lördag 23 juni 2012

Grahn hoppfull om kyrkans framtid

Daniel Grahn, publisher och ansvarig utgivare på tidningen Dagen, andas optimism inför kyrkans framtid så här i konferenstider.
http://www.dagen.se/opinion/rata-pa-ryggarna-och-vaga-tanka-storre/

Han vill att vi ska räta på ryggarna och våga tänka större. Stor uppslutning, folkfest, avklarade generationsskiften, glädje inför frivilligarbete bådar gott inför framtiden. Grahn menar t.om. att den tid som vi väntat på kanske redan är här. "Men den tiden kommer, kanske är den redan här, då kristenheten får ny samhällsomvandlande kraft, då vi enas kring viktiga sociala insatser, då vi tillsammans bryter människors isolering och utanförskap, då Guds församling(ar) av alla sorter visar på en generös mångfald, i frihet och enhet."

Allt det här är positivt. Grahn menar också att det har satt folket i rörelse - igen, och vem önskar inte det scenariot. Men det gäller att den vi springer för får vara med i skutan. De profeter som Halldorf talar om, de som sitter med tunga budskap och kanske de som ingen lyssnar på.
http://www.dagen.se/nyheter/-profeten-reser-in-i-guds-hjarta-/

Jag tror också att Gud vill väckelse. Att han vill ha ett nyktert, frälst folk som prisar honom för nåden som är var morgon ny. Att han vill se människor som står upp för Herren och vet att de är kallade vid namn. Att inte dra sig undan förföljelse och smälek utan ha en vilja att leva i och av Guds eget ord. I hans sanning och ljus.

Det innebär ställningstaganden både på individuell nivå och på församlingsnivå. Vi är kallade till frihet! Vi ska inte in i katolicism och sakramentalism. Vi ska söka Herrens ansikte och inte statens. Då ska folket verkligen komma i rörelse.

Bön: Herre sätt folket i frihet i vår Herre Jesu Kristi namn.

måndag 18 juni 2012

Ödmjukhet

Igår lyssnade jag på en alldeles fantastisk predikan här på Maranata i Stockholm. Det var Michael Dakwar som undervisade om Johannes Döparen.
http://maranata.se/2012/06/17/17-juni-2012-kl-11-michael-dakwar-den-minste-i-guds-rike/

Han löste gåtan med hur den minste i Guds rike ändå kan vara större än Johannes Döparen, som av Jesus själv angavs vara den störste född av kvinnor. Jag ska inte gå in på lösningen eftersom det allra bästa är att du sätter dig bekvämt, klickar på länken och lyssnar på hans predikan i sin helhet.

Däremot tänkte jag fundera lite kring ödmjukhet och vad äkta ödmjukhet är.

* Kan en auktoritär person med yviga gester som tar stor plats anses ödmjuk?
* Är det ödmjukt att ställa sig sist i en kö eller att sätta sig längst bak i ett rum?
* Är det ödmjukt att sätta andra före sig själv?
* Är det ödmjukt att bete sig på vissa "yttre" typiskt ödmjuka, krypande sätt?


Vi vet ju att Gud avskyr den sista sorten av ödmjukhet som jag beskriver. Gud älskar sanning, rättfärdighet och ljus och den som kryper fram i tillvaron kan inte stå upp för sanningen när det blåser. Vi känner också till att djävulen själv förklädde sig till orm och krypande bedrog ett helt släkte. Därför kan vi omedelbart konstatera att "yttre" till synes ödmjukt beteende inte är vad Gud älskar. Det är helt emot hans väsen.

Sedan kan vi undra över om det är ödmjukt att sätta andra före sig själv. Vi vet att i Guds ord är det sagt att du ska älska din nästa som dig själv och det innebär naturligtvis att vi måste älska oss själva också. Det innebär att kunna ta emot andras kärlek och erkännande och även att ge sig själv utrymme och tid ibland. När utgivande och egentid ligger i balans så är hela livet i balans. Därför kan vi sluta oss till att utplånande inte är från Gud.

Men att ta liten plats, inte inkräkta på andras livsutrymmen det är väl ödmjukt...eller?

Låt oss titta på Jesus och apostlarna. De tog ingen liten plats. De hade inga mikrofoner men predikade ändå för tusentals människor. Det krävs en hel del röstresurser för det. Och Jesus gjorde kunskapsanspråk och rättade dåtidens "lärde". Han predikade i synagogorna och man frågade varifrån fullmakten kom. Alltid, alltid hänvisade han till Fadern. Jag gör bara det jag ser Fadern göra, var Jesu svar på många frågor. Han störde, han oroade, han bröt tabun, ändrade regler, och ändå...var han så oerhört ödmjuk. Ödmjuk intill döden på ett kors.

Därför kan vi sluta oss till att Gud ser med glädje på sina barn här på jorden när vi går i Jesu fotspår. När vi lyder Fadern, när vi tar itu med lögn och bedrägeri och när vi vågar trotsa jantelagar och annat som hindrar. Därför ska vi göra upp med all falsk ödmjukhet. Vi ska berätta att den stolte ska ha sin stolthet i Herren och att Herren gläds med oss när vi lever i seger.

Bön: Lär mig Herre ödmjuk vara när i bön till dig jag går. Att som din lärjungaskara bedja bönen - Fader vår.