lördag 10 november 2012

Vårt tempel och vårt folk

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om Johannes döparen: Vad gick ni ut för att se?, och i den posten klistrade jag in ett annat blogginlägg om Johannes döparen, Gud på knä för samhället.

Där skrev jag om Johannes död, som berodde på en ed och på de närvarande gästerna som hörde eden. Eden, löftet blev alltså bindande. Kungen blev tvungen att infria det eller förlora sitt ansikte och anseende i landet. Vi får utgå ifrån att de som samlats i kungens hus var inte vilka som helst. Hade han ändrat sig i detta sällskap kan hans regeringsmakt ha ifrågasatts.

Så lätt för oss också att bli bundna av löften. En del avger vi så snabbt att vi inte ens tänker på att vi gett dem. Om du träffar en bekant, eller en vän som du tappat kontakten med, och så talas ni vid ute på stan eller på något annat ställe där ni träffas. Så snabbt då i glädjen att någon av er säger: "men nu måste vi bara ses snart.", och den andre säger "ja absolut", utan att bestämma tid och plats för återseende eller kontakt. Och när ni skiljs åt är tråden ännu öppen, "då hörs vi då...". Tänk att det finns en andevärld som fångar upp allt och som bara söker efter tillfällen att kunna ha något att anklaga dig för.

I Uno Svenningsons sång, Årets sista dag, finns textraden..."för alla löften stiger mot skyn som ett norrsken som flammar upp och dör". Så sant! Raden innan den säger han att "inga löften ska få lämna dessa läppar.." (i och för sig också ett löfte).
http://www.unosvenningsson.se/diskografi/texter/aretssistadag/

Det är en taktik som vår fiende har. Att binda oss. Men vi känner honom som kan lösa oss, och det är Jesus Kristus Guds son. Men när alla vanliga förföljelser slagit slint för vår motståndare, då ställs det i öppen dager att här måste ett ingrepp göras av annan radikalitet.

Joh 11:48 Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk.

Den här kommentaren fälldes i ett samtal mellan översteprästerna och fariseerna efter det att många vittnen sett Jesu vän Lasarus kliva ut ur sin grav efter fyra dygn i döden. Många kom då till tro, men lika många gick till översteprästerna för att samla sig och mana till motstånd.

Vårt tempel och vårt folk. Vårt tempel, vårt folk. Vårt Tempel, vårt Folk.

Den som är det levande livets uppkomst och som skapat människorna till levande stenar i SITT HELIGA TEMPELBYGGE, Honom behövde de inte frukta, ängslas inför att förlora eller älska och lyda. De tänkte på det som de själva hade byggt. VÅRT TEMPEL, VÅRT FOLK.

Den rättmätige ägaren, den rättmätige sonen, han var inte inbjuden att delta i den diskussionen. Här gällde det att rädda templet och folket. Makt, människomakt. Ingen vill förlora sin makt, utan kamp, här tänkte judarna på att om Jesus fick hållas då skulle allt folk vända sig till honom och de skulle bli maktlösa. Maktlöshet skrämmer, det är naturligt. Vi människor blir rädda när vi förlorar saker, pengar eller anseende. Vi vill gärna vara trodda, accepterade och älskade. Därför lär sig människor att ha attityder, olika attityder för olika sammanhang, och människan lär sig hänga upp ridåer för sådant som inte ska vara synligt. Om någon kommer och drar undan en sådan ridå eller slår hål på en attityd, då blir naturligtvis svaret rädsla.

Rädslan säger: Rädda vad som räddas kan! Rädda templet, rädda folket! Någon kanske protesterar och säger att: tänk om han är sänd av Gud? men i så fall tystas den rösten och särskilt i vår tid, när knappast någon vill bekänna sin tro. Då blev väl svaret: Gud??? Vem sa du????

Men det finns en lösning. Jesus Kristus. Den sanna kärleken driver ut räddhågan! Det sanna ljuset tränger in i mörkret och mörkret har INGEN makt i ljuset. Det är fantastiskt, vilken seger vi har i Herren. Han har övervunnit dödens makt.

Därför ska vi inte låta oss bindas av eder och löften. Inte heller av gäster, hur framstående de än är. Vi ska heller inte frukta rådslagen där rädslan slår upp murar och hinder. Inte så länge Jesus går med oss.

I vår Herre Jesu Kristi namn.


fredag 9 november 2012

Grå fåglar går sällan på bio

Förra året hörde jag Annika Burholms dikter i tonsättning av Håkan Wikell framföras. Nu har jag blivit bjuden att lyssna igen, nästa onsdag, på Umeå universitet.

Men det jag ville ta tag i  från den rubrikraden var en annan tankeslinga, inte särdeles lång och kanske inte ens unik i sitt slag, men här kommer den.

Grå fåglar går sällan på bio och tänker man efter har man inte heller skådat några färggranna, ståtliga fåglar på bio. Biosalonger tycks vara otrivsamma för de flesta fågelarter oavsett färg. Och det i sin tur fick mig att reflektera över två ting som min Bibel lärt mig. Den ena saken är, sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska allt det andra tillfalla er.

För ett 50-tal år sedan eller mera talade man om begreppet synd i begrepp av syndakatalog. I min avhandling Synderskan och lagen: Barnamord i tre Norrlandslän 1830-1870, reflekterar jag lite över det begreppet. Den reflektionen ägde en smula vishet, men idag har nog tankarna ytterligare förenklats. Idag tänker jag att den s.k. syndakatalogen kanske uppstod bland en skara som inte riktigt hängde med i väckelsevindarnas fart. Framför dem på vägen fanns de som hade offrat allt, gett allt, där livet var helt Gudscentrerat, där inte något utrymme fanns för att titta till höger eller till vänster eller bakåt. De ville framåt. Och de som kanske blev lite efter på vägen men ändå var kristna fick kanske hänga upp sitt liv lite på att titta på dem och ta efter så gott det gick. Man såg ohc insåg att dansen, den var inte från Gud. Då hade man inte tänkt så mycket på psalmerna som talar om lovsång och dans, utan man hade sett att i hagarna vid dansbanan där kom de oplanerade barnen till och en och annan vände åter från dansen med blåöga och tomma spritflaskor. Nej, det var inte dansen i sig, det var lockelserna, frestelserna och atmosfären de kristna reagerade på. Sedan kom fler och fler saker in i denna oskrivna katalog, en sak var bio. Men det är ju inte därför de grå fåglarna inte vågar sig dit. Idag känner jag ingen kristen som inte går på bio ibland, men visst är det så att filmerna blir allt svårare att se. Det blir allt svårare att välja, och jag för min del ser gärna filmen hemma. Ja, så kunde man ta detalj efter detalj i nämnda katalog och tala om. Alkoholen som föröder så många människors liv och många kristna är inte längre helnykterister. Vi kunde tala om tobak, vi kunde tala om att leva samman utan att vara gifta, eller tala om kärlek sådan som Gud vill ha den.

Denna tråd kom i mitt huvud när jag tänkte på dessa grå fåglar. Men jag tänkte också på att visst är det en stor skillnad på färggranna, fina fåglar och de mera oansenliga små grå. Ja, så är det, men i Guds ögon är de lika mycket värda. En ståtar med fina fjädrar och bröstar upp sig, en annan märker ingen alls, men Gud som är själva livet och livets uppkomst han vet när en endaste sparv faller till marken. Detta är makalöst.

Egentligen kom flera andra tanketrådar också, som har att göra med människorna och deras egenskaper och uteliv och socialitet. Ja, ibland går tankarna igång alldeles för mycket, men jag ska inte trötta ut dig fina vän som läser utan komma till en sluttråd.

Och den är; Om fåglarna får välja syssla, oavsett vilken färg de har, vad gör de då helst? Jag tror de vill flyga. De vill vara fria. De vill se på oss människor som kravlar oss fram i tillvaron. Visst är det kallt ibland, och kanske får fåglarna vara hungriga emellanåt, men de vill ha sin frihet och flyga det är vad en fågel gör allra bäst.

Den Sonen gör fri han blir verkligen fri.






måndag 5 november 2012

Vad gick ni ut för att se?

Matt 11:7 När de hade gått, började Jesus tala till dem om Johannes: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?

Vi som lever nu vet svaret. Vi vet att Johannes banade väg för Jesus Kristus Guds son. Jesus visste också svaret. Han visste varför Johannes var sänd. Jesus ville inte ha något svar av folket, utan han ställde frågan för deras skull. "Vad gick ni ut för att se?" Vad?

Johannes, i skinn, han som åt gräshoppor och vildhonung. Han som ropade sig hes i sitt utgivande och i sin nitälskan att bana väg för Herren. Han ropade om att människorna levde i synd och orättfärdighet. Vilket lockande ämne! Och vilken scen. Den fantastiska öknen. Öknen lockade och drog människorna ut från staden för att de ville höra om sin synd, för att de ville omvända sig och börja om på nytt.

Men varför omvände sig inte människorna i staden. I finsoffan, framför tv:n eller kanske på biosalongen. Nej, visst, de hade ju ingen finsoffa, ingen tv och ingen biosalong, inte konstigt då att öknen lockar och drar, att budskapet utmanade! Jag tror inte de gav sig ut i öknen för att se en annorlunda man. Det fanns andra orginal. Idag finns det också orginella människor, men vi ger oss inte iväg för att studera dem närmare. Nej, det var något annat de ville se. Kanske sig själva?

Ett strå som vajar i vinden?

Vad tänkte Jesus på när han sa detta? Tänkte han på ett strå, ett grässtrå?
Jag minns som barn när man låg i gräset och från markperspektivet såg ett grässtrå. Deter sträcker sig upp i himlen från den synvinkeln, och det vajar i vinden. Eller tänkte han på att likna Johannes vid ett sådant strå. Gick de ut för att se någon som vajar hit och dit, någon som inte vet vad han säger, någon som lätt trycks till marken? Var det en sådan person de drogs till när de gick ut?

Matt 11:8 Om inte, vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina kläder? Se, de som bär fina kläder finns i kungapalatsen.

Här är Jesus ännu tydligare. Om de inte ville gå ut för att möta en man som de kunde trampa under sina fötter, gick de då ut för att träffa en maktfullkomlig person, en sådan som man kan träffa i kungapalatsen. Nej, Jesus visste att det varken var maktlösheten eller makten som de hade sökt sig till. De ville ha svar på andra frågor.

Matt 11:9 Men vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja: det säger jag er: Han är ännu mer än en profet.

Ännu mer än en profet. Ännu mer...

Många gånger hade Jesus omtalat för folket vad som hänt med profeterna. Alla dödades.

Folket gick ut i öknen för att se en profet. För att höra honom tala om synd och rättfärdighet. Höra honom som påminde om sanningen de en gång anat och sett glimtar av i sin barndom. Den sanning som var och en av oss kan få tag på. Sanningen om Livet. Och Johannes var sänd för att vittna om det sanna ljuset.

Ett annat inlägg som jag skrivit om Johannes döparen handlar om Kungen och hans bedrövelse när han för edens och gästernas skull var tvungen att halshugga Johannes. Det kan påminna oss om EU, De kristna rådet, sammanslutningarna, och antikrists framträdande. För edens och för gästernas skull...

http://gbajohansson.blogspot.se/2012/02/gud-pa-kna-for-samhallet.html

Idag lever vi i en yttersta tid. Vi behöver läsa ordet och ta det till oss. Vi behöver veta på vem vi tror. Ett exempel på röran ser vi i den högt uppsatte religionsläraren Rick Warrens uttalande att Gud och Allah är samme Gud.

http://www.nowtheendbegins.com/blog/?p=8961

Älskade vänner, låt oss be med och för varandra att vi lyssnar på rösten inom oss som säger till när något är fel. Låt oss läsa ordet. Låt oss lita på att det är sant.

Bön: Herre, jag ber dig att förlåta mig mina synder och jag ber dig förlåta vårt land dess orättfärdighet. I ditt namn, Jesus.