Och vad vill jag nu ha sagt med detta?
Jo, strax efter det jag skrev mitt förra blogginlägg om "Ekmans kängor", där jag reste frågan om han möjligen gripits av frågan kring allvaret med vem vi tjänar vad gäller mängden av statlig inblandning på Guds område, då dimper senaste numret av Keryx ner (eller det kan ha varit några dagar sedan, min adressändring har strulat), och där bekräftades mina tankar precis.
Så här skriver Ulf Ekman redan i inledningen."Kära läsare! Det har varit en intressant sommar med debatter både om statlig inblandning i teologisk utbildning och om läroämbetets vara eller inte vara." Precis som jag anade (och även håller med om) överordnar han helt klart huvudmannaskapet över kristenheten även om han har ett stort intresse även för innehåll och inriktning i utbildningarna. Först och främst måste vi bli klara över vem som är Herre över verksamheten.
Ekmans artikel i samma tidning, Keryx, nr 3, 2012, Välsignelse och lidande, är mycket väl bearbetad, nu tänker jag inte bara språkligt utan jag får en känsla av personligt djup, emotionell inlevelse och bearbetning på ett djupare plan. Det enda som möjligen kunnat tillföras denna fantastiska text är att när han går igenom spår B, om befrielse från lidande, så hade den texten tjänat på en smula självreferens, ex. någon mening om var trosrörelsen befann sig i början. För övrigt uttryckte texten mycket av det som legat på mitt hjärta men troligen hade jag fått problem att uttrycka det så här klart. Ekman landar i en mycket bibeltrogen och föga katolikfriande text om lidande och välsignelse, där man utan att förneka Guds kraft och förmåga till välsignelse på alla plan även ibland får stå mitt i ett lidande som inte alltid är från djävulen. Vi ska dela Kristi lidande, det är till och med en kallelse.
"Spänningen mellan att å ena sidan betona seger som återlösning från lidande, och å andra sidan vara villig att acceptera lidande för Kristi skull, har förmodligen sin bästa lösning i konkreta situationer och under den helige Andes belysning och ledning då man låter Anden visa Guds väg och syfte i den särskilda situationen." (s.16)
Genom att referera till Job och andra bibeltexter om oförklarligt lidande har Ekman landat i en mycket trovärdig lösning. Lidande och seger, kan de gå hand i hand. Ja, jag är övertygad om detta. Läs texten!
Sedan har vi fått se Niklas Piensoho predika för Riksdagens ledamöter som sedan intervjuades och hade tagit intryck av Piensoho. Så ofta och länge som vi bett, "Herre, gå till Riksdagen, och gör din stämma hörd".
Och även på andra håll ser vi nygamla ledare ta nya steg, t.ex. Per-Arne Imsen, som ligger i framkant och informerar och varnar. Vi har också de starka förkunnarna på Maranata, ännu kanske bara hörda av vissa, men de kommer. Emanuel Johansson är en av de unga, starka förkunnarna, och fler finns och kommer.
Vågar vi börja hoppas? Vågar vi börja tro? Ska det nya tränga fram i Sverige? Ska vi få se en i grunden skakad och förändrad nation?
Bön: Tack Herre för att det nya börjar framträda. Jag ber att det ska vara genuint och sant och fött av dig. I vår Herre Jesu Kristi namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar