Ibland blir stillheten så påtaglig. Så påtaglig att den nästan går att ta på. Den gäller inte bara mig och mitt liv, den breder ut sig i naturen, den sträcker sig mot himlen och den är så verklig. Och samtidigt lite overklig.
Alla dessa människor som är ute och talar så lågt, alla dessa cyklister vars hjul inte ens skrapar till ett gruskorn, åtminstone inte hörbart, och till och med den som försöker spela musik i ett hus, men musiken dränks av den överallt varande stillheten. I stillheten finns det nästan ingenting. Inte glädje, inte sorg, inte så mycket känslor alls, mest stillhet och en smula förväntan kan man se i björkarnas magra tunna grenar som sträcker sig mot himlen, med knoppar så små och så kalla.
Har du något att berätta för oss Herre om stillheten? Varför uppträder sådana här dagar och stunder och tider? Av stillhet och förtröstan. Vi vet ju att det alltid kommer andra dagar. Dagar av rörelse, dagar av skratt, dagar med tårar och dagar av kaos. Kanske får vi lov att tacka dig Herre för blandningen som är så god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar