I vår allra kändaste bön, Fader vår eller vår Fader, ber vi - Ske din vilja!
Det borde inte vara svårt alls men ibland har vi lyssnat till syskonen och till lärare och till förkunnare och till vänner och till...och rösterna kan peka åt olika håll trots att de håller sig nära ordet.
Därför vet vi att det enda som håller det är när ordet, anden och viljan samverkar till Guds bästa. Självklart är det underbart och en stor förmån när detta även sker i samverkan med andra människor och i församlingen. När viljorna så att säga sammansmälter med Guds vilja och så plötsligt uppgår det i var och ens sinne vilken plats som är den rätta. Och vilken uppgift var och en ska ha.
En gång hörde jag en man predika om att han saknat vilja förut men nu hade Gud i honom skapat en vilja och en ryggrad. Jag kan säga att samma sak gäller mig. Visst var jag i den förvissningen att jag hade en vilja men ofta var jag så fylld eller influerad av andra människor att den rätta viljan inte kom fram. Men Gud är fantastisk! Han tog ju ett revben ur Adam och skapade ur detta en kvinna. Hur mycket mera kan han inte bygga in sina egenskaper i den som ivrigt söker honom och hans vilja. Och Guds vilja är enhetlig. Den är inte delad, eller splittrad. En vilja! Ett ord! Han sade och det blev.
ps 44
Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtällt därom för oss:
om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.
Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du
fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.
Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger,
utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus ty du hade behag till dem.
Du är mitt allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar