Nationaldagen

Sällan har jag skådat en sådan förvirring bland kristna som inför det faktum att det var nationaldagsfirande igår. Störst diskussion startade Micael Grenholm som på facebook startat en diskussion som nu är inne på 81 svar. Det som startade denna svallvåg av åsikter var detta påstående från Micael. 


"Det finns en stark korrelation mellan det ökade nationaldagsfirandet och SD:s stora uppgång. Nationaldagen är nationalistisk i sin essens, den kan inte "tas tillbaka" av internationalister utan måste avvisas."

Och, enligt mig, var och är reaktionerna helt väntade av nästan alla anledningar som ryms i en enda mening. 
1. Korrelationen mellan sambanden. :) De liknas i vissa av svaren som lika säkerställda som mellan bad och glass. 
2. Sedan innehållet i övriga texten. Att dagen inte kan tas tillbaka. Det förutsätter ju att första ledet i påståendet är sant, dvs. att dagen blivit tagen i beslag av nämnda grupper.
3. Nationalismen som sådan. God eller dålig. Vad säger Gud? Vad tycker vi? Det var många olika inlägg kring detta tema.
4. Firande/stolthet eller inte. Även inlägg på detta tema. 


Läser man i Micaels blogg så utvecklar han sin syn på nationalism.


 http://helapingsten.wordpress.com/2012/06/06/bojkotta-nationaldag


Och i det resonemanget håller han en konsekvent hållning och har stark argumentation. Men med bakgrund av att jag känner till hans statsvänliga hållning vad gäller världskyrkoordningen och de kristna rådens politisering av evangeliet rimmar argumentationen om nationalism något falskt. Argumentet att vi är främlingar på jorden men medborgare i himlen är ju bibliskt. Likaså den hållningen han antar mot nationen som en våldsbenägen maktapparat beredd att försvara ett territorium vilket går i rak motsatt riktning än Guds rikes principer. 


Ingenting av argumentationen är mig direkt främmande, men jag ställer ändå frågan - hur kan man vara så inkonsekvent? Det är väl ändå viktigare att Guds rikes principer får förbli gudomliga och andeinspirerade och att därmed Guds rikes utbredande blir verkligt och inte en förstatligad organiserad verksamhet fjärran från den Helige ande än att reagera på det statliga in slaget i nationalismen. 


Jag tänker på att Gud utsåg ett land till Abrahams ättlingar. Ett land som flöt av mjölk och honung. Det var inte bara en andlig realitet, vi vet att landet hade gränser och låg på ett visst geografiskt ställe. 


Personligen förstår jag i någon mån reaktionerna. Flaggan har dragits i smutsen något av främlingsfientliga krafter men det betyder ju inte att vi ska skämmas för vårt land. Det betyder inte ens att vi behöver ta ställning till våld, försvar och stat just den dagen. Jag har bott på ett område där många nationaliteter mötts. Och nästan alla kulturer har fester och är stolta över sin kultur. Varför är inte vi svenskar glada och stolta över vårt land?


Låt kyrkan - församlingen - Guds rike vara fria. Sedan kan vi tillsammans be för vårt land.