Ödmjukhet

Igår lyssnade jag på en alldeles fantastisk predikan här på Maranata i Stockholm. Det var Michael Dakwar som undervisade om Johannes Döparen.
http://maranata.se/2012/06/17/17-juni-2012-kl-11-michael-dakwar-den-minste-i-guds-rike/

Han löste gåtan med hur den minste i Guds rike ändå kan vara större än Johannes Döparen, som av Jesus själv angavs vara den störste född av kvinnor. Jag ska inte gå in på lösningen eftersom det allra bästa är att du sätter dig bekvämt, klickar på länken och lyssnar på hans predikan i sin helhet.

Däremot tänkte jag fundera lite kring ödmjukhet och vad äkta ödmjukhet är.

* Kan en auktoritär person med yviga gester som tar stor plats anses ödmjuk?
* Är det ödmjukt att ställa sig sist i en kö eller att sätta sig längst bak i ett rum?
* Är det ödmjukt att sätta andra före sig själv?
* Är det ödmjukt att bete sig på vissa "yttre" typiskt ödmjuka, krypande sätt?


Vi vet ju att Gud avskyr den sista sorten av ödmjukhet som jag beskriver. Gud älskar sanning, rättfärdighet och ljus och den som kryper fram i tillvaron kan inte stå upp för sanningen när det blåser. Vi känner också till att djävulen själv förklädde sig till orm och krypande bedrog ett helt släkte. Därför kan vi omedelbart konstatera att "yttre" till synes ödmjukt beteende inte är vad Gud älskar. Det är helt emot hans väsen.

Sedan kan vi undra över om det är ödmjukt att sätta andra före sig själv. Vi vet att i Guds ord är det sagt att du ska älska din nästa som dig själv och det innebär naturligtvis att vi måste älska oss själva också. Det innebär att kunna ta emot andras kärlek och erkännande och även att ge sig själv utrymme och tid ibland. När utgivande och egentid ligger i balans så är hela livet i balans. Därför kan vi sluta oss till att utplånande inte är från Gud.

Men att ta liten plats, inte inkräkta på andras livsutrymmen det är väl ödmjukt...eller?

Låt oss titta på Jesus och apostlarna. De tog ingen liten plats. De hade inga mikrofoner men predikade ändå för tusentals människor. Det krävs en hel del röstresurser för det. Och Jesus gjorde kunskapsanspråk och rättade dåtidens "lärde". Han predikade i synagogorna och man frågade varifrån fullmakten kom. Alltid, alltid hänvisade han till Fadern. Jag gör bara det jag ser Fadern göra, var Jesu svar på många frågor. Han störde, han oroade, han bröt tabun, ändrade regler, och ändå...var han så oerhört ödmjuk. Ödmjuk intill döden på ett kors.

Därför kan vi sluta oss till att Gud ser med glädje på sina barn här på jorden när vi går i Jesu fotspår. När vi lyder Fadern, när vi tar itu med lögn och bedrägeri och när vi vågar trotsa jantelagar och annat som hindrar. Därför ska vi göra upp med all falsk ödmjukhet. Vi ska berätta att den stolte ska ha sin stolthet i Herren och att Herren gläds med oss när vi lever i seger.

Bön: Lär mig Herre ödmjuk vara när i bön till dig jag går. Att som din lärjungaskara bedja bönen - Fader vår.