måndag 14 maj 2018

Låt oss gå och dö med honom

Orden ovan yttrades av Thomas, han som kallades tvillingen, i samband med att lärjungarna hade fått veta att deras gode vän Lasarus var död. Jesus hade väntat två dagar med att gå dit och nu när Lasarus redan är död säger Jesus:

Joh 11:15 Och för er skull, för att ni ska tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.

Det är då Thomas svar kommer.

Joh 11:16 Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå och dö med honom."

För oss som har facit är det lätt att le åt Thomas tvivel, men vilka miner och vilken tro hade de övriga lärjungarna? Det vet vi inte. Ingen yttrar något mer som blivit nedtecknat innan de började vandringen till Betania.

Men vi kan dra några lärdomar från Thomas trots allt.
1. Han fäste ingen uppmärksamhet alls till Jesu ord.
2. Han uttryckte inte bara otro, tvivel och sorg. Hans yttrande avslöjar att han inte har tro på Jesus eller deras verksamhet heller. Han är uppgiven.
3. I sitt uppgivna tvivlande tillstånd vänder han sig till de andra lärjungarna och förmedlar till dem: "Låt oss gå och dö med honom."

Och...ingen av lärjungarna hade svar att ge till honom. Vilken skara Jesus hade vid sin sida! De bad inga böner i tro, de gav ingen uppmuntran, utan de gick uppgivet med Honom för att dö med Lasarus. Ändå fick de ingen tillsägelse. Jesus förde dem framåt mot målet där de fick se och höra vad Jesus gjorde. JESUS är en görare.

torsdag 8 februari 2018

Ni säger att ni ser - Vi säger att vi ser

Ordspr. 16:2 En mans vägar är rena i hans egna ögon, men Herren är den som prövar andarna

Joh 9: 41 Jesus sade: "Om ni vore blinda så skulle ni inte ha någon synd. Men nu säger ni att ni ser. Därför står er synd kvar.

Jag har börjat läsa "Krossa kryptonit: ta kål på det som stjäl din styrka", av John Bevere. Redan i inledningen slås jag att de radikala frågorna. (Ännu har jag inte läst boken klart så det här är inte en recension). Författaren uppmanar till reflektion och aktion efter varje litet kapitel, och ska den uppmaningen följas kommer läsningen att ta tid. Kortfattat handlar boken om den stora skillnaden mellan Guds löften och egenskaper till det vi ser framför oss i dagens församlingar. Hur kan någon i en församling lida brist, t.ex.? Skiljer vi oss som kristna verkligen på ett markant och tydligt sätt från världen? Och vår natur, vi är ju födda av Gud! Det vore mot Guds natur att föda något som inte är gudomligt. Och frågorna fortsätter. Och eftersom jag ännu är i början på boken har jag just avverkat frågan om synd och hur en enskild persons synd kan försvaga hela församlingen. Många kan bli sjuka och svaga i församlingarna när någon dold synd finns i kroppen. Bevere exemplifierar det här med Akars synd när han hade undanhållit av det tillspillogivna och folket förlorade slaget i Ai. Herren var vred på Israel, inte på Akar. Han tar upp hur Paulus talar med församlingen i Korint om den gemensamma måltiden och att vi måste pröva oss själva innan vi tar emot den. Först och främst behöver vi gå tillrätta med oss själva. Vi säger att vi ser - Ni säger att ni ser, er synd står kvar, vår synd står kvar. Och våra vägar syns rena i våra egna ögon, men Herren är den som prövar andarna.

Bön: Herre, hjälp oss att se Dina vägar och att inte stå kvar i synd och säga till människorna att vi ser. Hjälp oss att söka dig först.



måndag 5 februari 2018

Vem har syndat?

Vem har syndat? Vem har syndat eftersom...? Vem är det som syndar så att vi förblindas, av hat eller kärlek, av nitälskan eller apati, vem är det?

Joh 9:2 Hans lärjungar frågade: "Rabbi, vem är det som har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?

Lärjungarna frågade. Jesu närmaste vänner och medarbetare frågade, Rabbi, vem är det som har syndat? Frågan saknade inte grund. Det var känt att både förbannelser och välsignelser drabbar i flera generationer. Och, här fanns en man som varit blind sedan födelsen. Inte kunde han ha orsakat sin blindhet, menade de kanske, men hur var det med hans föräldrar?

Denne pojke föddes blind, hade aldrig sett ljus, aldrig sett växter och människor. Han hade fått förlita sig på sina andra sinnen och sina medmänniskor i hela sitt liv. Men ändå talar lärjungarna i det här läget endast om den fysiska synen. Ingen hade ännu fört något på tal om hjärtat och den inre människan, om det ljus som ger ljus, om den sanning som föder sanning, om det liv som ger liv, och inte bara i nuet, världen, utan i evigheters evighet. Så oerhört värdefullt.

Jesu svar till lärjungarna var att varken pojken eller föräldrarna hade syndat utan att det skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Guds gärningar är inte något som bara händer för att lama ska gå, döva ska höra och blinda ska se. Visst är alla dessa gåvor värdefulla, mycket värdefulla, men det finns något som är ännu mera värdefullt, evigt liv i Jesus Kristus. Nåd, försoning, helande och en ljus framtid med Honom.

Så då borde vi kristna aldrig förblindas mera? Eller, hur är det? Tänker på en krönika jag läste nyligen i Världen idag av Hans Weichbrodt, "Det som Jesus efterfrågar är alltså inte perfektion eller felfrihet, utan törst (2018-01-18). Weichbrodt tar i krönikan upp Jesu ord om att han kan släcka all törst om vi kommer till Honom. I texten dras resonemanget till sin spets när Weichbrodt säger att det är möjligt att äta sig hungrig och svälta sig mätt. I svältläget känns inte Bibeln attraktiv. Orden får inte liv och bönen är trög eller saknas helt. Om man har den känslan måste man ta tag i ätandet oavsett om man är hungrig eller inte. Den som har svultit sig mätt ser inte sina egna behov, ser inte heller orsaker till något och blir först partiellt blind sedan drabbar det område efter område tills mörkret tagit över. Så, du som är hungrig. Tacka Gud för att du är hungrig. Risken är mindre för att du ska drabbas av blindhet, blind kärlek, blint hat. Blir du ändå drabbad kommer du ur din blindhet eftersom Guds Ande är liv och den förändrar och förnyar oss varje dag.

Bön: Herre, hjälp oss att inte svälta oss mätta. Hjälp oss att inte förblindas. Öppna våra ögon så att vi kan se Dig.



Synda mer?

Rom 6:1 Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden ska bli större?

Rom 5:20 Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.

De flesta känner igen den mycket kända frågan som Paulus ställer i romarbrevet. Lika många känner säkert till hur han svarar på frågan; "Bort det", han avvisar ju med bestämdhet att vi inte ska synda mer eftersom vår gamla människa dött i Kristus kan vi inte synda mer. Rom 6:7 Ty den som är död är friad från synd.

Men hur är det med oss kristna idag? Är vår gamla människa död eller inte? Var är rågångarna mellan sanning och lögn, ljus och mörker, tro och otro och synd och rättfärdighet? Så många frågor vill tränga in i vår tro. Som samhällsmedborgare borde vi omfamna och innesluta än det ena och än det andra. Det handlar om vår sexualitet, identitet och det handlar om synen på liv och död och det handlar om avguderi och om att likformas med världen.

Den smärta, synd och skam som Jesus bar till korset försvann inte från jorden med Hans offer. Smärtan, synden och skammen är kvar och den smärtar ännu Kristi kropp på jorden. Vi får bära allt till Honom som förlåter, lyssnar och gör nytt, men faktum kvarstår, världen är i den ondes våld och vi får känna av den smärta och det våld som Satan orsakar på jorden. Dessutom har vi vårt eget kött, som visserligen är besegrat genom Jesu blod, men som vi ändå lever med så länge vi har vår plats på jorden.

Därför bör vi hata synden, på samma sätt som Fadern gör. Visst händer det att vi inte "visste", men sedan när vi blivit upplysta så ska vi inte upprepa beteendet. De goda och underbara nyheterna är ju att vi alla kan ändra oss. Vi är skapade så att vi kan lära oss något nytt så länge vi lever. Fantastiskt! Det finns hopp om oss alla.

Herre jag tackar dig för att din nåd är så överflödande. Jag tackar dig också för att du leder oss bort från mörkret och in i ditt underbara ljus.



lördag 14 oktober 2017

Manifestation mot mörkret

Idag har jag deltagit i en stor tyst manifestation mot människohandel. Manifestationen pågår i många stora städer världen över och vi fick se många exempel på att det uppmärksammades när vi gick fram i vårt långa led. Allt var så välorganiserat, trafiken hölls på plats, fotgängare väntade tåligt, medan vissa tog sig igenom i de små öppningar som fanns i ledet. På något sätt blev vandringen för frihet en konkret påminnelse om ofrihet för alla dessa som hindrades en kort stund mitt i Stockholmstrafiken. Men offren för människohandeln är mycket mera ofria än så, för många handlar det om rent slaveri och de flesta säljer sex. FN har definierat människohandel/trafficking så att det innefattar väldigt stora grupperingar som befinner sig i olika grader av ofrihet.

Det som känns märkligt med denna tysta demonstration är att vi inte ser någon motpart. Fienden är så att säga helt osynlig. Det går inte debattera eller föra fram någon åsikt till någon som är för människohandel eftersom en sådan åsikt aldrig blir offentlig. Polisen Simon Häggström som gav oss information innan marschen gav en dyster bild av utgångsläget och av framtidsbilden. Han menar at problemet bara eskalerar, att vi har mer handel att vänta och att väldigt få fall avslöjas och att ännu färre blir fria från slaveriet. Det är också känt att trots att vissa fall ändå anmäls så leder de nästan aldrig till åtal. Docent Märta Johansson, Örebro universitet, har granskat anmälningarna och bl.a. funnit att trots att polisen i Stockholm gör ett gott arbete, och trots 22 anmälningar under förra året om handel med barn, så ledde inte ett enda fall till åtal!

Ja, efter att bara ha läst lite fakta om människohandel så känns problemet fullständigt övermäktigt. Ytterligare en försvårande faktor i dagens samhälle är bristen på fotfolk och vanliga människor, samt överskottet av byråkrater, journalister, forskare, politiker och andra specialister inom olika områden som berör handeln. Det pågår mängder av arbete både nationellt och internationellt, men har detta övergripande arbete någon bra träffbild? Finner man de skyldiga? Går de fälla?

Kanske behöver vi komma till en verklighetsnivå där var och en av oss måste vara vakna och observanta. Som min syster nyligen sa; "de måste ju hålla till någonstans, och trafiken kan inte vara osynlig. Varför reagerar inte grannar och de som bor nära? De kan ju inte äga egna hus överallt?" Det är en jordnära och enkel iakttagelse. Borde vi inte reagera över hur det ser ut bland våra medmänniskor?

En annan sak som jag tänkte på var den andliga sidan. Dessa mörkermakter ger sig ju inte tillkänna i offentligheten. De kommer inte fram i ljuset utan de opererar i mörkret. Men om vi minns Paulus ord om varför vi ska sätta på oss vapenrustningen så var det ju just för att kämpa mot och besegra "furstar, väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna". (Ef 6: 12) Och vi vet också att Paulus vid ett annat tillfälle uppmuntrade oss att inte boxas i luften utan att vi ska rikta slagen. ( 1 Kor 9:26-27) Visserligen talade han i det här sista fallet om sin egen kropp, men om vi ser till hans brev som helhet och alla tillfällen han hade att försvara sin tro så vet vi att Paulus var träffsäker även i yttre arbete.

Därför är det så angeläget vänner att vi använder bönen mot detta mörker. Guds Ande kan genomlysa, avslöja och träffa säkert. Han kan hjälpa oss på ett sätt som är helt överlägset all samtida byråkrati och forskning. Men parallellt med bönen hoppas jag att Herren kallar på ett folk som går ner på en verklig nivå och som är beredda att möta offren och tala med dem. Som är beredda på att avslöja det onda och att upprätta de svaga. Alla kan vi inte springa ute och leta offer, men Gud kan utse dem som har den rätta blicken och dem som har det rätta hjärtat och Han ska finna dem och vi ska få se att den handel som idag kan fortsätta år ut och år in ganska ostört av alla myndigheter, trots ansträngningar, ska få ge vika för den kraft som uppväckte Jesus från de döda, den Jesus som är barnens bästa vän. Be om arbetare till skörden.





fredag 25 augusti 2017

Räck ut din hand

Apg 4: 29-30 Och nu Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.

Se hur de hotar oss. Ja, visst är det sant, och ändå lever vi i ett av de fredligaste länderna på jorden. Se, hur de hotar oss. Ja, visst är det sant. Kristna är den idag mycket förfölja om vi ser i ett globalt perspektiv och även i våra fredliga länder dras snaran åt allt mera. Bön förbjuds på allt fler ställen, undervisning om kristen tro tas bort ur alla läroböcker, bibliotek tillhandahåller inte mycket som ger ljus och ser vi till nyhetsförmedlare i samhället finns det knappast något kvar som kan erinra om att Sverige varit ett kristet land.

I fallet ovan, där den bönen bads hade apostlarna släpats inför domstol för att de predikat i Jesu namn. Och, de stod modigt upp i domstolen, trots förbud att nämna "det Namnet" och sa att de inte kunde tiga med vad de sett och hört. (Apg 4:20) Halleluja!

Domstolsförhöret slutade med att apostlarna frigavs "eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt." (Apg 4:21-22)

Stora rådet vek sig i det här fallet för folket, men det var inte enda orsaken, det fanns även tvivel och funderingar bland rådets medlemmar om sanningshalten i vad som predikades. De sade: "Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka." (Apg 4:16)

Och, när de blivit frigivna begav de sig genast till sina egna och berättade vad som sagts till dem i rådet. Församlingen började genast ropa till Gud, upphöja honom och be. De beskrev sedan sin situation och bad: "Och nu Herre, du ser hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." (Apg 4:29-30)

De var hotade, de var begränsade, de var förföljda. Vi kunde likväl tänka oss att bönen kunde ha varit en bön om tillflykt, en bön om skydd och en bön om avskildhet, men de bad, Räck ut din hand och låt tecken och under ske! De bad om fortsatt framgång för Ordet mitt i förföljelsen. Räck ut din hand Herre.

Och, idag när vi har så många makter som vill ta vårt handlingsutrymme i besittning får vi ropa samma bön, räck ut din hand Herre och låt tecken och under ske i ditt namn. Låt sjuka bli friska, låt förförda vakna, låt kedjor brista, låt bergen och höjderna vika, låt ditt Namn bli förhärligat genom dina tjänare här på jorden, dessa som förföljs, Herren och hans smorda. Låt din vilja ske, låt ditt rike komma. Räck ut din hand, Herre!


torsdag 24 augusti 2017

Davids son

Matt 22:41-45
Medan fariseerna var samlade, frågade Jesus dem: Vad anser ni om Messias? Vems son är han? De svarade honom "Davids son".

Många gånger har jag undrat över det svaret. Hur kunde fariseerna tänka sig att Messias skulle vara Davids son? Han var ju en dödlig människa, även om han hade ett oerhört värde i landet Israel som han de facto verkligen befäste under sin tid. Men när fariseerna ger David den positionen att vara far till Messias så ger man honom mer än en vanlig människas kvalitéer.

En förklaring till den upphöjda statusen är löftet till David om att hans tron skulle bestå i evighet (2 Sam 7:12-16). Det verkar också finnas inriktningar inom judendomen som hävdat(r) att David skulle ha varit syndfri. Otroheten skulle i själva verket inte ha varit otrohet utan det skulle enligt Talmud ha legat inom ramen för det tillåtna och möjligheten att begära skilsmässa. På samma sätt skulle inte mordet på Uria vara ett mord utan i stället vara en följd av Urias motstånd mot, och vägran att lyda sin kung.

Det här förklarar något av svaret Jesus fick. Messias skulle vara Davids son. Han skulle infria löftet om landet och den eviga tronen. Och, vi som tror på Jesus som Messias vet att Han infriade löftet. Löftet om landet och riket som inte är av den här världen och löftet om tronen som består i evighet.

En annan sak vi ser i det här sammanhanget är att kommunikationen mellan fariseerna och Jesus var ömsesidig. Det var inte bara fariseerna som talade till och anklagade Jesus och hans lärjungar för olika bud som de (an)såg att han bröt mot. Här ser vi att Jesus frågar dem om vad de anser. Händelsen som utspelar sig innan det här har gjort ett annat israelitiskt parti svarslösa, saduceerna. De hade prövat Jesus om hur det skulle bli vid uppståndelsen för änkan som hade gift sig med flera olika bröder, och när Jesus svarade att man inte gifter sig utan är som änglarna i himlen vid uppståndelsen (Matt 22:30), då häpnade folket och fariseerna samlades kring honom. (Matt 22:34) Och, då ville de ställa honom på prov, genom att fråga honom: "Vilket är det största budet i lagen?" (Matt 22:36) Varpå Jesus svarade:

"Du ska älska Herren din Gud av ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd." Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv". På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna. (Matt 22: 37-40)

Och medan fariseerna var samlade kring Jesus frågar han dem vem de anser Messias vara. Troligen hade de knappast hunnit hämta sig. Jesu svar gick inte gå emot till en enda bokstav. Det gick inte lägga till något och det måste ha tett sig hopplöst att förlänga samtalet om det viktigaste budet och i det läget kommer Jesus själv med en fråga till dem. En mycket central fråga. En fråga som varje rätt troende farise måste kunna svaret på, och svaret kommer nästan ur ryggmärgen, invant, "Davids.

Då fortsätter Jesus med ännu en fråga. Han frågar dem hur det då kan komma sig att David, driven av Anden, kallar honom (Messias, egen not) för Herre? I Psalm 110:1 säger nämligen David: Herren sade till min Herre, Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender under mina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre hur kan då Messias vara Davids son? (Matt 22:44-45)

Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom. (Matt 22:46)

I nästa avsnitt ser vi dock att ämnet inte var avhandlat ännu. Jesus varnar folket för fariseernas bördor men han ger dem också rätt i det han säger att allt vad de säger ska ni göra och hålla, men efter deras gärningar ska ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. (Matt 23:3)

Jesus var och är Messias, Davids son. Davids son är han genom löftet, men vi vet också att genealogin vittnar om det. Under Jesu tid på jorden vet vi att Petrus bekände Honom vara Messias (Matt 16:16, Mark 8:29, Joh 11:27), andarna som drevs ut bekände (Luk 4:41) och att Ordet själv på många ställen vittnade (Luk 2:11, 24:26, 24:46, Joh 20:31).