Tillsammans

Ps 133:1-2 Se hur gott och ljuvligt det är när bröder bor enigt tillsammans. Det är som när den fina oljan på huvudet rinner ner i skägget, över Arons skägg, och ner på kragen på hans dräkt.

Enighet och gemenskap är älskat av Herren. Det är så gott och ljuvligt med enighet och gemenskap att oljan flödar över. Ibland kan detta överflöd strömma fram mitt bland vargarna, mitt bland människorna som ogillar och kanske hatar oss.

Ps 23: 5 Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. 

För Gud är ingenting omöjligt. Han frälser och läker oss, han upprättar oss, han för och föder oss till nytt liv och han är vår försörjare, vår Herre och vår vän. Vem har en sådan Gud som vi?

Men när vi tänker på ordet tillsammans så är det inte ett problemfritt ord. De flesta av oss föds in i en familj. Och är då allt ordnat och inga inre eller yttre hotbilder finns mot det nya livet så kommer det lilla barnet att utvecklas och så småningom bli en egen individ. Det första året vet inte barnet var det själv slutar och var mamman och pappan börjar, men allt eftersom lär sig  barnet mer och mer och den kunskap som barnet får kommer att avgöra en stor del av vilken personlighet barnet får som vuxen. Tänk så viktigt att barnet får höra det som är sant, gott och rätt. Det som bygger upp och inte det som fördärvar.

Här kommer första provet i det vanliga livet oftast tidigt. När ska tillsammans med mamma och pappa brytas? Hur ska det brytas och av vem eller vilka? Idag vet vi att staten tar hand om barnen ganska snart och att det finns läroplaner för både förskola och skola. Men vilka är barnen tillsammans med under sin uppväxt?

Sedan kommer många faser i livet. Många bildar par och blir tillsammans med någon i ett äktenskap. Samma personer eller andra väljer att ge sitt liv för olika organiserade syften och uppgifter. Vilka är de tillsammans med?

Jag tänker också på församlingen. Guds plan för att människorna skulle komma tillsammans. Församla sig. Och de som avvek på något sätt eller inte ville delta hamnade utanför församlingen. Oftast var församlingen lokal och antingen var man med (frälst eller inte) eller också inte. Idag har vi ett nytt dilemma, eller nya möjligheter om man väljer att se det så, att om inte den ena församlingen passar så kan man gå in i och delta i en annan församling. Och naturligtvis blir man ju tillsammans med andra människor i en annan församling.

Gud vill också vara tillsammans med oss, sin skapelse. Det handlar om både den enskilda bönen, familjelivet och församlingslivet. Och livet med Gud ska vara lika verkligt som det liv vi lever med varandra. Många gånger ser vi hur Paulus i sina brev fattar sina beslut tillsammans med Herren, genom den helige Ande, men vi ser också Paulus praktiska sida när han beskriver arbetet som han utför tillsammans med bröderna eller någon enskild medarbetare som han nämner.

Och så småningom ska vi som tror på Herren uppstå med honom.

Kol 3:4 När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom. 
1 Tess 4:17 Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. 
Ps 23: Ja, godhet och nåd ska följa mig alla mina livsdagar, och jag ska bo i Herrens hus för alltid. 

Bön: Herre hjälp oss förstå vilka vi ska vara tillsammans med och på vilket sätt vi ska umgås med dig och ditt ord. Låt oss aldrig tappa taget om den frälsning du har berett åt oss och hjälp oss få många med oss - sådana som vill vara tillsammans med Dig och oss.

Förförelser måste komma

Luk 17:1 Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelser måste komma, men ve den genom vilka de kommer!".

Läser vi vidare så vet vi att följden av att förföra är allvarlig, till och med skulle en kvarnsten kring halsen och havets djup vara lindrigare följder. Men vi ser också Jesu outgrundliga mildhet och förlåtelse genast därpå.

Luk 17:3-4 Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig , så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: "Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom."

Kontrasterna kunde inte vara skarpare. De är knivskarpa och omöjliga att missförstå. Följden av att synda och förföra är så allvarlig att kvarnstensutgången beskrivs som mildare än den verkliga och samtidigt ska vi förlåta ett oändligt antal gånger varje syndare som kommer tillbaka och ångrar sig. Den förste som förför och inte kommer tillbaka har kanske egna tankar om vad som är rätt och fel. Han eller hon behöver inte förlåtelse av någon anledning. Kanske vill de inte erkänna att det som de gör är synd utan framhärdar och vill ändra på vad Gud har sagt, så som vi ser dagliga exempel på vad gäller homosexualitet, och alla med den synden medföljande bokstäver.

Matt 18:15 Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig har du vunnit din broder. 

I det här ordet ger Jesus ett stort mandat till oss kristna att försöka rädda våra syskon som hamnar snett. Vi ska inte (bara) lita på ledare, utan det här är en uppgift som ligger på var och en av oss. Men vi ska inte springa runt och söka synder, och inte heller anklaga människor för något som de inte gjort. Däremot, när vi är säkra på vår sak, måste vi fatta mod och tala med personen enskilt. Kanske kan vi rädda en broder eller syster om de lyssnar på dig. Tänk, vilket bevis på Jesu kärlek om någon tar dig enskilt och talar med dig. Då får du en möjlighet att lyssna och ändra dig.

Från samma sammanhang vet vi hur vi sedan ska agera om personen inte lyssnar, och då är vi genast inne på jobbigare områden. Fler blir inblandade och risken är att den brodern eller systern du ville tillrättavisa bara avvisar även dem som kommer efter och allt kanske slutar med ett uteslutande ur församlingsgemenskapen, vilket är något ödesdigert. Det allra bästa är när bara en person är inblandad och den personen kommer tillbaka och ångrar sig självmant, så som vi läste i Luk 17:3-4, det näst bästa är när det kan lösas med två personer. Och, naturligtvis kan problemet lösas även i Matt 18:16-17, där vittnen är inblandade, om personen verkligen av hjärtat ångrar sig.

I Markus 9: 42-50 talar Jesus till oss alla och varnar oss för förförelse. Hellre ska vi mista en kroppsdel än att använda den till att falla för frestelser. Det han särskilt nämner är ögat, handen och foten. I den kända psalm 1, vet vi att vi inte ska lyssna till de ogudaktigas råd, så det gäller även våra öron och vad vi lånar dem till. Den som lyssnar till de råden hamnar relativt snart på syndares väg, och slutligen sitter personen i den olyckliga situationen att hans sällskap har blivit bespottare.

Nej, låt oss hjälpa varandra på vägen. Alla kan drabbas av frestelser och prövningar. Till och med Jesus prövades i allt, men utan att falla, och därför vet vi att vi har en överstepräst som har medkänsla med oss. Ännu förlåter han oss, även om vi kommer tillbaka sju gånger om dagen och har misslyckats.

Säg hellre

Lukas 11:28 Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det. 

Så här svarade Jesus en kvinna i folkhavet som ropade: "Saligt är det modersliv som burit dig och saliga de bröst som du har diat." (Luk 11:27)

Kvinnan som ropade gjorde det säkerligen helt spontant, och av glädje över den undervisning Jesus delade med folket. På så enkla sätt och med så få ord kunde han överbevisa dem om att han inte kunde driva ut onda andar med en annan ond ande, då skulle ju riket gå under, och med lika enkla ord varnade han för att lämna sitt inre tomt på innehåll efter det att man fått det "städat". Risken fanns då att den onde anden kom tillbaka och denna gång tog sju andra andar med sig, som dessutom var värre än den första. Och när kvinnan nåddes av den här undervisningen skrek hon rakt igenom folkhavet att Jesu mor borde vara en mycket välsignad kvinna eftersom hon burit och gett liv åt en sådan vis man.

Synen att Maria skulle vara särskild välsignad bland kvinnor delar denna ropande kvinna med stora delar av kristenheten som dyrkar henne på olika sätt. Genom reliker, bilder, böner och annan upphöjelse får man nästan intrycket av att även hon hade gudomligt ursprung. "Gudaföderskan" kallas hon ibland. Men vi ser vad Jesus svarar på kvinnans rop:

Luk 11:28 Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det. 

En tydlig markering om vad som var det angelägna, då som nu. Lyssna (läsa),  ta till sig Guds ord och bevara det.

En annan gång sökte Maria och hans bröder honom när han satt och undervisade lärjungarna.

Mark 3:32-35 Folket som satt omkring honom sade: "Se! Din mor och dina bröder är här utanför och frågar efter dig."  Han svarade: "Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?" Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: "Här är min mor och mina bröder". Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor."

Här är ännu en markering från Jesu sida. Han markerar tydligt att det är Guds ord och Guds vilja som är det enda centrala. Alldeles säkert var hans mor och hans bröder mycket kära för honom, men han lät inte den kärleken skymma Guds vilja.

Sista gången det omnämns att Jesus talar om och till sin mor sitter han på korset under olidliga plågor.

Joh 19:25-27 Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var Klopas hustru, och Maria Magdalena. När Jesus såg sin mor bredvid den lärjunge som han älskade, sa han till sin mor: "Kvinna, där är din son". Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig. 

I lidandets värsta stund tänker Jesus på sin mor och på sin lärjunge. Han upphäver biologin för att låta ett nytt släkte ta vid, den himmelska släkten! Den släkten uppstod i full skala på pingstdagen, men visst grundlades den redan här vid korset?

Gal 3:28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 

I den här versen blir församlingens mål verkligen ännu tydligare. Här upphävs inte bara etnicitet, utan klass och kön också. Det betyder inte att vi blir androgyna, statslösa eller fullständigt ekonomiskt jämställda här på jorden, men detta är församlingens mål i Kristus, att bli ett i Kristus Jesus.

Och när det gäller Maria, det finns många som skrivit mycket mera ingående om detta, men det vi behöver veta är att Jesus älskade sin mor. Hon bevarade ordet som hon fått i sitt hjärta och hon tillhörde verkligen Jesu församling, men inte för att hon var Jesu mor, utan på grund av att hon bevarade Ordet i tro och gick med Honom.

Jesus har nyckeln

Luk 11:52 Ve eder, I lagkloke; ty I hafven fått nyckeln till förståndet; sjelfve gån I intet in, och förvägren dem som viljen ingå. (SK73)

Luk 11:52 Ve er, laglärda! Ni har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville komma in har ni hindrat. (SFB15)

Luk 11:52 Ve er, ni laglärda! Ni har tagit bort nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte kommit in, och dem som är på väg in  har ni hindrat. (SFB98)

Luk 11:52 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma in haven I lagt hinder. (Svenska1917)

Här ser vi fyra svenska bibelöversättningar som i en och samma bibelvers ger olika förståelse av vad Jesus ville säga. Den radikalaste, som jag ser det, är SK73, där det tydligt sägs att de lagkloka har fått nyckeln till förståndet. Den skrivningen vittnar om att bakom förståndet finns en givare och en nåd, den Herre som de uppger sig ha kunskap om. Även i den sista delen av versen är den skrivningen starkast, här sägs det att de lagkloka förvägrar dem som vill ingå att ingå. Den ger en väldig makt till de lagkloka. I den här skrivningen finns inte något utrymme för att passera ett hinder så som de andra översättningarna möjligen ger utrymme för.

I Folkbibeln 98 och i Svenska 1917 sägs de lagkloka ha tagit bort nyckeln till kunskapen. Man kan inte ta bort något man inte haft, och vi ser i alla fyra översättningar att Jesus faktiskt ger de lagkloka det erkännandet att de har och har haft kunskap. Problemet är inte i någon översättning brist på kunskap. Samtliga visar att de lagkloka vet vägen. I Folkbibeln 2015 sägs dock denna kunskap vara tagen. Här har människan handlat i första hand och tagit sig kunskap.

Men vi ser också att tre översättningar (SK73, SFB15, Svenska1917) säger att människorna vill/ville komma in, men blev hindrade, medan en översättning (SFB98) säger att de är på väg in. 

Det viktiga med den här versen är naturligtvis innehållet och inte i första hand att jämföra alla detaljer. Vi ser mängder av exempel idag på hur människor både hindras och förvillas av sådana som kallar sig ledare. Många av dem har titlar, hög lön och samhällelig respekt, men de respekterar inte sin uppdragsgivare (Herren) utan gör egna läror som hindrar och förvägrar dem som vill komma in att göra det.

Men låt oss även titta på några fler översättningar.

Luk 11:52 Woe to you, lawyers (experts in the Mosaic Law)! For you have taken away the key to knowledge; you did not go in yourselves, and you hindered and prevented those who were entering. (Amp)

Luk 11:52 Woe unto you, lawyers! for you have taken away the key of knowledge: ye entered not in yourselves, and them taht were entering in ye hindered. (KJV)

I Amplified och King James Version ser vi att de i stort sett överensstämmer med de svenska men att här får man av verbformen were veta att människorna som hindrades faktiskt inte bara hindrades att få kunskap, de var faktiskt inne i en process där de redan fått tillträde till kunskap, när de hindrades.

Luk 11:52 Woe to you lawyers! For you have taken away the key of knowledge. You did not enter in yourselves, and you hindered those who were entering. (ESV)

De laglärda har alltså tagit bort nyckeln till kunskap. Vi får inte veta hur det här gått till. Självklart har inte dessa laglärda haft möte och där tagit beslut om att nyckeln till kunskap ska tas bort. Inte heller har det skett över en natt. Processen fram till att nyckeln blev tagen tog säkerligen många generationer. I samma kapitel som den här versen anklagar Jesus de laglärda och fariseerna för mängder av olika fel, som alla kan sammanfattas med att de börjat vakta på yttre regler och glömma hjärtat och kärleken till Gud. De ville göra utsidan av bägaren ren men de var inuti fulla av girighet och ondska. De lade ok på människorna men ville inte på minsta sätt underlätta för dem att bära dem. Deras förfäder hade dödat profeterna och nu vårdade den här generationen gravvårdarna. Vi förstår att alla dessa handlingar, som i sig själva inte var onda, hade framkallat en institutionaliserad religionsutövning där det levande livet förkvävdes under alla bördor och krav.

När Jesus kom med alla dessa anklagelser var han faktiskt hembjuden till en farisé. Tidigare under dagen hade han talat till en stor folkskara och även där hade han kommit med obekväma budskap. I texten framgår det inte om allt som han sade inne hos farisén sades i samband med att de delade måltid eller om salvan som avfyrades var så kraftig att maten fick stå orörd. Det vi vet är att Jesus lade sig till bords och utan att tvätta händerna. Det var upprinnelsen till att det i den inbjudande fariséns hus presenterades så många sanningar.

I dagens samhälle skulle många vilsegångna biskopar, präster och studenter behöva möta denne radikale Jesus. Han såg att de hade tagit nyckeln - men vi vet att HANS plan var inte att de skulle ha slarvat bort den för alltid, utan Jesu plan var att ta den tillbaka och ge frälsningen åter till människorna fritt och för intet. Vilken nåd!

Leopold och Stendahls dyrköpta segrar

"På morgonen den 21 februari 1771 befriades anden från den stofthydda, som i 43 år hållits fängslad, varav 32 i Bohus fästning. Leopold var 77 år gammal."
Odenvik,, Nathan: Radikalpietisterna Leopold och Stendahl, 1950, s. 169

I boken, Radikalpietisterna Leopold och Stendahl, beskrivs människoöden som verkligen fick lida för sin tro. Lidandet pågick i stort sett ända från omvändelsen och till dess de slutligen fick flytta hem till den Herre de offrat allt för. I Leopolds fall innebar det, som nämts i citatet ovan, att han tillbringade nästan hela sitt vuxna liv på fästning. Några år fick han en något större frihet på Danvikens dårhus, dit han under en period transporterades eftersom ingen "undervisning syntes vara honom till gagn".

Thomas Leopold och hans lärjunge Johannes Stendahl var s.k. radikalpietister och hade influerats bl.a. av Johann Konrad Dippel. Orsaken till väckelsen var framförallt kyrkans stelnade former, formalism, och samt kyrkans felaktiga användande av sakramenten. De protesterade mot barndopet och ville få till stånd fria möten utanför kyrkans reglementen. Teologin, sådan den blivit och utvecklats, till hård intellektualism, var en huvudfiende.

Odenvik, som skrivit boken, har följt en mängd av brevväxling, fängelseurkunder och domstolsutslag som utspelat sig under flera årtionden. Den mängd präster och biskopar som fått uppdrag att omvända pietisterna är många. Ingen av dem lyckades. Leopold och Stendahl valde den trångaste av portar och gick en lidandets väg som vi har svårt att föreställa oss. Ofta fick de sitta i hålor utan dagsljus, utan kontakt med någon yttervärld. De fick inte tillgång ens till papper för att skriva ner sina tankar och ännu mindre fick de ta emot besök eller träffa varandra under alla dessa år. Att de ens överlevde så många år är ett stort under. Det framkommer ibland i brevväxlingarna att fångarna saknat all värme och ved för att elda i sina fängelsehålor.

I bokens avslutning säger författaren att vi inte nog kan tacka dessa trosbröder för det lidande de utstod. Deras, och andras, omvändelser och lidanden föranledde med Gustaf den lll:e  att konventikelplakatet upphörde och så småningom blev även ordet fritt. Men processen var långdragen och många fick lida och gå i landsflykt för att försvara evangeliet.

På något sätt blev det seger, trots att Leopold, Stendahl, m.fl. inte fick njuta frukterna av den alls. Segern var dyrköpt, många fick ge sitt liv för att få samlas i hemmen och för att undgå kyrkans stränga sakrament och barnadop.

Hur hanterar vi de segrarna idag?

* Vi har yttrandefrihet. Förstår vi vidden av detta? Vi kan fritt sprida Guds ord i Sverige och de flesta länder i världen.
* Vi har religionsfrihet. Hur använder vi den?

Bön: Herre låt inte dessa dyrköpta segrar vara förgäves. Låt oss inte förkasta en så dyr och underbar frälsning. 

Nu skriver jag!

Kära vänner, (om någon ännu bevakar denna blogg som tystnat så)! Jag vill skriva några rader som skulle ha skrivits för många månader sedan. Det handlar om mitt besök i somras på Pride House. Jag hade i facebookgruppen, RFSU ut ur skolan, #rfsuuturskolan, den 26 juni skrivit om min plan att besöka Pride House. Vid det tillfället frågade jag också om det fanns fler personer som kände kallelse att gå dit och lyssna in strategierna som presenteras i dessa forum. Det slutade med att jag gick ensam och att de två planerade dagarna blev till endast en dag.

Vad är då orsaken till det långa dröjsmålet?

Svaren på den frågan kan sammanfattas i tre enkla delar, normalisering, institutionalisring och hegemoni. Dessa aspekter sammantaget blev en sådan börda för mig att jag knappast visste på vilket sätt jag skulle skriva om det.

1. Normalisering, betecknar inom psykologi oftast ett tillstånd där något återgår till "det normala" efter att ha varit t.ex. sjukt eller katastrofalt. Begreppet används även som ett begrepp där människor går igenom sorgeprocesser. Inom sociologin har termen normalisering dock oftast en negativ betydelse. Det används t.ex. om våld i nära relationer och hur det upptrappas och så småningom normaliseras. På liknande sätt kan processer av normalisering användas om en mängd av negativa maktutövanden över andra människor i olika samhälleliga former.

Västvärldens accepterande av homosexualitet, transsexualiet, könsbyten har pågått under många årtionden. Det jag fick bevittna vid mitt besökt på Stockholm Pride var hur den processen i stort sett var avslutad. Acceptansen var fullständigt självklar och låg som en osynlig grund till varje inlägg på de olika scenerna. Alla medverkande rapporterade och talade om sina ämnen på fullständigt neutrala sätt. Det förekom inga känslor och man uppfattade inget tonläge som ville övertyga någon annan om något. Alla var redan överens. Normaliseringsprocessen var avslutad.


2. Institutionalisering. Många av de medverkande hade på olika sätt statlig försörjning i sina projekt. Man arbetade med barn (regnbågsfamiljer), med ungdomar (invandrare, romer, skolor), och med många andra grupper. Målgrupperna i framtiden var/är landstingen, alla landets kommuner, landsbygden. De önskade nu plantera sina lyckade projekt (bl.a. regnbågsfamiljerna) i hela landet. Sin försörjning får de till största delen genom Allmänna Arvsfonden, men kommunerna och andra intressenter fanns också som delfinansiärer. Bland ungdomsförbunden kan nämnas flera som fått priser och utmärkelser för sina arbeten. Den som företrädde romerna berömde sig av sin vidsynthet vad gäller homosexuellt liv, samt sade sig beundra små pojkar som fick leka med dockor och klä sig som de ville (något som jag antar att den större delen av hans folk inte delar).

När projekten redovisades kunde jag lika gärna ha suttit i ett kommunfullmäktige eller i ett landsting och hört den rapporten. Felfritt, kontrollerat, och absolut korrekt. Ingen kunde säga något emot arbetsordningen. De hade skött sig prickfritt i de två och ett halvt år projektet hade pågått. Hur kan man reagera på något som är så normalt, som är så institutionaliserat och där man för länge sedan lämnat de första grunderna bakom sig?

3. Hegemoni. Den självsäkerhet med vilken de uttrycker sig kan bara den ha som är trygg och säker i sin maktposition. De vet att makten är säkrad. Lagen har skrivits om till förmån för dessa grupper. Politikerna för deras talan. Det tredje benet, föreningarna, organisationerna och arbetslivet stöder också allt mer öppet homosexualiteten. De flesta kyrkor har också accepterat det som Gud sagt vara synd. Den som står i den  maktpositionen behöver inte anstränga sig eller propagera för sin sak. Det finns inte längre någon sak att propagera för.

Vad blev min reaktion på det jag såg och hörde? 

Blev jag rasande, gick jag till motangrepp? Förde jag Guds talan?

Nej, jag gick hem. Jag gick hem med alla dessa erfarenheter och visste inte vad jag skulle berätta. Hur skulle jag kunna säga något som gjorde någon skillnad? Som gjorde någon skillnad, åtminstone för någon.

Svalget är så stort. Gapet är så avgrundsdjupt. Ingen kan se eller bygga en bro över detta svalg. Det finns ingen bro. Ingen möjlighet till kommunikation.

Och sorgen över det är lika stor. Så stor. Så avgrundsdjup.

Men, Gud vare värd lov, pris och ära!

Ingenting kan skilja oss som tror från Kristi kärlek. 


För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter,  höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.
 

Och därför kan vi glädja oss mitt i bedrövelsen. Vi som har evigt liv till arvedel. Ett arv som aldrig någonsin kan fläckas eller förstöras. I vår Herre Jesu Kristi Namn. 

Då kom de ihåg

Joh 12:16 Hans lärjungar förstod först inte detta. Men när Jesus hade blivit förhärligad, kom de ihåg att det var skrivet så om honom och att man hade gjort så för honom.

När Jesus hade blivit förhärligad, då kom de ihåg. Vi människor minns inte långt. Vi väljer också oftast vad vi vill minnas. Om två personer berättar om samma händelse så framkommer ofta två olika perspektiv. Men här minns lärjungarna samma sak och på samma sätt. De minns vad som var skrivet om honom och att man gjort så för honom. I den här versen syftar man till profetian i Sakarja 9:9-10 där det förutsägs att Sions konung kommer, ridande på en åsna, och just detta hade ju lärjungarna gjort för Jesus, löst åsnefölet och sett till att Jesus kom ridande på det.

Luk 24:4-6 När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen sade: "Varför söker ni den levande bland de döda? Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen; Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och bli korsfäst och uppstå på tredje dagen. Då kom de ihåg hans ord.

I denna stund, en av världshistoriens mest centrala, måste kvinnorna påminnas om vad Jesus hade sagt. Efter påminnelsen kom de ihåg hans ord. De ifrågasatte inte utan kom ihåg och trodde. De trodde på hans uppståndelse och de återvände från graven för att berätta för de övriga elva.

Många andra gånger ber Jesus lärjungarna att komma ihåg saker. I Joh 15:20 säger Jesus till dem: "Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de förfölja också er. Har de bevarat mitt ord, ska de bevara också ert ord."

Här vill Jesus påminna om efterföljelsens pris, men också om ett underbart löfte, har de bevarat mitt ord så ska de bevara också ert ord. Det är ett fantastiskt löfte som vi fått. Ordet som går ut har liv och människorna bevarar det. Halleluja!

När vi läser Guds ord och ser alla gånger som vi människor i efterhand kommit ihåg och förstått vad Gud har menat så förstår vi att så är det även nu. Vi är mitt i ett mycket allvarligt händelseförlopp i världen och även i vårt land. För första gången på 200 år ser det ut som att Sverige hamnar i väpnad konflikt. Står vi inför terrorbekämpning eller krig? I den rädsla och de frågor som kan uppstå är det verkligen viktigt att vi kommer ihåg vad Guds ord säger till oss i den här tiden. Vi vet att många ska komma i Jesu namn och att vi måste vara vakna. Vi vet att Jesus ska komma tillbaka, men innan han kommer ska uppryckelsen ske när vi ska möta honom på skyarna. Allt detta som ska hända måste vi komma ihåg och påminna oss. I dagens samhälle är det till och med viktigt att veta att Jesus var och är Guds son, att han levet och att han verkar idag i och genom sin församling på jorden.

Vi måste komma ihåg. Vi måste vara vakna. Vi måste tro på Honom som Fadern sände.

Bön: Fader, jag ber dig i Jesu namn om att vi ska komma ihåg dina ord till oss. Jag ber att vi ska vara vakna och bedjande till dess du kommer. <3

Ibland hjälper en saga (Rfsufritt)

Det har en tid pågått reaktioner och bildats grupper och nätverk som reagerat på det material och undervisning som #rfsu tillåtits ha i våra svenska skolor. Det nybildade Nätverket för samlevnad och sexualitet har granskat materialet och funnit det undermåligt på många sätt, vilket senare tillbakavisats av företrädare för RFSU.

Jag är redan aktiv på flera sätt i dessa grupper, mest genom informationsspridning. Idag har den glädjande nyheten kommit att det äntligen finns ett alternativt material som skolledare kan beställa och det har redan 600 förhandsbeställningar.

Men det jag vill samtala om nu är inte alla åsikter och tankar som framkommit av de olika aktörerna i den här debatten, i stället vill jag tala om den ömsesidiga rädslan som lamslår och bygger murar. Till hjälp ska jag berätta något personligt samt koppla det till en saga som jag många gånger läst för mina barn.

Som ni vet är jag kristen. Jag har med åren fått syn på att Jesus verkligen välsignar oss när vi vågar ta kamp för svåra saker i hans namn. När vi vågar stå upp för det som inte ligger i tiden och när vi går mot strömmen och kanske får lida en hel del smälek för hans namn då flödar välsignelserna ner över oss. Men vi ska inte göra det rätta för att få bli välsignade. Vi ska göra det rätta även om välsignelsen skulle utebli. Och som ni vet har jag stått upp mot homosexualitet och andra former av sexualitet som går emot Guds ord. Jag är inte ensam, långt ifrån,  men de sammanhang som verkligen vågar stå upp blir allt tunnare och smalare. I de sammanhangen beskrivs samhället med sin orättfärdiga lagstiftning mot diskriminering som något mycket stort och skrämmande. Vi som tillhör Kristus bör hålla oss utanför allt detta och inte bli smittade av tidsandan.

Sedan vill jag berätta att jag besökte Pride i kulturhuset i Stockholm för snart två år sedan. Jag ägnade en hel dag åt att gå på olika seminarier. Det finns mängder av saker att diskutera om det, men här vill jag lyfta fram ett bestående intryck. De, (RFSU; RFSL, RFSL ungdom), beskrev sig själva som små och trängda. De beskrev samhället som stort och skrämmande, något som de hade att kämpa emot. De kände sig förtryckta och isolerade. De tyckte att de inte hade företrädare i Riksdag och regering.

Det här scenariot påminner mig om en bok som jag många gånger läst för mina barn. Den heter Elof och isbjörnsungen. Pojken Elof som det handlar om var en liten eskimåpojke som fick en liten pilbåge och han gav sig ut i den stora, vita snön och den stora vida världen med denna pilbåge. Den andra huvudgestalten i boken var isbjörnsungen som begett sig på tur utan sin mor i den oerhört vita, vida världen. Mötet var oundvikligt. Men de såg bara varandras enorma skuggor i det snövita landskapet och blev båda skrämda nästan till döds. Pojken såg en så oerhört stor björn avteckna sig i snölandskapet och han stelnade av skräck. Isbjörnsungen såg den reslige jägaren med en stor pilbåge kasta sin enorma skugga. Båda sprang åt var sitt håll och berättade sin historia.

Vad vill jag ha sagt?
Har jag plötsligt ändrat mig i homosex/synd-frågan?
Vill jag odla gemenskap?

Nej, jag har inte ändrat mig. I stället vill jag på det här sättet uppmuntra dig till kamp! Många vågar inte hålla med, fast de håller med. De är rädda. Rädda för att förlora jobbet, rädda för att förlora vännerna, familjen, pengarna eller förmånerna. Därför vill jag uppmuntra dig - Var inte rädd.

Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig, sa Jesus, och vi får ta till oss de orden och gå framåt i Jesu namn.

* Se till att det nya materialet kommer ut på skolorna.
* Ta reda på vad RFSU:s material innehåller
* Besök Pride och  läs på deras hemsidor.
* Påverka i din omgivning så att allt fler väljer #rfsufritt

Och, kom ihåg.

* De är bara en förening.
* Föreningen innehåller bara människor
* Människorna är rädda och bundna av lögner
* Människorna behöver befrielse och sann glädje

Gud är med oss.

Halldorfs katedral eller Kristi tabernakel

Joel Halldorf speglar en av den nutida kristenhetens utmaningar i ledaren, Katedralen har kommit tillbaka. (Dagen, 2015-04-29) 

Halldorfs resonemang, bygger på en jämförelse mellan den medeltida katedralens arkitektur och konkreta användingsområde, samt dagens kristenhets identiteter. Han menar att många idag går i olika kyrkor och samfund, man går t.ex. till en församling under söndagen och en annan under veckodagarna. Det kan handla om olika bönegrupper eller andra sammankomster efter olika intresseområden.

Den medeltida katedralen skulle, enligt Halldorf, kunna möta eller spegla dagens situation väl. Katedralen var utformad med många sidoskepp och dessa representerade olika fromhetsinriktningar. "Den medeltida kyrkan var, skriver en historiker, som en väl inhägnad lekplats. Det fanns tydliga staket men innanför staketen en mängd aktiviteter att välja mellan." Halldorf beskriver vidare hur Luther rensade bort sidokapellen, eftersom han ansåg att de skymde huvudaltaret.

Och menar Halldorf, "det fungerade en tid, men med väckelsen kom sidokapellen tillbaka. Små, intima samlingar för dem som ville komplettera gudstjänsten vid huvudaltaret med något mer. Snart skildes dock väckelsen från kyrkan. Man byggde egna kapell, men inte inne i den stora kyrkan, utan fristående och skilt från den."

Nu menar Halldorf att katedralen är på väg tillbaka. Inte som byggnad men som förhållningssätt.

"Det är allt vanligare med överlappande kyrkliga identiteter. Personer som går till en pingstförsamling på söndagarna, och sedan kompletterar med en veckomässa i Svenska kyrkan. Eller firar högmässa på söndagen och tillhör en bibelstudiegrupp organiserad av ett annat samfund. Retreater, ikonmålarkurser, karismatiska bönegrupper, sociala verksamheter - sidokapellen är många, kyrkan är en."

Halldorf menar slutligen att den här utvecklingen av vissa kan ses hotfull men välkomnas av andra och själv avslutar han med orden.

"Kyrkan behöver mångfald för att kunna rymma människor stöpta i många former. Kapellen har alltid haft en tendens att bli för trånga; de behöver kompletteras. Därför är katedralens återkomst i protestantisk kristenhet något gott."

Kommentar

* Kyrkan behöver mångfald
Är det verkligen så? Gud är en och tidigare talade väckelsekristna om den heliga enfalden. Detta gjorde de med stort allvar och samtidigt med en glimt i ögat. Denna enhet är nästan det sista Jesus vill pränta in i sina lärjungar och blivande apostlar innan han lämnar den här jorden. Lärjungarna var ju verkligen stöpta i olika formar. Människor har alltid varit olika men Gud vår Fader är en och hans vilja är att vi ska vara ett. Jag tror inte att kyrkan behöver mångfald på det sättet. Jag tror att Guds levande församlingar behöver många människor, olika människor.

* Kapellen har alltid haft en tendens att bli för trånga
Är det verkligen så? Vi känner till de enskilda fallen där det blivit trångt, men vi känner också till att där jordmånen är knapp där växer människorna på djupet och inte på bredden. Lewi Pethrus beskriver det mycket bra i första delen av sin självbiografi, Medan du stjärnorna räknar.

"Den lilla troende skara, jag träffade i Lillesand hörde till de människor, som man så ofta träffar på , när man är engagerad i de andliga rörelserna och kommer i kontakt med folket på de små platserna. Den tro och den verksamhet de tillhör har det trångt, och därigenom blir de fostrade och danade på ett alldeles särskilt sätt.

Bland dessa människor framväxer typer av det allra finaste slag. Den motsägelse de röner och det förakt de får uppbära isolerar dem på ett välgörande sätt från deras omgivning. Deras värld domineras av bibelordet, bönen och den kristna gemenskapen. De blir med åren alltmer immuna mot människors omdömen. Deras själs ankare har fått ett fäste, som de alltid känner, men särskilt i stormfyllda tider."

* De behöver kompletteras
Jaså? Hur har vi kommit fram till det. Vi vet att Jesus sa att han var vinstocken, vi är grenarna och vi känner till den första församlingens uppbyggnad, underbart beskriven i Guds ord, men också av många skribenter, bland annat Watchman Nee (Den stora skillnaden). Nee talar inte om komplettering, han talar om hur apostlarna alltid var på resande fot och inte tog ansvar för den lokala församlingen. Det gjorde de äldste på varje ort. Församlingen behöver inte kompletteras, den är fullständig och fantastisk, men den behöver utökas och växa. Om vi åter citerar Pethrus, Medan du stjärnorna räknar, och hans beskrivning av Lillesand, så ser vi att han beskriver tillvaron i det trånga som tillräcklig.

"Deras livsintressen går i helt annan rikting än människornas i allmänhet. Den stimulans, som nöjeslivet skänker, har de inget som helst behov av. Deras gudsumgänge och gudstjänster tillfredsställer deras krav i detta avseende. De lär sig stå ensamma med sin Gud."

* Därför är katedralens återkomst i protestantisk kristenhet något gott
Det är inte mycket som talar för att den utveckling Halldorf beskriver är av godo. De dubbla kyrkliga identiteterna vittnar om ett folk som går från plats till plats för att söka föda, men som inte är levande lemmar i sin egen församling. Det vittnar också om en vilsenhet och bristande enhet vid Kristus, källan. Luther rensade ut sidokapellen och är upphovet till protestantismen. Jag är övertygad om att han rensade på goda grunder och att vi behöver göra sammalunda idag.

Katedralen som byggnad står också i skarp kontrast till Guds tabernakel. Tabernaklet har sin vackraste sida inåt. På utsidan syntes det knappt. Det var mycket oansenligt och täckt med skinn. Vackert inuti, oansenligt utanpå. Som Kristus. Som vår Herre själv.

"Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn och mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra dem, med keruber på, i konstvävnad."
"Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över tabernaklet; elva sådana våder skall du göra. ...Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädursskinn till täckelset och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå detta" (2 Mos 26:1, 7, 14; ur Lee, Witness, Guds ekonomi)

Församlingen ska på utsidan vara fullständigt täckt av Kristus och på insidan ska Kristus vara, blandad med mänsklighet. (Lee, W: Guds ekonomi)

"På utsidan är det ingenting utom Kristus och på insidan ingenting utom Kristus verkad in i och blandad med mänsklighet. Med andra ord, när jag är på utsidan och ser på församlingen, ser jag endast Kristus men när jag kommer in i församlingen och ser på folk, ser jag blandningen av Kristus med varje person. Detta är den verkliga församlingen."(Lee, W: Guds ekonomi)

Avslutningsvis vill jag avsluta med ett citat av brodern Witness Lee där han på ett mycket bra sätt sammanfattar det han vill ha sagt genom att tala om kyrkobyggnader.

"Jag ska ta detta tillfälle i akt för att säga ytterligare ett ord - om byggandet av möteslokalerna. Bröder, om möjligt skulle vi ha en mycket vanlig och enkel lokal till utseendet. Bygg inte en luxuös och vacker möteslokal. Vi kan inte attrahera folk till Herren genom utvändigt vackra byggnader. Jag var en gång i Rom och såg den så kallade St. Peterskatedralen. Jag kan inte tla om hur många miljoner dollar byggnaden är värd, eller hur mycket folk som dras dit dagligen. När jag var där var det fullpackat. Men jag är rädd att inte en person av tusen var frälst. Vad är nyttan av att dra folk med sådana medel? Jag vill säga, att om möjligt borde vi göra oss av med detta slags byggnader. Det är inte välbehagligt men en förolämpning mot Herren."

Grenen, duger den till något nyttigt?

Hes 15: 1-8

Herrens ord kom till mig. Han sade: "Du människobarn, på vilket sätt är vinstockens trä förmer än annat trä, de grenar som finns på träden i skogen?
Tar man virke av den för att göra något nyttigt? Gör man ens en pinne av den för att på den hänga upp något?
Nej, man ger den till mat åt elden. När dess båda ändar har blivit förtärda av eld, och delen däremellan blivit svedd, duger den då till något nyttigt?
Inte ens när den ännu var oskadd kunde man göra något nyttigt av den. Hur mycket mindre kan den användas till något nyttigt, då elden förtärt den och bränt den!
Därför säger Herren, Herren: Som jag gör med en vinstock bland skogens träd, när jag ger den till bränsle åt elden, så skall jag göra med Jerusalems innevånare.
Jag skall vända mitt ansikte mot dem. De har kommit ur elden, men elden skall förtära dem. Ni skall inse att jag är Herren, när jag vänder mitt ansikte mot dem.
Jag skall göra landet till en ödemark, därför att de handlat trolöst, säger Herren, Herren. 

När vi läser dessa ord som Hesekiel får bära fram till Jerusalem, så ser vi att Guds nåd sannerligen är ofattbar. Dessa obrukbara grenar, denna vinstock är det som Jesus företräder. Grenarna är av den karaktären att det inte går att göra något nyttigt av dem, inte ens när de är oskadda. Och grenarna som är skadade och brända är fullständig obrukbara. Så är det också med oss människor. För Gud är vi obrukbara i världen. Han kan inte använda oss alls om vi inte ber honom göra det och tror på Honom och hans ord.

Men ära vare Gud, han sände Kristus, den sanna vinstocken, för att vi skulle bli ett med honom. I Matteus första kapitel kan vi se hur Jesus även fysiskt föddes in i Davids ätt, på ett fullständigt gudomligt sätt.

Matt 1:17
Alltså blir det tillsammans fjorton släktled från Abraham till David, fjorton led från David till fångenskapen i Babylon och från fångenskapen i Babylon till Kristus fjorton led. 

Men om vi något ser tillbaka till profeten Hesekiels dom över Jerusalem så ser vi att den orsakats av mycket svek från folket. I kapitlet innan fördöms avgudadyrkan, och de eländiga avgudarna hade fått insteg i de äldstes hjärtan.

Hes 14:1
Några av de äldste i Israel kom till mig och satte sig ner framför mig. 
Då kom Herrens ord till mig. Han sade: "Du människobarn, dessa män har låtit sina eländiga avgudar få insteg i sina hjärtan och har ställt upp framför sig sådant som förleder dem till synd. Skulle jag verkligen låta sådana fråga mig till råds? 
Säg därför till dem: "Så säger Herren, Herren, "Var och en av Israels hus som släpper in eländiga avgudar i sitt hjärta och ställer upp framför sig det som förleder honom till synd och sedan kommer till profeten, honom skall jag, Herren, ge svar efter vad han förtjänar för sina många avgudars skull. 
Så skall jag gripa Israels folk i hjärtat därför att de alla har vikit bort från mig genom sina avgudar. 
Säg därför till Israels hus: "Så säger Herren, Herren: Vänd om och vänd er bort från era avgudar, vänd er bort från alla era vidrigheter."

Orsaken till att elden skulle drabba Jerusalem var alltså avguderitet. Ingen kan undgå att förstå att det i ännu högre grad gäller vårt land och vår tid. Så många avgudar, och hur murarna brutits ner! Så många äldste, så många ledare, så många som fyllt sina hjärtan med vidrigheter.

Men prisat vare Herrens namn. Vi behöver inte lyssna på, eller delta i avguderiet. Vi har den sanna vinstocken, Jesus Kristus, som dog för våra synders skull. Vi är grenar som inte är till någon nytta alls utanför honom. Endast i Honom bär vi frukt. Frukt som består. Av grenarna kan man inte göra något nyttigt, men grenen som förblir i honom kan fyllas av liv och bära ut hans ord och hans Ande till en behövande värld.

Bön: Låt oss Herre alltid förbli i dig och ditt Ord. Låt inte dina barn komma vilse. För oss hem till dig. 

Ps. Endast Gud vet naturligtvis vad hjärtat slutligen rymmer, det jag avser är det som de i offentligheten ger luft åt enligt ordet från Herren att munnen talar det som hjärtat är fyllt med.

Livet måste leva

När man ser sig omkring i vår vackra natur den här årstiden slås man av livskraften i naturen. Alla blad, alla blommor, allt grönt som tränger fram, som bryter sig ut, som trycker sig ut i kyliga vårvindar. Våren har inte bjudit på många dagar av värme, ändå är livet så okuvligt. Det måste leva. Det frågar inte om lov att få finnas. Det bara bryter fram och tar plats. Där utsikten förut varit kal och öppen ser vi snart stora väggar av gröna lövverk. Visst måste de späda bladen uppleva att klimatet inte är det ultimata, men de vet att snart, snart får de mera värme, mera skydd.

Och så som det är med naturen så är det med oss också. Några måste gå före, några måste tro, några måste grönska, måste leva, även om det är kallt ibland. Guds ande värmer och snart spricker flera fram. Livet smittar, livet bär, livet lever och livet vill leva.

1 Joh 1:2 Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.

Ordspr.b 4:23 Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.

Jer. 21: 8 Till detta folk ska du säga: så säger Herren: Se jag förelägger er vägen till livet och vägen till döden.

Matt 7:14 Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Av de här bibelställena blir det synligt att det andliga livet i Gud även det har lagar, men de innehåller val. Valen att bevara hjärtat, att akta på vägen till livet och att söka den smala vägen.  Vi måste tro på Herren Jesus Kristus och genom den tron ha liv i vår ande genom Guds Ande. Halleluja!

Men har vi en gång tagit emot den sådden, Guds ord, så vet vi att Guds ord är levande och verksamt och att det är skarpare än något tveeggat svärd så att det kan åtskilja. Så att den som en gång tagit emot Jesus förs framåt i livets tjänst. Livet lever och det vill leva, det vill bli mottaget och utgivet och det vill växa och flöda fritt. Därför kan vi vara trygga i Honom och lita på att livet i Guds Ande för oss framåt. Vi förs med livets tvingande kraft framåt.

Gemenskapen med honom

1 Joh 1: 1-4
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets ord. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vi vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och som uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.

Vilket uppdrag dessa första apostlar hade att utföra och förmedla! De hade gått vid Jesu sida och de hade sett honom uppstå ifrån de döda, de hade lyssnat till hans undervisning och de hade fått en stor kärlek och gemenskap med Herren Jesus. Här skriver Johannes att de förkunnar detta för att vi ska få gemenskap med dem och göra deras glädje fullkomlig! Han hade sannerligen tagit emot Jesu ord om att förbli i Honom. 

Joh 15: 1-17
Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av ordet som jag har talat till er.

Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar. Sådana grenar samlar man ihop och kastar i elden, och de bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Min far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.

Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig.

Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag har hört av min Far. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och detta befaller jag er: att ni ska älska varandra.


När vi läser dessa underbara ord så ser vi att Johannes förmedlar vidare det han själv har hört. Och inte bara hört, utan sett, skådat och rört vid. Han hade levt så nära Jesus och den kärlek som de fick förklarade för sig här har sannerligen burit frukt. Rik frukt i årtusenden. Gemenskapen med varandra och med den helige Ande som förhärligar sonen har fungerat i generation efter generation. Så många troende i skaran! Det är ofattbart. Och, tänk, ofta förmedlas kristendomens tillkortakommanden, men vilken Gud är som vår? Vem kan verka i och genom sitt eget folk? Vilken Gud kallar sina barn för vänner? Vilken Gud står bakom allt skapat och allt liv? Jo, det är Honom som Johannes talar om. 

Och som han skriver, när vi får gemenskap med Honom, blir Hans glädje fullkomlig. Halleluja!

Hörnmark talar!

Under gårdagen publicerade Pelle Hörnmark ett av sina återkommande blogginlägg med envägskommunikation. Inlägget liknar i vissa stycken texten som idag publicerades i Dagen, undertecknad Pelle Hörnmark, Daniel Alm och Ingrid Svanell vilket jag refererade och samtalade om i förra inlägget.

Blogginlägget är väldigt andligt i sin utformning och hänvisar till både Anden och andedopsupplevelser, samt Jesu blod. Allt detta kan inte nog överskattas och jag skulle verkligen uppskatta det mycket, mycket högt om det kom i sammanhang där Guds eget ord hölls lika högt. Hörnmark väljer här att tidigt i texten luta sig mot Joel Halldorfs forskning om "pingstförsamlingens episkopala, biskopsledda drag." 

Redan detta är en tydlig markering mot den traditionella pingströrelsens hållning. Här framhålls istället det som Lewi Pethrus på sin tid så starkt och innerligt varnade för, katolicism och ortodoxi.  Vi vet att katolicismen hos många vinner mark, med en folklig ledare och med stora maktanspråk i världen på enhet. Dessa enhetssträvanden har dock mycket liten likhet med den apostoliska och ursprungliga församlingstanken. Men samtidigt som Hörnmark lanserar den "episkopala och biskopsledda" svenska pingstförsamlingen nämner han Lewi Pethrus namn i samma stycke trots att denne man stod för en rakt motsatt hållning. 

Sedan ställer Hörnmark den retoriska frågan "Hur gör vi nu?", för att sedan med säkerhet själv lansera svaret: 

"En ny tid när sociala medier ger enskilda individer en stor plattform, formandet av en tydligare samfundsgemenskap och ett, tyvärr, avtagande bibelläsande i ledares och enskildas liv i våra församlingar. Ja, uppenbarligen så står vi inför en del stora utmaningar hur vi på bästa sätt kan formas tillsammans i en varm, karismatisk, bibelförankrad och sund utveckling." (www.pingst.se)

Problemet med att enskilda individer fått för stor plattform (såna som jag inräknad), samfundet tagit större plats och bibelläsningen avtagit hos både ledare och leddas liv ska lösas  "tillsammans" i en "varm, karismatisk, bibelförankrad och sund utveckling." Vidare ger han rådet till de enskilda att läsa ordet och lyssna på Anden, samt att bilda sig en egen uppfattning. Hörnmark ger också rådet att undvika att lyssna på "de som skriker högst och är alltför dogmatiska och tvärsäkra."

Kommer omedelbart och osökt att tänka på Johannes döparen, som av Jesus sades vara den störste som fötts av kvinnor (Matt 11:11), och han var inte känd för att vara tystlåten. Och om vi ser på ordet dogm, vad betyder det? Det betyder en bindande formulering. Gud ingick förbund, en bindande formulering, med människan. Varför ska vi frångå bindande formuleringar mellan Gud och människa? Slutligen används ordet tvärsäker, vilket inte ger nytt innehåll, utan endast nämns för att ge en negativ förstärkning kring att vara 1. Högljudd, 2. Dogmatisk. 

Efter det att Hörnlund utdelat dessa livsvisdomar och råd så kommer han till den känslomässiga avslutningen där han önskar ha sitt pingstfolk med sig på resan. Han hänvisar till en tro på Jesus i centrum, underbara upplevelser av Anden och även en känslomättad avslutning med referat till Jesu blod. 

Ingen kan motsäga dessa delar, men önskar en mycket tydligare koppling till Ordet, till Sanningen och  Rättfärdigheten. Utan Sanning ingen Nåd. Utan Nåd ingen Sanning. 

Även jag vill avsluta min text med några känslomässiga ord. Å, hur jag önskar att jag slapp se detta och skriva detta och att fler reagerade! Å, hur jag önskar att Gud griper in i dagens kristenhet. 

Men det finns hopp! Jesus har frälst oss till ett hopp och en framtid. Löften om att han skulle komma kan vi se många av i gamla testamentet. Och, Han kom. Löften om att Han kommer tillbaka kan vi se många av i nya testamentet. Och, Han kommer!

Sex år emellan, två olika hållningar inom Pingströrelsen

År 2009 tog Pingströrelsen en policy vad gällde sexualitet och samkönade äktenskap. Policyn är skriven på ett tydligt sätt som inte kan missförstås vad gäller rörelsens inställning till frågan. Den tillkom som en reaktion på regeringens beslut att juridiskt bindande äktenskap kunde ingås mellan samkönade.

Man skriver: "Under 2009 har riksdagen genomfört en lagändring som innebär att juridiskt giltiga äktenskap också kan ingås mellan två män eller två kvinnor. (...)
Pingströrelsens vigselnämnd har tagit ett motsatt beslut..."

Dokumentet är i sin helhet välskrivet och klart. Efter det tydliga avstampet tar man hänsyn till samhällets diskrimineringslagar och slår fast människans rätt till icke kränkning, därefter säger man:

"Men att betrakta äktenskapet mellan man och kvinna som unikt kan knappast vara diskriminerande".

Vidare säger man att det avgörande skälet till det ställningstagandet bygger på att det är den enda fruktsamma relationen samt Bibelns definition av äktenskapet. Man säger också att "vår rörelses pastorer kan inte utföra handlingar som går utöver det mandat som vi uppfattar att Bibeln ger oss".

Sedan fortsätter dokumentet i samma tydliga ton. Läs det gärna i sin helhet.

Idag har pingstledningen kommit med en ny hållning. Inte lika bindande som det ovan citerade dokumentet men undertecknat av Pelle Hörnmark, Daniel Alm och Inger Svanell, där de inleder dokumentet så här:

"De senaste veckorna är det många som gjort sig till talespersoner för vad den rätta pingstläran verkligen är."

Även detta dokument startar med ett tydligt ställningstagande. Denna gången inte mot staten, utan denna gång gäller det personer som samtalat i frågan och där ena linjen förespråkat en ny och luddigare linje medan den andra hållit fast vid den ursprungliga läran som presenteras i Bibeln.
Många tycker det är bra att ledningen talar och bringar ordning i leden, men problemet är här att ledningen valt att frångå sina tidigare så tydliga ställningstaganden för att fånga upp allt mer av de luddiga stämningarna.

När man först konstaterat det offentliga samtalets brister kommer maktspråket i andra stycket. Dessa tre, Hörnmark, Alm och Svanell, uttalar sig nu för hela Pingst och FFS, samt Pingstpastor i samverkan. De vill komma med "vägledande meningar".

1. Människan är älskad av Gud.
2. Att Bibeln är Guds inspirerade ord.
3. Vi är skapade till goda relationer
4. Sexualiteten är Guds gåva till äktenskapet
5. Guds tanke är att man och kvinna ska leva tillsammans i livslång trohet.
6. Om frälsning: Vi tror att alla syndar
7. Jesus är enda frälsningen

Dessa meningar är dock utmanande för det omgivande samhället konstaterar skribenterna. Nu säger man att "det finns ideal som vi har med oss och samtidigt en verklighet att förhålla oss till". "När det gäller frågorna om homosexualitet och kristen tro finns hos oss inga antagna policydokument som klassificerar just homosexualitet på ett visst sätt."

Man säger vidare att vi lever i följderna av en "sexuell revolution" i västvärlden där sexualiteten pekas ut som den starkaste identitetsbärare faktorn i människors liv. Och då inser de att de kan "anses vilja begränsa människors frihet".

"Det är dock inte vårt syfte, däremot tror vi att sexualiteten ändå alltid behöver en trygg form i hur den levs ut."

Hörnmark, Alm och Svanell talar vidare om en "arbetsprocess" där man både för dialog och kan kommunicera evangeliet. Processerna kräver tydlighet men också ödmjukhet, säger man vidare.

Pingstledningen beklagar också i sin avslutningen den debatt som pågått:

"Vi beklagar mycket att den debatt som seglat upp de senaste dagarna riskerar att drabba enskilda homosexuella då den i mångt och mycket har sin grund i en mer generell debatt om hur vår rörelses bibelsyn ska vara och hanteras."

Kommentar:  Ni som läser det jag refererat ovan, eller allra helst de båda artiklarna, ser mycket snart den stora skillnaden i hållning mellan dokumentet som antogs 2009, och detta som publicerats idag.

* Då gjordes avstampet mot staten och äktenskapslagstiftningen. Nu görs avstampet mot de egna leden.

* Då talade man om ställningstaganden. Nu talar man om meningar.

* Då talade man om Bibelns definition. Nu talar man om ideal.

* Då talade man om äktenskapet mellan man och kvinna som unikt. Nu talar man om äktenskapet som form.

* Då talade man om icke perifera förbund. Nu talar man om dialog.

Listan kunde göras mycket längre. Det är ett så stort avsteg. Mitt hjärta blöder.

Bön: Herre, hjälp oss stå upp för sanningen. Låt inte de pastorer som vågade tala sanning ändra sig. Låt dem bli flera. Låt Sanningen få komma fram i offentligheten även i framtiden. Inte bara när det gäller sexualitet, utan även när det gäller andra frågor om liv och död. Låt inte människor offras till döden för kortsiktig vinnings skull. 

Synden

Synden som kräftsvulst
Men vilken kräftsvulst är inte synden! Synden är något fasansfullt - det säger oss den heliga Skrift, och det säger oss livets verklighet. (Schlink, Basilea: Så blir man en ny människa, Evangeliepress, 1989)

Orden ovan är en del av inledningen till Moder Basilea Schlinks bok; Så blir man en ny människa. Den boken har följt mig i många år och är en av ett fåtal böcker som jag måste återvända till gång på gång. Jesu frälsningsverk är fullbordat, men hur mycket tar jag till mig själv och hur mycket låter jag mig förändras av Guds helige ande? Här beskriver B.S sitt eget uppvaknande. Hade Jesusnamnet blivit en formel? Något som alltid fungerade? Eller handlade det om en levande gemenskap med honom som gav sitt liv för oss?

Hon menar att hon inte i "trons bön varje dag tagit itu med sitt (mitt) väsens syndiga bindningar, de som kränkte Jesus och som band mig vid denna värld och vid Satan". Hon säger vidare att en sådan passivitet inför synden är onaturlig och att vi med varje medel måste bekämpa synden i vårt eget väsen i tro. B:S jämför den dödliga synden med en dödlig kräftsvulst (cancersvulst) och säger att gäller det den fysiska hälsan gör vi allt för att rädda vårt liv, men när det gäller själen så anstränger vi oss inte alls på samma sätt. Ändå kan cancern bara ge en lekamlig död.

