Hur många av oss har inte sett den underbara dramakomedin, Forrest Gump från 1994? De flesta av oss skulle jag tro. Den underbara handlingen när huvudpersonen Forrest Gump, som fötts med både rörelsehinder och med begränsat intellekt, sitter på sin parkbänk och delar sitt liv med olika människor som gör honom sällskap på bänken och som samtidigt delar innehållet i en chokladask han håller i sitt knä är så osannolik och underhållande. Hans liv blir så centralt i många historiskt kända personers liv och samtidigt utspelar sig en livslång förälskelse i grannflickan som han lärde känna som barn.
Rubriken på det här inlägget utspelar sig vid två olika tillfällen i hans liv. Första gången är han ett barn som går illa med skenor på benen, och Forrest har sällskap på väg hem från skolan av grannflickan Jenny när plötsligt ett mobbgäng kommer efter dem och börjar kasta sten på Forrest. Till slut blir läget så hotfullt att Jenny ropar; "Run Forrest run", och Forrest som inte borde kunna springa, springer. Han springer ifrån sina plågoandar och skenorna lossnar från hans ben när han springer. (Den andra gången är det samma Jenny och samma Forrest som vuxna som upplever en liknande situation)
Idag tänkte jag på den här scenen. Den blev så levande för mig och jag tänkte att så länge vi är i rörelse för Herren så lossnar alla bojor och band som försöker snärja oss, och alla hinder får vika. Vi springer även om vi inte kan springa. Varför? Jo, för att nå målet, få segerkransen som är beredd för oss.
1 Kor 9:24 Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset. Spring så att ni vinner det.
1 Kor 9:26 Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften.
Ordspr 4:12 När du går ska inget hindra dina steg, när du springer ska du inte falla.
Bön: Hjälp oss Herre att springa med målet i sikte utan att falla. Halleluja! Din är äran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar