tycker att evangeliet gavs fritt och ska spridas fritt. John Nelson Darby utträdde 1828 ur den engelska statskyrkan och påbörjade 1831 ett stort reformarbete i statskyrkan. Så småningom tog han helt avstånd från statskyrkan och även från kyrkan som helhet och institution. Han hävdade att alla hade samma rätt att predika evangeliet och han gick även emot den traditionella församlingstanken och menade att endast mindre grupper var av godo. I dagens samhälle skulle de flesta ha svårt att efterfölja Darby´s syn på det kristna livet. De flesta av oss tycker det är väldigt fint att få bibelordet utlagt för oss och att någon annan i församlingen sköter det övergripande. Men vi får ta oss i akt. Vi är själva ansvariga för vårt kristna liv. Det kan vi inte föra över på andra. Jesus är den gode herden som gav sitt liv för fåren. Och vi vet att det offret är giltigt i evigheters evighet i himlen och på jorden, men vi har också en mästare som sa att vi inte ska förvänta oss att det ska gå bättre för oss än för honom. Därför måste också vi ge vårt liv för fåren.

Joh 10.14-15 Jag är den gode herden. Jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. 
(Folkbibeln 2014)






söndag 14 juni 2015

Faraos argument

Idag lyssnade jag på ett fantastiskt bibelstudium av Arne Imsen (1974) på radio Maranata, 88.0. Bibelstudiet behandlade hur Mose och Aron ständigt möttes av nya argument från farao, innan de kunde dra ut ur Egypten. Efter studiet satte jag mig ner med min bibel och läste själv alla kapitlen igen och noterade varje argument som farao kom med. Nu vill jag dela mina anteckningar med dig eftersom jag tror att de argumenten är likadana idag när vi ska lämna världen och följa Jesus.

1. Nonchalans och hån
2 Mos 5:2
Men Farao svarade: "Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel."
Det här argumentet är det allra vanligaste idag, "jag känner inte Herren", "visa mig honom". Det argumentet passar in i hela samhället, i läroböcker och skolväsende. Det passar in hos humanister och ateister, men även i stor utsträckning hos agnostikerna. Dessutom kan vi idag, med stor sorg, lägga till liberalteologer och även en stor del "vanliga" teologer, de lärda som studerat Guds ord. Många inomkyrkliga ifrågasätter idag skapelsen, uttåget, jungfrufödseln och Jesu återkomst, för att bara ta några exempel. 

Vi vet också att homosexuella och andra som omtolkat Guds ord säger, "skulle jag lyssna på honom?", var och en kan göra sig en egen Gud. Ingen behöver den auktoritet som Herren ger, eftersom de inte tror på att han finns. Då är det lättare att göra som Farao, håna och nonchalera Mose och Aron när de framförde vad Herren befallt dem, nämligen att Farao skulle släppa israeliterna ur slaveriet. 

2. Plikt
2 Mos 5:4
Men kungen i Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!" Farao sade vidare: "Se, folket är redan talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken."
Om det här argumentet finns mycket att säga. Alla vill vi göra vår plikt och försörja oss själva. Vi har också en önskan om att bidra till det allmänna och till andra människors väl. Ingen vill dra sig undan sitt dagsverke och här hänvisar Farao inte bara till dagsverkena utan även till att folket är så talrikt redan. 

Idag har vi en situation där inte alla behövs på arbetsmarknaden men den vedertagna arbetslinjen kräver ändå lydnad inför vissa sociala ordningar och därför ska även personer som inte har arbete inordnas i olika former av aktiviteter som motsvarar arbete. Det är också känt att många inte har tillfredsställande arbetsuppgifter och/eller tillfredsställande arbetsdisciplin utan ägnar en stor del av arbetsveckan till tomma aktiviteter. I Roland Paulsens avhandling, Arbetssamhället - Hur arbetetet överlevde teknologin (2010) visas med tydlighet att arbetet blivit ett "självändamål" och att trots att behovet av arbetskraft med teknologins hjälp aldrig varit mindre, så arbetar människan fler timmar än någonsin förr! Denna heliga ko, arbetslinjen, är mycket känslig att slakta. Arbetet har byggt upp den välfärd som samhället har och vi vill alla bidra, vara delaktiga och plikttrogna. Men paradoxen som Paulsen belyser är uppenbar. Arbetet som institution har överlevt teknologin. Och bara det faktum att vi arbetar mer än någonsin, trots att vi inte alls behöver det för vår överlevnad, visar på hur högt vi håller arbetet. Och därför var detta andra argument som Farao kom med mycket starkt. Hur många kristna har inte stannat i Egypten för detta arguments skull? 

3. Kil (eller underminering)
2 Mos 5:6 - 21
Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: "Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. Men samma antal tegel som de har gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud! Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de får något att göra och inte lyssnar på lögner." Då gick slavdrivarna och tillsyningsmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. Gå själva och skaffa er halm, där ni kan finna den. Men något avdrag i ert arbete kommer inte att göras." Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!" Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken igår eller idag?"Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk." Men han svarade: "Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna." Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. Och de sade till dem: "Måtte Herren se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss."

Det tredje argumentet är egentligen inte något argument. Här används en annan taktik, att föra in en kil mellan ledarna, Mose och Aron, och folket. Genom den ökade bördan och de omänskliga villkoren visste farao att detta skulle ske. Farao förklarade sitt handlingssätt med att det handlade om Mose och Arons begäran att folket skulle få gå undan och offra åt Herren.

Hur ofta ser vi inte det här argumentet i olika sammanhang. Auktoriteter fråntas sin möjlighet att leda genom att kilar av misstro förs in mellan de som ska ledas och ledarna. Ett exempel är den omvända diskrimineringslagstiftningen där de som följer Guds ord och ledning beskylls för hat mot vissa grupper i samhället. Udden är riktad mot Herren själv. På samma sätt riktas ständigt olika pilar mot Guds ord. Idag mest från de kristna grupperingarna själva men förr angreps kristna utifrån av bl.a. ateister.

Så lätt det är att föra in en kil. Låt barnet eller den som ska ledas få misstro till föräldern eller ledaren, så kan du sedan forma dem efter Egyptens ideal. Så de kristna som klarat sig genom argument ett och två kan räkna med att fienden försöker skjuta in kilar i sammanhang där du är delaktig.

4. Kompromiss
2 Mos 8:25
Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå och offra åt er Gud här i landet!"
Mose menade att det var omöjligt på grund av att israeliterna offrade på ett sådant sätt att det var avskyvärt för egyptierna och därför menade att han att om de offrade i Egypten skulle de stenas. Nej, Mose sa att de ville gå tre dagsresor in i öknen.

Åter slås vi av argumentens likhet med dem vi hör idag. Offra här i landet. Gör som oss. Anpassa er efter tidsandan. Varför måste det eller det budet hållas och av vilken anledning ska vi inte gå och äta vid alla bord?

Vi vet redan svaret. Gud är helig och han har gett oss ord och ramar att hålla oss till. Håller vi oss till vad han har sagt så blir vi enade och kan föra talan för "de kristna", precis som Mose och Aron en gång fick föra talan för hela Israels folk. Hur lätt hade de inte kunnat fastna för den här kompromissen? Saker och ting skulle ha lättat, de hade fått fira högtider inne i Egypten, omgivna av slavdrivare och tillsyningsmän, men de skulle inte ha firat högtiderna i frihet.

5. Ramar
2 Mos 8:28
Då svarade farao och sade: "Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå bara inte för långt bort. 

Gå inte för långt bort, säger Farao, som ett svar på den begäran Mose gjort om tre dagsresor. Dessutom hårdnade faraos hjärta senare så att han inte alls släppte israeliterna.

Det här ser vi också idag. De råd och den organisering som sker idag, inom kristenheten och mellan världsreligionerna. Alla dessa ramar! Det finns regler för mission, det finns regler för samfund, det finns lagar som reglerar mängder av saker och vissa av dessa lagar är antikristliga. De har tillkommit på mänskligt sätt och har gjort försök att stifta rättvisa och sanning utanför Guds ord. Men det som en grupp tycker är rättvist och sant tycker en annan grupp är orättfärdigt och lögnaktigt. Hela regelsystemet vilar idag på ett gungfly av antikristlighet, lögn och opinion.

Om vi inte "går för långt" med vår kristenhet, då kan farao släppa på tumskruvarna lite. Om vi bara håller vår tro privat och inom lyckta dörrar så ska inte staten eller någon annan störa oss.

9. Uppdelning - splittring
2 Mos 10:11
"Nej, ni män får ge er iväg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni begärde."
Först hade farao frågat vilka som skulle gå, och Mose hade svarat, "vi går unga och gamla", varpå farao svarade att endast männen fick gå. Kvinnor, barn, boskap, ja, allt skulle de lämna i Egypten.

Har inte fienden lyckats avhålla dig från att följa Jesus med sina tidigare argument och sin tidigare list så kanske är det här du stupar på fältet. Det är ett svårt slag att avstå sina närmaste! Men Herren manade Mose och Aron vidare. Som vi vet så lämnades så småningom inte ens en klöv i landet! Men så vanligt det här argumentet är även idag. "Gå du, gå själv", påverka inte andra, låt dem ha sina liv. De kanske vill göra karriär eller de kanske vill följa någon annat än just Jesus. "Och, dessutom, vad är det som säger att - just du- har läst din Bibel rätt?" Ja, här har fienden verkligen en stark makt. Han kan förmå pastorer att sluta gå ut på fältet eftersom de ska vårda familjen "först". Helt plötsligt har många glömt att Gud vill ha första platsen i vårt liv.

10. Offret - försörjningen
2 Mos 10:24
Då kallade farao till sig Mose och sade: "Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och er nötboskap måste bli kvar. Till och med era barn får gå med er."
Här stannar kanske många av oss till och tänker att det här löftet är ju mycket bra, men då glömmer vi att utan boskap hade de ingenting att offra till Herren. Det var mycket angeläget att de fick med sig sin boskap. Och så skedde det också. Till och med vändes egyptiernas hjärtan till israeliterna så att de fick med sig kärl och husgeråd i överflöd. De blev lastade med gåvor om de bara lämnade landet. Egyptierna tänkte att "annars måste vi alla dö", så många plågor hade Herren sänt över landet.

(Men vi vet ju att faraos plan ändå var ond. Fortfarande ville han förfölja och förgöra dem, men det räddade Herren dem ifrån).

Summan av alla de här argumenten är att de finns alla representerade i dagens samhälle, organisationer och utbildningsväsende. Hur länge ska farao få ha ordet? Hur länge ska det dröja innan du kommer Herre?

Bön: Herre Jesus, jag ber dig om att var och en som tror på dig ska orka stå emot faraos argument. Gör oss starka i dig Herre. 













lördag 6 juni 2015

Så prövad, men så fast

De flesta av oss har någon gång läst Jobs bok. Vissa många gånger, andra få, men oavsett antalet läsningar uppmärksammar de flesta djupen i boken. Boken är inte lätt att förstå på flera sätt men det svåraste sättet är nog att försöka förstå sig på Guds handlande med Job. Det går emot allt vi tänker att Gud är, att han tillät så allvarliga prövningar och att han tillät dem för att Åklagaren krävde att få utsätta Job för allt detta. Gud i sin allmakt lånar här sina öron till Åklagaren och låter honon på allt sätt pröva Job. Åklagaren anklagar inte bara Job utan även Herren själv, "Har du inte på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger?" Och Herren gick med på att "allt vad han äger är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv."

Men hela denna första prövning slutade med att Job bekände. "Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända tillbaka dit. Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn". Och vid allt detta syndade inte Job, han kom inte med någon anklagelse mot Gud. (Job 1:21-22)¨

Och därför kom Åklagaren med nya anklagelser. Herren berättade om Job att "ännu står han fast vid mig." (Job 2: 3) Och Åklagaren svarade att det bara berodde på att "allt vad man äger ger man ju för att rädda sitt liv. Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet". (Job 2:4-5)

Och Åklagaren fick makt av Herren att pröva också Job när det gäller hälsan och när Jobs hustru såg hur han drabbades sade hon: "Står du ännu fast vid din fromhet? Förbanna Gud och dö." Men Job svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" Under allt detta syndade inte Job. (Job 2: 9-10)

Det är då de tre vännerna vars dialog utgör Jobs bok inträder på scenen. De uppsöker honom när de hört att de drabbats så hårt. Och de grät, rev sönder sina mantlar och kastade aska över sina huvuden när de såg hans situation. "Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor."

Och samtalen pågick. Alla vänner yttrade sig i tur och ordning och Job svarar med jämna mellanrum, och vi känner till Jobs trofasthet mot Herren genom samtalen. Vännerna är till en början förstående men efterhand kommer de med beskyllningar mot Job. Vännen Bildad utmålar skräck, olycka, utplåning, snaror, barnlöshet och inga överlevande i den orättfärdiges hem, "så går det den plats där man ej känner Gud." (Job 19:21)

Då tog Job till orda och sade: "Hur länge skall ni plåga min själ och krossa mig med ord?" (Job 20:1)
Och här utgjuter Job sitt eget hjärta, "tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna, om jag än verkligen farit vilse, då är förvillelsen min egen sak" (Job 20:3-4) Och sedan går Job vidare och menar att det är Gud som "gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig". (Job 20:6)

Han har ropat, men inte fått svar. Han menar att Gud spärrat hans väg och klätt av honom hans ära och att Herrens vredes eld är tänd mot honom och att han blivit räknad som fiende.

"Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig. Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig. Min familj och mina tjänarinnor betraktar mig som främmande, en främling är jag i deras ögon. Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste ödmjukt vädja till honom. Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos mina bröder. Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig. För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen. Min ben tränger ut genom hud och kött, endast tandköttet har jag kvar. Var barmhärtiga ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, ty Guds hand har slagit mig. Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta på mitt kött?" (Job 20: 13-22)

Här hör vi att Job öppnar hela sitt hjärta. Han låter sin besvikelse rinna över. Besvikelsen över att Gud prövat. Besvikelsen över att Gud inte svarat. Besvikelsen över att vännerna inte kan förstå eller trösta. "Blir ni aldrig mätta på mitt kött?" frågar Job. (Job 20:22)

Men sedan kommer det underbara. Bekännelsen.

"Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag skall själv får skåda honom med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta."

Job visste att hans återlösare lever. Job visste att han skulle få skåda Herren. Han visste att han skulle få skåda honom med sina egna ögon, inte med någon annans.

Och vi som läst Jobs bok vet att han hade rätt, men att slutet blev ett annat än vad Job trodde. Han fick skåda honom redan här i denna tiden och han fick åter allt vad han förlorat.




fredag 29 maj 2015

Ibland hjälper en saga (Rfsufritt)

Det har en tid pågått reaktioner och bildats grupper och nätverk som reagerat på det material och undervisning som #rfsu tillåtits ha i våra svenska skolor. Det nybildade Nätverket för samlevnad och sexualitet har granskat materialet och funnit det undermåligt på många sätt, vilket senare tillbakavisats av företrädare för RFSU.

Jag är redan aktiv på flera sätt i dessa grupper, mest genom informationsspridning. Idag har den glädjande nyheten kommit att det äntligen finns ett alternativt material som skolledare kan beställa och det har redan 600 förhandsbeställningar.

Men det jag vill samtala om nu är inte alla åsikter och tankar som framkommit av de olika aktörerna i den här debatten, i stället vill jag tala om den ömsesidiga rädslan som lamslår och bygger murar. Till hjälp ska jag berätta något personligt samt koppla det till en saga som jag många gånger läst för mina barn.

Som ni vet är jag kristen. Jag har med åren fått syn på att Jesus verkligen välsignar oss när vi vågar ta kamp för svåra saker i hans namn. När vi vågar stå upp för det som inte ligger i tiden och när vi går mot strömmen och kanske får lida en hel del smälek för hans namn då flödar välsignelserna ner över oss. Men vi ska inte göra det rätta för att få bli välsignade. Vi ska göra det rätta även om välsignelsen skulle utebli. Och som ni vet har jag stått upp mot homosexualitet och andra former av sexualitet som går emot Guds ord. Jag är inte ensam, långt ifrån,  men de sammanhang som verkligen vågar stå upp blir allt tunnare och smalare. I de sammanhangen beskrivs samhället med sin orättfärdiga lagstiftning mot diskriminering som något mycket stort och skrämmande. Vi som tillhör Kristus bör hålla oss utanför allt detta och inte bli smittade av tidsandan.

Sedan vill jag berätta att jag besökte Pride i kulturhuset i Stockholm för snart två år sedan. Jag ägnade en hel dag åt att gå på olika seminarier. Det finns mängder av saker att diskutera om det, men här vill jag lyfta fram ett bestående intryck. De, (RFSU; RFSL, RFSL ungdom), beskrev sig själva som små och trängda. De beskrev samhället som stort och skrämmande, något som de hade att kämpa emot. De kände sig förtryckta och isolerade. De tyckte att de inte hade företrädare i Riksdag och regering.

Det här scenariot påminner mig om en bok som jag många gånger läst för mina barn. Den heter Elof och isbjörnsungen. Pojken Elof som det handlar om var en liten eskimåpojke som fick en liten pilbåge och han gav sig ut i den stora, vita snön och den stora vida världen med denna pilbåge. Den andra huvudgestalten i boken var isbjörnsungen som begett sig på tur utan sin mor i den oerhört vita, vida världen. Mötet var oundvikligt. Men de såg bara varandras enorma skuggor i det snövita landskapet och blev båda skrämda nästan till döds. Pojken såg en så oerhört stor björn avteckna sig i snölandskapet och han stelnade av skräck. Isbjörnsungen såg den reslige jägaren med en stor pilbåge kasta sin enorma skugga. Båda sprang åt var sitt håll och berättade sin historia.

Vad vill jag ha sagt?
Har jag plötsligt ändrat mig i homosex/synd-frågan?
Vill jag odla gemenskap?

Nej, jag har inte ändrat mig. I stället vill jag på det här sättet uppmuntra dig till kamp! Många vågar inte hålla med, fast de håller med. De är rädda. Rädda för att förlora jobbet, rädda för att förlora vännerna, familjen, pengarna eller förmånerna. Därför vill jag uppmuntra dig - Var inte rädd.

Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig, sa Jesus, och vi får ta till oss de orden och gå framåt i Jesu namn.

* Se till att det nya materialet kommer ut på skolorna.
* Ta reda på vad RFSU:s material innehåller
* Besök Pride och  läs på deras hemsidor.
* Påverka i din omgivning så att allt fler väljer #rfsufritt

Och, kom ihåg.

* De är bara en förening.
* Föreningen innehåller bara människor
* Människorna är rädda och bundna av lögner
* Människorna behöver befrielse och sann glädje

Gud är med oss.


fredag 1 maj 2015

Halldorfs katedral eller Kristi tabernakel

Joel Halldorf speglar en av den nutida kristenhetens utmaningar i ledaren, Katedralen har kommit tillbaka. (Dagen, 2015-04-29

Halldorfs resonemang, bygger på en jämförelse mellan den medeltida katedralens arkitektur och konkreta användingsområde, samt dagens kristenhets identiteter. Han menar att många idag går i olika kyrkor och samfund, man går t.ex. till en församling under söndagen och en annan under veckodagarna. Det kan handla om olika bönegrupper eller andra sammankomster efter olika intresseområden.

Den medeltida katedralen skulle, enligt Halldorf, kunna möta eller spegla dagens situation väl. Katedralen var utformad med många sidoskepp och dessa representerade olika fromhetsinriktningar. "Den medeltida kyrkan var, skriver en historiker, som en väl inhägnad lekplats. Det fanns tydliga staket men innanför staketen en mängd aktiviteter att välja mellan." Halldorf beskriver vidare hur Luther rensade bort sidokapellen, eftersom han ansåg att de skymde huvudaltaret.

Och menar Halldorf, "det fungerade en tid, men med väckelsen kom sidokapellen tillbaka. Små, intima samlingar för dem som ville komplettera gudstjänsten vid huvudaltaret med något mer. Snart skildes dock väckelsen från kyrkan. Man byggde egna kapell, men inte inne i den stora kyrkan, utan fristående och skilt från den."

Nu menar Halldorf att katedralen är på väg tillbaka. Inte som byggnad men som förhållningssätt.

"Det är allt vanligare med överlappande kyrkliga identiteter. Personer som går till en pingstförsamling på söndagarna, och sedan kompletterar med en veckomässa i Svenska kyrkan. Eller firar högmässa på söndagen och tillhör en bibelstudiegrupp organiserad av ett annat samfund. Retreater, ikonmålarkurser, karismatiska bönegrupper, sociala verksamheter - sidokapellen är många, kyrkan är en."

Halldorf menar slutligen att den här utvecklingen av vissa kan ses hotfull men välkomnas av andra och själv avslutar han med orden.

"Kyrkan behöver mångfald för att kunna rymma människor stöpta i många former. Kapellen har alltid haft en tendens att bli för trånga; de behöver kompletteras. Därför är katedralens återkomst i protestantisk kristenhet något gott."

Kommentar

* Kyrkan behöver mångfald
Är det verkligen så? Gud är en och tidigare talade väckelsekristna om den heliga enfalden. Detta gjorde de med stort allvar och samtidigt med en glimt i ögat. Denna enhet är nästan det sista Jesus vill pränta in i sina lärjungar och blivande apostlar innan han lämnar den här jorden. Lärjungarna var ju verkligen stöpta i olika formar. Människor har alltid varit olika men Gud vår Fader är en och hans vilja är att vi ska vara ett. Jag tror inte att kyrkan behöver mångfald på det sättet. Jag tror att Guds levande församlingar behöver många människor, olika människor.

* Kapellen har alltid haft en tendens att bli för trånga
Är det verkligen så? Vi känner till de enskilda fallen där det blivit trångt, men vi känner också till att där jordmånen är knapp där växer människorna på djupet och inte på bredden. Lewi Pethrus beskriver det mycket bra i första delen av sin självbiografi, Medan du stjärnorna räknar.

"Den lilla troende skara, jag träffade i Lillesand hörde till de människor, som man så ofta träffar på , när man är engagerad i de andliga rörelserna och kommer i kontakt med folket på de små platserna. Den tro och den verksamhet de tillhör har det trångt, och därigenom blir de fostrade och danade på ett alldeles särskilt sätt.

Bland dessa människor framväxer typer av det allra finaste slag. Den motsägelse de röner och det förakt de får uppbära isolerar dem på ett välgörande sätt från deras omgivning. Deras värld domineras av bibelordet, bönen och den kristna gemenskapen. De blir med åren alltmer immuna mot människors omdömen. Deras själs ankare har fått ett fäste, som de alltid känner, men särskilt i stormfyllda tider."

* De behöver kompletteras
Jaså? Hur har vi kommit fram till det. Vi vet att Jesus sa att han var vinstocken, vi är grenarna och vi känner till den första församlingens uppbyggnad, underbart beskriven i Guds ord, men också av många skribenter, bland annat Watchman Nee (Den stora skillnaden). Nee talar inte om komplettering, han talar om hur apostlarna alltid var på resande fot och inte tog ansvar för den lokala församlingen. Det gjorde de äldste på varje ort. Församlingen behöver inte kompletteras, den är fullständig och fantastisk, men den behöver utökas och växa. Om vi åter citerar Pethrus, Medan du stjärnorna räknar, och hans beskrivning av Lillesand, så ser vi att han beskriver tillvaron i det trånga som tillräcklig.

"Deras livsintressen går i helt annan rikting än människornas i allmänhet. Den stimulans, som nöjeslivet skänker, har de inget som helst behov av. Deras gudsumgänge och gudstjänster tillfredsställer deras krav i detta avseende. De lär sig stå ensamma med sin Gud."

* Därför är katedralens återkomst i protestantisk kristenhet något gott
Det är inte mycket som talar för att den utveckling Halldorf beskriver är av godo. De dubbla kyrkliga identiteterna vittnar om ett folk som går från plats till plats för att söka föda, men som inte är levande lemmar i sin egen församling. Det vittnar också om en vilsenhet och bristande enhet vid Kristus, källan. Luther rensade ut sidokapellen och är upphovet till protestantismen. Jag är övertygad om att han rensade på goda grunder och att vi behöver göra sammalunda idag.

Katedralen som byggnad står också i skarp kontrast till Guds tabernakel. Tabernaklet har sin vackraste sida inåt. På utsidan syntes det knappt. Det var mycket oansenligt och täckt med skinn. Vackert inuti, oansenligt utanpå. Som Kristus. Som vår Herre själv.

"Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn och mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra dem, med keruber på, i konstvävnad."
"Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över tabernaklet; elva sådana våder skall du göra. ...Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädursskinn till täckelset och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå detta" (2 Mos 26:1, 7, 14; ur Lee, Witness, Guds ekonomi)

Församlingen ska på utsidan vara fullständigt täckt av Kristus och på insidan ska Kristus vara, blandad med mänsklighet. (Lee, W: Guds ekonomi)

"På utsidan är det ingenting utom Kristus och på insidan ingenting utom Kristus verkad in i och blandad med mänsklighet. Med andra ord, när jag är på utsidan och ser på församlingen, ser jag endast Kristus men när jag kommer in i församlingen och ser på folk, ser jag blandningen av Kristus med varje person. Detta är den verkliga församlingen."(Lee, W: Guds ekonomi)

Avslutningsvis vill jag avsluta med ett citat av brodern Witness Lee där han på ett mycket bra sätt sammanfattar det han vill ha sagt genom att tala om kyrkobyggnader.

"Jag ska ta detta tillfälle i akt för att säga ytterligare ett ord - om byggandet av möteslokalerna. Bröder, om möjligt skulle vi ha en mycket vanlig och enkel lokal till utseendet. Bygg inte en luxuös och vacker möteslokal. Vi kan inte attrahera folk till Herren genom utvändigt vackra byggnader. Jag var en gång i Rom och såg den så kallade St. Peterskatedralen. Jag kan inte tla om hur många miljoner dollar byggnaden är värd, eller hur mycket folk som dras dit dagligen. När jag var där var det fullpackat. Men jag är rädd att inte en person av tusen var frälst. Vad är nyttan av att dra folk med sådana medel? Jag vill säga, att om möjligt borde vi göra oss av med detta slags byggnader. Det är inte välbehagligt men en förolämpning mot Herren."


Grenen, duger den till något nyttigt?

Hes 15: 1-8

Herrens ord kom till mig. Han sade: "Du människobarn, på vilket sätt är vinstockens trä förmer än annat trä, de grenar som finns på träden i skogen?
Tar man virke av den för att göra något nyttigt? Gör man ens en pinne av den för att på den hänga upp något?
Nej, man ger den till mat åt elden. När dess båda ändar har blivit förtärda av eld, och delen däremellan blivit svedd, duger den då till något nyttigt?
Inte ens när den ännu var oskadd kunde man göra något nyttigt av den. Hur mycket mindre kan den användas till något nyttigt, då elden förtärt den och bränt den!
Därför säger Herren, Herren: Som jag gör med en vinstock bland skogens träd, när jag ger den till bränsle åt elden, så skall jag göra med Jerusalems innevånare.
Jag skall vända mitt ansikte mot dem. De har kommit ur elden, men elden skall förtära dem. Ni skall inse att jag är Herren, när jag vänder mitt ansikte mot dem.
Jag skall göra landet till en ödemark, därför att de handlat trolöst, säger Herren, Herren. 

När vi läser dessa ord som Hesekiel får bära fram till Jerusalem, så ser vi att Guds nåd sannerligen är ofattbar. Dessa obrukbara grenar, denna vinstock är det som Jesus företräder. Grenarna är av den karaktären att det inte går att göra något nyttigt av dem, inte ens när de är oskadda. Och grenarna som är skadade och brända är fullständig obrukbara. Så är det också med oss människor. För Gud är vi obrukbara i världen. Han kan inte använda oss alls om vi inte ber honom göra det och tror på Honom och hans ord.

Men ära vare Gud, han sände Kristus, den sanna vinstocken, för att vi skulle bli ett med honom. I Matteus första kapitel kan vi se hur Jesus även fysiskt föddes in i Davids ätt, på ett fullständigt gudomligt sätt.

Matt 1:17
Alltså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och från fångenskapen i Babylon till Kristus fjorton led. 

Men om vi något ser tillbaka till profeten Hesekiels dom över Jerusalem så ser vi att den orsakats av mycket svek från folket. I kapitlet innan fördöms avgudadyrkan, och de eländiga avgudarna hade fått insteg i de äldstes hjärtan.

Hes 14:1
Några av de äldste i Israel kom till mig och satte sig ner framför mig. 
Då kom Herrens ord till mig. Han sade: "Du människobarn, dessa män har låtit sina eländiga avgudar få insteg i sina hjärtan och har ställt upp framför sig sådant som förleder dem till synd. Skulle jag verkligen låta sådana fråga mig till råds? 
Säg därför till dem: "Så säger Herren, Herren, "Var och en av Israels hus som släpper in eländiga avgudar i sitt hjärta och ställer upp framför sig det som förleder honom till synd och sedan kommer till profeten, honom skall jag, Herren, ge svar efter vad han förtjänar för sina många avgudars skull. 
Så skall jag gripa Israels folk i hjärtat därför att de alla har vikit bort från mig genom sina avgudar. 
Säg därför till Israels hus: "Så säger Herren, Herren: Vänd om och vänd er bort från era avgudar, vänd er bort från alla era vidrigheter."

Orsaken till att elden skulle drabba Jerusalem var alltså avguderitet. Ingen kan undgå att förstå att det i ännu högre grad gäller vårt land och vår tid. Så många avgudar, och hur murarna brutits ner! Så många äldste, så många ledare, så många som fyllt sina hjärtan med vidrigheter.

Men prisat vare Herrens namn. Vi behöver inte lyssna på, eller delta i avguderiet. Vi har den sanna vinstocken, Jesus Kristus, som dog för våra synders skull. Vi är grenar som inte är till någon nytta alls utanför honom. Endast i Honom bär vi frukt. Frukt som består. Av grenarna kan man inte göra något nyttigt, men grenen som förblir i honom kan fyllas av liv och bära ut hans ord och hans Ande till en behövande värld.

Bön: Låt oss Herre alltid förbli i dig och ditt Ord. Låt inte dina barn komma vilse. För oss hem till dig. 

Ps. Endast Gud vet naturligtvis vad hjärtat slutligen rymmer, det jag avser är det som de i offentligheten ger luft åt enligt ordet från Herren att munnen talar det som hjärtat är fyllt med.

söndag 26 april 2015

Livet måste leva

När man ser sig omkring i vår vackra natur den här årstiden slås man av livskraften i naturen. Alla blad, alla blommor, allt grönt som tränger fram, som bryter sig ut, som trycker sig ut i kyliga vårvindar. Våren har inte bjudit på många dagar av värme, ändå är livet så okuvligt. Det måste leva. Det frågar inte om lov att få finnas. Det bara bryter fram och tar plats. Där utsikten förut varit kal och öppen ser vi snart stora väggar av gröna lövverk. Visst måste de späda bladen uppleva att klimatet inte är det ultimata, men de vet att snart, snart får de mera värme, mera skydd.

Och så som det är med naturen så är det med oss också. Några måste gå före, några måste tro, några måste grönska, måste leva, även om det är kallt ibland. Guds ande värmer och snart spricker flera fram. Livet smittar, livet bär, livet lever och livet vill leva.

1 Joh 1:2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.

Ordspr.b 4:23 Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.

Jer. 21: 8 Till detta folk ska du säga: så säger Herren: Se jag förelägger er vägen till livet och vägen till döden.

Matt 7:14 Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Av de här bibelställena blir det synligt att det andliga livet i Gud även det har lagar, men de innehåller val. Valen att bevara hjärtat, att akta på vägen till livet och att söka den smala vägen.  Vi måste tro på Herren Jesus Kristus och genom den tron ha liv i vår ande genom Guds Ande. Halleluja!

Men har vi en gång tagit emot den sådden, Guds ord, så vet vi att Guds ord är levande och verksamt och att det är skarpare än något tveeggat svärd så att det kan åtskilja. Så att den som en gång tagit emot Jesus förs framåt i livets tjänst. Livet lever och det vill leva, det vill bli mottaget och utgivet och det vill växa och flöda fritt. Därför kan vi vara trygga i Honom och lita på att livet i Guds Ande för oss framåt. Vi förs med livets tvingande kraft framåt.


torsdag 23 april 2015

Gemenskapen med honom

1 Joh 1: 1-4
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets ord. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vi vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och som uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.

Vilket uppdrag dessa första apostlar hade att utföra och förmedla! De hade gått vid Jesu sida och de hade sett honom uppstå ifrån de döda, de hade lyssnat till hans undervisning och de hade fått en stor kärlek och gemenskap med Herren Jesus. Här skriver Johannes att de förkunnar detta för att vi ska få gemenskap med dem och göra deras glädje fullkomlig! Han hade sannerligen tagit emot Jesu ord om att förbli i Honom. 

Joh 15: 1-17
Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av ordet som jag har talat till er.

Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar. Sådana grenar samlar man ihop och kastar i elden, och de bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Min far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.

Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig.

Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag har hört av min Far. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och detta befaller jag er: att ni ska älska varandra.


När vi läser dessa underbara ord så ser vi att Johannes förmedlar vidare det han själv har hört. Och inte bara hört, utan sett, skådat och rört vid. Han hade levt så nära Jesus och den kärlek som de fick förklarade för sig här har sannerligen burit frukt. Rik frukt i årtusenden. Gemenskapen med varandra och med den helige Ande som förhärligar sonen har fungerat i generation efter generation. Så många troende i skaran! Det är ofattbart. Och, tänk, ofta förmedlas kristendomens tillkortakommanden, men vilken Gud är som vår? Vem kan verka i och genom sitt eget folk? Vilken Gud kallar sina barn för vänner? Vilken Gud står bakom allt skapat och allt liv? Jo, det är Honom som Johannes talar om. 

Och som han skriver, när vi får gemenskap med Honom, blir Hans glädje fullkomlig. Halleluja!




Några ord om min vardag

Med några enkla ord skulle jag vilja beskriva min vardagsmiljö för er. Den plats där jag arbetar på dagarna.

Huset där vi håller till ligger i Vasastan. Lokalen ligger en halvtrappa ner men det är sju fönster mot två gator som ger fint ljus. Kommer man in där så möts man av mig, eller Margareta Sundbom som arbetat många år med Proklama. Men det kan också hända att du möter några av de andra vännerna som kommer in och arbetar ibland. Om du tittar dig runt från gatan först så ser du kanske att i ett fönster hänger det stora glaskors, som solen lyser vackert igenom. De hängdes upp av den lokale konstnären själv för ett par dagar sedan, alltmedan han balanserade på en stege, assisterad av mig. Ser du i fler fönster så ser du att vi har de allra nyaste kristna böckerna skyltade. Du kan läsa om prästen, spionen, martyren Bonhoeffer, eller välja Stefan Swärds nya bok. Vi har en fönster som vi kallar "dynamiten" och där har vi ställt ut böcker som retar vissa men som ligger andra varmt om hjärtat för att man talar klarspråk.

Fortsätter du titta i våra fönster så ser du säkert snart det gulliga barnfönstret också. Fullt av rykande färska barnböcker, klister- och pysselsaker, memon och mycket mera. Oj, vad jag önskar att fler föräldrar köpte barnböcker och barnbiblar till sina barn och barnbarn. Ja, du kommer att se mycket mera om du ser dig omkring än det jag nu nämner.

Och när du kommit in i lokalen känner du doften av kaffe och troligen ser du en, två eller kanske fyra eller fem av våra stamgäster inbegripna i livliga samtal. När fler kommer så makar man på stolen och lämnar plats i änden av bordet. Här finns inga ålders- eller könsgränser. Här samsas de flesta kring ett gemensamt samtal och en gemensam tro.

Ibland händer det att någon kommer som hellre tar en lugn stund för sig själv och då finns ett bord i andra rummet där de kan sitta omgivna av bokhyllor och biografier och dricka sitt kaffe. Igår när jag kom in i det rummet fick jag nästan smyga fram till bordet som var en helig plats där två vänner satt i gemensam bön.

Då och då kommer någon av romerna in till oss. Särskilt två kvinnor har vi lärt känna. Ibland är de törstiga och vill ha vatten, ibland låna toaletten eller ladda sin telefon. Ibland har de smärtor och vill ha medicin och omsorg och ibland vill de sitta ner med en kopp kaffe och en smörgås. Visst kan vi få för svåra frågor ibland, som när en av dem kom med ett stort bylte kläder och önskade att få det tvättat, men för det mesta kan vi hjälpa dem på något sätt. Det har hänt vid ett par tillfällen att vi fått be för och med dem till helande av smärtor och Gud har hjälpt.

Idag hände också det underbara att jag fick be för en kvinna i lokalen. I lugn och ro, på avskild plats. Hon trodde inte på Jesus, hon trodde inte på Gud, men nu bestämde hon sig för att tro på Gud och att ta emot honom i sitt liv - så underbart!

Ett annat, mindre under, var ett bokställ som redan var tomt idag. Vi tog hem tre böcker på prov som vi packade upp igår. Ingen av oss hade hört talas om vare sig skribent eller förlag. Nu är redan alla tre böcker sålda och vi ska beställa fler av honom. Det handlar om yttersta tiden och han som skrivit heter Ingvar Harknäs.

Nu kanske du tänker att det här är bara idyll. Men så är det ju inte heller. Fötterna värker ibland av allt spring och det finns dagar när vi säljer mera fika än böcker, men vi är glada för alla som hittar in och som köper nya biblar, spännande kristna filmer, biografier och intressanta kristna böcker som bygger upp. Det är också många som kommer och ger oss nästan alldeles nya böcker i stora påsar som vi får sälja i vår begagnat och antikvariatsdel. Det är så uppmuntrande!

Men det finns en mörk baksida. Kristna bokhandlar går i konkurs, en efter en. Låt det inte ske igen. Hur ska vi få väckelse om ingen engagerar sig och läser Guds ord? Sprider Guds ord?

Det är många som kommer in och köper traktat som de delar ut och det är helt fantastiska vittnesbörd vissa av dessa personer har. En är löst från både narkotika och homosexualitet och en annan får bedja med och vittna för läkare under sin egen sjukdomstid.

Låt oss aldrig släppa Guds ord. Skapa fler oaser och mötesplatser för levande kommunikation. Allt ska inte ske på internet. Det finns ett liv IRL också.


ett litet ps.
Säger (med Paulus) att tiden skulle inte räcka till att berätta om alla. Om A., som kommer med rykande varm mat eller nybakat bröd ibland, om en annan A., som drar och släpar hem saker och om H., som ilar iväg och kopierar intressanta artiklar till oss. Inte heller kan vi berätta om övriga stamkunder som kommer in med sina nära och kära ibland som de vill presentera och inte kan vi veta namnet på alla pastorer som tagit vägarna in till oss. Nej, det går inte riktigt fånga vad som är Proklama idag, föreningen som startades på 1960-talet av unga entusiaster.

fredag 17 april 2015

En mildare ton

Den kände pingstprofilen Dan Salomonsson säger i Världen idag, Omfattande debatt om synen på homosexualitet, att det pågått "en spretig debatt i högt tonläge i såväl kristen som profan media den senaste tiden. Dan Salomonsson, pingstpastor och ordförande i pingströrelsens teologiska nätverk beklagar hur den aktuella debatten tagit sig uttryck."

Salomonsson ges i intervjun tillfälle att presentera pingströrelsens syn på homosexualitet i ett sansat tonläge, men som jag läser texten så dras ingenting ifrån, och ingenting läggs heller till det dokument som de 22 pastorerna undertecknade. Salomonsson säger också en något märklig fras, då han menar att frågan om "synen på homosexualitet nästan blivit ett lackmustest på hur god eller barmhärtig en troende person är. "
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lämnar artikeln och ska istället fundera lite högt över hur historien skulle ha gestaltat sig om  Johannes döparen haft en mildare ton mot landsfursten Herodes.

Matt 14:3-4 Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus. Ty Johannes hade sagt till Herodes: "Det är inte tillåtet för dig att ha henne."

Som vi vet har ju många med Salomonsson beklagat tonläge och spretighet, och han med fler hade önskat att skribenterna haft en annan ton och satt sig in i människornas situationer och fört dialog med dem.

Det är ett klokt argument. Så kunde även Johannes ha gjort. Han kunde haft lite medkänsla med Herodes och Herodias. Varför skulle han gå så hårt fram och använda ett så högt tonläge? Vilken nytta gjorde han i fängelset? Och dessutom fick han förlora sitt huvud bara för en dans skull. Bara för att Herodes inte ville förlora sitt ansikte inför gästerna. Jag har tidigare, 2012, skrivit ett inlägg om den händelsen, Gud på knä för samhället? Den händelsen, när han förlorade sitt huvud, berodde på den ed Herodes svurit inför sina gäster. För edens och gästernas skull hände det.

Men låt oss tänka att Johannes varit lika klok som dagens ledare. Då hade han kunnat använda en mild ton. Han hade inte behövt gå så hårt fram utan han kunde ha sagt att Gud föredrar om du inte ligger med din brors hustru. Det hade varit bättre kanske. Om han sagt det på ett insmickrande sätt hade det varit ytterligare bättre. Han kunde ha berömt kvinnans skönhet och intelligens och sagt att han verkligen förstod den situation som Herodes stod i. Han kunde ha gått till mötes. Herodes var ju intresserad av Johannes. Säkert hade han med denna milda metod fått behålla sitt huvud och Herodes fått behålla sitt rykte.

Vi vet också att Jesus var alldeles för frispråkig, men det är mycket svårt att kritisera honom kanske många tänker. Honom ska vi ju tillbe. Det är ju Han som sitter på tronen och därför kan vi inte säga något om hans beteendemönster.

Vi vet också att Jesus vid många, många tillfällen försökte få sina lärjungar att förstå vilket slags rike han kommit för att bygga och att han skulle gå igenom många lidanden. Och vi känner alla till Petrus milda och tröstande strategi. Han ville genom positivt tal försöka förmå Herren att välja en annan väg än den Gud hade utstakat, men då svarade Jesus: "Gå bort från mig, Satan! Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds, utan männniskors." (Matt 16: 23)

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nej, den rätta vägen är inte den att makthavare träder fram en efter en och "beklagar" dessa som faktiskt till slut tog bladet från munnen och berättade sanningen. Det är så sorgligt. Inte hjälper milda tonlägen och mänskliga manövrar. Vi måste stå upp för sanningen även om det ibland smärtar.



Hörnmark talar!

Under gårdagen publicerade Pelle Hörnmark ett av sina återkommande blogginlägg med envägskommunikation. Inlägget liknar i vissa stycken texten som idag publicerades i Dagen, undertecknad Pelle Hörnmark, Daniel Alm och Ingrid Svanell vilket jag refererade och samtalade om i förra inlägget.

Blogginlägget är väldigt andligt i sin utformning och hänvisar till både Anden och andedopsupplevelser, samt Jesu blod. Allt detta kan inte nog överskattas och jag skulle verkligen uppskatta det mycket, mycket högt om det kom i sammanhang där Guds eget ord hölls lika högt. Hörnmark väljer här att tidigt i texten luta sig mot Joel Halldorfs forskning om "pingstförsamlingens episkopala, biskopsledda drag." 

Redan detta är en tydlig markering mot den traditionella pingströrelsens hållning. Här framhålls istället det som Lewi Pethrus på sin tid så starkt och innerligt varnade för, katolicism och ortodoxi.  Vi vet att katolicismen hos många vinner mark, med en folklig ledare och med stora maktanspråk i världen på enhet. Dessa enhetssträvanden har dock mycket liten likhet med den apostoliska och ursprungliga församlingstanken. Men samtidigt som Hörnmark lanserar den "episkopala och biskopsledda" svenska pingstförsamlingen nämner han Lewi Pethrus namn i samma stycke trots att denne man stod för en rakt motsatt hållning. 

Sedan ställer Hörnmark den retoriska frågan "Hur gör vi nu?", för att sedan med säkerhet själv lansera svaret: 

"En ny tid när sociala medier ger enskilda individer en stor plattform, formandet av en tydligare samfundsgemenskap och ett, tyvärr, avtagande bibelläsande i ledares och enskildas liv i våra församlingar. Ja, uppenbarligen så står vi inför en del stora utmaningar hur vi på bästa sätt kan formas tillsammans i en varm, karismatisk, bibelförankrad och sund utveckling." (www.pingst.se)

Problemet med att enskilda individer fått för stor plattform (såna som jag inräknad), samfundet tagit större plats och bibelläsningen avtagit hos både ledare och leddas liv ska lösas  "tillsammans" i en "varm, karismatisk, bibelförankrad och sund utveckling." Vidare ger han rådet till de enskilda att läsa ordet och lyssna på Anden, samt att bilda sig en egen uppfattning. Hörnmark ger också rådet att undvika att lyssna på "de som skriker högst och är alltför dogmatiska och tvärsäkra."

Kommer omedelbart och osökt att tänka på Johannes döparen, som av Jesus sades vara den störste som fötts av kvinnor (Matt 11:11), och han var inte känd för att vara tystlåten. Och om vi ser på ordet dogm, vad betyder det? Det betyder en bindande formulering. Gud ingick förbund, en bindande formulering, med människan. Varför ska vi frångå bindande formuleringar mellan Gud och människa? Slutligen används ordet tvärsäker, vilket inte ger nytt innehåll, utan endast nämns för att ge en negativ förstärkning kring att vara 1. Högljudd, 2. Dogmatisk. 

Efter det att Hörnlund utdelat dessa livsvisdomar och råd så kommer han till den känslomässiga avslutningen där han önskar ha sitt pingstfolk med sig på resan. Han hänvisar till en tro på Jesus i centrum, underbara upplevelser av Anden och även en känslomättad avslutning med referat till Jesu blod. 

Ingen kan motsäga dessa delar, men önskar en mycket tydligare koppling till Ordet, till Sanningen och  Rättfärdigheten. Utan Sanning ingen Nåd. Utan Nåd ingen Sanning. 

Även jag vill avsluta min text med några känslomässiga ord. Å, hur jag önskar att jag slapp se detta och skriva detta och att fler reagerade! Å, hur jag önskar att Gud griper in i dagens kristenhet. 

Men det finns hopp! Jesus har frälst oss till ett hopp och en framtid. Löften om att han skulle komma kan vi se många av i gamla testamentet. Och, Han kom. Löften om att Han kommer tillbaka kan vi se många av i nya testamentet. Och, Han kommer!




Sex år emellan, två olika hållningar inom Pingströrelsen

År 2009 tog Pingströrelsen en policy vad gällde sexualitet och samkönade äktenskap. Policyn är skriven på ett tydligt sätt som inte kan missförstås vad gäller rörelsens inställning till frågan. Den tillkom som en reaktion på regeringens beslut att juridiskt bindande äktenskap kunde ingås mellan samkönade.

Man skriver: "Under 2009 har riksdagen genomfört en lagändring som innebär att juridiskt giltiga äktenskap också kan ingås mellan två män eller två kvinnor. (...)
Pingströrelsens vigselnämnd har tagit ett motsatt beslut..."

Dokumentet är i sin helhet välskrivet och klart. Efter det tydliga avstampet tar man hänsyn till samhällets diskrimineringslagar och slår fast människans rätt till icke kränkning, därefter säger man:

"Men att betrakta äktenskapet mellan man och kvinna som unikt kan knappast vara diskriminerande".

Vidare säger man att det avgörande skälet till det ställningstagandet bygger på att det är den enda fruktsamma relationen samt Bibelns definition av äktenskapet. Man säger också att "vår rörelses pastorer kan inte utföra handlingar som går utöver det mandat som vi uppfattar att Bibeln ger oss".

Sedan fortsätter dokumentet i samma tydliga ton. Läs det gärna i sin helhet.

Idag har pingstledningen kommit med en ny hållning. Inte lika bindande som det ovan citerade dokumentet men undertecknat av Pelle Hörnmark, Daniel Alm och Inger Svanell, där de inleder dokumentet så här:

"De senaste veckorna är det många som gjort sig till talespersoner för vad den rätta pingstläran verkligen är."

Även detta dokument startar med ett tydligt ställningstagande. Denna gången inte mot staten, utan denna gång gäller det personer som samtalat i frågan och där ena linjen förespråkat en ny och luddigare linje medan den andra hållit fast vid den ursprungliga läran som presenteras i Bibeln.
Många tycker det är bra att ledningen talar och bringar ordning i leden, men problemet är här att ledningen valt att frångå sina tidigare så tydliga ställningstaganden för att fånga upp allt mer av de luddiga stämningarna.

När man först konstaterat det offentliga samtalets brister kommer maktspråket i andra stycket. Dessa tre, Hörnmark, Alm och Svanell, uttalar sig nu för hela Pingst och FFS, samt Pingstpastor i samverkan. De vill komma med "vägledande meningar".

1. Människan är älskad av Gud.
2. Att Bibeln är Guds inspirerade ord.
3. Vi är skapade till goda relationer
4. Sexualiteten är Guds gåva till äktenskapet
5. Guds tanke är att man och kvinna ska leva tillsammans i livslång trohet.
6. Om frälsning: Vi tror att alla syndar
7. Jesus är enda frälsningen

Dessa meningar är dock utmanande för det omgivande samhället konstaterar skribenterna. Nu säger man att "det finns ideal som vi har med oss och samtidigt en verklighet att förhålla oss till". "När det gäller frågorna om homosexualitet och kristen tro finns hos oss inga antagna policydokument som klassificerar just homosexualitet på ett visst sätt."

Man säger vidare att vi lever i följderna av en "sexuell revolution" i västvärlden där sexualiteten pekas ut som den starkaste identitetsbärare faktorn i människors liv. Och då inser de att de kan "anses vilja begränsa människors frihet".

"Det är dock inte vårt syfte, däremot tror vi att sexualiteten ändå alltid behöver en trygg form i hur den levs ut."

Hörnmark, Alm och Svanell talar vidare om en "arbetsprocess" där man både för dialog och kan kommunicera evangeliet. Processerna kräver tydlighet men också ödmjukhet, säger man vidare.

Pingstledningen beklagar också i sin avslutningen den debatt som pågått:

"Vi beklagar mycket att den debatt som seglat upp de senaste dagarna riskerar att drabba enskilda homosexuella då den i mångt och mycket har sin grund i en mer generell debatt om hur vår rörelses bibelsyn ska vara och hanteras."

Kommentar:  Ni som läser det jag refererat ovan, eller allra helst de båda artiklarna, ser mycket snart den stora skillnaden i hållning mellan dokumentet som antogs 2009, och detta som publicerats idag.

* Då gjordes avstampet mot staten och äktenskapslagstiftningen. Nu görs avstampet mot de egna leden.

* Då talade man om ställningstaganden. Nu talar man om meningar.

* Då talade man om Bibelns definition. Nu talar man om ideal.

* Då talade man om äktenskapet mellan man och kvinna som unikt. Nu talar man om äktenskapet som form.

* Då talade man om icke perifera förbund. Nu talar man om dialog.

Listan kunde göras mycket längre. Det är ett så stort avsteg. Mitt hjärta blöder.

Bön: Herre, hjälp oss stå upp för sanningen. Låt inte de pastorer som vågade tala sanning ändra sig. Låt dem bli flera. Låt Sanningen få komma fram i offentligheten även i framtiden. Inte bara när det gäller sexualitet, utan även när det gäller andra frågor om liv och död. Låt inte människor offras till döden för kortsiktig vinnings skull. 





torsdag 16 april 2015

Vattentäta skor i en pöl av dy

I äldre deckare och kriminalromaner nämndes ofta uttrycket "vattentätt alibi". Den som kunde uppvisa ett sådant blev med hast avskriven som misstänkt vid en påbörjad mordutredning. Ibland ville dock inte de misstänkta uppge sitt vattentäta alibi till poliserna i första hand, utan de kom fram med det först när ingen annan utväg fanns. Orsaken till dessa långa dröjsmål var att den misstänkte hade skäl att dölja sitt alibi p.g.a. moraliska betänkligheter, där avslöjandet av vattentätheten kunde visa på en annan, icke brottslig, men moralisk förkastlig gärning.

Ett liknande sådant fall hände i kväll efter det att Svt:s program Debatt sänts, där Tommy Dahlman medverkade för att företräda sig själv och de 22 pingstpastorer som tidigare gjort inlaga i homosexdebatten som pågått i kristen media. Den som debatterade med honom var Richard Söderberg, Hbtq-aktivist. I omedelbar anslutning till det att programmet sänts hade nämligen tidningen Dagen passat på att lägga ut en artikel i twitterflödet där Dahlman felaktigt skulle ha påstått sig ha vigselrätt. Den här artikeln hade lagts ut kl 16.00 samma dag som stora delar av Sverige står i förbön över den debatt som ska ske på kvällen. I artikeln uttalar sig Inger Svanell om att vigselrätten för Dahlman dragits in 2013.

Artikeln där Dahlman uppgivit det här mycket marginella felet, var hämtad från tidningen Metro, där Dahlman i ett debattinlägg skriver, De flesta delar vår syn på homosexualitet. Debattinlägget var ett svar till den s.k. gaytenorens Richard Söderbergs tidigare inlägg i frågan. Men till saken, i det inlägget säger Dahlman att han haft vigselrätt sedan 1987, vilket han också haft, men han glömmer tillägga att vigselrätten upphört 2013 och nu måste förnyas. Men märk väl, båda dessa faktum nämns med tydlighet i kvällens debattprogram i Svt.

Det som då händer är att jag blir mycket upprörd av flera skäl, till vilka jag återkommer, över att tidningen Dagen, som ju är en kristen tidning anklagar Tommy Dahlman för felaktiga "påståenden" och därmed medverkar till att sänka hans förtroende, i stället för att den aktuella dagen sätta in artikel som stärker upp och ger mandat.

I stridens hetta, och med tanke på att frågan också tagits upp i debattprogrammet, samt det faktum att artikeln låg mycket högt i twitterflödet omedelbart efter programmet, så gjorde jag ett misstag och det var att inte läsa hela artikeln utan jag reagerade efter halva textmassan och började kräva rättelse på att det var fel faktauppgifter i texten. Vilket det ju inte var (som jag förklarat ovan). Även mitt "misstag" bemöttes med tystnad och till och med från visst håll delvis med hån.

Nu vill jag hävda att trots min "felläsning" i detta fall, så finns det mycket stora skäl till rättelse av artikeln på andra grunder. En artikel kan behöva rättas av olika anledningar varav dessa två är de vanligaste.

1. Faktafel
2. Moraliska fel

I det här fallet var artikeln moraliskt fel att sätta ut. I mina ögon skulle det vara fel att sätta ut en sådan artikel om en broder även om han i det här fallet utlämnat en mindre blotta. Som kristna ska vi täcka upp mindre förseelser och vara varandra till hjälp och stöd. Så oavsett ämnesinnehåll och att det skulle ske en debatt samma dag var det illa av Dagen att anklaga Dahlman inför världen. "Varför lider ni inte hellre en oförrätt", klagade Paulus när man i Korint ställde broder mot broder inför världens domstol.

Sedan har vi innehållet i ämnet som debatterats. Här vet vi att världen ständigt vunnit mark, i 30 års tid. Propagandan från staten och lobbyorganisationerna har varit så massiv att till och med pastorer och kristna har dukat under i striden. En känd bibelförkunnare dukade under så svårt att han opererade sig till kvinna senare och han/hon agerar nu för motsatta grupperingar.

Vi vet att världens ande önskar att vi är fullständigt upptagna av köttets gärningar. Och därför önskar dessa makter uppta våra sinnen med tankar på sexualitet och identitet. De som inte klarar sig är de svaga ungdomarna och barnen med tidigare svaga identiteter. Vi vet att ungdomar som börjar agera som motsatt kön eller som på annat sätt hävdar identitet genom kön mår väldigt dåligt och är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Vi vet också att små barn utsätts redan i förskoleåldern för massiv propaganda och att alla ideal till något högre, vackrare och bättre ska utsuddas ur den uppväxande generationen.

Men, jag säger tack till bland andra Hillsong, som verkligen plundrar mörkret på invånare och döper ungdomar till Kristus. Det finns en räddad skara även ur den här generationen.

Men det jag vill säga till Dagen är att det var väldigt illa vald tidpunkt att reagera på Dahlmans påstående om vigselrätten. Dahlmans ärende var ju inte att framhäva sig själv utan att visa världen att det finns en bred uppslutning kring den här frågan och att "de flesta" kristna, som läser sin Bibel, måste hålla med om att homosexualitet är synd. Att i det läget lägga ut en sådan artikel är förödande! Då handlar det inte längre om vigselrätt utan man visar med agerandet att man inte stöder den som står upp i stormen.

Dessutom, men det var av mindre allvarlig karaktär, kunde man ha svarat mig på ett mera direkt sätt när jag (felaktigt) krävde rättelse av sakfel. Sakfelet låg i den tidigare Metroartikeln, men det moraliska felet mot brodern i striden - det skedde i dag!

Så även om skorna är vattentäta, är inte pölen som man placerat sig i ren. Måhända kan de egna sockorna behållas torra men hur gick det med övriga kläder?



lördag 11 april 2015

Lita på Herren

Ps 37

3. Lita på Herren och gör det goda, 
bo i landet och lev i trofasthet, 
4. och ha din glädje i Herren. 
Då ska han ge dig vad ditt hjärta begär.

Innan jag kommenterar detta underbara ord vill jag fortsätta med mitt förra inlägg. Basilea Schlink anger i sin bok, Så blir man en ny människa, tre rötter till avunden.

Dessa tre rötter är:
1. Jagiskhet: Begär på kroppsliga och själsliga områden.
2. Misstro mot Gud. Jämförelse, som om vår Fader inte vore rättvis när han fördelar gåvor och bördor.
3. Otacksamhet. Om vi tackar för allt vi fått så finns ingen plats för avund.

Schlink säger också.

"Han för mig alltid på den väg som är den bästa för mig. Hade han haft en annan som varit bättre för mig, än den , på vilken han nu för mig, så skulle han anvisat mig den."

Därför får vi ta till oss orden i Ps 37, 3-4.

Om vi litar på Herren då tror vi också på att Han har fört oss på den väg som är bäst för oss och då kan vi för Hans skull, göra det goda och leva i trofasthet i det land och på den plats vi är satta. Vi får tro på detta att när vi gör det goda, då får vi av nåd göra skillnad.

Och om vi litar på Herren och gör det goda då är inte glädjen långt borta. Vi ska alltid glädja oss i Herren och vi får då se alla löften fullbordas och han ger oss vad våra hjärtan begär.

Prisat vare Herrens namn!



Gräm dig inte

Ps 37
1. Gräm dig inte över de onda, 
avundas inte dem som gör orätt.
2. Snart torkar de bort som gräs, 
vissnar som gröna växter.

Många gånger när jag läst den här psalmen har jag tänkt på världen och hur det ska gå med "dem". Aldrig har jag räknat in mig själv bland de onda, jag tillhör ju Jesus, är frälst och befriad från avund och ondska...eller?

"Nu blev det klart för mig att det var något som inte stämde i mitt trosliv. Jag kände till Jesu offer,vilken friköpt oss som Guds Lamm, på det att vi "härefter må vandra i ett nytt liv". Men det stannade hos mig vid blotta vetskapen. Liksom en stor skatt - till exempel pengar på ett bankkonto - inte blir mig till nytta, om jag inte tar dem i anspråk, så kunde Jesu offer och blod inte gagna mig, då jag från min egen sida inte tagit det i anspråk. Så hade denna stora nåd, som erbjudits mig, förblivit ett "dött kapital". Nu insåg jag, att Jesu offer inte förvandlar oss automatiskt till nya människor, utan den förvandlingen sker genom den levande tron i vilken troskampen är innesluten."
                                                                                         Schlink, Basilea: Så blir man en ny människa


Basilea Schlink menar i texten ovan och i boken, Så blir man en ny människa, att nåden blir "billig" och vi riskerar rabbla kristna fraser som ett mantra om vi inte tillåter oss privilegiet att rikta udden mot oss själva och med varje medel bekänna våra synder, både inför Herren och till syskon. Synden är en dödlig sjukdom och om vi börjar se genom fingrarna med vår egen synd är vi strax i det diket att vi även ser genom fingrarna med all synd.

Witness Lee menar i boken, Guds ekonomi, att Satan såddes in i Adam i den stund han och Eva åt av den förbjudna frukten och världen blev då lagd under Satans herravälde. Denne onde herre lever fortfarande i oss genom köttet och dess begärelse, men vi ser i många av breven i Bibeln, främst Romarbrevet, hur vi kan döda köttets gärningar genom att leva i Anden. Guds Ande vittnar i vår ande att vi är Guds barn. Denna sådd, som Witness Lee, talar om, är inte bara en sådd av kunskapens träd på gott och ont, utan även själva dödens träd.

Men tack vare Jesu offer, när han iklädde sig detta kött och dog utan synd på korset, blev en ny sådd möjlig. Genom att äta av Livets träd, Jesu Kristi Helige Ande och Ord kan den gamla skapelsens förruttnelse trängas undan. Vi kan få seger i vårt liv genom Herren Jesus.

Därför kan vi frimodigt säga att vi inte ska grämas över de onda. Inte över oss själva heller. Jesus har vunnit seger över allt det onda, men vi måste precis så som det är beskrivet i Guds ord kämpa trons goda kamp för att övervinna det onda.

Avunden är en av dessa onda synder som vi måste övervinna.

"Den avundsjuke kan inte fördra, att hans nästa, särskilt den som lever i gemenskap med honom eller står på samma trappsteg som han, har något mera eller bättre än han själv. Det gäller för det mesta just det område som är personligt viktigt för oss: andliga gåvor, t.ex. såsom klokhet, kroppens företräden, såsom skönhet och kraft, psykiska ting, t.ex. erkännande eller popularitet.Också materiella fördelar och olika välsignelser i familje- och yrkeslivet kan vara föremål för avund. Det skär i den avundsjuka moderns hjärta, om grannfruns barn är mer omtyckta än hennes egna eller ingår ett lyckligt äktenskap, som är hennes eget barn förmenat. Avund är med andra ord ett anskrämligt skelande bara för att det går andra bättre än mig själv."
                                                                                     Schlink, Basilea: Så blir man en bättre människa


Vi känner nog alla igen oss, även om Basilea Schlinks bok vid det här laget har några år på nacken och vårt vardagsspråk förändrats. Hon tar upp hur avunden kan påverka oss till att bli vresiga och dumma mot just den personen vi avundas och hon tar också upp hur Jesus själv var utlämnad till denna "dödsbringande makt", eftersom vi vet att Pilatus kände till att de utlämnat Jesus p.g.a. avundsjuka.

Vår resa med Herren här på jorden innehåller många saker och vi ska vinna så många vi kan för himlen, men för att bli dugliga själavinnare måste vi även se vår egen ondska, inte bara andras. Vi måste låta den Helige Ande med sin precision peka ut och avlägsna det som är avskyvärt i Herrens ögon.

Tack Far i himlen att du älskar oss så mycket och har ett så stort tålamod med oss. Tack att du vill avlägsna det onda i oss så att din Son blir synlig i oss. 


måndag 2 mars 2015

Kort replik till Bo Rothstein om religionens betydelse

Bo Rothstein skriver en artikel som fått det att storma i twitterflödet.

Artikeln är laddad med underförstådda meningar.

1. Ett bättre samhälle är ett samhälle där människor uppger sig ha tillit till varandra som medborgare samt till myndigheter och organisationer i samhället.
2. Ett bättre samhälle har mindre uppgiven korruption än ett sämre.

Rothstein inleder artikeln med förvåning över att religionens ställning ökat de senaste årtiondena. Argumenten för detta är få, KD:s plats i Riksdagen samt Israel-Palestina konfliktens karaktär. Rothstein pekar även på den kristna högern i USA som mera framträdande idag än i tidigare årtionden och århundraden. Inget av dessa argument upplever jag som uppbyggt av fakta.

Därefter gör Rothstein fyra nedslag i fyra världsreligioners program och använder dessa som argument för att världsreligionerna har det gemensamt att de hävdar att de kan skapa en bättre värld. Här måste vi ge Rothstein helt rätt. även om inblicken i världsreligionerna sträcker sig till en halv mening om vardera. Men det Bo Rothstein helt bortser ifrån är att dessa världsreligioner har olika programförklaringar och olika vägar att nå sina mål. Målen är heller inte likartade för religionerna, utan bättre samhällen nås som en bieffekt av att samhällena befolkas av mera troende människor.

Därefter kommer han in på frågeställningen, hur väl dessa lyckas i sina föresatser. Och även denna gång utan att tänka på att religionerna har helt andra mål än att skapa politiskt korrekta samhällen. (Tvärtom sa t.ex. Jesus att kejsaren/världen skulle ha sitt och Gud sitt, det sammanföll alltså inte alls, utan världens ande stod honom emot)

Sedan besvarar Rothstein frågorna med World Value index, och de sex frågor som ställs över många länder, nu senast ett hundratal. Data visar som Rothstein visar inga tydliga samband mellan tillit och religion.

Rothsteins menar att om världsreligionerna lyckats "leverera" det de utger sig för att leverera så skulle de mest religiösa länderna i detta index ha visat på att länderna blivit mindre korrupta samt att tilliten mellan samhällsmedborgarna i allmänhet ökat. Så var inte fallet i indexet utan snarare fanns motsatta värden där det såg ut som de mest religösa länderna var mest korrupta. Av detta drar han slutsatsen att religion inte skapar bättre samhällen.

Men här finns många frågetecken.
1. Vad är ett bättre samhälle?
2. Är med nödvändighet ett samhälle med låg korruption ett bra samhälle i övrigt?
3. Är ett samhälle där människor uppger sig ha hög tillit till varandra och till samhället också ett samhälle med hög grad av sammanhållning?
4. Finns skillnader i indexet mellan länder som har en majoritet av någon av dessa världsreligioner till de som innefattar flera religioner?
5. När man talar om bättre och sämre samhällen tar man ju också hänsyn till fattigdom, levnadsstandard mm. hur samvarierar dessa med religiositet?

Jag tycker att det vore mycket intressant att se en uppföljning av det som presenterats eftersom det säger något. Beror hög korruption i mycket religiösa länder på den motsatsställning som t.ex. kristendomen ger uttryck för till världen och det världsliga? Eller kan det helt enkelt bero på att de sekulariserade länderna också har mer tillförlitliga röstningssystem, vilket utgör grund för tillitsindexet?