lördag 29 augusti 2015

Ingen heder i 100 tysta nej

Jag har läst Marcus Birro´s, Fyra årstider med Birro, och jag fick en hel uppgörelse med mig själv och världen på halsen. Allra först måste jag bekänna att jag inte alls läst Birro ordentligt en enda gång förrän nu. Varför? Jo, jag måste erkänna att det till stor del berott på avundsjuka. Den uslaste av alla åkommor. "Birro skriver så fantastiskt" (här kämpar jag med min blogg men får inte beröm), "Jag har förmedlat Birro´s text till alla jag känner" (jaha, men när förmedlade du min text), "Birro har förlorat en arbetsgivare" (jag har ingen arbetsgivare att förlora längre, inte på många år), "Birro går igenom en slitsam skilsmässa" (ja, men vad har jag fått gå igenom).

Och, fråga mig inte varför? Många saker får du fråga mig och jag ska kunna ge dig ett svar, men den här frågan kan jag absolut inte svara på; varför slog avundsjukan till just mot denne Birro? Tidigare har jag skrivit en text, Birro´s stolthets mast felriktadsom delvis var grundad i den sjuka känslan, men också på mitt avståndstagande till katolicismen. Nu vill jag be om förlåtelse för att jag ibland reagerar så snabbt på andra människors liv. Det är omöjligt att sätta sig in i alla bevekelsegrunder någon annan har för sitt liv och sina beslut. Det vi har är Guds ord, och det leder oss rätt.

Men för att i någon mån försvara mig eller förklara mig så vill jag säga att den bok jag nyss läste har gjort ett så väldigt stort intryck på mig eftersom jag tycker att han skriver "mitt liv" och ändå är det naturligtvis inte mitt liv. Jag har inte Italien i blodet, jag älskar inte en fotbollsarena så som han gör och staden Rom är inte mitt hem på jorden, ändå skriver han mitt liv. Jag har inte fått avföring utanför min dörr och jag har heller inte tröstats av mängder av brev och blommor efter dödshot. Jag har inte delat samma erfarenheter, ändå är det mina erfarenheter. Kedjorna som rasslar i djupet, bitterljuva minnen av ölen och vinet som gav falsk tröst. "Snåljåp" med sina fina ballonger, där han erbjuder tillfälliga rus och sedan endast har ett i sikte, att dra oss ner i avgrunden.

Erfarenheterna är inte lika - hur kan hundra tysta nej, ett stilla bortforslande från arbetsliv, kolleger och arbetsliv mäta sig med att få sparken i media, med offentliga motiveringar? Men jag vill hävda att smärtan är densamma. Naturligtvis är det mera hedersamt att hamna i fängelse för sin tro, eller att hotas i det offentliga, men den offentliga hedern är också en offentlig skam. Hundra tysta nej väger inte långt. Inte nej-svaren från nybildade vårdföretag som anställer personliga assistenter heller.

Nu vill jag inte beklaga mig, utan sanningen är den att trots de här nejen så har jag av nåd fått tjäna inom kristna verksamheter och jag vet att jag fått göra skillnad där jag blivit placerad, men visst är det tråkigt att inte vara värd sin lön? Det har vi ju Guds eget ord på att vi ska vara.

Nu kanske det verkar som om boken, Fyra årstider med Birro, i första hand handlar om svårigheter och jobbiga händelser. Så är det inte! Boken handlar i första hand om Gud. Inte en sida utan Gud, inte en sida utan Jesus, inte en sida utan bön, inte en sida utan Helig Ande. Nåden nämns före Sanningen säger Birro, och det är sant, men utan sanningen blir vi aldrig fullständigt fria. Kedjorna och banden som drar från det förflutna blir fullständigt bortspolade i Jesu blod, men visst kan minnen komma ibland och visst kan vi frestas ibland.

Du som läser det här ser att det inte är en bokrecension. Det är inte heller något medlidande med en förföljd man i min samtid. Det är helt enkelt ett konstaterande - han skriver mitt liv, men han har ändå levt ett annat liv än jag. Igenkänningen är så total. Jag tror att många samtal av den här typen måste våga föras i våra sammanhang. Vi måste kunna beskriva den goda strömmen, det goda livet och nåden, den Gud som lyssnar, tröstar och finns till. Vi måste kunna erkänna tillkortakommanden och litenhet. Tack Birro för att du hjälpte mig se att jag varit avundsjuk och hjälp mig Jesus att inte drabbas igen. Jag vill ha ett rent hjärta, det är så viktigt.

Bön: Hjälp mig Herre att inte se på vad andra har och inte har. Hjälp mig Jesus att bara se på dig och tacka för att få tillhöra dig av nåd. 

tisdag 25 augusti 2015

Du hör vinden Birro

"Jag har burit så mycket meningslös vind genom alla år. Jag har omgivit mig med mörker. Men jag har också slagits för de unga, för Gud, för kärleken, för den här obändiga viljan att stå fri i ett land och i en tid som till varje pris vill köpslå med mitt hjärta, som vill stjäla det viktigaste jag har, mig själv, från mig. Jag har rasat och ramlat fler än en gång. Jag har blivit förlåten om och om igen. "

Orden är Marcus Birro´s. I inledningen till sin nya bok Fyra årstider med Birro, presenterar han många sanningar med få bokstäver. Han säger att han vill förmedla styrka och tröst, att han nästan skrivit sitt liv mera än han hunnit leva det, och Birro säger också att Gud och litteraturen, det är det som är hans liv, och förresten säger han; "Och litteraturen den kommer också från Gud".

Boken består av krönikor från ett "stormigt men välsignat" år. Och när jag läst i boken en stund så slås jag av detta med vinden och Guds ande. Vi vet inte var den för och vart den leder oss alltid men är vi lyhörda så kan vi lyssna in vinden och lyssna in livet. Men för att ha ett sådant lyssnande måste man för det första tro och lita på att det finns någon som talar i vinden, att det finns Någon som vill säga något, och för det andra måste vi bevara vårt hjärta, det är därifrån själva livet utgår.

Och, jag vet, jag vet mycket väl att Marcus Birro´s liv stormat. Jag vet att det som hänt och händer inte är önskvärt, men jag vill inte tala om det nu utan om detta att Marcus Birro så tydligt säger att samhället är ute efter vårt hjärta. Vi tror att skola, samhälle och arbetsliv bara vill forma dugliga medborgare, men kanske är det så som Marcus säger; samhället vill ha vårt hjärta, det viktigaste vi har. Samhället vill fylla in sina värderingar i vårt hjärta och ge oss tankar sådana som är accepterade i samhället i dag. Det räcker inte att vi känner till att värderingarna finns, utan de ska kopplas till känslor och engagemang och fylla hjärtat!

Jag slås även redan nu av att Marcus Birro mitt i stormen är vaken över detta att bevara sitt hjärta. Jag slås också av ett språk som är ärligt och som går på djupet i flera frågor. Dessutom slås jag av vinden, den vind som blåser vart den vill. Den vind som vill rensa ut och skapa nytt. Den vind som är en del av våra liv om vi låter den vara det.

"Vår tidsanda är så oerhört begränsad. Lever man enbart i den bleknar man på samma sätt. Man utplånas från det stora sammanhanget och förminskas till en dagslända som blixtrar till över vattnet och sedan är borta." (Birro, M: Fyra årstider med Birro)