fredag 25 augusti 2017

Räck ut din hand

Apg 4: 29-30 Och nu Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.

Se hur de hotar oss. Ja, visst är det sant, och ändå lever vi i ett av de fredligaste länderna på jorden. Se, hur de hotar oss. Ja, visst är det sant. Kristna är den idag mycket förfölja om vi ser i ett globalt perspektiv och även i våra fredliga länder dras snaran åt allt mera. Bön förbjuds på allt fler ställen, undervisning om kristen tro tas bort ur alla läroböcker, bibliotek tillhandahåller inte mycket som ger ljus och ser vi till nyhetsförmedlare i samhället finns det knappast något kvar som kan erinra om att Sverige varit ett kristet land.

I fallet ovan, där den bönen bads hade apostlarna släpats inför domstol för att de predikat i Jesu namn. Och, de stod modigt upp i domstolen, trots förbud att nämna "det Namnet" och sa att de inte kunde tiga med vad de sett och hört. (Apg 4:20) Halleluja!

Domstolsförhöret slutade med att apostlarna frigavs "eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt." (Apg 4:21-22)

Stora rådet vek sig i det här fallet för folket, men det var inte enda orsaken, det fanns även tvivel och funderingar bland rådets medlemmar om sanningshalten i vad som predikades. De sade: "Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka." (Apg 4:16)

Och, när de blivit frigivna begav de sig genast till sina egna och berättade vad som sagts till dem i rådet. Församlingen började genast ropa till Gud, upphöja honom och be. De beskrev sedan sin situation och bad: "Och nu Herre, du ser hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." (Apg 4:29-30)

De var hotade, de var begränsade, de var förföljda. Vi kunde likväl tänka oss att bönen kunde ha varit en bön om tillflykt, en bön om skydd och en bön om avskildhet, men de bad, Räck ut din hand och låt tecken och under ske! De bad om fortsatt framgång för Ordet mitt i förföljelsen. Räck ut din hand Herre.

Och, idag när vi har så många makter som vill ta vårt handlingsutrymme i besittning får vi ropa samma bön, räck ut din hand Herre och låt tecken och under ske i ditt namn. Låt sjuka bli friska, låt förförda vakna, låt kedjor brista, låt bergen och höjderna vika, låt ditt Namn bli förhärligat genom dina tjänare här på jorden, dessa som förföljs, Herren och hans smorda. Låt din vilja ske, låt ditt rike komma. Räck ut din hand, Herre!


torsdag 24 augusti 2017

Davids son

Matt 22:41-45
Medan fariseerna var samlade, frågade Jesus dem: Vad anser ni om Messias? Vems son är han? De svarade honom "Davids".

Många gånger har jag undrat över det svaret. Hur kunde fariseerna tänka sig att Messias skulle vara Davids son? Han var ju en dödlig människa, även om han hade ett oerhört värde i landet Israel som han de facto verkligen befäste under sin tid. Men när fariseerna ger David den positionen att vara far till Messias så ger man honom mer än en vanlig människas kvalitéer.

En förklaring till den upphöjda statusen är löftet till David om att hans tron skulle bestå i evighet (2 Sam 7:12-16). Det verkar också finnas inriktningar inom judendomen som hävdat(r) att David skulle ha varit syndfri. Otroheten skulle i själva verket inte ha varit otrohet utan det skulle enligt Talmud ha legat inom ramen för det tillåtna och möjligheten att begära skilsmässa. På samma sätt skulle inte mordet på Uria vara ett mord utan i stället vara en följd av Urias motstånd mot, och vägran att lyda sin kung.

Det här förklarar något av svaret Jesus fick. Messias skulle vara Davids son. Han skulle infria löftet om landet och den eviga tronen. Och, vi som tror på Jesus som Messias vet att Han infriade löftet. Löftet om landet och riket som inte är av den här världen och löftet om tronen som består i evighet.

En annan sak vi ser i det här sammanhanget är att kommunikationen mellan fariseerna och Jesus var ömsesidig. Det var inte bara fariseerna som talade till och anklagade Jesus och hans lärjungar för olika bud som de (an)såg att han bröt mot. Här ser vi att Jesus frågar dem om vad de anser. Händelsen som utspelar sig innan det här har gjort ett annat israelitiskt parti svarslösa, saduceerna. De hade prövat Jesus om hur det skulle bli vid uppståndelsen för änkan som hade gift sig med flera olika bröder, och när Jesus svarade att man inte gifter sig utan är som änglarna i himlen vid uppståndelsen (Matt 22:30), då häpnade folket och fariseerna samlades kring honom. (Matt 22:34) Och, då ville de ställa honom på prov, genom att fråga honom: "Vilket är det största budet i lagen?" (Matt 22:36) Varpå Jesus svarade:

"Du ska älska Herren din Gud av ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd." Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv". På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna. (Matt 22: 37-40)

Och medan fariseerna var samlade kring Jesus frågar han dem vem de anser Messias vara. Troligen hade de knappast hunnit hämta sig. Jesu svar gick inte gå emot till en enda bokstav. Det gick inte lägga till något och det måste ha tett sig hopplöst att förlänga samtalet om det viktigaste budet och i det läget kommer Jesus själv med en fråga till dem. En mycket central fråga. En fråga som varje rätt troende farise måste kunna svaret på, och svaret kommer nästan ur ryggmärgen, invant, "Davids".

Då fortsätter Jesus med ännu en fråga. Han frågar dem hur det då kan komma sig att David, driven av Anden, kallar honom (Messias, egen not) för Herre? I Psalm 110:1 säger nämligen David: Herren sade till min Herre, Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender under mina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre hur kan då Messias vara Davids son? (Matt 22:44-45)

Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom. (Matt 22:46)

I nästa avsnitt ser vi dock att ämnet inte var avhandlat ännu. Jesus varnar folket för fariseernas bördor men han ger dem också rätt i det han säger att allt vad de säger ska ni göra och hålla, men efter deras gärningar ska ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. (Matt 23:3)

Jesus var och är Messias, Davids son. Davids son är han genom löftet, men vi vet också att genealogin vittnar om det. Under Jesu tid på jorden vet vi att Petrus bekände Honom vara Messias (Matt 16:16, Mark 8:29, Joh 11:27), andarna som drevs ut bekände (Luk 4:41) och att Ordet själv på många ställen vittnade (Luk 2:11, 24:26, 24:46, Joh 20:31).



lördag 12 augusti 2017

Min kö

Min egen lilla kö har börjat prata med mig. Egentligen visste jag inte om min kö. Den har hållit sig så tyst och lugn eftersom den har haft andra köer framför sig alltid. Nu kom de plötsligt fram och ser sig förvånade omkring. Så länge har de köat att de nästan glömt varför de en gång ställde sig där. Yrvakna och förvånade säger de; "har du glömt mig?", och jag säger, "nej, då, jag visste nog att du fanns; jag kommer." Sakerna är inte stora, men det är mina saker. Små saker som jag skjutit på och som jag vanligen aldrig fått tid med. Du som läste mitt förra inlägg om hyllan såg att redan där nämnde jag en hel del saker som står i kön. Saker som inte stressar och pressar mig, saker som i stället står där och vittnar om att det finns en dag i morgon också.

Det förunderliga med alla dessa saker är att de bara ploppar upp helt plötsligt nu när de får finnas. För första gången bor jag på en adress utan mitt/mina barn. Det är så ovanligt att inte vänta någon till middag och att börja med att än en gång att planera sin tillvaro. Först kommer nästan en panikkänsla, trots att vi blev så glada, sedan kommer lite förvirring, sedan kommer med Guds hjälp den nya ordningen på plats, steg för steg. Att plocka med små örhängen från förr, sortera undan och hitta platser där det egentligen inte finns någon plats kvar, men där det ändå fanns när man kollade. Visst är det en slags lycka att förstå att livet alltid går vidare hur konstigt det än verkar ibland? Och visst är det en glädje att se och förstå att Gud intresserat följer oss i alla våra små problem? Att Han är genuint intresserad av oss? Inte bara när vi presterar och är jätteduktiga.




Hyllan

För två dagar sedan köpte jag en enkel, smal och rätt hög bokhylla. Många av mina böcker fick den stora äran att omedelbart inplaceras i den. Kände en väldig glädje över att kunna tänka på att det är min hylla. Den livsresa som jag och min yngsta dotter gör och gjort har inneburit att vi bott inneboende och inte haft tillgång till våra egna möbler på länge. Visst är det spännande många gånger att se hur Herren ska leda och hur han ska hjälpa över alla hinder, men det har också inneburit avkall och påfrestningar emellanåt. Nu när jag tittar på min smala, höga hylla så ser jag många av mina favoriter samsas sida vid sida, med ryggarna mot mig. Plötsligt finner jag Nabeel Quereshi sida vid sida med Joseph Prince. Den förste känd apologet, före detta muslim, som kämpar mot en mycket svårartad cancer nu och som under hela sjukdomsförloppet fått mängder av förbön och som verkligen har fått sin tro prövad på allt sätt. Hela tiden trogen sin övertygelse om att enda vägen till Fadern är genom Jesus Kristus. Och, Joseph Prince, som säkert har sin kamp. Inte leder någon en av världens snabbast växande församlingar genom någon "lättsinnig" nådesförkunnelse. Många har tyckt att hans förkunnelse har nåd närmat sig supernåd, och själv gränsar han ibland till att i sina böcker och sin förkunnelse nästan bli nådens upptäckare. Men, oavsett, hans förkunnelse behövs i den här tiden. Sedan ser jag att på vänstra sidan om Nabeels bok står plötsligt en kristen biografi, Djupt nere i mörkret av Héctor Tobar. Visst var det intressant att höra deras berättelse, dessa 33 gruvarbetare som var instängda långt under marken i så många dagar. Och, inte en enda av dem dog. Alla räddades upp till ytan i ett projekt som var det största i Chiles historia. Sedan ser jag en rolig bok som smugit sig in bland alla de kristna böckerna. Och, förresten smugit sig in är nog fel ord. Hon är rätt så omfattande i omfånget, kära Cosette, som jag köpte för en krona på Skarpnäcks biblioteks utsortering. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på. Kanske tänkte jag att den dagen skulle komma när jag skulle vilja läsa en vanlig historisk och lite fantasifylld roman igen. Och, nu står hon där och tronar, Cosette, så vi får väl se om den dagen kommer här framöver.

Raden under ger några små vittnesbörd från min tid på universitetet. De flesta böckerna finns i lådor, och några blev kasserade,  och några få kom med i min lilla flytt. Ett filosofilexikon, en sammanfattande bok om samhällsvetenskapliga teorier, en metodbok, en bok i socialpsykologi och Baumann, som jag fick i present. Och, jag ser ryggen på den ena av broder Henrys böcker, så otroligt stora arbeten, men tyvärr har jag inte läst igenom dem än. Ytterligare böcker som ligger framför mig är Rosenius serie som jag fick köpa till ett så otroligt fördelaktigt pris här i Skarpnäck, på Möjligheternas hus. Påbörjat den första, tillsammans med en annan hög att påbörjade och snart avslutade böcker.

Lilla bordet bredvid sängen är så överlastat. Ännu vet jag inte vilka böcker som jag måste lägga undan ett tag. Alla som ligger där känns så livsviktiga just nu. Där ligger Bibeln och Wetterlund, och samsas med en leende nutidspredikant som heter Joel Osteen, och sen ligger många fler på mitt bord, men allt ska man inte berätta på sin blogg.

Resan, som heter Livet, är verkligen märklig och intressant. Många har säkert uppfattningar om vem man är och hur man är, medan andra inte kunde bry sig mindre. Men det viktiga är inte vad andra tänker eller tycker. Det viktiga är att vi söker Herren och med Hans hjälp bevarar vårt hjärta, för därifrån utgår själva livet.


söndag 5 februari 2017

Om livet, och det levande. Om träden och fåren.

En gång var jag 23 år, ensam mamma. Jag hade fått en stor ära, att hålla ett litet 1:a maj tal för VPK:s ungdomsförbund. Så kul, och så spännande! Jag minns inte hur många som lyssnade, troligen var de få, eftersom Lycksele är en liten stad. Jag minns att talet innehöll väldigt få konkreta, politiska förslag, och mängder av ordet vi i alla möjliga former. "Vi" skulle hålla samman, "vi" skulle hjälpas åt och "vi" skulle forma. Mitt förtroende för både samhället och människorna var stort. Jag växte upp med socialdemokratiska föräldrar och det var inte så märkligt att jag ville vara snäppet rödare. Det var så många orättvisor, tyckte jag. Inte kan jag kalla mig rödstrumpa direkt. I Lycksele fanns knappast några sådana, men jag kanske kan skryta lite med att jag blev Lycksele kommunfullmäktiges yngsta ledamot och hedrades med en helsida i Västerbottens Kuriren. Och, jag minns också underbare Lars Berggren som lärde mig så mycket om politik och interpellationer och yttranden. Jobbade några månader i partilokalen och åkte i några år, då och då på olika sammankomster med partiet.

Sedan gick några år. Jag studerade på Umeå Universitet. Visst var kurserna spännande och visst fick vi lära oss mycket. Visst fanns den marxistiska grundtonen kvar i undervisningslokalerna och det var ju inte för intet Umeå kallades "det röda universitetet". Men jag kom i mitten av 80-talet och det mesta hade klingat av, men böckerna, forskningen och de djupa frågorna hade etsat sig fast i systemet. Särskilt inom sociologin som jag kom att börja älska.

Men ytterligare tid gick. Marxismen visade fram fler och fler sprickor. Och då tänker jag inte i första hand på alla avslöjanden och allt ont som hänt inom ramen för dessa system. På något förunderligt sätt fäste inte de rapporterna på mig. Jag var i en annan värld. Jag sökte sanningen. Jag sökte bland sociologer, marxister och filosofer och så småningom även inom andra icke-akademiska grenar som new age och vissa andra "övernaturliga" läror och fenomen. I efterhand har jag många gånger tänkt att det var tur att jag inte blev överkörd (i trafiken) under de åren. Jag var så drömmande.

Och, visst blev jag frälst. Och visst är det en egen historia. Och visst tog det lång tid, med många, många samtal, många skrivna papper och en vän med ett ytterst stort tålamod. 30 år hann jag bli, när jag bytte ut det gamla politiska (som jag redan lämnat egentligen flera år innan) mot radikala pingstmöten.

Nu trodde jag till 100 % på Gud. Jag trodde omedelbart på att den Gud som lever också gör under. Därför hände det också väldigt radikala saker den första tiden. Förunderliga bönesvar, syner och drömmar. Jag läste och jag läste och jag läste och bad och bad och bad, men sällan fick jag lugn mitt i min frälsning. Oftast böljade vågorna både i mitt inre och i min omgivning, men Gud började få allt mer konturer och jag var en flitig besökare i min lokala församling.

Du kanske undrar hur jag så säkert vet att vi har en levande Gud? Jo, det beror på att min frälsningsupplevelse var så övertygande. Jag formligen bländades av ett så starkt ljus att jag inte kunde se och allt hände inom loppet av några små sekunder, när den som talade sa något som fick en polett att ramla ner som jag burit frågor om i många år. Predikanten hette Bo-Anders Stenstrand. Han predikade på Lapplandsveckan 1986 på ett eftermiddagsmöte om förnyelse och egentligen riktade han sig till de redan kristna, men för mig blev orden han talade till liv och plötsligt såg jag Guds oerhörda plan med människan och det liv vi är införda i.

Därför tror även jag på solidaritet. Men jag tror inte längre på det vi jag trodde på som ung. Nu tror jag på ett vi som är sammansatt av Guds folk. De som tillsammans tror på sin skapare och sin skapelse. De som ska bygga den nya staden, det nya Jerusalem. Det vi:et tror jag på. Inte kan jag tro på samhällets ambitioner att forma stora vi. Det har aldrig någonsin lyckats, men som kristna ska vi inte heller motarbeta de som verkar för goda förslag som hjälper oss att leva gott på jorden.

Och visst är det sant det Stefan Sundström skriver i sin krönika i ETC, "Träden och fåren hjälper varandra - varför skulle inte vi människor?" Sundström refererar till hur träden har inbyggda system och kan skydda ett träd som skadas, han berättar också om fårens beteende när fara hotas, och han berrättar också om skillnader på de vilda fåren och de framavlade fåren, där de förra har friskt beteende och skyddar sin avkomma. Vidare funderar Sundström över människan. Över anonymitet och separatism. Över isolation och sårbarhet.

Och sen ställs konkurrens mot solidaritet, ont mot gott, så som samhället läser sin samtid. Även vi kristna ser det ju så (oftast), att om vi förnekar oss själva (lägger vetekornet i jorden) och gör Guds vilja då får vi del av den godhet Gud har förmedlat till oss och gett oss genom sin Helige Ande. Den Ande som är mer än vår människoande. Den Ande som från början ordnat det så att träden och fåren hjälper varann.

lördag 10 september 2016

Tillsammans

Ps 133:1-2 Se hur gott och ljuvligt det är när bröder bor enigt tillsammans. Det är som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, över Arons skägg, och ner på kragen på hans dräkt.

Enighet och gemenskap är älskat av Herren. Det är så gott och ljuvligt med enighet och gemenskap att oljan flödar över. Ibland kan detta överflöd strömma fram mitt bland vargarna, mitt bland människorna som ogillar och kanske hatar oss.

Ps 23: 5 Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. 

För Gud är ingenting omöjligt. Han frälser och läker oss, han upprättar oss, han för och föder oss till nytt liv och han är vår försörjare, vår Herre och vår vän. Vem har en sådan Gud som vi?

Men när vi tänker på ordet tillsammans så är det inte ett problemfritt ord. De flesta av oss föds in i en familj. Och är då allt ordnat och inga inre eller yttre hotbilder finns mot det nya livet så kommer det lilla barnet att utvecklas och så småningom bli en egen individ. Det första året vet inte barnet var det själv slutar och var mamman och pappan börjar, men allt eftersom lär sig  barnet mer och mer och den kunskap som barnet får kommer att avgöra en stor del av vilken personlighet barnet får som vuxen. Tänk så viktigt att barnet får höra det som är sant, gott och rätt. Det som bygger upp och inte det som fördärvar.

Här kommer första provet i det vanliga livet oftast tidigt. När ska tillsammans med mamma och pappa brytas? Hur ska det brytas och av vem eller vilka? Idag vet vi att staten tar hand om barnen ganska snart och att det finns läroplaner för både förskola och skola. Men vilka är barnen tillsammans med under sin uppväxt?

Sedan kommer många faser i livet. Många bildar par och blir tillsammans med någon i ett äktenskap. Samma personer eller andra väljer att ge sitt liv för olika organiserade syften och uppgifter. Vilka är de tillsammans med?

Jag tänker också på församlingen. Guds plan för att människorna skulle komma tillsammans. Församla sig. Och de som avvek på något sätt eller inte ville delta hamnade utanför församlingen. Oftast var församlingen lokal och antingen var man med (frälst eller inte) eller också inte. Idag har vi ett nytt dilemma, eller nya möjligheter om man väljer att se det så, att om inte den ena församlingen passar så kan man gå in i och delta i en annan församling. Och naturligtvis blir man ju tillsammans med andra människor i en annan församling.

Gud vill också vara tillsammans med oss, sin skapelse. Det handlar om både den enskilda bönen, familjelivet och församlingslivet. Och livet med Gud ska vara lika verkligt som det liv vi lever med varandra. Många gånger ser vi hur Paulus i sina brev fattar sina beslut tillsammans med Herren, genom den helige Ande, men vi ser också Paulus praktiska sida när han beskriver arbetet som han utför tillsammans med bröderna eller någon enskild medarbetare som han nämner.

Och så småningom ska vi som tror på Herren uppstå med honom.

Kol 3:4 När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom. 
1 Tess 4:17 Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. 
Ps 23: Ja, godhet och nåd ska följa mig alla mina livsdagar, och jag ska bo i Herrens hus för alltid. 

Bön: Herre hjälp oss förstå vilka vi ska vara tillsammans med och på vilket sätt vi ska umgås med dig och ditt ord. Låt oss aldrig tappa taget om den frälsning du har berett åt oss och hjälp oss få många med oss - sådana som vill vara tillsammans med Dig och oss.





söndag 4 september 2016

Run Forrest Run (REAL)



Hur många av oss har inte sett den underbara dramakomedin, Forrest Gump från 1994? De flesta av oss skulle jag tro. Den underbara handlingen när huvudpersonen Forrest Gump, som fötts med både rörelsehinder och med begränsat intellekt, sitter på sin parkbänk och delar sitt liv med olika människor som gör honom sällskap på bänken och som samtidigt delar innehållet i en chokladask han håller i sitt knä är så osannolik och underhållande. Hans liv blir så centralt i många historiskt kända personers liv och samtidigt utspelar sig en livslång förälskelse i grannflickan som han lärde känna som barn.

Rubriken på det här inlägget utspelar sig vid två olika tillfällen i hans liv. Första gången är han ett barn som går illa med skenor på benen, och Forrest har sällskap på väg hem från skolan av grannflickan Jenny när plötsligt ett mobbgäng kommer efter dem och börjar kasta sten på Forrest. Till slut blir läget så hotfullt att Jenny ropar; "Run Forrest run", och Forrest som inte borde kunna springa, springer. Han springer ifrån sina plågoandar och skenorna lossnar från hans ben när han springer. (Den andra gången är det samma Jenny och samma Forrest som vuxna som upplever en liknande situation)

Idag tänkte jag på den här scenen. Den blev så levande för mig och jag tänkte att så länge vi är i rörelse för Herren så lossnar alla bojor och band som försöker snärja oss, och alla hinder får vika. Vi springer även om vi inte kan springa. Varför? Jo, för att nå målet, få segerkransen som är beredd för oss. 

1 Kor 9:24 Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset. Spring så att ni vinner det. 
1 Kor 9:26 Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. 
Ordspr 4:12 När du går ska inget hindra dina steg, när du springer ska du inte falla.

Bön: Hjälp oss Herre att springa med målet i sikte utan att falla. Halleluja! Din är äran.