lördag 12 augusti 2017

Min kö

Min egen lilla kö har börjat prata med mig. Egentligen visste jag inte om min kö. Den har hållit sig så tyst och lugn eftersom den har haft andra köer framför sig alltid. Nu kom de plötsligt fram och ser sig förvånade omkring. Så länge har de köat att de nästan glömt varför de en gång ställde sig där. Yrvakna och förvånade säger de; "har du glömt mig?", och jag säger, "nej, då, jag visste nog att du fanns; jag kommer." Sakerna är inte stora, men det är mina saker. Små saker som jag skjutit på och som jag vanligen aldrig fått tid med. Du som läste mitt förra inlägg om hyllan såg att redan där nämnde jag en hel del saker som står i kön. Saker som inte stressar och pressar mig, saker som i stället står där och vittnar om att det finns en dag i morgon också.

Det förunderliga med alla dessa saker är att de bara ploppar upp helt plötsligt nu när de får finnas. För första gången bor jag på en adress utan mitt/mina barn. Det är så ovanligt att inte vänta någon till middag och att börja med att än en gång att planera sin tillvaro. Först kommer nästan en panikkänsla, trots att vi blev så glada, sedan kommer lite förvirring, sedan kommer med Guds hjälp den nya ordningen på plats, steg för steg. Att plocka med små örhängen från förr, sortera undan och hitta platser där det egentligen inte finns någon plats kvar, men där det ändå fanns när man kollade. Visst är det en slags lycka att förstå att livet alltid går vidare hur konstigt det än verkar ibland? Och visst är det en glädje att se och förstå att Gud intresserat följer oss i alla våra små problem? Att Han är genuint intresserad av oss? Inte bara när vi presterar och är jätteduktiga.




Hyllan

För två dagar sedan köpte jag en enkel, smal och rätt hög bokhylla. Många av mina böcker fick den stora äran att omedelbart inplaceras i den. Kände en väldig glädje över att kunna tänka på att det är min hylla. Den livsresa som jag och min yngsta dotter gör och gjort har inneburit att vi bott inneboende och inte haft tillgång till våra egna möbler på länge. Visst är det spännande många gånger att se hur Herren ska leda och hur han ska hjälpa över alla hinder, men det har också inneburit avkall och påfrestningar emellanåt. Nu när jag tittar på min smala, höga hylla så ser jag många av mina favoriter samsas sida vid sida, med ryggarna mot mig. Plötsligt finner jag Nabeel Quereshi sida vid sida med Joseph Prince. Den förste känd apologet, före detta muslim, som kämpar mot en mycket svårartad cancer nu och som under hela sjukdomsförloppet fått mängder av förbön och som verkligen har fått sin tro prövad på allt sätt. Hela tiden trogen sin övertygelse om att enda vägen till Fadern är genom Jesus Kristus. Och, Joseph Prince, som säkert har sin kamp. Inte leder någon en av världens snabbast växande församlingar genom någon "lättsinnig" nådesförkunnelse. Många har tyckt att hans förkunnelse har nåd närmat sig supernåd, och själv gränsar han ibland till att i sina böcker och sin förkunnelse nästan bli nådens upptäckare. Men, oavsett, hans förkunnelse behövs i den här tiden. Sedan ser jag att på vänstra sidan om Nabeels bok står plötsligt en kristen biografi, Djupt nere i mörkret av Héctor Tobar. Visst var det intressant att höra deras berättelse, dessa 33 gruvarbetare som var instängda långt under marken i så många dagar. Och, inte en enda av dem dog. Alla räddades upp till ytan i ett projekt som var det största i Chiles historia. Sedan ser jag en rolig bok som smugit sig in bland alla de kristna böckerna. Och, förresten smugit sig in är nog fel ord. Hon är rätt så omfattande i omfånget, kära Cosette, som jag köpte för en krona på Skarpnäcks biblioteks utsortering. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på. Kanske tänkte jag att den dagen skulle komma när jag skulle vilja läsa en vanlig historisk och lite fantasifylld roman igen. Och, nu står hon där och tronar, Cosette, så vi får väl se om den dagen kommer här framöver.

Raden under ger några små vittnesbörd från min tid på universitetet. De flesta böckerna finns i lådor, och några blev kasserade,  och några få kom med i min lilla flytt. Ett filosofilexikon, en sammanfattande bok om samhällsvetenskapliga teorier, en metodbok, en bok i socialpsykologi och Baumann, som jag fick i present. Och, jag ser ryggen på den ena av broder Henrys böcker, så otroligt stora arbeten, men tyvärr har jag inte läst igenom dem än. Ytterligare böcker som ligger framför mig är Rosenius serie som jag fick köpa till ett så otroligt fördelaktigt pris här i Skarpnäck, på Möjligheternas hus. Påbörjat den första, tillsammans med en annan hög att påbörjade och snart avslutade böcker.

Lilla bordet bredvid sängen är så överlastat. Ännu vet jag inte vilka böcker som jag måste lägga undan ett tag. Alla som ligger där känns så livsviktiga just nu. Där ligger Bibeln och Wetterlund, och samsas med en leende nutidspredikant som heter Joel Osteen, och sen ligger många fler på mitt bord, men allt ska man inte berätta på sin blogg.

Resan, som heter Livet, är verkligen märklig och intressant. Många har säkert uppfattningar om vem man är och hur man är, medan andra inte kunde bry sig mindre. Men det viktiga är inte vad andra tänker eller tycker. Det viktiga är att vi söker Herren och med Hans hjälp bevarar vårt hjärta, för därifrån utgår själva livet.


söndag 5 februari 2017

Om livet, och det levande. Om träden och fåren.

En gång var jag 23 år, ensam mamma. Jag hade fått en stor ära, att hålla ett litet 1:a maj tal för VPK:s ungdomsförbund. Så kul, och så spännande! Jag minns inte hur många som lyssnade, troligen var de få, eftersom Lycksele är en liten stad. Jag minns att talet innehöll väldigt få konkreta, politiska förslag, och mängder av ordet vi i alla möjliga former. "Vi" skulle hålla samman, "vi" skulle hjälpas åt och "vi" skulle forma. Mitt förtroende för både samhället och människorna var stort. Jag växte upp med socialdemokratiska föräldrar och det var inte så märkligt att jag ville vara snäppet rödare. Det var så många orättvisor, tyckte jag. Inte kan jag kalla mig rödstrumpa direkt. I Lycksele fanns knappast några sådana, men jag kanske kan skryta lite med att jag blev Lycksele kommunfullmäktiges yngsta ledamot och hedrades med en helsida i Västerbottens Kuriren. Och, jag minns också underbare Lars Berggren som lärde mig så mycket om politik och interpellationer och yttranden. Jobbade några månader i partilokalen och åkte i några år, då och då på olika sammankomster med partiet.

Sedan gick några år. Jag studerade på Umeå Universitet. Visst var kurserna spännande och visst fick vi lära oss mycket. Visst fanns den marxistiska grundtonen kvar i undervisningslokalerna och det var ju inte för intet Umeå kallades "det röda universitetet". Men jag kom i mitten av 80-talet och det mesta hade klingat av, men böckerna, forskningen och de djupa frågorna hade etsat sig fast i systemet. Särskilt inom sociologin som jag kom att börja älska.

Men ytterligare tid gick. Marxismen visade fram fler och fler sprickor. Och då tänker jag inte i första hand på alla avslöjanden och allt ont som hänt inom ramen för dessa system. På något förunderligt sätt fäste inte de rapporterna på mig. Jag var i en annan värld. Jag sökte sanningen. Jag sökte bland sociologer, marxister och filosofer och så småningom även inom andra icke-akademiska grenar som new age och vissa andra "övernaturliga" läror och fenomen. I efterhand har jag många gånger tänkt att det var tur att jag inte blev överkörd (i trafiken) under de åren. Jag var så drömmande.

Och, visst blev jag frälst. Och visst är det en egen historia. Och visst tog det lång tid, med många, många samtal, många skrivna papper och en vän med ett ytterst stort tålamod. 30 år hann jag bli, när jag bytte ut det gamla politiska (som jag redan lämnat egentligen flera år innan) mot radikala pingstmöten.

Nu trodde jag till 100 % på Gud. Jag trodde omedelbart på att den Gud som lever också gör under. Därför hände det också väldigt radikala saker den första tiden. Förunderliga bönesvar, syner och drömmar. Jag läste och jag läste och jag läste och bad och bad och bad, men sällan fick jag lugn mitt i min frälsning. Oftast böljade vågorna både i mitt inre och i min omgivning, men Gud började få allt mer konturer och jag var en flitig besökare i min lokala församling.

Du kanske undrar hur jag så säkert vet att vi har en levande Gud? Jo, det beror på att min frälsningsupplevelse var så övertygande. Jag formligen bländades av ett så starkt ljus att jag inte kunde se och allt hände inom loppet av några små sekunder, när den som talade sa något som fick en polett att ramla ner som jag burit frågor om i många år. Predikanten hette Bo-Anders Stenstrand. Han predikade på Lapplandsveckan 1986 på ett eftermiddagsmöte om förnyelse och egentligen riktade han sig till de redan kristna, men för mig blev orden han talade till liv och plötsligt såg jag Guds oerhörda plan med människan och det liv vi är införda i.

Därför tror även jag på solidaritet. Men jag tror inte längre på det vi jag trodde på som ung. Nu tror jag på ett vi som är sammansatt av Guds folk. De som tillsammans tror på sin skapare och sin skapelse. De som ska bygga den nya staden, det nya Jerusalem. Det vi:et tror jag på. Inte kan jag tro på samhällets ambitioner att forma stora vi. Det har aldrig någonsin lyckats, men som kristna ska vi inte heller motarbeta de som verkar för goda förslag som hjälper oss att leva gott på jorden.

Och visst är det sant det Stefan Sundström skriver i sin krönika i ETC, "Träden och fåren hjälper varandra - varför skulle inte vi människor?" Sundström refererar till hur träden har inbyggda system och kan skydda ett träd som skadas, han berättar också om fårens beteende när fara hotas, och han berrättar också om skillnader på de vilda fåren och de framavlade fåren, där de förra har friskt beteende och skyddar sin avkomma. Vidare funderar Sundström över människan. Över anonymitet och separatism. Över isolation och sårbarhet.

Och sen ställs konkurrens mot solidaritet, ont mot gott, så som samhället läser sin samtid. Även vi kristna ser det ju så (oftast), att om vi förnekar oss själva (lägger vetekornet i jorden) och gör Guds vilja då får vi del av den godhet Gud har förmedlat till oss och gett oss genom sin Helige Ande. Den Ande som är mer än vår människoande. Den Ande som från början ordnat det så att träden och fåren hjälper varann.