2:a Krön.b. kapitel 13
När Abia tog till orda på berget var hans ord: "Hör mig, du Jerobeam, och ni, hela Israel. Skulle ni inte veta att det är Herren Israels Gud som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund." Sedan berättar han om Jerobeams uppror, och om hur "en skara av löst folk" slutit sig till honom, "onda människor" (...).
Sedan frågar han dem: "Och nu menar ni er kunna stå emot Herrens kungadöme som tillhör Davids söner eftersom ni är en stor skara och har hos er de guldkalvar som Jerobeam gjorde till gudar åt er." Han anklagar dem även för en allvarlig sak. "Har ni inte drivit bort Herrens präster, Arons söner, och leviterna och själva gjort er till präster, så som andra folk gör? Vem som än kommer till er med en ungtjur och sju baggar för att bli prästvigd får bli präst åt de gudar som inte är gudar."
Men Abia är inte klar där, sedan talar han om hur han och hans folk fortfarande ärar Herren, håller hans bud och befallningar genom rökoffer, bröd på bordet och genom att tända den gyllene ljusstaken varje kväll. Och när detta är utsagt säger han: "Och se, Gud är med oss, i spetsen för oss, och vi har hans präster med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot er. Ni Israels barn, strid inte mot Herren, era fäders Gud, för ni kommer inte att vara framgångsrika."
Vilken tro och vilka raka sanningar han presenterar Abia. Han räds inte den dubbelt så stora hären som jerobeam samlat ihop. Han räds inte det falska prästerskapet och han blåser trosvisst till strid med orden: Gud är med oss och ni kommer inte att vara framgångsrika.
Och trots att Jerobeam omringat Abias här så gick han en oerhört stor förlust till mötes. 500 000 man av hans här stupade. Sedan erövrade Abia städer och landområden från Jerobeam och såg till att han ingenting förmådde så länge Abia levde. Men Abia stärkte sin makt.
Ibland stirrar vi oss blinda på storlekar. Den organisationen, den kyrkan, det landet ser framgångsrikt ut - så många de är! Men Gud visar oss gång på gång att han inte är beroende av de stora massorna. Det här är bara ett exempel på när Gud gynnar den mindre gruppen. Abia hade ett ärende. Han var mer än arg, mer än upprörd - ja, det här var för honom en fråga om heder, om trohet mot Fadern, det gällde grundvalen som landet skulle stå på. Skulle de fortsätta offra till guldkalvar? Skulle de kunna köpa sig prästrockar för pengar? Skulle de riktiga prästerna och profeterna knuffas undan och tystas och skulle Guds helgedom vanhelgas? Abia ville inte se mera guldkalvar, inte mera falska präster, inte höra fler vittnesbörd och profetior av de bortdrivna Herrens tjänare. Nu ville han att Herren skulle råda i landet igen och då var Herren med honom. Jerobeam förmådde ingenting mot honom mera så länge Abia levde.
Bön: Herre lär oss lyssna till dina tjänare även om vi möter dem på öppen gata eller på ett oväntat ställe. Kanske har du inte ställt dem på de stora arenorna?
