onsdag 9 oktober 2019

Brinnande ögon

Brinnande ögon,  vad brinner ni för?
Är det hoppet om staden som kommer ner ifrån ovan?  Eller,  brinner ni ännu av längtan till världen?  Små skärvor av ljus i en mörknande tid?  Eller lyser din Herre där inne i hjärtat,  Han som du väntat och väntat ska bättra ditt hjärta?

Brinnande ögon,  vad lyser ni för?  Har ni en väg att visa till andra?  Brinn,  lys,  se och lev. Tiden är nu. Ännu är liv.


tisdag 23 april 2019

Landet utan nåd

I landet utan nåd är allt så fruset. 
Inte ens blodet vill blöda och tårarna kommer allt mer sällan.

I landet vet man mycket.  Kan svara på många frågor,  men svaren ekar i tomheten. 

I landet utan nåd ser vi utan att se och hör
vi utan att höra.  Vi möts utan att mötas och erfar utan att känna.

Vi har många rättigheter i landet och var och en bevakar sin rätt.  I landet utan nåd tycker vi inte om skyldigheter,  ändå är alla skyldiga. 

Vi finns,  vi tar och vi erfar.  En dag finns vi inte mera.  Slut. 

En gång levde vi där.  Utan Gud.  Utan tro.  Utan hopp. Utan framtid.  Utan kärlek.  Utan omsorg.  Utan glädje.  

Tack Jesus att du kom! 






fredag 18 januari 2019

Handplockad

Det var länge sedan jag skrev något här men vill dela några tankar som kommer till mig och hoppas att åtminstone någon läser.

Handplockad, hur blir man det?

Började med att tänka på alla buketter vi plockade som barn. Vilda blommor, på ängar, vid vägkanter, ja, till och med i skogsgläntor. Sommaren i Västerbotten är kort och under den korta tiden samsas många slags blommor både tid och rum. Ja, du undrar hur vi valde i mångfalden?

Som jag minns det så finns viktiga nycklar i den enkla sysslan.

1. Vi plockade allt eftersom.
2. Vi höll oss i rörelse
3. Vi tog de blommorna som såg fina ut och som såg ut att passa in bland dem vi redan plockat.
4. Vi försökte blanda olika sorter.
5. Första blomman var ofta väldigt fin. Kanske var det just den, eller gruppen den stod i som gav upphov till hela idén om buketten.
6. Vi valde dem som var nära.

Alla de här små nycklarna visar också på viktiga sanningar om vad vi inte gjorde.

1. Vi gjorde inte förundersökningar på många fält för att vara helt säker på att få de bästa blommorna.
2. Vi trampade inte ner stora områden med gräs för att plocka.
3. Vi plockade inte hela gruppen, även om de var vackra.
4. Vi gick inte långt för att få våra buketter.

Och, om vi jämför det här med samhället och arbetsmarknaden. Är det inte så här vi gör, ofta? Vi tar dem som är nära, vi tappar inte fart, vi håller oss i rörelse. Dessutom har vi inte tid och kraft att försäkra oss om det finns bättre exemplar på det stora fältet någonstans. Men det är inte bara närhet och rörelse som spelar roll. Vi vill också att färgen ska vara rätt och passa in i både buketten som helhet och platsen där den ska stå.

Plockar man blommor så finns det kanske också en mottagare och då vet vi vad hon eller han tycker om och önskar att kunna förmedla att vi sett dem och att vi vill möta deras behov. Ett extra plus är det om buketten samtidigt ger en hälsning från avsändaren.

Även detta kan man likna vid en arbetsplats. Hur perfekt man än komponerar ett arbetslag så måste de även passa in i uppdraget och helst även ha förmågan att bära in något nytt.

Och Gud - hur handplockar han? Alla som kommer till honom är ju kallade, samtidigt som vi vet att han ser alla, vet om alla och i djupet av sitt hjärta önskar sluta alla till sitt hjärta.

Därför vet vi att Gud ser alla. Även den spädaste av blommor som växer där det knappast finns jord. Han vet om dig. Han vet om mig och i Guds ögon finns inga favoriter. Alla är vi hans favoriter.

Men håll dig nära. Var i rörelse. Lita på honom som kallat.

Gud är god. ❤️

måndag 14 maj 2018

Låt oss gå och dö med honom

Orden ovan yttrades av Thomas, han som kallades tvillingen, i samband med att lärjungarna hade fått veta att deras gode vän Lasarus var död. Jesus hade väntat två dagar med att gå dit och nu när Lasarus redan är död säger Jesus:

Joh 11:15 Och för er skull, för att ni ska tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.

Det är då Thomas svar kommer.

Joh 11:16 Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå och dö med honom."

För oss som har facit är det lätt att le åt Thomas tvivel, men vilka miner och vilken tro hade de övriga lärjungarna? Det vet vi inte. Ingen yttrar något mer som blivit nedtecknat innan de började vandringen till Betania.

Men vi kan dra några lärdomar från Thomas trots allt.
1. Han fäste ingen uppmärksamhet alls till Jesu ord.
2. Han uttryckte inte bara otro, tvivel och sorg. Hans yttrande avslöjar att han inte har tro på Jesus eller deras verksamhet heller. Han är uppgiven.
3. I sitt uppgivna tvivlande tillstånd vänder han sig till de andra lärjungarna och förmedlar till dem: "Låt oss gå och dö med honom."

Och...ingen av lärjungarna hade svar att ge till honom. Vilken skara Jesus hade vid sin sida! De bad inga böner i tro, de gav ingen uppmuntran, utan de gick uppgivet med Honom för att dö med Lasarus. Ändå fick de ingen tillsägelse. Jesus förde dem framåt mot målet där de fick se och höra vad Jesus gjorde. JESUS är en görare.

torsdag 8 februari 2018

Ni säger att ni ser - Vi säger att vi ser

Ordspr. 16:2 En mans vägar är rena i hans egna ögon, men Herren är den som prövar andarna

Joh 9: 41 Jesus sade: "Om ni vore blinda så skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Därför står er synd kvar.

Jag har börjat läsa "Krossa kryptonit: ta kål på det som stjäl din styrka", av John Bevere. Redan i inledningen slås jag att de radikala frågorna. (Ännu har jag inte läst boken klart så det här är inte en recension). Författaren uppmanar till reflektion och aktion efter varje litet kapitel, och ska den uppmaningen följas kommer läsningen att ta tid. Kortfattat handlar boken om den stora skillnaden mellan Guds löften och egenskaper till det vi ser framför oss i dagens församlingar. Hur kan någon i en församling lida brist, t.ex.? Skiljer vi oss som kristna verkligen på ett markant och tydligt sätt från världen? Och vår natur, vi är ju födda av Gud! Det vore mot Guds natur att föda något som inte är gudomligt. Och frågorna fortsätter. Och eftersom jag ännu är i början på boken har jag just avverkat frågan om synd och hur en enskild persons synd kan försvaga hela församlingen. Många kan bli sjuka och svaga i församlingarna när någon dold synd finns i kroppen. Bevere exemplifierar det här med Akars synd när han hade undanhållit av det tillspillogivna och folket förlorade slaget i Ai. Herren var vred på Israel, inte på Akar. Han tar upp hur Paulus talar med församlingen i Korint om den gemensamma måltiden och att vi måste pröva oss själva innan vi tar emot den. Först och främst behöver vi gå tillrätta med oss själva. Vi säger att vi ser - Ni säger att ni ser, er synd står kvar, vår synd står kvar. Och våra vägar syns rena i våra egna ögon, men Herren är den som prövar andarna.

Bön: Herre, hjälp oss att se Dina vägar och att inte stå kvar i synd och säga till människorna att vi ser. Hjälp oss att söka dig först.



måndag 5 februari 2018

Vem har syndat?

Vem har syndat? Vem har syndat eftersom...? Vem är det som syndar så att vi förblindas, av hat eller kärlek, av nitälskan eller apati, vem är det?

Joh 9:2 Hans lärjungar frågade: "Rabbi, vem är det som har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?

Lärjungarna frågade. Jesu närmaste vänner och medarbetare frågade, Rabbi, vem är det som har syndat? Frågan saknade inte grund. Det var känt att både förbannelser och välsignelser drabbar i flera generationer. Och, här fanns en man som varit blind sedan födelsen. Inte kunde han ha orsakat sin blindhet, menade de kanske, men hur var det med hans föräldrar?

Denne pojke föddes blind, hade aldrig sett ljus, aldrig sett växter och människor. Han hade fått förlita sig på sina andra sinnen och sina medmänniskor i hela sitt liv. Men ändå talar lärjungarna i det här läget endast om den fysiska synen. Ingen hade ännu fört något på tal om hjärtat och den inre människan, om det ljus som ger ljus, om den sanning som föder sanning, om det liv som ger liv, och inte bara i nuet, världen, utan i evigheters evighet. Så oerhört värdefullt.

Jesu svar till lärjungarna var att varken pojken eller föräldrarna hade syndat utan att det skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Guds gärningar är inte något som bara händer för att lama ska gå, döva ska höra och blinda ska se. Visst är alla dessa gåvor värdefulla, mycket värdefulla, men det finns något som är ännu mera värdefullt, evigt liv i Jesus Kristus. Nåd, försoning, helande och en ljus framtid med Honom.

Så då borde vi kristna aldrig förblindas mera? Eller, hur är det? Tänker på en krönika jag läste nyligen i Världen idag av Hans Weichbrodt, "Det som Jesus efterfrågar är alltså inte perfektion eller felfrihet, utan törst (2018-01-18). Weichbrodt tar i krönikan upp Jesu ord om att han kan släcka all törst om vi kommer till Honom. I texten dras resonemanget till sin spets när Weichbrodt säger att det är möjligt att äta sig hungrig och svälta sig mätt. I svältläget känns inte Bibeln attraktiv. Orden får inte liv och bönen är trög eller saknas helt. Om man har den känslan måste man ta tag i ätandet oavsett om man är hungrig eller inte. Den som har svultit sig mätt ser inte sina egna behov, ser inte heller orsaker till något och blir först partiellt blind sedan drabbar det område efter område tills mörkret tagit över. Så, du som är hungrig. Tacka Gud för att du är hungrig. Risken är mindre för att du ska drabbas av blindhet, blind kärlek, blint hat. Blir du ändå drabbad kommer du ur din blindhet eftersom Guds Ande är liv och den förändrar och förnyar oss varje dag.

Bön: Herre, hjälp oss att inte svälta oss mätta. Hjälp oss att inte förblindas. Öppna våra ögon så att vi kan se Dig.



Synda mer?

Rom 6:1 Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden ska bli större?

Rom 5:20 Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.

De flesta känner igen den mycket kända frågan som Paulus ställer i romarbrevet. Lika många känner säkert till hur han svarar på frågan; "Bort det", han avvisar ju med bestämdhet att vi inte ska synda mer eftersom vår gamla människa dött i Kristus kan vi inte synda mer. Rom 6:7 Ty den som är död är friad från synd.

Men hur är det med oss kristna idag? Är vår gamla människa död eller inte? Var är rågångarna mellan sanning och lögn, ljus och mörker, tro och otro och synd och rättfärdighet? Så många frågor vill tränga in i vår tro. Som samhällsmedborgare borde vi omfamna och innesluta än det ena och än det andra. Det handlar om vår sexualitet, identitet och det handlar om synen på liv och död och det handlar om avguderi och om att likformas med världen.

Den smärta, synd och skam som Jesus bar till korset försvann inte från jorden med Hans offer. Smärtan, synden och skammen är kvar och den smärtar ännu Kristi kropp på jorden. Vi får bära allt till Honom som förlåter, lyssnar och gör nytt, men faktum kvarstår, världen är i den ondes våld och vi får känna av den smärta och det våld som Satan orsakar på jorden. Dessutom har vi vårt eget kött, som visserligen är besegrat genom Jesu blod, men som vi ändå lever med så länge vi har vår plats på jorden.

Därför bör vi hata synden, på samma sätt som Fadern gör. Visst händer det att vi inte "visste", men sedan när vi blivit upplysta så ska vi inte upprepa beteendet. De goda och underbara nyheterna är ju att vi alla kan ändra oss. Vi är skapade så att vi kan lära oss något nytt så länge vi lever. Fantastiskt! Det finns hopp om oss alla.

Herre jag tackar dig för att din nåd är så överflödande. Jag tackar dig också för att du leder oss bort från mörkret och in i ditt underbara ljus.