lördag 30 januari 2016

Nu skriver jag!

Kära vänner, (om någon ännu bevakar denna blogg som tystnat så)! Jag vill skriva några rader som skulle ha skrivits för många månader sedan. Det handlar om mitt besök i somras på Pride House. Jag hade i facebookgruppen, RFSU ut ur skolan, #rfsuuturskolan, den 26 juni skrivit om min plan att besöka Pride House. Vid det tillfället frågade jag också om det fanns fler personer som kände kallelse att gå dit och lyssna in strategierna som presenteras i dessa forum. Det slutade med att jag gick ensam och att de två planerade dagarna blev till endast en dag.

Vad är då orsaken till det långa dröjsmålet?

Svaren på den frågan kan sammanfattas i tre enkla delar, normalisering, institutionalisring och hegemoni. Dessa aspekter sammantaget blev en sådan börda för mig att jag knappast visste på vilket sätt jag skulle skriva om det.

1. Normalisering, betecknar inom psykologi oftast ett tillstånd där något återgår till "det normala" efter att ha varit t.ex. sjukt eller katastrofalt. Begreppet används även som ett begrepp där människor går igenom sorgeprocesser. Inom sociologin har termen normalisering dock oftast en negativ betydelse. Det används t.ex. om våld i nära relationer och hur det upptrappas och så småningom normaliseras. På liknande sätt kan processer av normalisering användas om en mängd av negativa maktutövanden över andra människor i olika samhälleliga former.

Västvärldens accepterande av homosexualitet, transsexualiet, könsbyten har pågått under många årtionden. Det jag fick bevittna vid mitt besökt på Stockholm Pride var hur den processen i stort sett var avslutad. Acceptansen var fullständigt självklar och låg som en osynlig grund till varje inlägg på de olika scenerna. Alla medverkande rapporterade och talade om sina ämnen på fullständigt neutrala sätt. Det förekom inga känslor och man uppfattade inget tonläge som ville övertyga någon annan om något. Alla var redan överens. Normaliseringsprocessen var avslutad.


2. Institutionalisering. Många av de medverkande hade på olika sätt statlig försörjning i sina projekt. Man arbetade med barn (regnbågsfamiljer), med ungdomar (invandrare, romer, skolor), och med många andra grupper. Målgrupperna i framtiden var/är landstingen, alla landets kommuner, landsbygden. De önskade nu plantera sina lyckade projekt (bl.a. regnbågsfamiljerna) i hela landet. Sin försörjning får de till största delen genom Allmänna Arvsfonden, men kommunerna och andra intressenter fanns också som delfinansiärer. Bland ungdomsförbunden kan nämnas flera som fått priser och utmärkelser för sina arbeten. Den som företrädde romerna berömde sig av sin vidsynthet vad gäller homosexuellt liv, samt sade sig beundra små pojkar som fick leka med dockor och klä sig som de ville (något som jag antar att den större delen av hans folk inte delar).

När projekten redovisades kunde jag lika gärna ha suttit i ett kommunfullmäktige eller i ett landsting och hört den rapporten. Felfritt, kontrollerat, och absolut korrekt. Ingen kunde säga något emot arbetsordningen. De hade skött sig prickfritt i de två och ett halvt år projektet hade pågått. Hur kan man reagera på något som är så normalt, som är så institutionaliserat och där man för länge sedan lämnat de första grunderna bakom sig?

3. Hegemoni. Den självsäkerhet med vilken de uttrycker sig kan bara den ha som är trygg och säker i sin maktposition. De vet att makten är säkrad. Lagen har skrivits om till förmån för dessa grupper. Politikerna för deras talan. Det tredje benet, föreningarna, organisationerna och arbetslivet stöder också allt mer öppet homosexualiteten. De flesta kyrkor har också accepterat det som Gud sagt vara synd. Den som står i den  maktpositionen behöver inte anstränga sig eller propagera för sin sak. Det finns inte längre någon sak att propagera för.

Vad blev min reaktion på det jag såg och hörde? 

Blev jag rasande, gick jag till motangrepp? Förde jag Guds talan?

Nej, jag gick hem. Jag gick hem med alla dessa erfarenheter och visste inte vad jag skulle berätta. Hur skulle jag kunna säga något som gjorde någon skillnad? Som gjorde någon skillnad, åtminstone för någon.

Svalget är så stort. Gapet är så avgrundsdjupt. Ingen kan se eller bygga en bro över detta svalg. Det finns ingen bro. Ingen möjlighet till kommunikation.

Och sorgen över det är lika stor. Så stor. Så avgrundsdjup.

Men, Gud vare värd lov, pris och ära!

Ingenting kan skilja oss som tror från Kristi kärlek. 


För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter,  höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
 

Och därför kan vi glädja oss mitt i bedrövelsen. Vi som har evigt liv till arvedel. Ett arv som aldrig någonsin kan fläckas eller förstöras. I vår Herre Jesu Kristi Namn.