Nu tänker jag berätta lite om hur jag tänker på det politiska området.
Den som arbetar aktivt med politik skulle med rätta kalla min inställning illojal idag. Är idag politiskt obunden och har min lojalitet till Jesus enbart. Skulle jag i framtiden arbeta på uppdrag av något politiskt parti så är det ju en självklarhet både att uppdraget är skyddat och för att kunna hålla ett sådant löfte som aktiv kristen så skulle jag inte kunna ta uppdrag som går emot mitt samvete. Däremot är det en annan sak att vi har lov att ändra oss om vi möter argument som är starkare än dem vi hade innan.
Som ung flicka växte jag upp i ett socialdemokratiskt hem. I min mammas uppväxthem hade alla varit folkpartister på morfars starka inrådan så hennes och pappas socialdemokratiska intresse fanns inte med i uppväxten. Själv ville jag (som många ungdomar) självklart göra egna val. Mitt val blev dåvarande VPK. Jag läste marxism och var övertygad om att detta var den rätta vägen att gå. Solidaritet och rättvisa för alla.
Men åren gick och något "fattades mig". Jag visste inte då att det var Gud. Sökte på många sätt och i många år. Läste både filosofi och var inne i vad vi idag skulle kalla "New-age-läror". Jag sökte till och med aktivt på universitetet, där för övrigt vänsterperspektiven på 80-talet var helt dominerande.
Särskilt drar jag mig till minnes ett tillfälle när jag sökte upp en lärare som jag hade ett stort förtroende för och sa: " (...namn...), du jag undrar över detta med marxismen. Det kan ju inte hålla med alla dessa regler utifrån. Finns det ingen filosofisk inriktning eller teori som tar sikte på att förändra människan inifrån?"
Frågan var för svår och komplicerad. Jag måste nästan skratta idag, hur kunde jag komplicera tillvaron så mycket? Läste Zenbuddism och allt möjligt tills jag en dag (en annan historia där emellan som inte har ett dugg med politik att göra) blev frälst (1986).
Nu ville jag inte längre hålla på med politik. Jag gjorde mig av med mina tidigare läror och rensade ut i mitt hem. Nu fylldes istället hemmet av uppbyggelselitteratur och väckelshistoria, men framförallt av Bibelläsning. Var möjligen något extrem, ville inte ens följa med i nyhetsrapportering och nöjesprogram utan min tanke var att verkligen komma in i det nya livet.
Vad innebar då det här för den tidigare ganska aktiva vänsterpartisten?
Jo, jag blev medlem i en pingstförsamling och levde så som jag ovan beskrivit i åtta år tills jag plötsligt hade gått från rödaste rött och kunde identifiera mig med KD(S). Jag röstade på det partiet i nästan samtliga val tills det sista och har känt lojalitet med frågorna.
Min tid på universitetet (forskarutbildning och arbete) gjorde att jag åter hamnade i en omvärderingsprocess som har fortsatt nu under flera år av arbetslöshet och korta anställningar. Idag har jag en frihet som jag inte haft tidigare. Jag har ingen lojalitet till något enskilt parti och kan uttrycka mina åsikter ganska fritt (än så länge), men vad jag önskar idag av den politiska kartan är större balans. Så skulle jag nu tvingas inordna mig någonstans idag vore det nog bland kristna socialdemokrater.
Vore vi däremot i en omvänd situation, där vänsterblocket var alltför starkt på bekostnad av andra viktiga livsfrågor så känner jag mig så pass fri idag att jag till och med kan gå över en blockgräns.
Det jag kämpar för idag är att vi ska få väckelse i Sverige. En upprensning i alla led. Ny moral, rena hjärtan och en glädje i det gemensamma samtidigt som den enskilda inte ska förtryckas i sin företagsamhet. DRÖM - ja, visst! Men vad är alternativet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar