"Jag har burit så mycket meningslös vind genom alla år. Jag har omgivit mig med mörker. Men jag har också slagits för de unga, för Gud, för kärleken, för den här obändiga viljan att stå fri i ett land och i en tid som till varje pris vill köpslå med mitt hjärta, som vill stjäla det viktigaste jag har, mig själv, från mig. Jag har rasat och ramlat fler än en gång. Jag har blivit förlåten om och om igen. "
Orden är Marcus Birro´s. I inledningen till sin nya bok Fyra årstider med Birro, presenterar han många sanningar med få bokstäver. Han säger att han vill förmedla styrka och tröst, att han nästan skrivit sitt liv mera än han hunnit leva det, och Birro säger också att Gud och litteraturen, det är det som är hans liv, och förresten säger han; "Och litteraturen den kommer också från Gud".
Boken består av krönikor från ett "stormigt men välsignat" år. Och när jag läst i boken en stund så slås jag av detta med vinden och Guds ande. Vi vet inte var den för och vart den leder oss alltid men är vi lyhörda så kan vi lyssna in vinden och lyssna in livet. Men för att ha ett sådant lyssnande måste man för det första tro och lita på att det finns någon som talar i vinden, att det finns Någon som vill säga något, och för det andra måste vi bevara vårt hjärta, det är därifrån själva livet utgår.
Och, jag vet, jag vet mycket väl att Marcus Birro´s liv stormat. Jag vet att det som hänt och händer inte är önskvärt, men jag vill inte tala om det nu utan om detta att Marcus Birro så tydligt säger att samhället är ute efter vårt hjärta. Vi tror att skola, samhälle och arbetsliv bara vill forma dugliga medborgare, men kanske är det så som Marcus säger; samhället vill ha vårt hjärta, det viktigaste vi har. Samhället vill fylla in sina värderingar i vårt hjärta och ge oss tankar sådana som är accepterade i samhället i dag. Det räcker inte att vi känner till att värderingarna finns, utan de ska kopplas till känslor och engagemang och fylla hjärtat!
Jag slås även redan nu av att Marcus Birro mitt i stormen är vaken över detta att bevara sitt hjärta. Jag slås också av ett språk som är ärligt och som går på djupet i flera frågor. Dessutom slås jag av vinden, den vind som blåser vart den vill. Den vind som vill rensa ut och skapa nytt. Den vind som är en del av våra liv om vi låter den vara det.
"Vår tidsanda är så oerhört begränsad. Lever man enbart i den bleknar man på samma sätt. Man utplånas från det stora sammanhanget och förminskas till en dagslända som blixtrar till över vattnet och sedan är borta." (Birro, M: Fyra årstider med Birro)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar