Den förkastade

Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som byggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. (Matt 21:42)

Vem har hört talas om uttrycket "den ringa begynnelsens dagar"? Det är ju inte svårt att förstå men används sällan idag. Att något så litet och ynkligt kan växa till sig och bli något stort och underbart. Något som vi till och med har kastat bort.

En gång fick jag en liten minipredikan av Gud när ett solrosfrö rotat sig i vår komposthög och en stor och ståtlig solros hade tagit fäste och vuxit upp där.

Jesus förkastades också. Både personen och orden som han sade. Orden gick liksom ut i luften och förbi människorna. De tog dem inte till sig och begrundade dem, så som Maria gjorde när hon hade fått änglabesök och löfte om att föda Guds son. Orden blev verkningslösa. De blev till och med kraftlösa för dem som förkastade honom. I stället började de hata honom. De hatade honom inte för att han talade Guds ord, utan för sättet som han gjorde det på. Hur han bröt alla traditoner. Inte hade han sökt sig till deras skolor och sällskap och inte hade de godkänt honom.

Ibland var de så arga på honom att de ville stena honom. (Luk 4: 16-30) Men Jesus kunde ta sig från stupet och de stridslystna människorna genom att gå rakt genom folkhopen. Vilken självdisciplin! Och vilken auktoritet! Men vilken smärta för Guds egen son att mötas av detta. Särskilt i sin hemstad Nasaret. Där han vuxit upp med sina syskon, där han kände många både till utseende och namn. Kanske hade han som snickare varit hemma i många hus och gjort arbeten. Var det dessa - hans vänner som nu knöt nävarna i raseri och ville stena sin vän? Eller var det för honom helt okända människor? Vi vet inte, men den historiskt insatte skulle säkert kunna berätta mycket om Nasaret och hur stort det var på den tiden och hur väl varje person kände den andra osv., men för oss just nu är det viktigaste att förstå att han blev fullständigt förkastad i sin hemstad.

När detta hade hänt så fortsatte han sin väg. Det står redan i samma mening som att han gick rakt igenom folkhopen. Vi förstår att Jesus var upprörd och säkert ledsen. Han var Guds son och den Helige ande var över honom. Han var sänd att frambära ett glädjebud till de fattiga och befrielse till de fångna. Han ville ge syn till de blinda och förkunna ett nådens år från Herren. Ett sådant stort uppdrag! Och så upplyftande! Vilken glädje! Vi kan förstå att stegen fram till talarstolen var lätta. Att glädjen var stor. Och vi kan förstå att stegen som sedan följde när han skulle tränga sig genom folkhopen och gå sin väg var allt annat än glada.

Guds son. Ja han fick ju svaren i sitt inre, men han var ändå en människa med alla mänskliga drag och känslor som vi. Hur reagerade Jesus? Hur kändes det i hans inre? Hur formades budskapet som han sedan presenterade i Kafarnaum? I den staden förundrade sig människorna eftersom ordet förkunnades med makt och inte så som de hört det förut.

Att Jesus hade känslor för både den enskilda människan och för större sammanhang och städer, det vet vi från evangelierna. Vi ser t.ex. i Lukas 19 41-44 hur Jesus gråter över Jerusalem. Det är nu fördolt för dig, sa Jesus, men det ska komma en tid när du får se dina fiender bygga vallar kring dig och ansätta dig från alla håll.

Men Jesus hade kommit för att bygga ett annat rike än ett jordiskt. Hans uppdrag var att frälsa en hel mänsklighet och visa vägen till evigheten.

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv som hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. ( Ef.br 2 19-22)

Detta underbara tempel har alltså uppstått ur det som förkastades av byggarna. Stenen som bara kastades undan, den som ingen ville ha. Han blev en hörnsten. Ett tempel. En väg. Ett ljus.