söndag 5 februari 2017

Om livet, och det levande. Om träden och fåren.

En gång var jag 23 år, ensam mamma. Jag hade fått en stor ära, att hålla ett litet 1:a maj tal för VPK:s ungdomsförbund. Så kul, och så spännande! Jag minns inte hur många som lyssnade, troligen var de få, eftersom Lycksele är en liten stad. Jag minns att talet innehöll väldigt få konkreta, politiska förslag, och mängder av ordet vi i alla möjliga former. "Vi" skulle hålla samman, "vi" skulle hjälpas åt och "vi" skulle forma. Mitt förtroende för både samhället och människorna var stort. Jag växte upp med socialdemokratiska föräldrar och det var inte så märkligt att jag ville vara snäppet rödare. Det var så många orättvisor, tyckte jag. Inte kan jag kalla mig rödstrumpa direkt. I Lycksele fanns knappast några sådana, men jag kanske kan skryta lite med att jag blev Lycksele kommunfullmäktiges yngsta ledamot och hedrades med en helsida i Västerbottens Kuriren. Och, jag minns också underbare Lars Berggren som lärde mig så mycket om politik och interpellationer och yttranden. Jobbade några månader i partilokalen och åkte i några år, då och då på olika sammankomster med partiet.

Sedan gick några år. Jag studerade på Umeå Universitet. Visst var kurserna spännande och visst fick vi lära oss mycket. Visst fanns den marxistiska grundtonen kvar i undervisningslokalerna och det var ju inte för intet Umeå kallades "det röda universitetet". Men jag kom i mitten av 80-talet och det mesta hade klingat av, men böckerna, forskningen och de djupa frågorna hade etsat sig fast i systemet. Särskilt inom sociologin som jag kom att börja älska.

Men ytterligare tid gick. Marxismen visade fram fler och fler sprickor. Och då tänker jag inte i första hand på alla avslöjanden och allt ont som hänt inom ramen för dessa system. På något förunderligt sätt fäste inte de rapporterna på mig. Jag var i en annan värld. Jag sökte sanningen. Jag sökte bland sociologer, marxister och filosofer och så småningom även inom andra icke-akademiska grenar som new age och vissa andra "övernaturliga" läror och fenomen. I efterhand har jag många gånger tänkt att det var tur att jag inte blev överkörd (i trafiken) under de åren. Jag var så drömmande.

Och, visst blev jag frälst. Och visst är det en egen historia. Och visst tog det lång tid, med många, många samtal, många skrivna papper och en vän med ett ytterst stort tålamod. 30 år hann jag bli, när jag bytte ut det gamla politiska (som jag redan lämnat egentligen flera år innan) mot radikala pingstmöten.

Nu trodde jag till 100 % på Gud. Jag trodde omedelbart på att den Gud som lever också gör under. Därför hände det också väldigt radikala saker den första tiden. Förunderliga bönesvar, syner och drömmar. Jag läste och jag läste och jag läste och bad och bad och bad, men sällan fick jag lugn mitt i min frälsning. Oftast böljade vågorna både i mitt inre och i min omgivning, men Gud började få allt mer konturer och jag var en flitig besökare i min lokala församling.

Du kanske undrar hur jag så säkert vet att vi har en levande Gud? Jo, det beror på att min frälsningsupplevelse var så övertygande. Jag formligen bländades av ett så starkt ljus att jag inte kunde se och allt hände inom loppet av några små sekunder, när den som talade sa något som fick en polett att ramla ner som jag burit frågor om i många år. Predikanten hette Bo-Anders Stenstrand. Han predikade på Lapplandsveckan 1986 på ett eftermiddagsmöte om förnyelse och egentligen riktade han sig till de redan kristna, men för mig blev orden han talade till liv och plötsligt såg jag Guds oerhörda plan med människan och det liv vi är införda i.

Därför tror även jag på solidaritet. Men jag tror inte längre på det vi jag trodde på som ung. Nu tror jag på ett vi som är sammansatt av Guds folk. De som tillsammans tror på sin skapare och sin skapelse. De som ska bygga den nya staden, det nya Jerusalem. Det vi:et tror jag på. Inte kan jag tro på samhällets ambitioner att forma stora vi. Det har aldrig någonsin lyckats, men som kristna ska vi inte heller motarbeta de som verkar för goda förslag som hjälper oss att leva gott på jorden.

Och visst är det sant det Stefan Sundström skriver i sin krönika i ETC, "Träden och fåren hjälper varandra - varför skulle inte vi människor?" Sundström refererar till hur träden har inbyggda system och kan skydda ett träd som skadas, han berättar också om fårens beteende när fara hotas, och han berrättar också om skillnader på de vilda fåren och de framavlade fåren, där de förra har friskt beteende och skyddar sin avkomma. Vidare funderar Sundström över människan. Över anonymitet och separatism. Över isolation och sårbarhet.

Och sen ställs konkurrens mot solidaritet, ont mot gott, så som samhället läser sin samtid. Även vi kristna ser det ju så (oftast), att om vi förnekar oss själva (lägger vetekornet i jorden) och gör Guds vilja då får vi del av den godhet Gud har förmedlat till oss och gett oss genom sin Helige Ande. Den Ande som är mer än vår människoande. Den Ande som från början ordnat det så att träden och fåren hjälper varann.

lördag 10 september 2016

Tillsammans

Ps 133:1-2 Se hur gott och ljuvligt det är när bröder bor enigt tillsammans. Det är som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, över Arons skägg, och ner på kragen på hans dräkt.

Enighet och gemenskap är älskat av Herren. Det är så gott och ljuvligt med enighet och gemenskap att oljan flödar över. Ibland kan detta överflöd strömma fram mitt bland vargarna, mitt bland människorna som ogillar och kanske hatar oss.

Ps 23: 5 Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. 

För Gud är ingenting omöjligt. Han frälser och läker oss, han upprättar oss, han för och föder oss till nytt liv och han är vår försörjare, vår Herre och vår vän. Vem har en sådan Gud som vi?

Men när vi tänker på ordet tillsammans så är det inte ett problemfritt ord. De flesta av oss föds in i en familj. Och är då allt ordnat och inga inre eller yttre hotbilder finns mot det nya livet så kommer det lilla barnet att utvecklas och så småningom bli en egen individ. Det första året vet inte barnet var det själv slutar och var mamman och pappan börjar, men allt eftersom lär sig  barnet mer och mer och den kunskap som barnet får kommer att avgöra en stor del av vilken personlighet barnet får som vuxen. Tänk så viktigt att barnet får höra det som är sant, gott och rätt. Det som bygger upp och inte det som fördärvar.

Här kommer första provet i det vanliga livet oftast tidigt. När ska tillsammans med mamma och pappa brytas? Hur ska det brytas och av vem eller vilka? Idag vet vi att staten tar hand om barnen ganska snart och att det finns läroplaner för både förskola och skola. Men vilka är barnen tillsammans med under sin uppväxt?

Sedan kommer många faser i livet. Många bildar par och blir tillsammans med någon i ett äktenskap. Samma personer eller andra väljer att ge sitt liv för olika organiserade syften och uppgifter. Vilka är de tillsammans med?

Jag tänker också på församlingen. Guds plan för att människorna skulle komma tillsammans. Församla sig. Och de som avvek på något sätt eller inte ville delta hamnade utanför församlingen. Oftast var församlingen lokal och antingen var man med (frälst eller inte) eller också inte. Idag har vi ett nytt dilemma, eller nya möjligheter om man väljer att se det så, att om inte den ena församlingen passar så kan man gå in i och delta i en annan församling. Och naturligtvis blir man ju tillsammans med andra människor i en annan församling.

Gud vill också vara tillsammans med oss, sin skapelse. Det handlar om både den enskilda bönen, familjelivet och församlingslivet. Och livet med Gud ska vara lika verkligt som det liv vi lever med varandra. Många gånger ser vi hur Paulus i sina brev fattar sina beslut tillsammans med Herren, genom den helige Ande, men vi ser också Paulus praktiska sida när han beskriver arbetet som han utför tillsammans med bröderna eller någon enskild medarbetare som han nämner.

Och så småningom ska vi som tror på Herren uppstå med honom.

Kol 3:4 När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom. 
1 Tess 4:17 Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. 
Ps 23: Ja, godhet och nåd ska följa mig alla mina livsdagar, och jag ska bo i Herrens hus för alltid. 

Bön: Herre hjälp oss förstå vilka vi ska vara tillsammans med och på vilket sätt vi ska umgås med dig och ditt ord. Låt oss aldrig tappa taget om den frälsning du har berett åt oss och hjälp oss få många med oss - sådana som vill vara tillsammans med Dig och oss.





söndag 4 september 2016

Run Forrest Run (REAL)



Hur många av oss har inte sett den underbara dramakomedin, Forrest Gump från 1994? De flesta av oss skulle jag tro. Den underbara handlingen när huvudpersonen Forrest Gump, som fötts med både rörelsehinder och med begränsat intellekt, sitter på sin parkbänk och delar sitt liv med olika människor som gör honom sällskap på bänken och som samtidigt delar innehållet i en chokladask han håller i sitt knä är så osannolik och underhållande. Hans liv blir så centralt i många historiskt kända personers liv och samtidigt utspelar sig en livslång förälskelse i grannflickan som han lärde känna som barn.

Rubriken på det här inlägget utspelar sig vid två olika tillfällen i hans liv. Första gången är han ett barn som går illa med skenor på benen, och Forrest har sällskap på väg hem från skolan av grannflickan Jenny när plötsligt ett mobbgäng kommer efter dem och börjar kasta sten på Forrest. Till slut blir läget så hotfullt att Jenny ropar; "Run Forrest run", och Forrest som inte borde kunna springa, springer. Han springer ifrån sina plågoandar och skenorna lossnar från hans ben när han springer. (Den andra gången är det samma Jenny och samma Forrest som vuxna som upplever en liknande situation)

Idag tänkte jag på den här scenen. Den blev så levande för mig och jag tänkte att så länge vi är i rörelse för Herren så lossnar alla bojor och band som försöker snärja oss, och alla hinder får vika. Vi springer även om vi inte kan springa. Varför? Jo, för att nå målet, få segerkransen som är beredd för oss. 

1 Kor 9:24 Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset. Spring så att ni vinner det. 
1 Kor 9:26 Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. 
Ordspr 4:12 När du går ska inget hindra dina steg, när du springer ska du inte falla.

Bön: Hjälp oss Herre att springa med målet i sikte utan att falla. Halleluja! Din är äran. 

lördag 2 juli 2016

Beuty for ashes

Beuty for ashes, diamanter ur kol eller en oväntad solros på komposthögen. Tänk att få lämna något så värdelöst i pant och få något så oersättligt och värdefullt i utbyte!

Kol 1:13 Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike. 

Sarah Young uttrycker sig så här vackert i boken Jesus lever (s. 132) ; "Inget går förlorat när du delar det med mig. Jag kan skapa skönhet ur askan efter krossade drömmar; jag kan utvinna glädje ur sorg och frid ur motgångar."

Gud har ju verkligen frälst oss från allt det gamla, men inte bara från det verkligt gamla utan också det som igår kanske var nytt. Han gör allting nytt! I varje stund och varje sekund. Han frälste också oss som en gång var främmande för Gud genom vårt sinnelag och genom våra onda gärningar hans fiender (Kol 1:21). Paulus talar också i samma brev om att när hemligheten om frälsning blev uppenbarad, så skulle det göras känt för hedningarna vilken rikedom och härlighet som finns i denna frälsning.

Halleluja!

Därför får vi säga med Paulus att vi är döda för synden men lever för Gud i Kristus Jesus. Vi är förenade med honom genom en död som hans. Och vi får lita på det ordet att det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus.

Många gånger kanske vårt känsloliv och våra tankar vill föra oss in i totalt mörker. Vi ser absolut ingen utväg och vårt förvandlade liv "känns" inte och upplevs inte som förvandlat. Vi förblindas i vissa situationer för den omvandling som Herren gjort och gör med oss. Kanske tänker vi då mörka tankar och tycker att ingenting egentligen har någon betydelse. Men låt aldrig sådana tankar slå rot! De kommer från mörkret och är framburna av lögnens fader. Vårt liv har betydelse. Vi har fått evigt liv till pant och tänk att redan här på jorden får vi leva i, av och för Herren.





lördag 7 maj 2016

Låt barnen komma

De kända orden från Luk 18:16 Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana, vittnar tydligt om en mycket viktig grundval i Bibeln.

Ordet låt, visar att i barnen, i människan finns innerst inne en längtan efter samhörighet med sin skapare. Barnen tillhör Guds rike och dras därför till Jesus. Men vi har ju också en fiende som vill hindra oss att nå den gemenskapen med Gud. Det finns många sätt att hindra barnen (Guds barn) att dras in i Guds rike. De kan intalas att andra värden är viktigare. De kan födas in i sammanhang där de aldrig får en chans att lära känna Jesus och sedan finns ett oändligt antal hinder som kan läggas ut för dem som redan tror, men om hindret avlägsnas kommer den inbyggda längtan som finns i varje människohjärta att starta sitt sökande till dess hon hittar den samhörighet som ingen människa kan ge.

Och från Matt 12:20 vet vi att han ska inte krossa ett brutet rör eller släcka en rykande veke. Det innebär att även om det gått en tid, eller till och med långa tider, och om mycket lagt sig emellan och försökt kväva barnets inbyggda gudslängtan så kommer inte Jesus att bidra till att lågan släcks. Han kommer att uppliva den och ge den näring. Han förlåter synder. Han rensar undan hinder och han låter sig inte nöja förrän barnets ögon är fyllda av hopp och ljus igen.

1 Petr 2:4 Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud.

lördag 2 april 2016

Förförelser måste komma

Luk 17:1 Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelser måste komma, men ve den genom vilka de kommer!".

Läser vi vidare så vet vi att följden av att förföra är allvarlig, till och med skulle en kvarnsten kring halsen och havets djup vara lindrigare följder. Men vi ser också Jesu outgrundliga mildhet och förlåtelse genast därpå.

Luk 17:3-4 Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig , så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: "Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom."

Kontrasterna kunde inte vara skarpare. De är knivskarpa och omöjliga att missförstå. Följden av att synda och förföra är så allvarlig att kvarnstensutgången beskrivs som mildare än den verkliga och samtidigt ska vi förlåta ett oändligt antal gånger varje syndare som kommer tillbaka och ångrar sig. Den förste som förför och inte kommer tillbaka har kanske egna tankar om vad som är rätt och fel. Han eller hon behöver inte förlåtelse av någon anledning. Kanske vill de inte erkänna att det som de gör är synd utan framhärdar och vill ändra på vad Gud har sagt, så som vi ser dagliga exempel på vad gäller homosexualitet, och alla med den synden medföljande bokstäver.

Matt 18:15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig har du vunnit din broder. 

I det här ordet ger Jesus ett stort mandat till oss kristna att försöka rädda våra syskon som hamnar snett. Vi ska inte (bara) lita på ledare, utan det här är en uppgift som ligger på var och en av oss. Men vi ska inte springa runt och söka synder, och inte heller anklaga människor för något som de inte gjort. Däremot, när vi är säkra på vår sak, måste vi fatta mod och tala med personen enskilt. Kanske kan vi rädda en broder eller syster om de lyssnar på dig. Tänk, vilket bevis på Jesu kärlek om någon tar dig enskilt och talar med dig. Då får du en möjlighet att lyssna och ändra dig.

Från samma sammanhang vet vi hur vi sedan ska agera om personen inte lyssnar, och då är vi genast inne på jobbigare områden. Fler blir inblandade och risken är att den brodern eller systern du ville tillrättavisa bara avvisar även dem som kommer efter och allt kanske slutar med ett uteslutande ur församlingsgemenskapen, vilket är något ödesdigert. Det allra bästa är när bara en person är inblandad och den personen kommer tillbaka och ångrar sig självmant, så som vi läste i Luk 17:3-4, det näst bästa är när det kan lösas med två personer. Och, naturligtvis kan problemet lösas även i Matt 18:16-17, där vittnen är inblandade, om personen verkligen av hjärtat ångrar sig.

I Markus 9: 42-50 talar Jesus till oss alla och varnar oss för förförelse. Hellre ska vi mista en kroppsdel än att använda den till att falla för frestelser. Det han särskilt nämner är ögat, handen och foten. I den kända psalm 1, vet vi att vi inte ska lyssna till de ogudaktigas råd, så det gäller även våra öron och vad vi lånar dem till. Den som lyssnar till de råden hamnar relativt snart på syndares väg, och slutligen sitter personen i den olyckliga situationen att hans sällskap har blivit bespottare.

Nej, låt oss hjälpa varandra på vägen. Alla kan drabbas av frestelser och prövningar. Till och med Jesus prövades i allt, men utan att falla, och därför vet vi att vi har en överstepräst som har medkänsla med oss. Ännu förlåter han oss, även om vi kommer tillbaka sju gånger om dagen och har misslyckats.









onsdag 23 mars 2016

Säg hellre

Lukas 11:28 Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det. 

Så här svarade Jesus en kvinna i folkhavet som ropade: "Saligt är det modersliv som burit dig och saliga de bröst som du har diat." (Luk 11:27)

Kvinnan som ropade gjorde det säkerligen helt spontant, och av glädje över den undervisning Jesus delade med folket. På så enkla sätt och med så få ord kunde han överbevisa dem om att han inte kunde driva ut onda andar med en annan ond ande, då skulle ju riket gå under, och med lika enkla ord varnade han för att lämna sitt inre tomt på innehåll efter det att man fått det "städat". Risken fanns då att den onde anden kom tillbaka och denna gång tog sju andra andar med sig, som dessutom var värre än den första. Och när kvinnan nåddes av den här undervisningen skrek hon rakt igenom folkhavet att Jesu mor borde vara en mycket välsignad kvinna eftersom hon burit och gett liv åt en sådan vis man.

Synen att Maria skulle vara särskild välsignad bland kvinnor delar denna ropande kvinna med stora delar av kristenheten som dyrkar henne på olika sätt. Genom reliker, bilder, böner och annan upphöjelse får man nästan intrycket av att även hon hade gudomligt ursprung. "Gudaföderskan" kallas hon ibland. Men vi ser vad Jesus svarar på kvinnans rop:

Luk 11:28 Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det. 

En tydlig markering om vad som var det angelägna, då som nu. Lyssna (läsa),  ta till sig Guds ord och bevara det.

En annan gång sökte Maria och hans bröder honom när han satt och undervisade lärjungarna.

Mark 3:32-35 Folket som satt omkring honom sade: "Se! Din mor och dina bröder är här utanför och frågar efter dig."  Han svarade: "Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?" Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: "Här är min mor och mina bröder". Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor."

Här är ännu en markering från Jesu sida. Han markerar tydligt att det är Guds ord och Guds vilja som är det enda centrala. Alldeles säkert var hans mor och hans bröder mycket kära för honom, men han lät inte den kärleken skymma Guds vilja.

Sista gången det omnämns att Jesus talar om och till sin mor sitter han på korset under olidliga plågor.

Joh 19:25-27 Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var Klopas hustru, och Maria Magdalena. När Jesus såg sin mor bredvid den lärjunge som han älskade, sa han till sin mor: "Kvinna, där är din son". Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig. 

I lidandets värsta stund tänker Jesus på sin mor och på sin lärjunge. Han upphäver biologin för att låta ett nytt släkte ta vid, den himmelska släkten! Den släkten uppstod i full skala på pingstdagen, men visst grundlades den redan här vid korset?

Gal 3:28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

I den här versen blir församlingens mål verkligen ännu tydligare. Här upphävs inte bara etnicitet, utan klass och kön också. Det betyder inte att vi blir androgyna, statslösa eller fullständigt ekonomiskt jämställda här på jorden, men detta är församlingens mål i Kristus, att bli ett i Kristus Jesus.

Och när det gäller Maria, det finns många som skrivit mycket mera ingående om detta, men det vi behöver veta är att Jesus älskade sin mor. Hon bevarade ordet som hon fått i sitt hjärta och hon tillhörde verkligen Jesu församling, men inte för att hon var Jesu mor, utan på grund av att hon bevarade Ordet i tro och gick med Honom.