Arenius om höga valv och sorg

Håkan Arenius, tar idag upp en viktig fråga i "Grönare gräs vid höga valv?", Dagen. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=296706

Arenius bemöter Demingers artikel om frikyrkligheten som, enligt honom, spelat ut sin roll. Arenius konstaterar att SvK nyligen fått 7 300 nya medlemmar och tror att en del av dem kommer från frikyrkorna. "Han sade sig ha skrivit med sorg och det tror jag. Jag läste också med sorg. Framförallt för att jag måste ge honom rätt i stora delar av analysen." Arenius ton är lågmäld och eftertänksam. Orden och siffrorna har talat ett språk som manat till eftertanke, och han fortsätter sedan med en berättigad slutsats. "Ändå vill jag inte stanna där ty min sorg vid läsningen var dubbel. (...). Vad är det för mening att spela ut två grenar av kyrkan mot varandra? Som om inte hela kyrkan är sekulariserad och i kris?"

Dessa sorgetoner passar väl in i en text jag läste igårkväll, åter av Arne Imsen, "Nasiren det utomordentliga ämbetet, Elden får inte slockna, 2003.

"Jag har sökt mig en man, klagar Gud. Nu är det inte längre människor som klagar mer, utan det är Gud. Jag har sökt en man, en man som kunde ställa sig i rännan till landets försvar, men jag har icke funnit någon. Och ändå sa han: "Gå ut i Jerusalem och märk ut dem som klagar och sörjer..." Det vill säga avskilj dem för min räkning. Herren tog in de klagande på sin sida."

Vi ser här ett exempel på hur farligt det är med allt för starka förenklingar. De som klagar går ibland Guds ärenden, men vi vet också hur skaran i öknen tunnades ut när de knorrade mot Herren. Gränsen är svår att se ibland, men jag tror att när vi delar Guds sorg över att livet kränks, människor mördas, heliga saker smutskastas - då är sorgen från Gud, men när vi klagar och knorrar över att livet inte bjudit på tillräckligt goda rätter eller lyckosamma företag - den sorgen är inte från Gud. Där behöver vi var och en bättra oss!

Nasiren som behandlas i två predikningar i boken Elden får inte slockna hade ett svårt ämbete. Han var inte präst och inte profet. Ämbetet medförde en extrem renhet. Han fick inte komma vid något smutsigt och hade han kommit in i ett dödens hus, vidrört en död, då var han tvungen att raka av sig håret och invänta att få tjäna igen när håret vuxit ut. Vin fick han självklart inte dricka, och han fick heller inte ens äta druvor i någon form. Inte ens som kart. Det här säger något om Guds inställning till synden. Redan i tanken har vi avvikit, det behövs inte ens handling.

Imsen fortsätter: "Är det sant att de som klagar är Guds folk? Gå omkring i staden och märk de klagande och sörjande. Jag sörjer över gudstjänstlivets ytlighet, tjänstens kraftlöshet, vittnesbördets innehållslöshet och jag skäms över sångens brist på inspiration, blickens brist på vision. Åh, jag sörjer och jag tror himelen sörjer. Mitt hus, ha han som gick på jorden och sörjde, skall vara et bönehus, men I haven gjort det till en rövarkula".

Han talar vidare om att ingen har tid för bön - det är för mycket arbete. Och han tar upp detta om synden, att vi har lärt oss avstå synden i dess mogna form, men inte i den ofullgångna i kartstadiet. Han tar senare även upp om att till och med nasiren kunde frestas. En utarbetad nasir föll lätt för smicker eller inställsamhet.

Amos 2:11-12  - Bland era söner väckte jag upp profeter, bland era unga män nasirer. Är det inte så, ni Israels barn? säger Herren. Men ni gav nasirerna vin att dricka, och profeterna befallde ni: Profetera inte!


När nasiren fallit för smicker och vin var han oduglig i tjänsten. En tystad profet gör heller ingen nytta. Kvar blir prästerna och genom historien har vi sett gång på gång hur prästadömet inte klarar sig utan de andra tjänsterna i funktion. Vi avfaller.

Pingströrelsen har tyvärr mycket som är sopat under mattan. Ingen vill lyfta den. Många felaktiga uteslutningar. Många släktled som tjänat och vävt en filt av nätverk kring olika arbeten och positioner som inte blir friskt. Kanske är det därför det trots allt på ett sätt kan kännas friskare i Svk? Där har varje människa en chans att både få hjälp och att kunna tjäna. Den som utbildat sig till präst eller diakon kan fritt söka tjänst inom kyrkan och är inte bunden till om släkten jobbar där eller inte. Alla har en möjlighet.

Men jag själv har ju nyss gått ur Svk. Varför om de är lika bra?

Mitt beslut, som inte var lätt, grundar sig på att Svk är ännu närmare Katolska kyrkan än vi. Ekumeniken drivs nästan helt från Svk. En egen teologi har växt fram inom Svk där man åsidosätter Guds eget ord för att låta mänsklig hänsyn och dagsfärska åsikter ta plats i stället. Den politisering och interreligiosisering (nytt ord) som sker inom Svk är unik i sitt slag. Den går med på att Jesus är bara en bland många och han ska trivas bland många gudar. Dit - det måste jag medge - dit har pingst ännu långt kvar att gå!

Bön: Lär oss Herre sörja efter ditt hjärta men att också kunna lämna över den till dig som är alltings Gud och Fader.