Jag vet också från pingströrelsens tidiga satsningar att det fanns de som gick på skorna tills nästan inga sulor fanns kvar för att offra allt till Herrens verk. Det finns de som aldrig skulle åka buss ens, de tog sig med cykel eller till fots dit de skulle. Herren skulle ha allt!
När jag blev frälst 1986 var det redan "modern" tid. Jag fick läsa om detta i olika böcker från olika perioder och sammanhang. Men även i den lilla pingstförsamling som jag tillhörde fanns många, många uppoffrande syskon även i den moderna tiden. Som gav allt vad de hade i den tiden.
Och ser jag till den pingstförsamling som jag fram till nyligen tillhört så är det samma sak där. Många syskon som ger allt! Många som beder och lever helt för Herren. Många som offrar tid, pengar, ja hela sitt liv för Herren. Visst är tiden annorlunda och visst har en omprioritering skett till förmån för det privata och för familjen, men det har också varit många attacker mot familjerna så i viss mån får man ha förståelse för den förändringen.
Jo, det är så att tiden är så allvarlig!
Jag tror på fullt allvar att ledarskapet är på fel väg. Jag tror på allvar att församlingarna leds fel. Jag tror på allvar att vilddjuret inte är möjligt att kompromissa med. Jag tror på allvar att vilddjuret när som helst kan sluka sina kamrater helt.
Därför är det inte brist på kärlek, brist på respekt, brist på tro, brist på omsorg som gör att jag lämnar utan min tro är den att Gud vill väcka sitt folk och att det finns en Väg att gå. Vägen är densamme - Jesus Kristus Guds enfödde son.
Bön: Jag ber dig Herre att uppenbara dig än tydligare för ditt eget folk och leda dem på rätta vägar för ditt underbara namns skull. I vår Herre Jesu Kristi Namn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar