lördag 6 juni 2015

Så prövad, men så fast

De flesta av oss har någon gång läst Jobs bok. Vissa många gånger, andra få, men oavsett antalet läsningar uppmärksammar de flesta djupen i boken. Boken är inte lätt att förstå på flera sätt men det svåraste sättet är nog att försöka förstå sig på Guds handlande med Job. Det går emot allt vi tänker att Gud är, att han tillät så allvarliga prövningar och att han tillät dem för att Åklagaren krävde att få utsätta Job för allt detta. Gud i sin allmakt lånar här sina öron till Åklagaren och låter honon på allt sätt pröva Job. Åklagaren anklagar inte bara Job utan även Herren själv, "Har du inte på allt sätt beskyddat honom och hans hus och allt vad han äger?" Och Herren gick med på att "allt vad han äger är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv."

Men hela denna första prövning slutade med att Job bekände. "Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända tillbaka dit. Herren gav och Herren tog. Lovat vare Herrens namn". Och vid allt detta syndade inte Job, han kom inte med någon anklagelse mot Gud. (Job 1:21-22)¨

Och därför kom Åklagaren med nya anklagelser. Herren berättade om Job att "ännu står han fast vid mig." (Job 2: 3) Och Åklagaren svarade att det bara berodde på att "allt vad man äger ger man ju för att rädda sitt liv. Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet". (Job 2:4-5)

Och Åklagaren fick makt av Herren att pröva också Job när det gäller hälsan och när Jobs hustru såg hur han drabbades sade hon: "Står du ännu fast vid din fromhet? Förbanna Gud och dö." Men Job svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" Under allt detta syndade inte Job. (Job 2: 9-10)

Det är då de tre vännerna vars dialog utgör Jobs bok inträder på scenen. De uppsöker honom när de hört att de drabbats så hårt. Och de grät, rev sönder sina mantlar och kastade aska över sina huvuden när de såg hans situation. "Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor."

Och samtalen pågick. Alla vänner yttrade sig i tur och ordning och Job svarar med jämna mellanrum, och vi känner till Jobs trofasthet mot Herren genom samtalen. Vännerna är till en början förstående men efterhand kommer de med beskyllningar mot Job. Vännen Bildad utmålar skräck, olycka, utplåning, snaror, barnlöshet och inga överlevande i den orättfärdiges hem, "så går det den plats där man ej känner Gud." (Job 19:21)

Då tog Job till orda och sade: "Hur länge skall ni plåga min själ och krossa mig med ord?" (Job 20:1)
Och här utgjuter Job sitt eget hjärta, "tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna, om jag än verkligen farit vilse, då är förvillelsen min egen sak" (Job 20:3-4) Och sedan går Job vidare och menar att det är Gud som "gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig". (Job 20:6)

Han har ropat, men inte fått svar. Han menar att Gud spärrat hans väg och klätt av honom hans ära och att Herrens vredes eld är tänd mot honom och att han blivit räknad som fiende.

"Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig. Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig. Min familj och mina tjänarinnor betraktar mig som främmande, en främling är jag i deras ögon. Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste ödmjukt vädja till honom. Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos mina bröder. Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig. För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen. Min ben tränger ut genom hud och kött, endast tandköttet har jag kvar. Var barmhärtiga ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, ty Guds hand har slagit mig. Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta på mitt kött?" (Job 20: 13-22)

Här hör vi att Job öppnar hela sitt hjärta. Han låter sin besvikelse rinna över. Besvikelsen över att Gud prövat. Besvikelsen över att Gud inte svarat. Besvikelsen över att vännerna inte kan förstå eller trösta. "Blir ni aldrig mätta på mitt kött?" frågar Job. (Job 20:22)

Men sedan kommer det underbara. Bekännelsen.

"Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag skall själv får skåda honom med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta."

Job visste att hans återlösare lever. Job visste att han skulle få skåda Herren. Han visste att han skulle få skåda honom med sina egna ögon, inte med någon annans.

Och vi som läst Jobs bok vet att han hade rätt, men att slutet blev ett annat än vad Job trodde. Han fick skåda honom redan här i denna tiden och han fick åter allt vad han förlorat.