fredag 25 augusti 2017

Räck ut din hand

Apg 4: 29-30 Och nu Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.

Se hur de hotar oss. Ja, visst är det sant, och ändå lever vi i ett av de fredligaste länderna på jorden. Se, hur de hotar oss. Ja, visst är det sant. Kristna är den idag mycket förfölja om vi ser i ett globalt perspektiv och även i våra fredliga länder dras snaran åt allt mera. Bön förbjuds på allt fler ställen, undervisning om kristen tro tas bort ur alla läroböcker, bibliotek tillhandahåller inte mycket som ger ljus och ser vi till nyhetsförmedlare i samhället finns det knappast något kvar som kan erinra om att Sverige varit ett kristet land.

I fallet ovan, där den bönen bads hade apostlarna släpats inför domstol för att de predikat i Jesu namn. Och, de stod modigt upp i domstolen, trots förbud att nämna "det Namnet" och sa att de inte kunde tiga med vad de sett och hört. (Apg 4:20) Halleluja!

Domstolsförhöret slutade med att apostlarna frigavs "eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt." (Apg 4:21-22)

Stora rådet vek sig i det här fallet för folket, men det var inte enda orsaken, det fanns även tvivel och funderingar bland rådets medlemmar om sanningshalten i vad som predikades. De sade: "Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka." (Apg 4:16)

Och, när de blivit frigivna begav de sig genast till sina egna och berättade vad som sagts till dem i rådet. Församlingen började genast ropa till Gud, upphöja honom och be. De beskrev sedan sin situation och bad: "Och nu Herre, du ser hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." (Apg 4:29-30)

De var hotade, de var begränsade, de var förföljda. Vi kunde likväl tänka oss att bönen kunde ha varit en bön om tillflykt, en bön om skydd och en bön om avskildhet, men de bad, Räck ut din hand och låt tecken och under ske! De bad om fortsatt framgång för Ordet mitt i förföljelsen. Räck ut din hand Herre.

Och, idag när vi har så många makter som vill ta vårt handlingsutrymme i besittning får vi ropa samma bön, räck ut din hand Herre och låt tecken och under ske i ditt namn. Låt sjuka bli friska, låt förförda vakna, låt kedjor brista, låt bergen och höjderna vika, låt ditt Namn bli förhärligat genom dina tjänare här på jorden, dessa som förföljs, Herren och hans smorda. Låt din vilja ske, låt ditt rike komma. Räck ut din hand, Herre!


torsdag 24 augusti 2017

Davids son

Matt 22:41-45
Medan fariseerna var samlade, frågade Jesus dem: Vad anser ni om Messias? Vems son är han? De svarade honom "Davids son".

Många gånger har jag undrat över det svaret. Hur kunde fariseerna tänka sig att Messias skulle vara Davids son? Han var ju en dödlig människa, även om han hade ett oerhört värde i landet Israel som han de facto verkligen befäste under sin tid. Men när fariseerna ger David den positionen att vara far till Messias så ger man honom mer än en vanlig människas kvalitéer.

En förklaring till den upphöjda statusen är löftet till David om att hans tron skulle bestå i evighet (2 Sam 7:12-16). Det verkar också finnas inriktningar inom judendomen som hävdat(r) att David skulle ha varit syndfri. Otroheten skulle i själva verket inte ha varit otrohet utan det skulle enligt Talmud ha legat inom ramen för det tillåtna och möjligheten att begära skilsmässa. På samma sätt skulle inte mordet på Uria vara ett mord utan i stället vara en följd av Urias motstånd mot, och vägran att lyda sin kung.

Det här förklarar något av svaret Jesus fick. Messias skulle vara Davids son. Han skulle infria löftet om landet och den eviga tronen. Och, vi som tror på Jesus som Messias vet att Han infriade löftet. Löftet om landet och riket som inte är av den här världen och löftet om tronen som består i evighet.

En annan sak vi ser i det här sammanhanget är att kommunikationen mellan fariseerna och Jesus var ömsesidig. Det var inte bara fariseerna som talade till och anklagade Jesus och hans lärjungar för olika bud som de (an)såg att han bröt mot. Här ser vi att Jesus frågar dem om vad de anser. Händelsen som utspelar sig innan det här har gjort ett annat israelitiskt parti svarslösa, saduceerna. De hade prövat Jesus om hur det skulle bli vid uppståndelsen för änkan som hade gift sig med flera olika bröder, och när Jesus svarade att man inte gifter sig utan är som änglarna i himlen vid uppståndelsen (Matt 22:30), då häpnade folket och fariseerna samlades kring honom. (Matt 22:34) Och, då ville de ställa honom på prov, genom att fråga honom: "Vilket är det största budet i lagen?" (Matt 22:36) Varpå Jesus svarade:

"Du ska älska Herren din Gud av ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd." Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv". På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna. (Matt 22: 37-40)

Och medan fariseerna var samlade kring Jesus frågar han dem vem de anser Messias vara. Troligen hade de knappast hunnit hämta sig. Jesu svar gick inte gå emot till en enda bokstav. Det gick inte lägga till något och det måste ha tett sig hopplöst att förlänga samtalet om det viktigaste budet och i det läget kommer Jesus själv med en fråga till dem. En mycket central fråga. En fråga som varje rätt troende farise måste kunna svaret på, och svaret kommer nästan ur ryggmärgen, invant, "Davids.

Då fortsätter Jesus med ännu en fråga. Han frågar dem hur det då kan komma sig att David, driven av Anden, kallar honom (Messias, egen not) för Herre? I Psalm 110:1 säger nämligen David: Herren sade till min Herre, Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender under mina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre hur kan då Messias vara Davids son? (Matt 22:44-45)

Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom. (Matt 22:46)

I nästa avsnitt ser vi dock att ämnet inte var avhandlat ännu. Jesus varnar folket för fariseernas bördor men han ger dem också rätt i det han säger att allt vad de säger ska ni göra och hålla, men efter deras gärningar ska ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. (Matt 23:3)

Jesus var och är Messias, Davids son. Davids son är han genom löftet, men vi vet också att genealogin vittnar om det. Under Jesu tid på jorden vet vi att Petrus bekände Honom vara Messias (Matt 16:16, Mark 8:29, Joh 11:27), andarna som drevs ut bekände (Luk 4:41) och att Ordet själv på många ställen vittnade (Luk 2:11, 24:26, 24:46, Joh 20:31).