Ekman om Anden och kyrkan

"Anden drar världen till Kristus. De som döps in i Kristi kropp leder han till mognad och fullhet och stärker dem i tro, kärlek och enhet. Till sist drar han dem till himlen och till evighetens förhärligande. Vi behöver uppskatta den helige Andes utåtgående rörelse och hans inåtgående rörelse till fullo, inte bara en av dem, för att helt och fullt uppskatta frälsningen." Ekman, Ulf:  Reflektioner om Anden och kyrkan, i Keryx, 2012, nr. 1.

Dessa ord sammanfattar en stor del av Ekmans text som även presenterats på ett seminarium i november 2011. Texten är en analytiskt sammanhållen essä, och därmed saknas en hel del av referenser men budskapet som Ekman vill ha fram blir relativt tydligt.

Utgångsläget utgörs av en problembeskrivning där fragmentisering, upplösning, assimiligering och ständigt ökande sekularism utpekas som de största hoten mot kyrkan - församlingen, nu och i framtiden. Problemen beskrivs på flera plan och för att samla bilden har jag valt att utgå från ett bibelord. Detta används dock inte av Ekman själv på ett uttalat sätt utan ligger snarare som en underliggande struktur.

Ef.br. 3:16-19 Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni ska då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av Guds fullhet.


Bredden
"Själva förekomsten av tusentals samfund, grupperingar, undergrupperingar, organisationer, nätverk och individuella tjänster...". Ekman, a.a.

Denna stora bredd beskrivs av Ekman som både löftesrik och hotfull. Av vissa uppfattas den som "splittring utom all kontroll" och av andra som tecken på en utveckling ledd av Anden, med nya möjligheter och god mångfald.

I detta inledande läge fortsätter inte Ekman på temat kring variation och bredd, men han återkommer senare i texten med frågor kring objektivitet och sanning vilket naturligtvis har en viktig roll att spela när man talar om trons bredd.

Höjden
Här talar Ekman om att den pingst-karismatiska rörelsen i stort sett hållit sig till en "djupt rotad kongregationalistisk inställning, medveten eller omedveten". De som har denna syn menar att församlingen är sig själv nog på det lokala planet och att en församlingsstyrelse således själva avgör församlingens beslut.

Detta synsätt står emot "en mer traditionell episkopal syn på kyrkan", menar Ekman. Här nämns flera teologer vid namn som stöd för resonemanget dock utan referenser.

Gemenskapsteologin delas och uttrycks i ömsesidigt beroende och i en öppen gemenskap utan hierarkier medan den andra synen definieras med ord som autentisk auktoritet, översyn, historisk kontinuitet och universalitet. Ekman ställer även ordet apostolisk på sin spets och undrar om det inte används på fel sätt och av fel grupper. (Det är)..."inte nödvändigtvis kopplat till en verklig historisk kontinuitet från apostlarna, utan snarare till samtida pionjärinitiativ."

Anders Gerdmar driver också i sin artikel "Andens ämbete - Paulus, visionen och ämbetet", Keryx, 2012, nr 1, en tes om att det "finns en helig syntes mellan hierarki och karismatik, och att dagens kristenhet inte kommer att se genombrott med varaktiga resultat om inte ämbetet präglas av dessa två sidor".

Även Svante Rumar menar i "Livets ords uppdrag och kallelse: en personlig reflektion, Keryx, 2011, nr. 4, att utvecklingen går från det individuella och in i det kollektiva. Enheten byggs nerifrån, enligt Rumar. "Vi kan ju börja med att finna enheten i vår egen familj, och sedan i vår församling. Sedan kan vi gå vidare och finna enheten bland pastorer och predikanter i trosrörelsen. Sedan kan vi gå vidare och finna enheten med pingstvännerna och baptisterna och missionsförbundarna och med Svenska kyrkan."

Längden
I Ekmans artikel tar han vid flera tillfällen upp historielösheten och därmed bristen på kontinuitet och förvirring vad gäller framtida vägval som ett stort problem. "Visst kan vi surfa på väckelsens vågor" och "att vinna de förlorade betonas som den viktigaste uppgiften".

Fokuset är smalt med sikte bara på nutid och möjligen framtid. Ett pragmatiskt synsätt i kombination med en kongregationalistisk församlingstanke är vår tids dominerande uttryck, enligt Ekman. Självklart kan det kännas trångt och svårmanövrerat men dåtidens bibliska apostlar hade inte någon större karta (egen anm.).

Att kyrkan - församlingen måste "återuppfinna" sig själv ständigt ger "nya och fräscha initiativ" men skapar också diskontinuitet, spänningar och förvirring. Den misstänksamhet mot det förflutna som Ekman noterat driver in kilar i Kristi kropp och det som tidigare hänt "ignoreras, minimeras och kan t.o.m. demoniseras", säger Ekman. Små kotterier och nya församlingsbildningar blir lätt identitetslösa och saknar djup och inriktning.

Den starka betoningen på missionologi till förmån för ecklesiologi medför att kyrkan - församlingen som sådan och i sig självt inte ägnas tillräcklig uppmärksamhet och kärlek.

Djupet
Bristen på identitet lyser igenom i hela texten. "Frustrationen är verklig", säger Ekman, och han menar att den aktivistiska teologin riskerar att medföra att "vad man gör blir viktigare än vad man är."


"Man ger i själva verket väldigt liten uppmärksamhet till livet i "Guds hus" - med gudscentrerad tillbedjan, dogmatisk undervisning och helgelse."


Denna längtan hem till något som håller både på höjden, bredden, längden och djupet är något jag själv delar med Ekman. Frågor jag burit i många år och som många med mig burit och bär genom åren. (egen anm.)


Rumar berör i sin artikel, a.a., bakgrunden till att Livets ord bildades och vilka behov som fanns i tiden. Han var själv en frukt av Jesusrörelsen under 70-talet och han menar att "det var mycket tal om Kristi kropp, andens gåvor och kollektivt boende." Rumar menar också att orsaken till att den rörelsen aldrig fick riktigt fäste var avsaknaden av ett tydligt ledarskap. "Den viktigaste funktionen för Kristi kropp reducerades till att vara ett tryggt hem för de karismatiska kristna, inte en utgångspunkt för Apostlagärningarna i samhället".

Här beskrivs alltså en diametralt motsatt problembild än den som skissas idag av Ekman. Ett alltför apostoliskt och kortsiktigt synsätt har bränt det bästa krutet ur alla och sedan kommer frågan, till vad är de frälsta? Vad har vi att erbjuda? (egen anm.)

Rumar beskriver också hur "den största delen av den karismatiska förnyelsen aldrig tilläts komma in i de etablerade församlingarna, utan hänvisades till den privata och informella sfären, där den varken kunde hota någon eller påverka något. Följden blev att den outnyttjade och okanaliserade kraften i rörelsen mer och mer rann ut i sanden".

Församlingstanke och apostoliskt ledarskap kan ibland orsaka spänningar och splittringar. De som har gåvan att vårda församlingarna och den inre identiteten blir allt färre. Idag lever många människor ensamma, kanske skulle fler församlingar återgå till gemensamma boenden och träna sig att tjäna i templet dag och natt. (egen anm.)

Ekmans lösning på problemet med identitetslöshet verkar dock mest gå mot de stora hierarkiskt uppbyggda kyrkorna med lång tradition, då främst den katolska kyrkan, vilken han anammat på ett (för många, eg.anm) okritiskt sätt. Men Ekman menar att Guds Ande verkar både utåtgående och inåtgående. I denna process förs vi till en allt större enhet i Kristi kropp. Han hänvisar till Simon Chans liturgiska teologi som menar att tanken om "de heligas gemenskap" måste fördjupas. Vi måste få en fördjupad insikt om vad "varande" innebär att vi förts samman av den helige Ande."

Detta borde innebära mera kärlek till Guds hus, till det gemensamma och till Kristi kropp.

Några avslutande reflektioner
Ulf Ekman belyser mycket viktiga frågor i den här artikeln. Vi behöver finna både längden och bredden, höjden och djupet i vår tro. Total historielöshet borgar för ingenting annat än mängder av misstag, ett alltför smalt perspektiv söker inte gemenskap, en församling utan höjd blir trång och svår att leva i, och utan djup var är vi då? Till vad ska vi frälsas? Himmelriket är ju närvarande redan här och församlingslivet ska ju spegla lite av hur vi tror att himlen är.

Inte tror jag vi studsar upp och ner på kommando i himlen, och inte tror jag heller att himlen är full av hierarkier även om det finns många rum, och inte tror jag att vi är anonyma och känslokalla i himlen. Vi kommer att känna varandra, vi kommer till och med att känna igen varandra mycket bra. Mycket nära, mycket kärleksfullt. Och hur ska det ske om vi inte lär oss här på jorden att göra det?

Ekman avslutar med att domen börjar i Guds hus, och det vet vi. Men inte av rädsla ska vi söka varandra utan av kärlek ska vi söka varandra.