Jag läser just nu en bok om radikal kristendom i Tyskland, mellan och under krigen. Förenade facklor - radikal kristendom i Hitlers Tyskland. Den som skrivit boken är Emmy Arnold, en av de två grundarna till rörelsen. Den andra var hennes man Eberhard.
Vad gäller slutomdöme måste jag låta det anstå eftersom jag bara kommit halvvägs in i handlingen, men jag kände ändå att jag med några ord ville nämna denna bok. Emmy Arnold är verkligen ett exempel på hur långt människor som avsagt sig allt är villiga att gå för Herren. Vilka umbäranden. Ibland blev de utan potatis och säd redan under våren, och sedan skulle de klara hela försommaren och sommaren fram till dess ny skörd fanns. Husen var undermåliga, de som skulle reparera och bygga åt vattnig soppa och blev trötta. Men mitt i allt detta så klarar de sig. Och de klarar inte bara sig själva utan det sänds massor av människor till dem. Fattiga, luffare, ensamma mammor med barn i eller utanför magen, sökare, kristna som sagt upp arbeten och ville hjälpa till, små barn. Hittebarn och barn som sociala myndigheter placerade! Massor av barn växte upp hos dem. De fick arbeta, men också sjunga, dansa och prisa Herren.
Varje jul, julspel i byarna. Hantverk för att få ihop till brödfödan. Rika anförvanter som trodde på dem och skickade bidrag. Första sommaren hade c:a 2000 personer bott hos dem! Ja, när man läser om deras umbäranden år efter år efter år - och ändå viljan att inte ge upp. Viljan att fortsätta drömmen, mitt i svält, mitt under det att veden inte räcker så att alla fryser. Mitt under det att barn får tuberkulos och lunginflammation.
Jag hade då inte orkat, så mycket förstår jag och ser!
Men Gud var med dem. Guds ande. Vilka Gudstjänster i naturen och vilken enhet när det var som bäst. Och alla barn som växte upp till fina människor. Ja, det måste ju ha varit inspirerat av Gud. Två bokförlag startades av makarna, och Eberhard måste ha haft en väldigt god känsla för vad som var god litteratur eftersom de fick kända namn och kunde sälja böckerna.
Ja, vad finns idag av liknande försök. Idag skulle ingen behöva svälta men vi väljer oftast den bekväma vägen. Men jag såg i ett inslag i nyheterna den här veckan att kollektiva boenden ökar igen! Och inte bara bland unga utan ensamma föräldrar och andra personer som inte vill bo ensamma. Äntligen säger jag!
Min dröm har i många år varit att unga och gamla, sjuka och friska, företagare och mindre driftiga, skulle dela boenden på de stora anläggningar som idag har övergetts. De som byggdes under statliga storhetsepoker med vård över landstingsgränser osv. Varför måste allt vara så nischat och perfekt? När ett socialt företagande bor granne med äldre friska personer och sen finns där några barnfamiljer och ett hantverrksföretag, och kanske några psykiskt sjuka eller före detta missbrukare, då ser jag det vackra. Det vackra i att det starka växer sida vid sida med det svaga och att Gud får göra mixen precis så som han vill ha den. Så att alla orkar och så att det blir över.
Bön: Led oss Herre in i boende- och livsformer där din kärlek ännu mer kan bli synlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar