Jag har många gånger tänkt på detta att när man besöker ett karismatiskt kristet möte så slutar mötet ofta med förbön och med tilltal om problem och sjukdomar som människor har. Det kan vara ett hjärta eller en fot, ett ben eller en arm. En njure, eller en lever, cancer eller ett eksem. Ja listan kunde lätt göras längre. Kroppen hängs ut till både sin yttre och inre gestalt och Gud talar bara till människorna om dessa typer av problem.
Nu vill jag inte ringakta kroppens problem. Med mycket stor respekt vill jag närma mig detta. Många sjukdomar är till döds, många plågas i många år och det finns personer som har det så svårt att det är närmast omöjligt att ha ett liv utanför sjukdomen.
Men med all respekt. Sjukdomar i kroppen leder inte till helvetet!
Sjukdomar i själen och syndens manifestationer gör det däremot.
Varför talar inte Gud om detta?
Eller om Han talar - varför lyssnar då inte profeterna, lärarna och förkunnarna?
En av mina älsklingsböcker, Så blir man en ny människa, M. Basilea Schlink, tar upp mängder av sådana omoderna men evigt giltiga synder som vi allt för sällan påminns om. När man läser den boken så ser man att inte en enda av dessa synder går man fri ifrån. Tack och lov att vi får förlåtelse! Men vi ska ju också arbeta med "fruktan och bävan" på vår frälsning. Och då kan vi ta itu med t.ex. avund, baktaleri, driftshängivelse, egenrättfärdighet, egoism, fåfänga och mycket mera.
Önskar för övrigt nytryck på den boken! :) Sen ser jag fram emot möten där den som lider av baktaleri kan bli löst. Och kanske har Gud sett den som anfäktas av misstro, obarmhärtighet eller olydnad.
Bön: Jag ber att du gör våra förkunnare mera modiga Gud! Jesus hjälp dem säga sanningen till oss så att vi blir av med allt som hindrar väckelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar