fredag 1 maj 2015

Halldorfs katedral eller Kristi tabernakel

Joel Halldorf speglar en av den nutida kristenhetens utmaningar i ledaren, Katedralen har kommit tillbaka. (Dagen, 2015-04-29

Halldorfs resonemang, bygger på en jämförelse mellan den medeltida katedralens arkitektur och konkreta användingsområde, samt dagens kristenhets identiteter. Han menar att många idag går i olika kyrkor och samfund, man går t.ex. till en församling under söndagen och en annan under veckodagarna. Det kan handla om olika bönegrupper eller andra sammankomster efter olika intresseområden.

Den medeltida katedralen skulle, enligt Halldorf, kunna möta eller spegla dagens situation väl. Katedralen var utformad med många sidoskepp och dessa representerade olika fromhetsinriktningar. "Den medeltida kyrkan var, skriver en historiker, som en väl inhägnad lekplats. Det fanns tydliga staket men innanför staketen en mängd aktiviteter att välja mellan." Halldorf beskriver vidare hur Luther rensade bort sidokapellen, eftersom han ansåg att de skymde huvudaltaret.

Och menar Halldorf, "det fungerade en tid, men med väckelsen kom sidokapellen tillbaka. Små, intima samlingar för dem som ville komplettera gudstjänsten vid huvudaltaret med något mer. Snart skildes dock väckelsen från kyrkan. Man byggde egna kapell, men inte inne i den stora kyrkan, utan fristående och skilt från den."

Nu menar Halldorf att katedralen är på väg tillbaka. Inte som byggnad men som förhållningssätt.

"Det är allt vanligare med överlappande kyrkliga identiteter. Personer som går till en pingstförsamling på söndagarna, och sedan kompletterar med en veckomässa i Svenska kyrkan. Eller firar högmässa på söndagen och tillhör en bibelstudiegrupp organiserad av ett annat samfund. Retreater, ikonmålarkurser, karismatiska bönegrupper, sociala verksamheter - sidokapellen är många, kyrkan är en."

Halldorf menar slutligen att den här utvecklingen av vissa kan ses hotfull men välkomnas av andra och själv avslutar han med orden.

"Kyrkan behöver mångfald för att kunna rymma människor stöpta i många former. Kapellen har alltid haft en tendens att bli för trånga; de behöver kompletteras. Därför är katedralens återkomst i protestantisk kristenhet något gott."

Kommentar

* Kyrkan behöver mångfald
Är det verkligen så? Gud är en och tidigare talade väckelsekristna om den heliga enfalden. Detta gjorde de med stort allvar och samtidigt med en glimt i ögat. Denna enhet är nästan det sista Jesus vill pränta in i sina lärjungar och blivande apostlar innan han lämnar den här jorden. Lärjungarna var ju verkligen stöpta i olika formar. Människor har alltid varit olika men Gud vår Fader är en och hans vilja är att vi ska vara ett. Jag tror inte att kyrkan behöver mångfald på det sättet. Jag tror att Guds levande församlingar behöver många människor, olika människor.

* Kapellen har alltid haft en tendens att bli för trånga
Är det verkligen så? Vi känner till de enskilda fallen där det blivit trångt, men vi känner också till att där jordmånen är knapp där växer människorna på djupet och inte på bredden. Lewi Pethrus beskriver det mycket bra i första delen av sin självbiografi, Medan du stjärnorna räknar.

"Den lilla troende skara, jag träffade i Lillesand hörde till de människor, som man så ofta träffar på , när man är engagerad i de andliga rörelserna och kommer i kontakt med folket på de små platserna. Den tro och den verksamhet de tillhör har det trångt, och därigenom blir de fostrade och danade på ett alldeles särskilt sätt.

Bland dessa människor framväxer typer av det allra finaste slag. Den motsägelse de röner och det förakt de får uppbära isolerar dem på ett välgörande sätt från deras omgivning. Deras värld domineras av bibelordet, bönen och den kristna gemenskapen. De blir med åren alltmer immuna mot människors omdömen. Deras själs ankare har fått ett fäste, som de alltid känner, men särskilt i stormfyllda tider."

* De behöver kompletteras
Jaså? Hur har vi kommit fram till det. Vi vet att Jesus sa att han var vinstocken, vi är grenarna och vi känner till den första församlingens uppbyggnad, underbart beskriven i Guds ord, men också av många skribenter, bland annat Watchman Nee (Den stora skillnaden). Nee talar inte om komplettering, han talar om hur apostlarna alltid var på resande fot och inte tog ansvar för den lokala församlingen. Det gjorde de äldste på varje ort. Församlingen behöver inte kompletteras, den är fullständig och fantastisk, men den behöver utökas och växa. Om vi åter citerar Pethrus, Medan du stjärnorna räknar, och hans beskrivning av Lillesand, så ser vi att han beskriver tillvaron i det trånga som tillräcklig.

