Vi vet dock att det här ordet är något av ett "undantagsord" eftersom vi har många, många skriftställen om lydnad, både inom församlingarna, mellan människor (ömsesidig underordning) och till överhet och ledare, grundregeln är lydnad och underordning. Men vi som lever idag, 2012, vet också att de senaste 100-200 åren präglats av en alltmer långtgående individualism som även präglar vår syn på Gud, varandra och överheten. Mycket av den utvecklingen är av godo då Gud kallar oss en och en, och att allt för kollektiva, underordnade människor kan vara svåra att föra in i den fulla friheten, men som vi alla vet har motståndaren i Världen, Världsfursten tagit och lagt under sig en stor del av frihetsbegreppet. Många luras att tro att frihet att gå till systembolaget och fylla sitt inre med alkohol, andra tror att frihet är en vidlyftig sexuell utlevnad som skapar många själsliga sår och ytterligare andra finner frihet i en förklädd superegoism. Och det i sin tur medför förståss att allt fler förblindas och inte söker friheten som Kristus ger.
Men den frihet som Gud kallar oss till i Kristus frigör oss från världen och dessa makter. Det som tidigare styrt våra liv och varit av största betydelse krymper och försvinner i hans ljus om var fokuset ska ligga. Jesus växer till och vi förminskas, men samtidigt som vi förminskas växer vi till i vår inre människa. Det är en underbar process att få den nåden att vara delaktig i detta.
Vi är alltså kallade till frihet och ordet som citerades ovan kommer kanske i framtida studier kring västerländsk kristenhet (om Herren dröjer) att visa att det ordet var ett "typiskt" 1900-tals ord. Det var då det lyftes i den stora massan. Det var då den enskilde medlemmen började säga: "Man måste lyda Gud mer än människor". Det var då den enskilde vågade fråga Gud om just sin egen väg. Vad är din plan för mig? Vad vill du med mitt liv? Vad är min kallelse? Allt detta har generationer före oss också frågat, men då ansågs kallelsen kanske ramla över vissa unika och speciella människor. Den stora mängden ställde sig troligen inte dessa frågor, och gjorde de det så var det i sin kammare man frågade i hemlighet. Och 1900-talet var också den period när frikyrklighen började knaka i fogarna. Ordningen i församlingen blev inte längre självklar.
Och vi vet också hur detta har förstärkts under 2000-talet. Nu kan alla blogga och berätta. Den enskilda kammaren har kompletterats med offentliga arenor till den som vill delta i samtalet och utvecklingen i samtiden. Gott för många, förvirrande för andra. Kristligt? Demokratiskt? Förvirrande? Och säkert svårt för ledare av auktoritärt slag. På vilket sätt skall man styra, leda, förmedla? Delta?
En ny tid. En bra tid. En farlig tid. En tid när EU och Världskyrkoråd bestämmer sig för hur den enskilde ska tro, samtidigt som den enskilde rör sig allt friare och fångar upp sin information internationellt. En förvirrande tid! Men en tid av väckelse! En tid när människorna ska förberedas för Herren Jesu återkomst.
Så åter till detta ord - att lyda Gud mer än människor. Det ordet kan missbrukas på många sätt. För att lyda Gud mer än människor så måste man ju vara alldeles säker på att det verkligen är Gud som talat. Det måste finnas en samstämmighet mellan Ordet, hjärtats vittnesbörd och anden. Och viljan måste vara underställd Gud. Finns fortfarande osäkerhet kan man pröva med olika slags frågor till Gud där han både kan öppna och stänga dörrar.
Många av oss som varit med ett tag vet också att det ovan citerade ordet ibland använts av grupper som organiserats fram för civil olydnad. Generellt är jag övertygad om att detta är en felaktig väg. Det är Jesus som ska vara i centrum och inte organisation, politik och motstånd. Men jag vill inte heller fälla domar över dem som gått in på sådana områden, ibland har det kanske varit av nöden tvunget.
Och slutligen, vi som vuxit upp med "falska" frihetsideal, sådana ideal som samhället gett oss. Vi har kanske haft svårt att underordna oss andras vilja och ibland t.o.m. Guds vilja. I mitt fall har jag ofta fått gå emot strömmen i mitt liv. Mycket har kanske blivit svårare än vad det hade behövt bli om inte en viss rädsla för underordning alltid varit där. Men eftersom jag vet om att frivillig underordning är gott, gör gott och ger frihet så blir jag desto gladare när jag hittar även människor där jag kan underordna mig. Och där det är lätt! Det kommer av sig självt. Är det inte just då man ska lyda Gud mer än människor? (för att minska ev. förvirring av denna kryptiska fråga så tänkte jag på de människor som motsätter sig den lydnaden, inte den människa/de människor som det går bra att underordna sig)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar