söndag 5 februari 2017

Om livet, och det levande. Om träden och fåren.

En gång var jag 23 år, ensam mamma. Jag hade fått en stor ära, att hålla ett litet 1:a maj tal för VPK:s ungdomsförbund. Så kul, och så spännande! Jag minns inte hur många som lyssnade, troligen var de få, eftersom Lycksele är en liten stad. Jag minns att talet innehöll väldigt få konkreta, politiska förslag, och mängder av ordet vi i alla möjliga former. "Vi" skulle hålla samman, "vi" skulle hjälpas åt och "vi" skulle forma. Mitt förtroende för både samhället och människorna var stort. Jag växte upp med socialdemokratiska föräldrar och det var inte så märkligt att jag ville vara snäppet rödare. Det var så många orättvisor, tyckte jag. Inte kan jag kalla mig rödstrumpa direkt. I Lycksele fanns knappast några sådana, men jag kanske kan skryta lite med att jag blev Lycksele kommunfullmäktiges yngsta ledamot och hedrades med en helsida i Västerbottens Kuriren. Och, jag minns också underbare Lars Berggren som lärde mig så mycket om politik och interpellationer och yttranden. Jobbade några månader i partilokalen och åkte i några år, då och då på olika sammankomster med partiet.

Sedan gick några år. Jag studerade på Umeå Universitet. Visst var kurserna spännande och visst fick vi lära oss mycket. Visst fanns den marxistiska grundtonen kvar i undervisningslokalerna och det var ju inte för intet Umeå kallades "det röda universitetet". Men jag kom i mitten av 80-talet och det mesta hade klingat av, men böckerna, forskningen och de djupa frågorna hade etsat sig fast i systemet. Särskilt inom sociologin som jag kom att börja älska.

Men ytterligare tid gick. Marxismen visade fram fler och fler sprickor. Och då tänker jag inte i första hand på alla avslöjanden och allt ont som hänt inom ramen för dessa system. På något förunderligt sätt fäste inte de rapporterna på mig. Jag var i en annan värld. Jag sökte sanningen. Jag sökte bland sociologer, marxister och filosofer och så småningom även inom andra icke-akademiska grenar som new age och vissa andra "övernaturliga" läror och fenomen. I efterhand har jag många gånger tänkt att det var tur att jag inte blev överkörd (i trafiken) under de åren. Jag var så drömmande.

Och, visst blev jag frälst. Och visst är det en egen historia. Och visst tog det lång tid, med många, många samtal, många skrivna papper och en vän med ett ytterst stort tålamod. 30 år hann jag bli, när jag bytte ut det gamla politiska (som jag redan lämnat egentligen flera år innan) mot radikala pingstmöten.

Nu trodde jag till 100 % på Gud. Jag trodde omedelbart på att den Gud som lever också gör under. Därför hände det också väldigt radikala saker den första tiden. Förunderliga bönesvar, syner och drömmar. Jag läste och jag läste och jag läste och bad och bad och bad, men sällan fick jag lugn mitt i min frälsning. Oftast böljade vågorna både i mitt inre och i min omgivning, men Gud började få allt mer konturer och jag var en flitig besökare i min lokala församling.

Du kanske undrar hur jag så säkert vet att vi har en levande Gud? Jo, det beror på att min frälsningsupplevelse var så övertygande. Jag formligen bländades av ett så starkt ljus att jag inte kunde se och allt hände inom loppet av några små sekunder, när den som talade sa något som fick en polett att ramla ner som jag burit frågor om i många år. Predikanten hette Bo-Anders Stenstrand. Han predikade på Lapplandsveckan 1986 på ett eftermiddagsmöte om förnyelse och egentligen riktade han sig till de redan kristna, men för mig blev orden han talade till liv och plötsligt såg jag Guds oerhörda plan med människan och det liv vi är införda i.

Därför tror även jag på solidaritet. Men jag tror inte längre på det vi jag trodde på som ung. Nu tror jag på ett vi som är sammansatt av Guds folk. De som tillsammans tror på sin skapare och sin skapelse. De som ska bygga den nya staden, det nya Jerusalem. Det vi:et tror jag på. Inte kan jag tro på samhällets ambitioner att forma stora vi. Det har aldrig någonsin lyckats, men som kristna ska vi inte heller motarbeta de som verkar för goda förslag som hjälper oss att leva gott på jorden.

Och visst är det sant det Stefan Sundström skriver i sin krönika i ETC, "Träden och fåren hjälper varandra - varför skulle inte vi människor?" Sundström refererar till hur träden har inbyggda system och kan skydda ett träd som skadas, han berättar också om fårens beteende när fara hotas, och han berrättar också om skillnader på de vilda fåren och de framavlade fåren, där de förra har friskt beteende och skyddar sin avkomma. Vidare funderar Sundström över människan. Över anonymitet och separatism. Över isolation och sårbarhet.

Och sen ställs konkurrens mot solidaritet, ont mot gott, så som samhället läser sin samtid. Även vi kristna ser det ju så (oftast), att om vi förnekar oss själva (lägger vetekornet i jorden) och gör Guds vilja då får vi del av den godhet Gud har förmedlat till oss och gett oss genom sin Helige Ande. Den Ande som är mer än vår människoande. Den Ande som från början ordnat det så att träden och fåren hjälper varann.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar