De dansande andarnas skog berörde

Åter igen har jag förvånat mig själv genom att ta mig iväg till Folkets bio här i Umeå. Det som lockade mig ut ur stugan var Linda Västriks film De dansande andarnas skog. Och läser du den titeln så kanske du förvånas tillsammans med mig.

Men, jag vill gärna rekommendera även dig att se den. Det är en dokumentär om ett pygmefolk som lever i regnskogen i Kongo. Deras liv och skog är hotade och Linda Västrik som hållit på med filmen i 12 år har kommit folket väldigt nära. Utan att berätta för mycket om du också vill gå och se den så kan jag säga att filmen berör väldigt mycket. Hon kommer människorna in på huden. De är väldigt öppna om allt i filmen, både sorg, glädje och konflikter skildras närgånget.

I den här filmen talas om en helt annan Gud än vår Gud och helt andra andar än den Helige ande och Jesus och kristendom nämns inte med ett ord. Ändå ser jag i denna primitiva tro saker som vi vår kultiverade tillvaro inte klarar av att hantera. Hur sorgen till exempel genomlevs, utageras och hanteras kollektivt genom närhet, tårar och högljudd klagan. Varken män eller kvinnor, ung eller gammal värjer sig för att visa känslor av fullständig uppgiven sorg.

Men sorgen tar inte hela filmen i anspråk. Mycket bus, roliga skämt och omsorg om varandra är levande inslag i filmen om ett kollektiv som inte deltagit i samhället utanför.

http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1165

Och sist men inte minst: varför kom jag på att jag skulle se den?
Jo, det var intervjun i Gokväll där Linda Västrik tog både mig och programledaren Pekka Heino med storm. Sprudlande glad förklarar hon i tv-soffan att en stor del av hennes framgång hos pygmefolket var hennes "totala inkompetens". De hade så kul med henne. Hon var den som fick dem att skratta eftersom hon absolut inte kunde något om hur man överlever hos dem. Se intervjun!
http://www.svtplay.se/video/1618561/21-11-18-15

Slutligen skulle jag vilja säga att om deras sorg berörde, regnskogens utplånande berörde, så berörde även de faktum att de trots nära relationer och känslomässiga bearbetningar så levde de ändå utan Gud. Det berörde kanske allra mest.