Min kö

Min egen lilla kö har börjat prata med mig. Egentligen visste jag inte om min kö. Den har hållit sig så tyst och lugn eftersom den har haft andra köer framför sig alltid. Nu kom de plötsligt fram och ser sig förvånade omkring. Så länge har de köat att de nästan glömt varför de en gång ställde sig där. Yrvakna och förvånade säger de; "har du glömt mig?", och jag säger, "nej, då, jag visste nog att du fanns; jag kommer." Sakerna är inte stora, men det är mina saker. Små saker som jag skjutit på och som jag vanligen aldrig fått tid med. Du som läste mitt förra inlägg om hyllan såg att redan där nämnde jag en hel del saker som står i kön. Saker som inte stressar och pressar mig, saker som i stället står där och vittnar om att det finns en dag i morgon också.

Det förunderliga med alla dessa saker är att de bara ploppar upp helt plötsligt nu när de får finnas. För första gången bor jag på en adress utan mitt/mina barn. Det är så ovanligt att inte vänta någon till middag och att börja med att än en gång att planera sin tillvaro. Först kommer nästan en panikkänsla, trots att vi blev så glada, sedan kommer lite förvirring, sedan kommer med Guds hjälp den nya ordningen på plats, steg för steg. Att plocka med små örhängen från förr, sortera undan och hitta platser där det egentligen inte finns någon plats kvar, men där det ändå fanns när man kollade. Visst är det en slags lycka att förstå att livet alltid går vidare hur konstigt det än verkar ibland? Och visst är det en glädje att se och förstå att Gud intresserat följer oss i alla våra små problem? Att Han är genuint intresserad av oss? Inte bara när vi presterar och är jätteduktiga.