1 Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. 2 Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. 3 Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, 4 tålamodet fasthet och fastheten hopp. 5 Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.
Just nu pågår en av Maranataförsamlingens tältmöteskonferenser. Den som pågår nu räcker fram till och med söndag den 30/6 med dagliga kvällsmöten klockan 19. Temat för året är Hopp till en förlorad värld. Detta står tryckt på de fina traktater som vi delat ut innan mötena och när man kommer till tältet får man redan genom banderollens tydliga budskap kunskap vari hoppet består. Jesus gör allting nytt, står att läsa på banderollen ovanför scenen i tältet. Det är fantastiska möten där det som alltid i Maranatasammanhang bjuds på överraskningar och levande vittnesbörd.
På många ställen i Bibeln läser vi om människor som hoppades på olika saker och ting. Inte alltid föll hoppet in, men Gud har varit trofast mot sitt folk genom alla dessa generationer som trott och tjänat honom. Och vi som är frälsta och tror på Herren Jesus Kristus, vi tror och vi vet att vårt hopp inte ska slå fel. Vi tror på en Herre som i allt har visat sig trofast och vi lever i hoppet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Och vi ser också att Paulus uppmanar oss att jubla i vårt hopp! Och vi ska jubla mitt under våra lidanden! Och vi ska vara förvissade om att hoppet inte bedrar oss! Halleluja!'
Men hoppet som vi är kallade till ska också avspegla sig i våra jordiska liv. Hoppet om vad som väntar ska lysa fram redan här och nu. Vi ber ju, tillkomme ditt rike, ske din vilja, så som i himlen, så och på jorden, och vi vet att Jesus tillrättavisade sadduceerna som ville pröva honom, med orden: "Han är inte de dödas utan de levandes Gud."
Och den levandes Gud är verksam i och genom sin församling och i och genom var och en av oss som tror. Men då kommer vi till verkligheten.
* Lyser Jesu liv fram genom oss? Genom mig?
* Är församlingarna sådana att de som inte tror kan komma till tro?
* Jublar vi i hoppet?
* Älskar vi varandra?
* Finns lyhördhet för den Helige Ande?
När man läser Arne Imsens skrifter om allt som skedde i församlingarna vid tiden för utbrytning/utstötning så ser man och förstår att vi människor i tider av prövning tenderar att ta till samma stridsvapen som de som inte tror. Vi låter i dessa tider inte det goda övervinna det onda utan vi försöker med olika maktmedel vinna seger. Arne Imsen skriver mycket klarsynt om skeenden som kan inträffa och det är snarare en studie i gruppsykologi eller socialpsykologi än i församlingsgemenskap (tyvärr).
"Det finns alltid anledning att ifrågasätta den kristna sanningshalten i församlingsgemenskapen då ärliga och uppriktiga människor ständigt sargas och rivs sönder och svaga liv oupphörligt måste offras för att upprätthålla en för den religiösa kommersen tydligen mycket betydelsefull goodwill. Varje enskild människa blir ett propagandanummer i statistiken så länge de nöjer sig med att spela en opersonlig roll i det kristnade vaxkabinettet, med då det andliga livet börjar göra sig gällande med krav på utrymme för tillväxt ser de ledande till att det massiva trycket från den religiösa formalismen kväver eller tränger ut alla enfaldiga själar med så orimliga anspråk." (Tid att vakna - om väckelse och väckelseproblem, Arne Imsen)
Imsen behandlar i den här artikeln smärtsamma upplevelser av t.ex. "översitteri, förakt och livsfientlighet många förmåtts att mobilisera i kampen mot förutvarande vänner, som upplevt det såsom en himmelsk kallelse att bryta upp från pingstlägret och gå ut till Honom utanför lägret och dela hans smälek". Lite senare i texten konstaterar han också att det inte är alltid som vardagskristendom och söndagskristendom följs åt. Och visst är det så - man behöver inte gå långt för att konstatera att det stämmer. Jag misslyckas, andra misslyckas och vi är verkligen fulla av fel och brister. Men det UNIKA med Guds församling är ändå viljan att gå tillbaka till Ordet, viljan att följa, viljan att lyda, viljan att lära känna Honom, viljan att tro, viljan att hoppas, viljan att uppge sig själv och viljan att leva för Honom och i hans kraft.
Guds församling är ingen organisation. Den är en organism. En levande sådan. Jesus Kristus är huvudet och vi är kroppen. Vi får aldrig tappa fästet, aldrig förlora ögonmärket som är Kristus och aldrig gå ifrån Ordet.
Tack Jesus för allt som du gjort för mig!
