I mitt förra blogginlägg "En vandring", tryckte jag på hur Jesus Kristus, vår mästare, frälsare och konung, aldrig ville undanhålla lärjungarna något. Han ville att de skulle vara fullständigt enade med honom och fullständigt införstådda i Sanningen. Det är samme Jesus som lever nu och hans hjärta har inte förändrat sig. Allt vill han dela.
Men jag vill återkomma till detta ytterligare en gång eftersom det är så viktigt att vi får upp ögonen för Guds godhet, nåd och storhet. Det förra sammanhanget jag beskrev handlade om en sällsam vandring där Jesus berättade ur sitt innersta vad som väntade honom, men lärjungarna förstod ingenting och de vågade inte ens fråga. I stället ägnade de tid under vandringen till en diskussion om vem som var den störste bland dem.
Någon som känner igen sig i dagens kristenhet? Någon som snarare diskuterar, argumenterar och nagelfar mästarens intentioner och hjärteinställning än att tro på att han redan gett oss allt med honom. Vem är störst?
Och läser du med mig i Markus så ser du händelseförloppet som följer på den vandring jag beskriver. Jesus undervisar och klarlägger mängder av frågor. Han säger att de inte får hindra dem som gör kraftgärningar i hans namn. Han undervisar om att de kommer att saltas med eld och bli avskilda från världen och frestelserna.Han välsignar barnen och trycker ännu en gång på deras vikt, han undervisar den rike mannen och lärjungarna om Guds rike och sen är det dags igen.
I Markus 10:32 försöker Jesus än en gång nå fram till lärjungarna genom att berätta för dem vad som väntade honom. Denna gång var Jesus mera utförlig och berättade om hånet och lidandet, men de förstod ändå ingenting.
Diskussionen som nu följde gällde vem som skulle få sitta vid Jesu sida i himlen.
Och åter, pekar Jesus på tjänarinställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar