Fundamentalism

De verkliga kännetecknen på fundamentalismen är, för att följa John Stott, en generell misstänksamhet mot akademiskt tänkande, en mekanisk syn på Bibelns inspiration (diktamen), ett förnekande av mänskliga och kulturella element i texterna, ett avfärdande av vetenskaplig bibelforskning och noggrann hermeneutik (texttolkning) och en naiv, bokstavlig förståelse av Bibeln, med otillräcklig hänsyn till förekomsten av poesi, metaforer och symboler.


Citatet ovan kommer från debattartikel i Dagen författad Stefan Gustafsson. Här följer han John Stott och artikelns huvudspår är inte detta utan han vill visa på en dubbelhet i Stotts argumentation vid två separata tillfällen. 


Vad jag emellertid vill ta fasta på är den förlöjligande definitionen av fundamentalism. 


Vikipedia definierar fundamentalism så här: "Fundamentalism är ett återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära, och utgör ett avståndstagande från upplevda kompromisser förorsakade av moderna religiösa, etiska, vetenskapliga och politiska idéer."


I väckelsetider är det ofta detta som händer. Människorna vänder tillbaka till källan, grunden, livet och sanningen. Att ordet fundamentalism har fått ett närmast löjeväckande innehåll, det kanske vi får tillskriva dagens kulturelit. 


En skicklig debattör kan också använda orden nästan hur som helst. Så att han får sagt det han vill säga och gjort det han vill ha gjort. 


Ett exempel på detta vill jag ge med artikeln "Framgångsteologi, finns den?" Keryx 2: 2011


Ulf Ekman är skribent och börjar skickligt med att framlägga en liknelse kring Israels betryck under avfällighet och avgudadyrkan. Folket klagade och undrade:  Varför har detta kommit över oss. 


Man har, enligt Ekman, hamnat i ett läge av andlig utarmning. 


Detta tillstånd var inte unikt och har sedan upprepat sig många gånger. Och Ekman menar att det är i det ljuset man även ska förstå trosrörelsens uppkomst. "Trosförkunnelsen ska inte förstås som en på alla plan klar och genomtänkt ideologi, utan som en form av "andlig punktinsats" för att möta vissa allvarliga brister och behov."


Ekman fortsätter sedan argumentera för behovet av väckelse och förnyelse. En frånvarande Gud går inte att lita på, menar han. (...) Sedan när han i slutet av artikeln ska knyta ihop säcken kring trosrörelsen då menar han att han vill "återvända något till trosundervisningens fundament och uppgift"..."


Här kan man tydligt se hur den "andliga punktinsatsen" förvandlats till "trosundervisningens fundament och uppgift". 


Och slutligen den oerhört blygsamma programförklaringen.


"I spänningsfältet mellan beskydd och sårbarhet, lidanden och välsignelser, mellan vila och anspänning, mellan det Gud gör och ger och det vi gensvarar, tror och gör, mellan det som nu är och det som ska komma, mellan det som är uppenbarat och det som är fördolt, är det som trosundervisningen vill ge sitt bidrag."


Mycket mera skulle kunna sägas. Jag vill inte låta anklagande. I texten ser jag en sanningssökande skribent med stor vana att hantera orden så att de ska passa ett syfte. Syftet i detta fall var att visa nödvändigheten av trosförkunnelsens uppkomst. Avslutningen av texten är en visionär förklaring till varför den ska finnas kvar, vara ett fundament och i levande tillväxt på samma gång. 


Stott som jag började med ovan ger ju en helt annan bild av fundamentalismen. En bild som gör mig arg. En gång hörde jag Heidi Baker säga, "om du visste hur många år det tagit mig att bli så här enkel". 


Hur många lager måste skalas bort innan vi når barnets nivå av omedelbar ärlighet? När vi vågar säga att kejsaren saknar kläder och när vi vågar ta emot den glädje som följer på ett ärligt hjärta. 


Den "fundamentalism" som uttalar sig utan att smaka (fördömande utan att veta) är farlig i vissa lägen och kan nyttjas av fel intressen. Men är fundamentet Kristi blod så är Guds ande inte stillastående utan fyller med nytt liv och nya visioner allt medan vi går.