För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om Johannes döparen: Vad gick ni ut för att se?, och i den posten klistrade jag in ett annat blogginlägg om Johannes döparen, Gud på knä för samhället.
Där skrev jag om Johannes död, som berodde på en ed och på de närvarande gästerna som hörde eden. Eden, löftet blev alltså bindande. Kungen blev tvungen att infria det eller förlora sitt ansikte och anseende i landet. Vi får utgå ifrån att de som samlats i kungens hus var inte vilka som helst. Hade han ändrat sig i detta sällskap kan hans regeringsmakt ha ifrågasatts.
Så lätt för oss också att bli bundna av löften. En del avger vi så snabbt att vi inte ens tänker på att vi gett dem. Om du träffar en bekant, eller en vän som du tappat kontakten med, och så talas ni vid ute på stan eller på något annat ställe där ni träffas. Så snabbt då i glädjen att någon av er säger: "men nu måste vi bara ses snart.", och den andre säger "ja absolut", utan att bestämma tid och plats för återseende eller kontakt. Och när ni skiljs åt är tråden ännu öppen, "då hörs vi då...". Tänk att det finns en andevärld som fångar upp allt och som bara söker efter tillfällen att kunna ha något att anklaga dig för.
I Uno Svenningsons sång, Årets sista dag, finns textraden..."för alla löften stiger mot skyn som ett norrsken som flammar upp och dör". Så sant! Raden innan den säger han att "inga löften ska få lämna dessa läppar.." (i och för sig också ett löfte).
http://www.unosvenningsson.se/diskografi/texter/aretssistadag/
Det är en taktik som vår fiende har. Att binda oss. Men vi känner honom som kan lösa oss, och det är Jesus Kristus Guds son. Men när alla vanliga förföljelser slagit slint för vår motståndare, då ställs det i öppen dager att här måste ett ingrepp göras av annan radikalitet.
Joh 11:48 Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk.
Den här kommentaren fälldes i ett samtal mellan översteprästerna och fariseerna efter det att många vittnen sett Jesu vän Lasarus kliva ut ur sin grav efter fyra dygn i döden. Många kom då till tro, men lika många gick till översteprästerna för att samla sig och mana till motstånd.
Vårt tempel och vårt folk. Vårt tempel, vårt folk. Vårt Tempel, vårt Folk.
Den som är det levande livets uppkomst och som skapat människorna till levande stenar i SITT HELIGA TEMPELBYGGE, Honom behövde de inte frukta, ängslas inför att förlora eller älska och lyda. De tänkte på det som de själva hade byggt. VÅRT TEMPEL, VÅRT FOLK.
Den rättmätige ägaren, den rättmätige sonen, han var inte inbjuden att delta i den diskussionen. Här gällde det att rädda templet och folket. Makt, människomakt. Ingen vill förlora sin makt, utan kamp, här tänkte judarna på att om Jesus fick hållas då skulle allt folk vända sig till honom och de skulle bli maktlösa. Maktlöshet skrämmer, det är naturligt. Vi människor blir rädda när vi förlorar saker, pengar eller anseende. Vi vill gärna vara trodda, accepterade och älskade. Därför lär sig människor att ha attityder, olika attityder för olika sammanhang, och människan lär sig hänga upp ridåer för sådant som inte ska vara synligt. Om någon kommer och drar undan en sådan ridå eller slår hål på en attityd, då blir naturligtvis svaret rädsla.
Rädslan säger: Rädda vad som räddas kan! Rädda templet, rädda folket! Någon kanske protesterar och säger att: tänk om han är sänd av Gud? men i så fall tystas den rösten och särskilt i vår tid, när knappast någon vill bekänna sin tro. Då blev väl svaret: Gud??? Vem sa du????
Men det finns en lösning. Jesus Kristus. Den sanna kärleken driver ut räddhågan! Det sanna ljuset tränger in i mörkret och mörkret har INGEN makt i ljuset. Det är fantastiskt, vilken seger vi har i Herren. Han har övervunnit dödens makt.
Därför ska vi inte låta oss bindas av eder och löften. Inte heller av gäster, hur framstående de än är. Vi ska heller inte frukta rådslagen där rädslan slår upp murar och hinder. Inte så länge Jesus går med oss.
I vår Herre Jesu Kristi namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar