söndag 11 oktober 2020

Vovvepost

 Några ord från hundar man möter:


Vovve 1: Jag är ledsen. Matte är ledsen. Hon ser mig inte. Hon orkar inte göra mig glad och jag kan inte göra henne glad.


Vovve 2: Jag är snygg, snygg, snygg. Pälsen glänser och jag går precis rätt, så som man ska. Jo...jag vet att ni tittar, men jag har lärt mig att låtsas som om jag inte ser.


Vovve 3: Ser du mig, jag ser dig. Vill du hälsa på mig? Min husse vill ha kompisar. Märker du att han är med? Jag kollar och kollar, vem blir vår kompis?


Vovve 4: Just nu sitter jag i mattes knä. Det går an. Men ofta står jag på bordet där jag verkligen är i centrum. Min matte fattar inte mycket. Tyvärr får jag tänka för oss båda.


Vovve 5: Jag är stark och lite rädd. Lite arg faktiskt. Min husse är ännu räddare. Faktiskt lite arg också. Han håller mig i så långt koppel. Kan aldrig fatta vad han vill. 


Vovve 6: Jaså...du tycker jag är fin. Matte, ska vi bry oss? Jag och du har ju varann, behöver vi prata med nån verkligen? 


Vovve 7: Jag är så trött. Samma väg. Husse går så sakta. Aldrig nåt kul. Aldrig, aldrig nåt kul. Men förresten jag är gammal. Jag får finna mig i det. 


Träffar du några hundar när du är ute? Brukar de säga  något till dig? 

tisdag 7 juli 2020

Du säger du vet vägen

Du säger du vet vägen
Du säger du är stor
Du säger du är trägen
men du frågar ej din bror

Du säger du vet vägen
Du säger utanför
Du säger du är liten, du säger du är skör
men du frågar ej din bror

Du säger du vet vägen
Styrkan är ditt svar
Du dundrar fram med hästar
men du frågar ej din bror

Du säger du vet vägen
Att äta är ditt sätt
I Kristus blir du andlig
men du frågar ej din bror

Du säger du vet vägen
I kunskap vet du allt
Skriften ensam räcker
men du frågar ej din bror

Du säger du vet vägen
Profetisk är du visst
Om länders öde vet du
men du frågar ej din bror

Du säger Du är Vägen
Den enda vägen fram
Ordet som blev kött
och bar vår synd och skam

Den enda som vet vägen
är själv det rätta svaret.
Å, Jesus, hjälp oss att hålla oss till Dig.

Kasta mig

Kasta mig ut i rymden
Ta mig sedan ner igen
På platsen där jag landar finns
skönhet, vila, ro.

Om platsen där jag landar
är sjukdom, mörker, nöd,
om allt som sedan väntar
är en lång och plågsam död.
Var med mig då i nöden och för
mig sedan hem, till andra sidan där
ej nöden finnes mer.

Men om jag landar högt, med utsikt över berg, där bara godhet finns och allting till mig ges, ber jag Herre Jesus, vakta mina steg. Låt mig inte somna på platsen där jag är.

Landar jag bland skaror av allehanda slag, och rösterna blir många, öppna mina öron och ge min ande ljus att jag i den mängden förmår att höra Dig, Du som i mitt inre ditt ankarfäste har.

Kommer jag tillbaka till platsen där jag var, lär mig tacka Dig, Du som är så underbar.
Ej ville du mig kasta, bara visa vem Du var.



Väglöst land

Har någon gått en fin promenadväg i skogen och sedan tagit in på en nästan lika fin stig? Då vet du nog om att de flesta stigar grenar sig, inte en gång, utan många gånger. Ibland hamnar åtminstone jag mitt i en klyka där båda stigar ser ut att leda rätt. Det har också hänt mig att stigen tunnas ut, liksom försvinner i intet och man tänker, "var gick de sen, dessa människor eller djur som trampade upp den?"

Och, hamnar man i det läget så vill åtminstone jag komma framåt. Det känns alltför tråkigt att gå samma väg tillbaka. Så man börjar gå med ledning av förnuft, tro och vilja. Lite på känsla och intuition också.  Och riktningen verkar helt rätt. Så, plötsligt märker du att du kommit in i en passage med kvistar och snår och att komma runt skulle bli en väldigt stor omväg. Du försöker komma fram och sedan kommer nästa problem, den fasta fina marken blir tuvig och våt. Ändå fortsätter du ännu en sträcka i hopp om att du befinner dig i utkanten av en myr och sneddar åt rätt håll. Ibland lyckas det. Du finner fast mark och tar dig upp på någon liten kulle där du kan orientera dig en smula. Hittar kanske viloplats innan du fortsätter din färd. Men ibland är tuvorna så många och du vågar inte på egen hand fortsätta. Skulle du kliva fel eller om det skulle dölja sig okända djup under det blöta kan du fastna och inte ta dig loss. Då finns ingen annan väg än den du kom dit på.

Och, har det någon gång hänt dig så som det hänt mig, att när jag slutligen kommer fram till en trafikerad väg då befinner jag mig långt ifrån där jag trodde jag skulle komma fram? Liksom yrvaken undrar man lite vilket håll man ska gå?

Många som suttit i kyrkbänkar i många år väntar sig nog att jag ska peka på Bibeln och Guds Ande som vägvisare nu. Och, visst, Bibeln har räddat mig många, många gånger i livet, men det jag tänkte ta upp något lite nu är lärarna.

Inget fel med lärare. Inget fel med pastorer. Inget fel med goda råd, vägvisare och skyltar. Men går du till A så pekar han väst, går du till B så pekar han öst. Båda med starka och bibelgrundade argument. Blandar du så in än fler röster räcker inte skyltarna till. Ibland måste vägen bli väglös. Ibland måste rösterna tystna. Hur gott de än vill.

Du kallar dig X,A eller B (jude) och har din trygghet i lagen (läran) och din stolthet i Gud. Du känner hans vilja och kan avgöra vad som är rätt, eftersom du är undervisad av lagen, ledaren, traditionen, Anden. Du ser dig som en vägledare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen formulerad i lagen, läran, traditionen. 
(fritt från Rom 2: 17-20)

Ibland är lärarna fler än publiken. Munnarna som talar fler än öronen som ska lyssna. Då måste vägen bli väglös. För en tid.