Förtroende och tillit

1 Sam 26:21 Då sade Saul: "Jag har syndat. Kom tillbaka min son David, för jag vill inte mer göra dig något ont, eftersom mitt liv idag har varit dyrbart i dina och ögon. Se jag har handlat dåraktigt och grovt misstagit mig."

De flesta av oss känner igen sammanhanget. David hade skonat Sauls liv ännu en gång och han hade till och med skällt ut Sauls vakter som inte hade skött sitt uppdrag att vakta sin herre och konung.

1 Sam 26:22 David svarade: "Här är konungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det. ,

Ingen långsinthet från Davids sida och inga förklaringar krävde han. Det blev inte alls fråga om några förhandlingar utan han sände helt fritt och för intet spjutet tillbaka. Det spjut han tagit med sig som en pant på att han kunnat ta Sauls liv om han velat. David visste mycket väl att om rollerna varit ombytta då skulle inte spjutet ha förblivit oanvänt. Men David litade inte alls på Saul den här gången - heller. Han förlät, han sände spjutet åter, han krävde ingenting i gengäld, men däremot ville han vara försatt i trygghet eftersom han inte alls litade på Saul.

1 Sam 27:1 David sade till sig själv. "En dag kommer jag i alla fall att mista livet genom Sauls hand. Det är bäst jag flyr till filisteernas land. Då måste Saul upphöra att längre söka efter mig över hela Israels område, och så kommer jag undan hans hand."

Och han bröt upp och tillsammans med 600 stannade han hos Akish, kungen i Gat. Och när det här blev känt hos Saul sökte han inte längre efter honom.

När det sedan blev fråga om att strida för dem så var David och hans män med i fälttåget, sist av alla. Men det var vissa av filisteernas furstar som inte alls litade på honom och ville att han skulle vända hem. På den anhållan hade Akish ett gott vittnesbörd om David.

1 Sam 29:3 Då sade filisteernas furstar: "Vad har dessa hebreer här att göra?" Men Akish svarade dem: "Det här är David, den israelitiske kungen Sauls tjänare. Han har nu varit hos mig mer än ett år och jag har inte funnit något ont hos honom från den dag han gick över till mig och ända till nu."

David fick ett gott vittnesbörd. Akish hade inte funnit något ont hos David. Och när man talar så tror jag att det även gällde hans ledarskap över sina 600 man. Det fanns ingenting ont hos David.

Men furstarna var ändå inte trygga med honom och ville att han skulle vända hem. De tänkte att mitt i striden kanske han vänder eller byter sida och är vår fiende. De kände sig säkrare om han inte deltog. Och David ställde sig frågande inför den ordern, och frågade Akish, "Vad har jag då gjort?", "Vad har du funnit hos din tjänare från den dag jag kom i din tjänst ända till denna dag, eftersom jag inte får gå ut och strida mot min herre konungens fiender?"

Akish svar ger ett ännu tydligare vittnesbörd om David, "Jag vet du är lika god i mina ögon som en Guds ängel, men filisteernas furstar säger: Han får inte dra ut i strid med oss."

Fortsättningen av detta händelseförlopp är en så oerhört stark berättelse om vad Gud förmår genom en enda man som verkligen beslutar sig för något och har Guds kraft med sig att den är helt underbar, men nu ska jag stanna vid just detta, hur David omtalades och hans rättfärdighet.

I det första fallet så vet vi hur han på allt sätt talade gott om Saul, samtidigt som han många gånger fick fly för sitt liv eftersom Saul stod efter hans liv. Vem förmår ha ett så gott hjärta? Bara Gud kan ge oss en sådan ande, ett sådant sinne. Í oss själva är det omöjligt. Sedan detta år hos Akish. Att på så kort tid hinna skaffa sig ett vittnesbörd om att det inte finns någonting ont hos sig. Det är fantastiskt.

Men här ser vi två exempel på storsinthet och förlåtelse, men även på bristande tillit. David litade inte alls på Saul, och det med rätta. Filisteernas furstar litade inte på David, vilket de kunde ha gjort. Men mitt i allt samverkar Gud till det bästa, så när David fick möta det här misstroendet ställde Gud honom i en situation där han verkligen fick bli använd av Gud på ett fullständigt mirakulöst sätt.

Ibland blir jag själv ledsen och upprörd om jag möter människor som inte tror på mig eller inte har förtroende för mig. Men jag har märkt att när det sker, då leder Gud det så att förtroendet kommer tillbaka på ett ännu bättre sätt än om det varit där från början. När vi får möta motgångar så är det för vårt eget bästa vi fostras och blir till de personer som Gud anser värdiga att bära ut evangeliet.

Är Bibeln oklar angående homosexualitet?

När det är ämnen som är tunga att ta i, så kan vi människor reagera på olika sätt. Vi kan fly, d.v.s. vägra skaffa oss insikt, vi kan skaffa "insikt" i fel källor och vi kan slutligen välja den allra bekvämaste vägen - att flyta med strömmen. Sanningens väg, att ta reda på vad Gud säger, och stå upp för det, är en mycket svår väg idag.

Homosexualitet är ett sådant område där allt fler valt acceptansens väg och där allt fler finner liberalteologiska förklaringar till de bibelord som går emot levnadssättet. Och sedan ska vi komma ihåg att vi i socialt, kulturellt och ekonomiskt hänseende ännu är medskapare i vår nutidshistoria. Detta är nästan det mest allvarliga. Nu är det många årtionden som gått. Rörelsen har rönt framgång inte bara i ett land, utan land efter land erövras och fler och fler rättigheter krävs. Nu finns även en generation som vuxit upp i sådana samkönade äktenskap och när vi nu och framgent yttrar vad Bibeln säger om homosexalitet är det inte bara samhället och dess instanser som man kommer på kollisionskurs med - det värsta är dessa människor som anammat livsstilen och som tar det personligt. Barnen till dessa som fostrats in i tänkandet och alla dessa barn i dagis och skolor som matats med samma paradigm.

Men hur gör vi då? Ska vi ropa till Gud och be honom ändra sig? Vi vet att hans rättfärdighet är av evighet och att inget mörker finns i honom. Vi vet också att Jesus ska komma tillbaka för att hämta sin brudeskara och då hoppas jag att vi innan dess har fått rensa ut avgudarna. Det sorgliga är hur livsmönstren antagits i höga instanser och i lagstiftning, i uppväxande generationer och i samhällsmönster och strukturer. Hur kan detta rensas ut annat än genom en genomgripande väckelse där hela folket inbegrips, oavsett vilket kön man tillhör eller klass och etniticitet. Hög och låg, man och kvinna, gammal och ung, österland och västerland, syd och nord, rik och fattig - alla behöver vi väckelsen över länderna. 

Men åter till homosexualiteten: finns det öppningar eller utrymme för tvivel över vad Bibeln säger i ämnet. Svaret är nej.

Rom 1:25-28 De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade istället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen. Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet.

Det här kapitlet i Romarbrevet handlar om Guds dom över hedningarna och det börjar med en sån oerhörd kärleksförklaring som människan valde att förkasta.

Rom 1:20-21 Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper,  hans eviga makt, och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan.

3 Mos 18:22 Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt.

3 Mos 20:13 Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden. De bär på blodskuld.

Som vi ser är Guds ord tydligt vad gäller homosexualitet. Blodskuld ansågs länge vara oerhört klandervärt även i svensk lagstiftning och straffades med döden. Blodskuld kunde även förekomma mellan en förälder och dess barn, samt mellan syskon.

Gal 5:19-21 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.


I det här sammanhanget nämns inte homosexualitet explicit, men i sammanhanget med otukt, orenhet, lidelse, avgudadyrkan och utsvävningar kan det i samtliga fall appliceras. Vi ser också från Romarbrevet att det handlar om ett ovärdigt sinnelag. De blev utlämnade till det mörkret p.g.a. att de inte uppskattade allt det goda som Herren berett åt dem.

Rom 1:28 Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde sådant som är mot naturen.

1 Tim 1:8-10 Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor, för dråpare, för dem som utövar otukt och homosexualitet, för slavhandlare och för alla som står emot den sunda läran -

Som synes är inte Bibeln otydlig. Alla hätska utfall mot Gud och mot Bibeln i olika debattsammanhang i tv och media, visar att de hätska och hatiska personerna som vägrar tro på en sådan "kärlekslös" Gud, en sådan som inte "accepterar" människan så som han själv skapat henne osv., dessa personer borde sätta sig ner och skåda in i Guds kärleksverk. Låta den helige ande lysa på skapelsen, på det goda, på det vackra och underbara som Gud gjort och gör för oss. Vem kan motstå en nyfödd baby eller en skir blomma i en skogsglänta, eller tusen brusande vattenfall och bergens höjd och havens djup. Detaljerna ända in i minsta lilla beståndsdel och universums exakthet.

Och du som läser min text - troligen blir du bara upprörd. Troligen tar du inte alls åt dig. Samhällsparadigmet är så inpräntat idag. Men bättre att du blir upprörd och läser än att du inte alls bryr dig. Bättre du blir arg än likgiltig. Guds ord verkar i oss. Det är ett levande ord som kan åtskilja och vi vet att det gör verkan för var och en som är beredd att ta emot det.

Och för att ytterligare visa på Guds inställning kan vi påminna oss om Lot i 1 Mos 19. Läs hela kapitlet helst. Du kommer att känna igen sammanhanget. Lot fick besök och onda män, från den syndiga stad där han bodde, omringade huset och ville att han skulle sända ut männen för att de skulle "känna" (ha sex med) dem. Detta var så avskyvärt för Lot att han hellre offrade sina egna döttrar, som ännu ingen man hade känt, än att han skulle sända ut männen till dem. Och betänk att Lot ansågs av Gud vara en rättfärdig man! Hur kära ska inte hans unga döttrar ha varit! Förstår vi vidden av vad vi gör i samhället?

Bön: Herre jag beder, att även om människor som läser detta blir upprörda, så ska ändå din Helige ande överbevisa om synd och rätt. Jag ber om en djupgående väckelse från dig, himmelens underbare skapare och Gud. I Jesu Kristi namn.

Den sanna församlingen!

Titeln gör anspråk, men jag har med tiden lärt mig att vara anspråkslös så jag tänker inte uttömma ämnet denna gång - heller!

"Det finnes en sann församling, och detta är Kristi kropp (Ef. 1:22 - 23). Den är en enda och kan icke delas (1 Kor. 12: 12 -27) och består av alla, som i sanning tro på Jesus och leva i Honom (Ef. 4: 4 - 16).
Källa: Haglund, Oscar; Bibliskt månadshäfte, Vårt bibelstudium, Kristi återkomst, 1930.

Dessa ord talar rakt emot de ord jag själv yttrade på denna blogg för några timmar sedan.
http://gbajohansson.blogspot.se/2013/05/soppa-eller-sapa-eckerdal-forss-mm.html
Jag talade då om Stockholms Filadelfias offentliggörande av en ny hållning gällande homosexualitet i samband med att programmet, Livet blir bättre, sändes förra söndagen, med Gabriel Forss som huvudperson. Det jag menade var att nu måste brudeskaran ta ställning och gå ut världskyrkan.

Haglund ovan beskriver församlingen som Kristi Brud, som Jesus själv vill ställa fram inför sig (Ef. 5:23, 32). "Men för närvarande är hon en jungfru i sorg och bedrövelse, en lidandeskamrat till sin trolovade Brudgum, Herren Jesus Kristus (2 Kor. 11:2).

Dessa utvalda kan man, enligt Haglund, kalla för "församlingen i församlingen", vetet bland ogräset.

Dessa är utvalda till lidande...(H, skriver mycket om detta)

...men "Likväl är det ett sant privilegium i all bedrövelse att veta, att församlingen under lidandet föder själar (1 Kor. 4:15, Gal. 4:9, Fil 10) genom den Helige Ande (Joh 3), och att evangelium, det glada budskapet om Guds rike, vilket varder predikat, är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror (Rom 1:16).

Vi kan också genom nitälskan påskynda hans tillkommelse...<3

Dessa böcker, Bibliskt månadshäfte, Oscar Haglund, skulle jag vilja rekommendera var och en som kan att försöka få tag i. Jag upplever bara ja och amen på varje sida jag läser. Det är mycket förankrat och han behandlar frågorna tydligt och klart och på sådana sätt som inte är så vanliga idag. Ser att många av böckerna finns på antikvariat. Jag har fått låna ett antal av en god vän och jag kommer säkert tillbaka med fler inlägg från dessa böckers teman, men helt kort nu vill jag bara avsluta det resonemang jag tidigare nämnt om delning. Det finns ju två vägar, antingen gå ut ur världskyrkan nu, och inte delta i dess gärningar, eller försöka bida som en kropp i kroppen. Men med ledning av de ord vi har på att vi ska dra ut, och att vi ska avsky det onda, så skulle jag nog säga att tiden är mer än mogen, den är övermogen att dra ut.

Soppa eller såpa? Eckerdal, Forss, Pride och Jesusmanifestation

Egentligen känns det tungt att skriva om det här ämnet igen, vars innehåll aldrig sinar, utan ständigt tilltar. Som kristen vill man helst vända sig bort och fly ifrån detta men något är det som tvingar oss till att inte tystna. Vi ska ju bära ut det goda budskapet om fred. Problemet är bara vart man ska börja och vart ska man sluta när ämnet breder ut sig med en sån otrolig hastighet och inte har några som helst skönjbara gränser? I mitt fall börjar jag nu i det lilla. Idag möttes jag på facebook av ett inlägg som Stanley Sjöberg skrivit, där han reagerade på en artikel från Världen idag.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/05/13/Goteborgs-biskop-i-regnbagsparad/

Sjöbergs (sunda) reaktion gällde utspelet som biskopen i Göteborg, Per Eckerdal, gjorde förra veckan om sitt planerade deltagande i Pride-festivalen, som han för övrigt liknar vid uttåget ur Egypten (!). Eckerdal menar att det ska finnas "en frihet att vara den man är" och att det är en form av "exodusparad". Man ska vara stolt, osv. säger han. Många andra kyrkliga företrädare framträder och tycker utspelet är sorgligt och att vi även fortsättningsvis måste ha Bibeln som måttstock för våra liv, älska människor men hata synden. Men åter till Sjöbergs inlägg, där jag startade. Han menar att det är oerhört sorgligt att en biskop gör detta utspel och att den parad som vi gör för Jesus allt mera skyms och nedvärderas av antikristliga krafter. I samma inlägg påtalar även Sjöberg en artikel som vill införa sharialagar, och hur muslimer rycker framåt.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/05/13/Muslimer-onskar-sharialagar/

Vi vet och vi ser att vi lever i den yttersta tiden. Förvirringen är så stor även bland kristna. Många frågor och skiljelinjer uppstår som gör att så mycket av den energi som borde användas för att vinna människor för Guds rike, istället måste användas inåt mot olika organiserade och icke organiserade utspel.

Många som läser min blogg vet också om jag har tillhört pingströrelsen och därför sörjer extra när jag ser den oerhört snabba utveckling som skett den senaste femårsperioden. Charta oecumenica, internationalisering, katolicism, islam och allt tuffare och hårdare statliga bindningar i mission och yttre arbete. Allt detta samtidigt som "goda" krafter sliter häcken av sig i svenska anläggningar. Till detta ska läggas församlingarnas brottningskamp med HBT-frågan, alkohol i församlingarna, frågor om samboskap och mycket mera. Den generation som växer upp nu har i snart 30 år fått sin historia kapad och förvrängd av RFSU, RFSL och andra organiserade intresseorganisationer som "värnar" mänskliga strävanden till FRIHET. Falsk sådan.

Och när jag då förra söndagkväll råkade se programmet, Livet blir bättre, med huvudpersonen Gabriel Forss, och journalisten Renée Nyberg, då försvann mitt hopp för pingst fullständigt i dess nuvarande form. Ska rörelsen kunna återta brudekronan krävs en delning och det snabbt! För er som inte sett programmet, som för övrigt räckte en hel timme, kan jag kort berätta handlingen. Gabriel Forss intervjuades på känslosamt, personligt och på ett mycket ledande sätt om  sin uppväxt inom pingströrelsen och sin rädsla för en straffande Gud. Gabriel berättade också om perioder av panikångest och om att han i tidig ålder känt en dragning till män, som han dock länge förnekade. Vid 27 års ålder klev han då "äntligen" ut ur garderoben. Livet fick sin nystart sedan han l(lyckligtvis?) kommit att besöka en gaybar i London. "Kroppen reagerade på alla dessa män", berättade Gabriel. Sedan träffade han då sin stora kärlek och livets mening hade uppenbarat sig. Livet gick ihop och hans föräldrar tog allt bra. Men så hände det som inte skulle hända, den utvalde lämnade honom. Kvar blev en nattsvart förtvivlan och han stod i beredskap att ta sitt liv, nävr vissa ord som biskop Caroline Krook yttrat blev det halmstrå som han hade att hålla sig i. Programmet slutade "lyckligt" (för honom). Han kunde, iförd blank showbizkavaj, framför en hänförd stöttande och halvgråtande pingstkyrkekör, på scenen i Stockholm Filadelfia, bekänna hur underbart livet nu hade blivit när han kunde få leva som både gay och kristen. På första bänk satt Gabriels rörda föräldrar och jämte dem Caroline Krook och Renée Nyberg. Kyrkan var till synes full av hänförda och lyckliga församlingsmedlemmar som gav sitt jublande bifall till talet. (kameran visade dock inte hela mötesrummet)

Detta pingst var det som Levi Petrus en gång startade. Väckelserörelsen.

Och nu åter igen till Sjöberg. Jag tänker som du i så mycket. Prövat och prövat mitt samvete inför Jesusfestivalen. Även om det förekommer rökelse och new-age, och även om det inte är den bibliska Jesus som manifesteras, vore det inte bättre att delta och visa sitt stöd MOT  Pride och andra anti-kristliga rörelser?

Frågan besvaras väl nästan ovan. Hur kan man manifestera sig mot det antikristliga när det redan accepterats och omhuldas inom rörelserna? HUR?

Berno Vidén i Stockholms Maranataförsamling har sin linje klar! Han menar att vi inte ska delta utan istället gå utanför lägret och dela Jesu smälek. Vi ska manifestera den bibliska Jesus och leva i en vardaglig närhet till honom. Lyssna på hans undervisning kring detta i Radio Maranata.
http://maranata.se/2013/05/13/jesusmanifestationen-2013/

Och jag då, jag är fortfarande inte framme vid den klarhet som Berno ger uttryck för, och jag kan heller inte stämma in i Sjöbergs uppmaning att delta. Visst kan många Jesusmanifestörer vara till något visst vittnesbörd, men om saltet mister sin sälta så duger det ju inte till något. Många gånger har vi sett Bibelns Gud skala av sina styrkor och han har vunnit stora segrar med bara en mycket liten styrka.
http://maranata.se/2013/05/13/jesusmanifestationen-2013/

Jag ber att Gud ska hjälpa oss och leda oss alla i denna förvillelsens tid.

Kyrkkaffe eller helöverlåtelse?

Att gå i kyrkan utan att dricka kyrkkaffe är som att bada utan att doppa huvudet, har en klok person sagt. Detta sägs i en artikel i tidningen Dagens bilaga vardag, som jag tyvärr inte kommer åt då den tillhör en köptjänst som jag inte har, men för tillfället räcker den ingressen väl till för att kunna samtala lite om det tänker på.
http://www.dagen.se/

De flesta församlingar idag har sin regelbundna verksamhet dit människor söker sig i olika utsträckning. Veckans mest besökta möte brukar alltid vara söndagsgudstjänsten, medan det motsatta förhållandet gäller de annonserade bönemötena. Vissa grupper i församlingen lyckas ha någon slags social kontakt även i vardagen och det kan förekomma utflykter, grillkvällar osv. Men det är också vanligt att många aldrig hittar vägen in i en sådan gemenskap och då blir ju naturligtvis kyrkkaffet centralt. Vilka sitter man med? Kan man byta plats? Vågar man skapa nya kontaktytor osv.? De samtal som äger rum vid fikastunden kan ju i sin tur ge en kontakt eller ny gemenskap, men det kan ofta vara så att det är en förströelse för stunden. Människor är så upptagna och uppknutna i olika vardagsbestyr att de undviker nya kontakter, nya åtaganden och därmed "ökade" bördor. Hungern, önskan finns inte kvar och det blir mera av ett arbete att skaffa ännu en vän.

Det här perspektivet står i skarp kontrast till de som gått ett steg till och delar hela livet med varandra. Så här skriver t.ex. Mikael Hafsahl om församlingen Pilgrimsfolket.

"I 35 år har de bodd sammen, hatt felles bolig og felles økonomi.Nå bor de i en tidligere militærleir på Dal, selv om de er pasifister, de har egen skole og de er lykkelige eiere av en hel landsby i Romania.
Møt Storfamilien på Dal."

http://pilgrimsfolket.no/?p=955

Och så här beskriver Maranataförsamlingen sin gemenskap.

"Vi är en lokal församling i Stockholm. Vi är ingen organisation som på något sätt är nationell eller internationell. Det som skiljer oss från andra frikyrkliga samfund och församlingar är bl.a. att vi inte tar emot statsbidrag, vi verkar inte kyrkoekumeniskt, och vår intention är att komma så nära urkunden – den första församlingen – som möjligt.
Många andra frågor skiljer oss också, men enklast ser du skillnaden genom att läsa de artiklar vi publicerar, bl.a. här på hemsidan.
Samtidigt är det viktigt att veta att vi inte vill separera oss från kristna människor, utan känner stark samhörighet med kristna människor från olika led, så länge intentionen är att komma närmare Kristus."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Båda dessa församlingar lever med varandra dag efter dag och år efter år. De har inget liv utanför Kristus, utanför församlingen. Allt tillhör honom och det innebär i praktiken också att även arbete och försörjning löser man genom att ha gemensamma företag där medlemmarna arbetar efter förmåga.

Och jag då?
 Vem är jag att uttala det här? Bor jag själv i någon av dessa storfamiljer eller lever jag kyrkkaffelivet?
I hela mitt liv har jag drömt om en sådan här gemenskap. Jag har besökt Maranataförsamlingen i drygt ett år och jag bor ännu kvar i Umeå. Jag vill vara en person som ger Jesus hela livet - jag vill inte vara den som nöjer mig med kyrkkaffet, även om tidningen Dagen, menar att man då badar och doppar hela huvudet.

Hoppet som bär

Rom 5:2  Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet.

Vi jublar i hoppet! Detta är en underbar sanning!
"Församlingen är en mycket speciell skapelse, med sitt ursprung i Guds hjärta."
http://www.midnattsropet.se/2013/02/denne-jesus-ska-komma-igen.html

Berno Vidén är en av dem i Maranataförsamlingen som år efter år påmint om Jesu återkomst. Det är angeläget, det är nödvändigt, det är en väldigt viktig sak som vi bör samtala om och påminna oss om. Tänk att förr var det ett vanligt ämne i gudstjänsterna. Ett exempel på det förändrade samtalsklimatet gav Arne Imsen redan 1989. "Läsarna sa till varandra när de träffades: Frid broder, Jesus kommer! Nu säger de: Tjena mors! Jag har köpt en ny volvo.". Han drar det till sin spets. Det himmelska eller det jordiska?

I det senaste numret av Keryx (nr.1 2013), har man temat Eskatologi, som just för kristendomens del till största utsträckning ska ägna sig åt det tillkommande, åt Jesu återkomst. Ulf Ekman skriver i inledningen av tidningen att: "Gemensamt får vi hålla fast vid vissheten att den historiske Jesus Kristus faktiskt mycket konkret kommer att komma tillbaka i härlighet för att avsluta historien. Han skall döma levande och döda - oss alla - och det kommer nya himlar och en ny jord, en evighet tillsammans med Gud som aldrig upphör. Detta mäktiga hopp borde beröra oss alla in i märgen och forma våra liv i förberedelse för vad som skall komma. Vi lever faktiskt för himlen."

I samma tidning skriver Hans Weichbrodt en artikel, Det förvandlade målet i sikte. Artikeln tar sin utgångspunkt i Korint och vi får veta en hel del om denna stad som t.o.m. liknas vid dagens mest syndfulla städer. Det var inte en helt lätt plats att evangelisera och inte så lätt för församlingen att hålla stadig kurs heller efter det att Paulus lämnat dem. Därav innehållet i första korintierbrevet. Men sedan kommer detta kapitel 15, där Paulus tar ett "eget ämne" och inte längre besvarar korintiernas frågor. Här målar han upp något som Weichbrodt kallar för telegrafstolpe. Den liknelsen lånar han i sin tur från Levi Pethrus som beskrev vådan av att plöja, vilket han verkligen prövade på att göra vid tillfälle. När han gjort den första fåran och vände sig om så var den vind och sned, men sedan när han skulle plöja sin andra fåra så tog han ut ett riktmärke vid andra sidan av landet, en telegrafstolpe. Då blev det rakt. Och från denna liknelse talar Weichbrodt sedan om himlen och det himmelska.

När han talar om uppståndelsen och den kroppsliga uppståndelsen, tar han liknelsen med fröet som är identiskt med den kommande blomman. På samma sätt är vi i uppståndelsen identiska med fröet som nerbäddas i jorden, men vi kan inte, hur vi än anstränger oss och försöker, se hur den slutliga kroppen kommer att se ut i sin härlighet. Detta uttryck, bädda i jorden, är något som också ofta återkommer i Maranatas undervisning. Senast i söndagens (28/4) väckelsemöte påminde Robin Vidén om detta: fröet måste bäddas ner i jorden.

Weichbrodt har ett perspektiv på det himmelska som är ovanligt i de flesta sammanhang. Jag minns när jag hörde honom på Lapplandsveckan för några år sedan och blev så förvånad över det levande budskapet om himlen. Precis som om han redan bodde där. Men sedan har jag ju besökt och närvarat vid Maranataförsamlingens möten och där är detta budskap alltid levande! Varje dag.

Weichbrodt avslutar sin artikel med att säga att han tror att "Kristi kropp i västvärlden anno 2013 , precis som hos korinterna då, behöver påminnas om den eskatologiska dimensionen i vår kristna tro! Vi behöver om igen få syn på "telegrafstolpen" som inte är något mindre än Kyrkans evighetshopp, den kroppsliga och därmed konkreta uppståndelsen vid Jesu återkomst."


Och Berno Vidén säger i sin artikel:

Hoppet är att Jesus kommer! Fram till dess får vi ropa och leva ut detta befrielsens budskap om frälsning och rättfärdighet i Jesus Kristus.

http://www.midnattsropet.se/2013/02/denne-jesus-ska-komma-igen.html

De kommer

Amanda Sandberg var en frälsningssoldat, född 1873 i Överklinten, Bygdeå, som efter att ha besökt Frälsningsarméns internationella kongress 1914 författade sången, De komma från öst och väst. (källa:wikipedia) Hon författade även många andra sånger som ofta sjungs på möten.

Jag minns när jag var liten att De komma från öst och väst sjöngs i mitt hem trots att det inte var något frikyrkligt hem. Men även andra sånger med glada, enkla melodier hittade vägen in i många hem. Och just när det gäller den sången så hade den blivit sjungen och sjungen så många gånger att när jag sedan blev frälst och började sjunga den i församlingen så hade texten till att börja med ett ganska ytligt innehåll för mig. Visst förstod jag och tänkte att det är underbart att vi alla ska samlas ihop och att Gud har räknat in oss alla, men jag tänkte nog aldrig på att jag skulle få uppleva mycket som återspeglas i alla dessa sångverser.

De komma från öst och väst, de komma från syd och nord.

Alla folkslag, alla länder, gränserna försvinner, och i det enskilda livet ser vi korset, när de utsträckta armarna, mot rövarna på korset möter himlen i Faderns vilja och jorden och underjorden i mörkrets aktivitet, men också förlust.

Att sitta till bords med Jesus en gång och höra hans välkomstord

Här möter vi det tillkommande. Jesu återkomst, det fullkomliga! Men vi kan under livets gång få glädja oss åt att dela bord med mästaren och få höra hans välkomstord genom syskon och de som älskar Herren.

Och skåda hans härlighet

Upp 21:23 Staden behöver inte ljus från sol eller måne, ty Guds härlighet lyser upp den, och dess ljus är Lammet.

Detta fantastiska väntar vi på och vi tror på att Jesus ska komma tillbaka till oss för att slutföra sin plan. Men under tiden vi väntar så har vi den härlighet som är oss given genom den Helige ande. Den härlighet som blir synlig i församlingen. I det ljus som var och en av oss har att förvalta och låta lysa fram genom de bräckliga kärl som människan är.

Taga del av sång och spel uti all evighet

Aktivitet, glädje, ljus och fortsatt tjänst inför tronen väntar. Bilderna av himlen som overksam är en stor lögn för att få det himmelska att verka ointressant. Vi kommer att ha medvetande och kropp, vi kommer att kunna glädja oss och känna oss hela. Där har allt som splittrar och sårar försvunnit, där har tårarna torkats och där får vi leva i enhet och sanning. Rättfärdigheten är fullständig, men till dess han kommer bygger vi Guds rike på jorden.

Fortsätter vi i sången så ser vi att de kommer från stormiga hav, från höga berg och från djupa dalar. Så är livet idag också. Idag använder inte ungdomarna det här sättet att prata, de talar om att vissa saker suger, andra saker duger, osv. men oavsett generation så kan man sätta sig in i djup sorg (dalen), stor hänförelse och glädje (berget) och det stormiga havet, när vi hamnar i konflikt med omgivningen. Allt detta händer oss, och den som aldrig prövas i sin tro kanske har en ofarlig tro. Fienden har ingen anledning att angripa den som inte utmanar.

Versen därpå handlar om befrielse ur jordens tvång. Ja, det är också ett ord man kunde skriva en hel del om. System, organisation, tvång! Ett barn som protesterar kanske säger: "är jag tvingad?" Och som förälder kan man då stå på sig om man vet att det leder till något gott, det tillfälliga tvånget, men här åsyftar nog författaren något större. Tvånget att anpassa oss till jorden, att finnas i dessa sammanhang som inte är byggda med himmelska principer utan har helt andra mål och ambitioner.

Men hela sången slutar med en påminnelse om himlen, "de kära som gått förut, där väntar oss dagen lång" och slutstrofen handlar om att änglarna sjunger en välkomstsång.

Och hela detta underbara hopp vi har fick lärjungarna skåda in i. Jag tänker på när Petrus, Jakob och Johannes fick följa Jesus upp på förklaringsberget (Luk 9) och Petrus blev så ivrig och ville bygga hyddor för att stanna kvar där, men dagen därpå gjorde Jesus som han brukade.

Luk 9:37 När de dagen därefter, kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor.

Tjänsten, kallelsen, vardagen.