"Deras livsintressen går i helt annan rikting än människornas i allmänhet. Den stimulans, som nöjeslivet skänker, har de inget som helst behov av. Deras gudsumgänge och gudstjänster tillfredsställer deras krav i detta avseende. De lär sig stå ensamma med sin Gud."

* Därför är katedralens återkomst i protestantisk kristenhet något gott
Det är inte mycket som talar för att den utveckling Halldorf beskriver är av godo. De dubbla kyrkliga identiteterna vittnar om ett folk som går från plats till plats för att söka föda, men som inte är levande lemmar i sin egen församling. Det vittnar också om en vilsenhet och bristande enhet vid Kristus, källan. Luther rensade ut sidokapellen och är upphovet till protestantismen. Jag är övertygad om att han rensade på goda grunder och att vi behöver göra sammalunda idag.

Katedralen som byggnad står också i skarp kontrast till Guds tabernakel. Tabernaklet har sin vackraste sida inåt. På utsidan syntes det knappt. Det var mycket oansenligt och täckt med skinn. Vackert inuti, oansenligt utanpå. Som Kristus. Som vår Herre själv.

"Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn och mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra dem, med keruber på, i konstvävnad."
"Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över tabernaklet; elva sådana våder skall du göra. ...Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädursskinn till täckelset och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå detta" (2 Mos 26:1, 7, 14; ur Lee, Witness, Guds ekonomi)

Församlingen ska på utsidan vara fullständigt täckt av Kristus och på insidan ska Kristus vara, blandad med mänsklighet. (Lee, W: Guds ekonomi)

"På utsidan är det ingenting utom Kristus och på insidan ingenting utom Kristus verkad in i och blandad med mänsklighet. Med andra ord, när jag är på utsidan och ser på församlingen, ser jag endast Kristus men när jag kommer in i församlingen och ser på folk, ser jag blandningen av Kristus med varje person. Detta är den verkliga församlingen."(Lee, W: Guds ekonomi)

Avslutningsvis vill jag avsluta med ett citat av brodern Witness Lee där han på ett mycket bra sätt sammanfattar det han vill ha sagt genom att tala om kyrkobyggnader.

"Jag ska ta detta tillfälle i akt för att säga ytterligare ett ord - om byggandet av möteslokalerna. Bröder, om möjligt skulle vi ha en mycket vanlig och enkel lokal till utseendet. Bygg inte en luxuös och vacker möteslokal. Vi kan inte attrahera folk till Herren genom utvändigt vackra byggnader. Jag var en gång i Rom och såg den så kallade St. Peterskatedralen. Jag kan inte tla om hur många miljoner dollar byggnaden är värd, eller hur mycket folk som dras dit dagligen. När jag var där var det fullpackat. Men jag är rädd att inte en person av tusen var frälst. Vad är nyttan av att dra folk med sådana medel? Jag vill säga, att om möjligt borde vi göra oss av med detta slags byggnader. Det är inte välbehagligt men en förolämpning mot Herren."


Grenen, duger den till något nyttigt?

Hes 15: 1-8

Herrens ord kom till mig. Han sade: "Du människobarn, på vilket sätt är vinstockens trä förmer än annat trä, de grenar som finns på träden i skogen?
Tar man virke av den för att göra något nyttigt? Gör man ens en pinne av den för att på den hänga upp något?
Nej, man ger den till mat åt elden. När dess båda ändar har blivit förtärda av eld, och delen däremellan blivit svedd, duger den då till något nyttigt?
Inte ens när den ännu var oskadd kunde man göra något nyttigt av den. Hur mycket mindre kan den användas till något nyttigt, då elden förtärt den och bränt den!
Därför säger Herren, Herren: Som jag gör med en vinstock bland skogens träd, när jag ger den till bränsle åt elden, så skall jag göra med Jerusalems innevånare.
Jag skall vända mitt ansikte mot dem. De har kommit ur elden, men elden skall förtära dem. Ni skall inse att jag är Herren, när jag vänder mitt ansikte mot dem.
Jag skall göra landet till en ödemark, därför att de handlat trolöst, säger Herren, Herren. 

När vi läser dessa ord som Hesekiel får bära fram till Jerusalem, så ser vi att Guds nåd sannerligen är ofattbar. Dessa obrukbara grenar, denna vinstock är det som Jesus företräder. Grenarna är av den karaktären att det inte går att göra något nyttigt av dem, inte ens när de är oskadda. Och grenarna som är skadade och brända är fullständig obrukbara. Så är det också med oss människor. För Gud är vi obrukbara i världen. Han kan inte använda oss alls om vi inte ber honom göra det och tror på Honom och hans ord.

Men ära vare Gud, han sände Kristus, den sanna vinstocken, för att vi skulle bli ett med honom. I Matteus första kapitel kan vi se hur Jesus även fysiskt föddes in i Davids ätt, på ett fullständigt gudomligt sätt.

Matt 1:17
Alltså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och från fångenskapen i Babylon till Kristus fjorton led. 

Men om vi något ser tillbaka till profeten Hesekiels dom över Jerusalem så ser vi att den orsakats av mycket svek från folket. I kapitlet innan fördöms avgudadyrkan, och de eländiga avgudarna hade fått insteg i de äldstes hjärtan.

Hes 14:1
Några av de äldste i Israel kom till mig och satte sig ner framför mig. 
Då kom Herrens ord till mig. Han sade: "Du människobarn, dessa män har låtit sina eländiga avgudar få insteg i sina hjärtan och har ställt upp framför sig sådant som förleder dem till synd. Skulle jag verkligen låta sådana fråga mig till råds? 
Säg därför till dem: "Så säger Herren, Herren, "Var och en av Israels hus som släpper in eländiga avgudar i sitt hjärta och ställer upp framför sig det som förleder honom till synd och sedan kommer till profeten, honom skall jag, Herren, ge svar efter vad han förtjänar för sina många avgudars skull. 
Så skall jag gripa Israels folk i hjärtat därför att de alla har vikit bort från mig genom sina avgudar. 
Säg därför till Israels hus: "Så säger Herren, Herren: Vänd om och vänd er bort från era avgudar, vänd er bort från alla era vidrigheter."

Orsaken till att elden skulle drabba Jerusalem var alltså avguderitet. Ingen kan undgå att förstå att det i ännu högre grad gäller vårt land och vår tid. Så många avgudar, och hur murarna brutits ner! Så många äldste, så många ledare, så många som fyllt sina hjärtan med vidrigheter.

Men prisat vare Herrens namn. Vi behöver inte lyssna på, eller delta i avguderiet. Vi har den sanna vinstocken, Jesus Kristus, som dog för våra synders skull. Vi är grenar som inte är till någon nytta alls utanför honom. Endast i Honom bär vi frukt. Frukt som består. Av grenarna kan man inte göra något nyttigt, men grenen som förblir i honom kan fyllas av liv och bära ut hans ord och hans Ande till en behövande värld.

Bön: Låt oss Herre alltid förbli i dig och ditt Ord. Låt inte dina barn komma vilse. För oss hem till dig. 

Ps. Endast Gud vet naturligtvis vad hjärtat slutligen rymmer, det jag avser är det som de i offentligheten ger luft åt enligt ordet från Herren att munnen talar det som hjärtat är fyllt med.

söndag 26 april 2015

Livet måste leva

När man ser sig omkring i vår vackra natur den här årstiden slås man av livskraften i naturen. Alla blad, alla blommor, allt grönt som tränger fram, som bryter sig ut, som trycker sig ut i kyliga vårvindar. Våren har inte bjudit på många dagar av värme, ändå är livet så okuvligt. Det måste leva. Det frågar inte om lov att få finnas. Det bara bryter fram och tar plats. Där utsikten förut varit kal och öppen ser vi snart stora väggar av gröna lövverk. Visst måste de späda bladen uppleva att klimatet inte är det ultimata, men de vet att snart, snart får de mera värme, mera skydd.

Och så som det är med naturen så är det med oss också. Några måste gå före, några måste tro, några måste grönska, måste leva, även om det är kallt ibland. Guds ande värmer och snart spricker flera fram. Livet smittar, livet bär, livet lever och livet vill leva.

1 Joh 1:2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.

Ordspr.b 4:23 Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.

Jer. 21: 8 Till detta folk ska du säga: så säger Herren: Se jag förelägger er vägen till livet och vägen till döden.

Matt 7:14 Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Av de här bibelställena blir det synligt att det andliga livet i Gud även det har lagar, men de innehåller val. Valen att bevara hjärtat, att akta på vägen till livet och att söka den smala vägen.  Vi måste tro på Herren Jesus Kristus och genom den tron ha liv i vår ande genom Guds Ande. Halleluja!

Men har vi en gång tagit emot den sådden, Guds ord, så vet vi att Guds ord är levande och verksamt och att det är skarpare än något tveeggat svärd så att det kan åtskilja. Så att den som en gång tagit emot Jesus förs framåt i livets tjänst. Livet lever och det vill leva, det vill bli mottaget och utgivet och det vill växa och flöda fritt. Därför kan vi vara trygga i Honom och lita på att livet i Guds Ande för oss framåt. Vi förs med livets tvingande kraft framåt.