Matt 1:17 Alltså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och fjorton släktled från fångenskapen i Babylon till Kristus fjorton led.
Evangeliet börjar med..."Detta är berättelsen om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son."
I den tid då evangelierna skrevs och den tidiga spridningen av det kristna budskapet skedde så skulle Ordet förkunnas i en mycket religiös samtid. En samtid som hade alla svar. De visste inte bara sitt ursprung, de var också ett mycket unikt folk som fått budord nedtecknade, upplästa och bevarade direkt från den levande Guden i himlen. Detta folk hade också i generation efter generation fått se hur Gud följde sitt folk med välsignelser, med upprättelse och med tillrättavisningar. Gud var inte okänd för någon i detta folk. Han var närvarande i tempel och synagogor och i den enskildes liv. Men precis som det är idag rådde det delade meningar om denne Gud, vem han i grunden var och vad som var det mest väsentliga i efterlevnad och tro.
Abraham kallades ut. Rakt ut i det okända. Vi vet inte hur Abraham lärde känna Gud och vi vet ingenting om hur han kunde bli så säker på att urskilja Guds röst. Det vi vet är att (1 Mos 12:1) Herren sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig."
Och Abram begav sig.
Sedan dessa fjorton släktled fram till David. Mycket hände och genom moabitiskan Rut förändrades för första gången församlingen till att inte bara omfatta Herrens ursprungliga folk. Sedan ytterligare fjorton släktled fram till fångenskapen i Babylon. Hur kunde det gå så snett. Herren hade valt David för hans goda hjärta och hans son Salomo var än större i vishet och makt. Men vi vet att många kungar föll och avgudaar fördes in i landet på många sätt. Och genom Josefs fantastiska liv hamnade Israeliterna i Egypten och blev i generationerna därpå förslavade. Men Mose förde dem med Herrens hand ut, efter att ha fått vistas i öknen i många år. Och folket som fördes ut blev nästan omöjliga att föra in i det som Gud hade bestämt. De flesta dog utan att ha sett löftet uppfyllas, men fler generationer kom som bosatte sig i det utlovade landet.
När Jesus Kristus föddes lyste en stjärna så klar att den lockat stjärntydare från fjärran land att komma och söka den konung som skulle födas. Den konung som satt på tronen kände hotet, visste att detta var sant, och ställde igång ett blodbad för att göra slut på gossekonungen. Men Gud sände en ängel som varnade Josef och Maria som flydde till främmande land där de fick leva till dess att det blev möjligt att återvända till precis
den ort där det av profeterna sedan lång tid förutsagts att Han skulle bo.
Men den konung som nu hade fötts var av annat slag än alla de föregående. Han gjorde inga anspråk på någon jordisk tron. Han sökte inte efter berömmelse eller efter att skapa partibildningar. Den tron han skulle bestiga var densamma som han nedstigit ifrån i himlen. Den som fanns på Faderns högra sida. Sonens arbete var att utbreda Guds rike på jorden på ett helt nytt sätt, inte från jordiska troner och makthavare, utan nu skulle gudsriket planteras i människornas hjärtan så att var och en som bekänner Jesus Kristus vara herre skulle utbreda riket genom Guds ande.
Guds rike kom ovanifrån, från himlen, men skulle utbredas från person till person underifrån. Från hjärta till hjärta i syskongemenskap i församlingen. Och församlingen skulle ordnas på vissa bestämda av Gud förordnade sätt. För att göra Guds vilja hade nu människorna Ordet, Anden och gemenskapen i församlingen.
Jesus Kristus är den slutliga Konungen, efter honom behöver inga fler tillsättas. Nu utbreds Guds rike över hela denna jord och världshärskarna och makterna får stå som åskådare.
Bön: Herre led oss in i din vilja. Uppenbara dig för dessa generationer som inte känner dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar