Att driva HBTQ-frågor förr och nu

I tisdags besökte jag Pride house för första gången någonsin. Den första samlingen jag gick på behandlade ämnet, "Att driva HBTQ-frågor í Sveriges Riksdag - skillnader och likheter mellan nu och då". De som debatterade, reflekterade och mindes tillsammans var; Mona Sahlin, fri och f.d. S, Barbro Westerholm, f.d. FP, Hans Linde, V. Samtalsledare var Moa Svan.

Moa inleder samtalsstunden med att fråga dem om vad som varit den största och viktigaste förändringen de varit med om under sin tid i RD.

Barbro W., säger att för henne var det utredningen om partnerskap och den var klar 1993. Och senare under samtalet som varade en knapp timme återkommer hon ständigt till denna utredning som tagit fem år, orsakat en hel del kontroverser internt i hennes eget parti och även över partigränserna.

Hans L., menade att det största för honom var att tvångssteriliseringarna för transsexuella avskaffades i januari 2013. Han berättade också om att han själv lever i ett homosexuellt förhållande vilket han hade trott skulle orsaka rubriker när han valdes in i RD år 2006, vilket inte blivit fallet. Linde talade också om sin önskan att "slippa" driva dessa frågor. Man ska inte behöva driva dem "bara för att man själv är gay". Men han märkte när månaderna gick att det var helt tyst i RD om dessa frågor. Så blev han då bärare av frågorna, eftersom de annars inte lyftes.

Mona S., svarar att hon ju varit tidigare ute än båda dessa andra riksdagsledamöter så hennes svar blir, solidaritetsarbetet som inleddes redan på 80-talet. Om hur hon i många år fick frågan om hon var en "homovän"? Och om man var det så var det inte samma sak som att vara t.ex. solidarisk med andra utsatta grupper. Hon blev misstänkliggjord och hånad för sitt engagemang och menar att människor trodde att "något måste väl ligga bakom".

Barbro W, nämner också Kent Karlsson som 1993 var den första RD-ledamot som öppet gav sig tillkänna som homosexuell och som senare dog i aids.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Diskussionen fortskrider i vänskaplig ton. De inblandade är oerhört öppna med hur partikamrater agerat och tyckt, motstånd i egna led och egen framsynthet i frågan. Mona S., trycker flera gånger på små humorknappar, med t.ex. orden, "det kommer mera, det kommer alltid mera". Med det menade hon att när en grupp börjar tas på allvar så tar inte anspråken slut på en gång, det kommer alltid mera.

Och jag som satt i rummet och skrev frenetiskt för att få med alla kommentarer hade ju hela tiden i bakhuvudet vad Gud säger om homosexualitet och att följer vi hans ord så vet vi att det är synd. Vid några tillfällen kom detta fram även under samtalet men omtalades då i termer av "hat", "fobier" av flera slag, "elakhet" med mera. Barbro W., omtalar även när hon vid ett tillfälle blivit kallad till Brasilien för att "förhöras" om partnerskapslagen och utfrågningen hade verkligen (enligt hennes beskrivning) snarare liknat ett domstolsförhör "där mängder av herrar satt med Bibeln i högsta hugg för att drämma till med".

Men en gång under debatten upplever jag att Gud går in och formar orden. Det blir Mona Sahlin som yttrar dem. Hon yttrar dem med anledning av att hon ska beskriva den fråga som känslomässigt betytt mest för henne. Hon säger sig till och med ha gjort ett hemligt (tyst) beslut om att avgå om frågan inte gick igenom och det gällde adoptionsfrågan. Hon säger att den frågan var "oerhört viktig för MS. Det finns gränser. Den frågan gjorde att hon hatades och hotades mer. Det rörde vid det heliga. Det rörde vid familjen. Det rörde vid samhällets grundvalar.

När hon yttrat detta inföll några sekunders tystnad och samtalsledaren Moa Svan fick glättigt "rätta" henne med att säga: "eller det man tror att samhället bygger på. Kärnfamiljen är ju inte stabil".

Slutligen ska jag bara säga något litet ord om vad dessa tre önskade för framtiden.

BW: Vill se mera forskning  och få mera kunskap om konsekvenser av insemination/genetiskt ursprung m.m. Hon menar att idag fylls fältet av mytbildning.

HL: Framför flera frågor. Enhetliga Landsting. Nationella riktlinjer. Fler än två vårdnadshavare.

MS: Fler vårdnadshavare.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mycket, mycket mera blev sagt, men för att sammanfatta så fick jag intrycket att:

* motståndet minskat
* men att tillskyndare/påhejare inte nämnvärt ökat (frågorna tystnar om inte de som själva lever i gruppen driver dem)
* MVC, förskolor, skolor, Landsting inte hade utbildat sig i hbtq- frågor och därför bemötte de inblandade parterna på fel sätt i samhället.
* NORMEN beskrevs fortfarande i termer av heterosexualitet.
* Att i verkligheten väldigt få inseminationer och adoptioner äger rum. Adoptioner mycket få(20 förra året) och till samkönade inte alls.

Om man då ser detta ur ett kristet perspektiv blir det intressant.

Vi beskriver oss som marginaliserade, överkörda och ställda utanför det etablerade. Så beskriver sig även denna grupp.

Vi beskriver verkligheten som fylld med antikristligt innehåll och där hbtq- frågan pressas på oss och våra barn antingen vi vill eller inte i hela samhället. Denna grupp beskriver normen som heterosexuell och att de bemöts felaktigt och att samhällets grundvalar fortfarande är heterosexualitet.

Kan vi lära oss något av det här?
Jag tycker det är intressant. Hela den stora gråzonen där ingen gör anspråk på sanningen ligger ju öppen. "Landet ligger öppet" för oss. Känner sig de som vi tror äger samhällsideologin marginaliserade, då är det väl inte något problem för kristna att kliva fram mera i ljuset. Jesus är ju kärlek och han dog ju lika mycket för dessa personer som för dig och mig. Allt handlar om ett förbund. Ett förbund mellan Gud och människa där vi som människor accepterar att leva så som han lär. För övrigt är det inte så stora skillnader på oss och våra kroppar och dess behov.