tisdag 30 april 2013

Kyrkkaffe eller helöverlåtelse?

Att gå i kyrkan utan att dricka kyrkkaffe är som att bada utan att doppa huvudet, har en klok person sagt. Detta sägs i en artikel i tidningen Dagens bilaga vardag, som jag tyvärr inte kommer åt då den tillhör en köptjänst som jag inte har, men för tillfället räcker den ingressen väl till för att kunna samtala lite om det tänker på.
http://www.dagen.se/

De flesta församlingar idag har sin regelbundna verksamhet dit människor söker sig i olika utsträckning. Veckans mest besökta möte brukar alltid vara söndagsgudstjänsten, medan det motsatta förhållandet gäller de annonserade bönemötena. Vissa grupper i församlingen lyckas ha någon slags social kontakt även i vardagen och det kan förekomma utflykter, grillkvällar osv. Men det är också vanligt att många aldrig hittar vägen in i en sådan gemenskap och då blir ju naturligtvis kyrkkaffet centralt. Vilka sitter man med? Kan man byta plats? Vågar man skapa nya kontaktytor osv.? De samtal som äger rum vid fikastunden kan ju i sin tur ge en kontakt eller ny gemenskap, men det kan ofta vara så att det är en förströelse för stunden. Människor är så upptagna och uppknutna i olika vardagsbestyr att de undviker nya kontakter, nya åtaganden och därmed "ökade" bördor. Hungern, önskan finns inte kvar och det blir mera av ett arbete att skaffa ännu en vän.

Det här perspektivet står i skarp kontrast till de som gått ett steg till och delar hela livet med varandra. Så här skriver t.ex. Mikael Hafsahl om församlingen Pilgrimsfolket.

"I 35 år har de bodd sammen, hatt felles bolig og felles økonomi.Nå bor de i en tidligere militærleir på Dal, selv om de er pasifister, de har egen skole og de er lykkelige eiere av en hel landsby i Romania.
Møt Storfamilien på Dal."


http://pilgrimsfolket.no/?p=955

Och så här beskriver Maranataförsamlingen sin gemenskap.

"Vi är en lokal församling i Stockholm. Vi är ingen organisation som på något sätt är nationell eller internationell. Det som skiljer oss från andra frikyrkliga samfund och församlingar är bl.a. att vi inte tar emot statsbidrag, vi verkar inte kyrkoekumeniskt, och vår intention är att komma så nära urkunden – den första församlingen – som möjligt.
Många andra frågor skiljer oss också, men enklast ser du skillnaden genom att läsa de artiklar vi publicerar, bl.a. här på hemsidan.
Samtidigt är det viktigt att veta att vi inte vill separera oss från kristna människor, utan känner stark samhörighet med kristna människor från olika led, så länge intentionen är att komma närmare Kristus."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Båda dessa församlingar lever med varandra dag efter dag och år efter år. De har inget liv utanför Kristus, utanför församlingen. Allt tillhör honom och det innebär i praktiken också att även arbete och försörjning löser man genom att ha gemensamma företag där medlemmarna arbetar efter förmåga.

Och jag då?
 Vem är jag att uttala det här? Bor jag själv i någon av dessa storfamiljer eller lever jag kyrkkaffelivet?
I hela mitt liv har jag drömt om en sådan här gemenskap. Jag har besökt Maranataförsamlingen i drygt ett år och jag bor ännu kvar i Umeå. Jag vill vara en person som ger Jesus hela livet - jag vill inte vara den som nöjer mig med kyrkkaffet, även om tidningen Dagen, menar att man då badar och doppar hela huvudet.

Hoppet som bär

Rom 5:2  Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet.

Vi jublar i hoppet! Detta är en underbar sanning!
"Församlingen är en mycket speciell skapelse, med sitt ursprung i Guds hjärta."
http://www.midnattsropet.se/2013/02/denne-jesus-ska-komma-igen.html

Berno Vidén är en av dem i Maranataförsamlingen som år efter år påmint om Jesu återkomst. Det är angeläget, det är nödvändigt, det är en väldigt viktig sak som vi bör samtala om och påminna oss om. Tänk att förr var det ett vanligt ämne i gudstjänsterna. Ett exempel på det förändrade samtalsklimatet gav Arne Imsen redan 1989. "Läsarna sa till varandra när de träffades: Frid broder, Jesus kommer! Nu säger de: Tjena mors! Jag har köpt en ny volvo.". Han drar det till sin spets. Det himmelska eller det jordiska?

I det senaste numret av Keryx (nr.1 2013), har man temat Eskatologi, som just för kristendomens del till största utsträckning ska ägna sig åt det tillkommande, åt Jesu återkomst. Ulf Ekman skriver i inledningen av tidningen att: "Gemensamt får vi hålla fast vid vissheten att den historiske Jesus Kristus faktiskt mycket konkret kommer att komma tillbaka i härlighet för att avsluta historien. Han skall döma levande och döda - oss alla - och det kommer nya himlar och en ny jord, en evighet tillsammans med Gud som aldrig upphör. Detta mäktiga hopp borde beröra oss alla in i märgen och forma våra liv i förberedelse för vad som skall komma. Vi lever faktiskt för himlen."

I samma tidning skriver Hans Weichbrodt en artikel, Det förvandlade målet i sikte. Artikeln tar sin utgångspunkt i Korint och vi får veta en hel del om denna stad som t.o.m. liknas vid dagens mest syndfulla städer. Det var inte en helt lätt plats att evangelisera och inte så lätt för församlingen att hålla stadig kurs heller efter det att Paulus lämnat dem. Därav innehållet i första korintierbrevet. Men sedan kommer detta kapitel 15, där Paulus tar ett "eget ämne" och inte längre besvarar korintiernas frågor. Här målar han upp något som Weichbrodt kallar för telegrafstolpe. Den liknelsen lånar han i sin tur från Levi Pethrus som beskrev vådan av att plöja, vilket han verkligen prövade på att göra vid tillfälle. När han gjort den första fåran och vände sig om så var den vind och sned, men sedan när han skulle plöja sin andra fåra så tog han ut ett riktmärke vid andra sidan av landet, en telegrafstolpe. Då blev det rakt. Och från denna liknelse talar Weichbrodt sedan om himlen och det himmelska.

När han talar om uppståndelsen och den kroppsliga uppståndelsen, tar han liknelsen med fröet som är identiskt med den kommande blomman. På samma sätt är vi i uppståndelsen identiska med fröet som nerbäddas i jorden, men vi kan inte, hur vi än anstränger oss och försöker, se hur den slutliga kroppen kommer att se ut i sin härlighet. Detta uttryck, bädda i jorden, är något som också ofta återkommer i Maranatas undervisning. Senast i söndagens (28/4) väckelsemöte påminde Robin Vidén om detta: fröet måste bäddas ner i jorden.

Weichbrodt har ett perspektiv på det himmelska som är ovanligt i de flesta sammanhang. Jag minns när jag hörde honom på Lapplandsveckan för några år sedan och blev så förvånad över det levande budskapet om himlen. Precis som om han redan bodde där. Men sedan har jag ju besökt och närvarat vid Maranataförsamlingens möten och där är detta budskap alltid levande! Varje dag.

Weichbrodt avslutar sin artikel med att säga att han tror att "Kristi kropp i västvärlden anno 2013 , precis som hos korinterna då, behöver påminnas om den eskatologiska dimensionen i vår kristna tro! Vi behöver om igen få syn på "telegrafstolpen" som inte är något mindre än Kyrkans evighetshopp, den kroppsliga och därmed konkreta uppståndelsen vid Jesu återkomst."


Och Berno Vidén säger i sin artikel:

Hoppet är att Jesus kommer! Fram till dess får vi ropa och leva ut detta befrielsens budskap om frälsning och rättfärdighet i Jesus Kristus.

http://www.midnattsropet.se/2013/02/denne-jesus-ska-komma-igen.html


måndag 29 april 2013

De kommer

Amanda Sandberg var en frälsningssoldat, född 1873 i Överklinten, Bygdeå, som efter att ha besökt Frälsningsarméns internationella kongress 1914 författade sången, De komma från öst och väst. (källa:wikipedia) Hon författade även många andra sånger som ofta sjungs på möten.

Jag minns när jag var liten att De komma från öst och väst sjöngs i mitt hem trots att det inte var något frikyrkligt hem. Men även andra sånger med glada, enkla melodier hittade vägen in i många hem. Och just när det gäller den sången så hade den blivit sjungen och sjungen så många gånger att när jag sedan blev frälst och började sjunga den i församlingen så hade texten till att börja med ett ganska ytligt innehåll för mig. Visst förstod jag och tänkte att det är underbart att vi alla ska samlas ihop och att Gud har räknat in oss alla, men jag tänkte nog aldrig på att jag skulle få uppleva mycket som återspeglas i alla dessa sångverser.

De komma från öst och väst, de komma från syd och nord.

Alla folkslag, alla länder, gränserna försvinner, och i det enskilda livet ser vi korset, när de utsträckta armarna, mot rövarna på korset möter himlen i Faderns vilja och jorden och underjorden i mörkrets aktivitet, men också förlust.

Att sitta till bords med Jesus en gång och höra hans välkomstord

Här möter vi det tillkommande. Jesu återkomst, det fullkomliga! Men vi kan under livets gång få glädja oss åt att dela bord med mästaren och få höra hans välkomstord genom syskon och de som älskar Herren.

Och skåda hans härlighet

Upp 21:23 Staden behöver inte ljus från sol eller måne, ty Guds härlighet lyser upp den, och dess ljus är Lammet.

Detta fantastiska väntar vi på och vi tror på att Jesus ska komma tillbaka till oss för att slutföra sin plan. Men under tiden vi väntar så har vi den härlighet som är oss given genom den Helige ande. Den härlighet som blir synlig i församlingen. I det ljus som var och en av oss har att förvalta och låta lysa fram genom de bräckliga kärl som människan är.

Taga del av sång och spel uti all evighet

Aktivitet, glädje, ljus och fortsatt tjänst inför tronen väntar. Bilderna av himlen som overksam är en stor lögn för att få det himmelska att verka ointressant. Vi kommer att ha medvetande och kropp, vi kommer att kunna glädja oss och känna oss hela. Där har allt som splittrar och sårar försvunnit, där har tårarna torkats och där får vi leva i enhet och sanning. Rättfärdigheten är fullständig, men till dess han kommer bygger vi Guds rike på jorden.

Fortsätter vi i sången så ser vi att de kommer från stormiga hav, från höga berg och från djupa dalar. Så är livet idag också. Idag använder inte ungdomarna det här sättet att prata, de talar om att vissa saker suger, andra saker duger, osv. men oavsett generation så kan man sätta sig in i djup sorg (dalen), stor hänförelse och glädje (berget) och det stormiga havet, när vi hamnar i konflikt med omgivningen. Allt detta händer oss, och den som aldrig prövas i sin tro kanske har en ofarlig tro. Fienden har ingen anledning att angripa den som inte utmanar.

Versen därpå handlar om befrielse ur jordens tvång. Ja, det är också ett ord man kunde skriva en hel del om. System, organisation, tvång! Ett barn som protesterar kanske säger: "är jag tvingad?" Och som förälder kan man då stå på sig om man vet att det leder till något gott, det tillfälliga tvånget, men här åsyftar nog författaren något större. Tvånget att anpassa oss till jorden, att finnas i dessa sammanhang som inte är byggda med himmelska principer utan har helt andra mål och ambitioner.

Men hela sången slutar med en påminnelse om himlen, "de kära som gått förut, där väntar oss dagen lång" och slutstrofen handlar om att änglarna sjunger en välkomstsång.

Och hela detta underbara hopp vi har fick lärjungarna skåda in i. Jag tänker på när Petrus, Jakob och Johannes fick följa Jesus upp på förklaringsberget (Luk 9) och Petrus blev så ivrig och ville bygga hyddor för att stanna kvar där, men dagen därpå gjorde Jesus som han brukade.

Luk 9:37 När de dagen därefter, kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor.

Tjänsten, kallelsen, vardagen.