Ja, synden är ett gift, som ger oss döden och därtill den eviga döden, ett ohyggligt borttvinande, som var dag äger rum på nytt. Därför sa Jesus till sina lärjungar: "Frukta icke för dem, som väl kan döda kroppen men icke har makt att döda själen. Frukta hellre för honom, som har makt att fördärva både kropp och själ i helvetet (Matt 10:28). (B.S som ovan)

Det har hänt att jag fått frågan om varför jag läser den här boken, med påståenden som "vila i nåden", "allt är klart", "gör dig inte bekymmer", osv. De som yttrar detta tror kanske att boken är en nedslående läsning. Att allt känns fullständigt omöjligt när man läser kapitel efter kapitel och var och en av synderna är till döds. Men faktum är att det ger stor glädje att läsa boken. Frälsningsverket blir ännu större när man förstår vidden av vad Herren gjort för oss. Nu har boken en del ålderdomliga uttryck och ord, men jag önskar verkligen att du ger dig tid att läsa den. Det är så mycket som man faktiskt aldrig tänker på i sin vardag men som man bör påminna sig om ibland.

Dessutom har jag många gånger tänkt när jag varit på väckelsemöten med förbön för helande i slutet, att alltid räknas olika kroppsdelar upp, aldrig själsliga åkommor! Tänk när de ropar upp: "Du som är stridslysten, Herren har sett dig", "du som lider av penningbegär, ta emot förbön", "du som lider av respektlöshet", osv. B.S talar också mycket om att vi många gånger får ett stort medlidande med synden. Vi vill linda in den och vårda den istället för att bli av med den. Här behöver vi alla hjälp!

Bön: Herre, hjälp oss att se och bekänna våra synder. Att verkligen sträva efter att bli av med dem tillsammans med dig. Tack för allt du gjort. 

Eli och hans söner

1 Sam 1:25 De slaktade tjuren, och sedan förde de pojken till Eli.
(Levande Bibeln, 2009)

De flesta av oss känner bakgrunden. Elkanas två hustrur, Hannas barnlöshet och hennes utgjutande av sin nöd inför prästen Eli, som "satt på sin vanliga plats vid ingången" (1 Sam 1:9) när hon gick till Herrens tält. Vi har också läst och hört om Samuel, och känner till de böcker som upptecknats om honom och folket han ledde. Det var den pojken som fördes fram till Eli. Det var den pojken som nyligen avvants från bröstet och som var denna barnlösa kvinnas första barn.

Vi läser att Hanna lämnade Samuel hos Eli med orden, "så länge han lever tillhör han Herren". (1 Sam 1:28) och vi ser vidare att Elkana återvände till Rama utan Samuel, som blev en Herrens tjänare under Eli. (1 Sam 2:11)

Vidare läser vi om platsen där den lille pojken lämnades. Platsen där prästen Eli tjänstgjorde. Platsen som var helgad för tjänstgöring för Herren.

Elis söner var onda män. som inte älskade Herren. När någon offrade ett djur brukade de skicka ut en tjänare med en treuddig köttgaffel. Den stötte han ner i grytan medan köttet från det offrade djuret kokades, och krävde sedan att den bit som kom upp skulle tillhöra Elis söner. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Silo för att tillbe. Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet på altaret och sa: "Ge mig det råa köttet, inte det kokta, så att jag kan steka det åt prästen". Om då mannen som offrade köttet svarade: "Du får så mycket du vill ha, men först måste fettet brännas som lagen kräver", brukade tjänaren säga: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld". (1 Sam 2:13-16)

Och detta råkade alla israeliter ut för som kom för att offra. Vi vet att Hanna och Elkana kom varje år för att offra. Och varje år hade Hanna sytt en ny linneefod till Samuel. Vi vet också att Hanna och Elkana blev trogna sitt löfte till Herren, men hur svårt måste det inte ha varit för dem! Att se dessa onda Elis söner! Hur de hanterade offren och på vilket sätt människorna som kommit för att offra bemöttes. Hur svårt måste det inte ha varit för moders- och fadershjärtat att stå fast i löftet om att lämna Samuel på denna plats? (obs! detta är reflektioner och framgår inte i texten)

Denna synd var mycket stor i Herrens ögon. Den visade att man behandlade folkets offer utan respekt. (1 Sam 2:17)

Synden var stor i Herrens ögon. Herren ser med allvar på folkets offer. Idag offrar vi inte kött eller brännoffer som i gamla förbundet, men vi offrar tid, pengar, arbetskraft och kärlek till Guds verk. Att trampa detta under fötterna är en allvarlig synd i Herrens ögon. Vi måste hantera offren på det sätt som blir Herren till behag.

Eli hade blivit mycket gammal men var ändå uppmärksam på vad som hände omkring honom. Han fick till och med veta att hans söner förförde de unga kvinnorna som assisterade vid ingången till templet. (1 Sam 2:22)

Den här synden var mycket grov. Förförelsen av dessa unga kvinnor var illa nog, men att det skedde av Herrens tjänare och i ingången till Herrens tempel var inte ens för prästen Eli möjligt att sona. Synden var direkt riktad mot Herren själv.

Idag pågår också liknande och ännu värre kränkningar av Herren. Så kallade kristna bildningsförbund ansluter sig till RFSL:s pridefestivaler där i år bl.a. besökare kunde introduceras till BDSM (sadomasoschism) och andra erotiska tekniker. Vi vet också att Härnösands domkyrka lagt in en regnbågsmatta i kyrkorummet för att hylla denna synd. Att Visby stift var först bland stiften att låta föreningen RFSL certifiera sig (godkänna kunskap om hbt). Att en efter en s.k kändis klivit fram "ur garderoben", samt att land efter land stiftat lagar som godkänner människans agerande. Denna synd är mycket stor i Herrens ögon. I Elis familj kunde han inte ens sona sina söners synd. Två av dem fick efter profetord mista livet på samma dag. Det var Hofni och Pinehas.

Profeten som besökte Eli påminde honom först om Guds löften och Guds kraft, därefter sade han att han inte frångick sitt löfte om att Levi stam alltid skulle få vara präster men att den synd som försiggick omöjligt fick fortgå.

Därför förklarar jag, Herren, Israels Gud, att även om jag har lovat att din del av Levi stam alltid ska vara präster, är det otänkbart att ni ska fortsätta handla som ni gör. Jag kommer bara att ära dem som ärar mig, och jag kommer att förakta dem som föraktar mig. (1 Sam 2:30)

Gud ärar bara dem som ärar honom. Det betyder att vi ska leva vårt liv till hans ära. Inte bara på en söndag, eller på ett möte eller i åsyn av andra kristna. Vi ska alltid leva till hans ära, och det är att lyssna till honom, lyda honom och att ge sitt liv för honom. Om vi säger att vi har gemenskap med Honom men väljer att vandra i mörkret, då ljuger vi och sanningen finns inte i oss.

I Elis fall blev följderna enorma. Det vilade en sådan förbannelse över prästerskapet. Varje familjemedlem skulle dö i förtid och de skulle under sin levnad få möta mycket sorg, nöd och bedrövelse. Och dessutom skulle alla Elis ättlingar tvingas böja sig för att tigga om sitt bröd.

Om du som inte är kristen läser det här blir du kanske avskräckt och tänker; en så sträng Gud kan jag inte tro på. Men jag vill säga till dig att Herren är god och långmodig, full av nåd och barmhärtighet. Han förlåter de värsta synder och han förlåter om igen! Hans nåd är oändlig, så länge vi tror på honom och bekänner hans namn. Men detta som hände Elis familj var tyvärr tvunget att hända. Eli var präst och tjänade varje dag i tabernaklet. Hans söner tjänade även de i templet och deras fruktansvärda, våldsamma och vidriga beteende gav så allvarliga följder.Något annat hade varit omöjligt. Folkets förtroende för Herren själv stod på spel.

Och, min älskade vän, så är det idag också! Människornas förtroende för Herren själv står på spel.

I sin stora barmhärtighet

1 Petr 1:3-4 Välsignad är vår Herre, Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse fött oss på nytt till ett levande hopp.

Ja, tänk att Jesu Kristi Fader också är vår Fader och tänk att denne i sin stora och omätliga nåd och barmhärtighet har fött oss på nytt till ett levande hopp. Vi tror ju på en Gud som lever! Ingen annan Gud har begravts och stått upp från döden. Ingen annan Gud har tillbringat tid som människa bland människorna. Och denne, denne är det som fött oss på nytt till ett levande hopp. Och det är inte vilket hopp som helst. Många människor hoppas ju på olika saker och ting. Man brukar ofta säga att hoppet är det sista som överger en människa. Ibland kan hoppet slå fel och det visade sig vara förgäves, men då har hoppet ändå burit den människan under tiden den hoppades. Men det hopp som vi är födda till slår inte fel, det har en annan kvalitét. Det har ett evighetsvärde.

1 Petr 1: 6-7 Gläd er därför, om ni nu därför måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron ska visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig.

Hoppet vi är kallade till framkallar en tro som är värdefullare än guld och en dag ska den tror bli till en oerhörd och otystbar lovsång. Det blir sådan lovsång, sådan ära och sådant pris, som världen aldrig skådat och aldrig kommer att få skåda.

1 Petr 1: 8-9 Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning.

Vårt hopp har ett mål! Det handlar om själarnas frälsning. Det handlar om evigt liv. Det handlar om livet här och nu. Det handlar om Guds rike som inte är av denna världen! Det handlar om det som inte kan köpas för pengar och det handlar om det som är gott, sant, rättfärdigt och evigt.

Målet är här, målet är nu, målet är himlen, målet är Jesus!

Tänk vilken skillnad mot att rädda kroppen, eller ägodelarna, eller miljön, eller det världsliga.

Vårt hopp slår inte fel. Den vi hoppas på lever och ska aldrig dö. Den vi hoppas på är sann och god. Därför kan vi redan nu jubla, tacka och prisa HERREN.

Regionala samtalsdagar om...(sch!)

Dopet!

Om vi läser på Pingströrelsens hemsida så döljer sig denna fråga under den intetsägande rubriceringen, Regionala samtalsdagar för församlingsledare om församlingen och medlemsskap. 

Men sedan publicerar en deltagare en bild från Umeå pingstkyrka, på facebook, med en fråga: Is baptism required for membership? Pingst baptism conference today. 

På hemsidan kan vi läsa mera om denna konferens. Först ska man inleda med bön och bibelstudium (lovvärt). Sedan ska man dela upp sig i samtalsgrupper som är fördelade på fyra pastorer som kommit till olika slutsatser. Dessa fyra pastorer är Niklas Piensoho, Daniel Alm, Urban Ringbäck och Dan Salomonsson. 

Samlingarna är riktade till församlingsledare, äldste och styrelse, eller andra som församlingen vill sända. Församlingsledare anmäler gruppen. Och man uppmanas läsa apostlagärningarna innan man kommer!

Detta är sannerligen goda nyheter!¨

Det tycker säkerligen även Christer Åberg som många gånger behandlat dopfrågan på bloggen, www. apg29.se. Han skrev nyligen en reaktion på tidningen Dagens artikel, Daniel Alm: Bra samtal om dopfrågan i Pingst. Christers reaktion fick rubriken: Det är något fel inom pingst när dopfrågan diskuteras? Texten fortsatte med förstärkning i underrubriken: Att man över huvud taget diskuterar om dopet i Pingst visar tydligt att något är fel. 

Att något är fel. Ja, att något är fel, det är nog många överens om. Vi hoppas och tror att det är en seriös satsning. Kallelsens fokusering på bön, bibelstudium, och förberedelse, ger ju ett betydligt bättre intryck än storsatsningarna som Hörnmark gjort de senaste åren. 

Trots allt kan det vara en god idé att samlas på biblisk grund, men ämnet är inte lämpligt för diskussion. Vi vet att Herren vill att vi följer honom.

Hatbrotten

Brå:s uppgift att skilja hatbrott från andra våldsbrott är en grannlaga uppgift som innefattar många fler moment än vad vi vanligen tror. Det handlar inte om att på ett enkelt sätt välja en annan kod vid anmälningstillfället om personen råkar komma från ett annat land eller uppfylla något annat av kriterierna för att utgöra hatbrott. 

Brå gör en särskild granskning, manuellt, av alla fall och de har även andra statistiska undersökningar med självrapporterad utsatthet att kunna använda sig av. På Brå:s hemsida finns en beskrivning av detta, samt vilka kategorier som hatbrotten sorteras under. De är för närvarande följande;

1. Anmälda

* Främlingsfientliga/rasistiska

* afrobiska

*  antiromska

* islamofobiska

* antisemitiska

* kristofobiska

* övriga antireligiösa

* homofobiska

* bifobiska

* heterofobiska

* transfobiska

2. Självrapporterade

a. Främlingsfientliga 

b. Antireligiösa

c. homofobiska

Här skulle Brå:s tabell rörande hatbrott 2008 - 2012 ha legat.

Om vi studerar tabellen finner vi flera intressanta fenomen.
1. De främlingsfientliga brotten dominerar helt.  De utgör 72 % av brotten över de fyra åren, men andelen hatbrott som helhet minskar vilket gör att antalet minskat något, 6 %.
2. Brott mot afrikaner är mest vanliga och de ökar till och med. Sedan ser vi att många av de anmälda brotten är brott mellan minoriteter.
3. De antisemitiska brotten ökar!
4. Islamafobiska brott ökar (något).
5. Krisofobiska (och andra antireligiösa) brott ökar mest!!! (51 % andelsmässigt)
6. Kristofobiska (enbart) utgör 4 % av hatbrotten och de ökar!
7. Homofobiska brott går kraftigt ner. ( -32 %, men fortfarande år 2012 var de nästan tre gånger fler än de kristofobiska och antireligiösa, nästan fyra gånger fler än de "rena" kristofobiska)
8. Brott mot transpersoner utgör c:a 1 % av andelen hatbrott.

Vad är poängen?

Ja, först och främst vill jag råda bot på okunskap (delvis egen) och fördomar. Många tänker kanske att hatbrottskriterierna som var och är kopplade till diskrimineringslagstiftningen, om vilken finns mycket i övrigt att önska, skulle vara vaga eller oklart formulerade. Kanske har någon trott att sorteringen kan grunda sig på att endast något kriterie uppfyllts, t.ex. etnicitet, religion osv. och att varje brott mot personer i dessa grupper kunde uppges vara hatbrott. Men läser vi på Brå:s hemsida ser vi att fallen granskas manuellt och insortering i den här kategorin görs genom granskning av flera olika kriterier i det anmälda brottet. Därför kan vi på relativt goda grunder anta att de flesta av brotten i dessa kategorier faktiskt utgörs av förföljelse p.g.a. att personen har en viss egenskap som förövaren reagerat på.

Det andra jag ville peka på är den oroande ökningen av brott av antireligiösa orsaker. Dessa brott riktar sig mot flera former av religion. Och oavsett hur vi kristna ser på muslimer måste vi ju ändå erkänna detta att troende muslimer, liksom troende kristna, liksom troende judar inte har ett beteende som skulle kunna förorsaka att de (vi) blir utsatta för brott. Vi befinner oss inte i miljöer där brott är vanligast förekommande, vi lever generellt sett lugna liv och finns inte ute dessa tider heller. Denna grupp av religiösa lever på allt sätt sådana liv som borde vara de allra minst våldsutsatta i samhället. Därför är denna ökning extra oroande. Var sker brotten? Hur sker brotten? Vilka är förövarna? Hur har Brå granskat och särskiljt dessa brott från andra brott (är de säkerställda?)?

Uppdaterar (2014-02-23): Rapport från Brå ger svar på de flesta av de frågor som jag ställer samt besvarar fler än dem jag ställt. I den rapporten framkommer bl.a. en viktig uppgift angående antireligiösa hatbrott och det är att 68 % av dem som utsatts för dessa även blivit utsatta för främlingsfientligt våld. Arten av kristofobiska brott är att 54 % riktar sig mot byggnader, kyrkor, församlingshem som klotter och skadegörelse, 34 % ofredande och hot, samt 25 % övrigt våld. 

Att brotten är svåra att bevisa, det vet vi sedan tidigare, då väldigt liten andel faktiskt fälls för brotten. Men det här gäller inte bara hatbrott utan brott i allmänhet går inte särskilt ofta till fällande domar. Trots detta är ju den manuella granskningen och kategoriseringen som görs i hatbrottsfallen unik och ger tillgång till ett stort kvalitativt material. Nyttjas denna kunskap och finns kunskapsöverföring inom polisväsende och åklagarmyndigheter? Utbildningar?

Som kristen är det oroande att se att brotten mot kristna tilltar. Och detta i ett land som varit kristet i århundraden. Går vi tillbaka till 1734 års lagstiftning skulle man i stora delar kunna tro att man läser ur gamla testamentet. Sverige var mycket präglat av kristendomen. Barn lärde sig läsa ur katekesen och världsbilden och omvärldsförståelsen var fullständigt präglade av kristen tro. Däremot var det då som nu behov av väckande och levande kristendom. Då som nu kom dessa väckelsesignaler med jämna mellanrum och drabbade byar, bygder och områden. Sällan hela landet. Staten och kyrkan hade en intim och olycklig koppling vilket medförde ett starkt strafftänkande hos gemene man. Men landet var ändå kristet i sin grund. De som förnekade Gud hörde till en udda och ovanlig kategori av människor. Idag är dessa många. Och nu har det alltså gått så långt att man inom kriminalstatistik kan härleda en ökande grupp av hatbrott riktade mot kristna i dagens Sverige.

Certifiering

Certifiering, intyg som till sin riktighet bestyrks av vederbörande myndighet, privatperson eller juridisk person.

Etymologi

Från tidigt 1300-tal genom från fornfranska certificat, certifiier, försäkra sig om, bevittna sanningen av. Från 1100-talets latin certificare, som bestyrker, att försäkra sig om, från latinets certus (jmfr engelskans certain). Tillsammans med roten facere, att göra, göra. Relaterade engelska ord certified; certifying.

(källa: www.wikipedia.org)

"Sedan 2008 erbjuder RFSL hbt-certifiering, som innebär ett synliggörande av att en organisation arbetar strategiskt i syfte att erbjuda en god arbetsmiljö för anställda och ett respektfullt bemötande av patienter/klienter/brukare utifrån ett hbt-perspektiv." 

De verksamheter som genomgår RFSL:s utbildning erhåller dessa certifikat. De anger själva på sin hemsida att "de har en lång tradition av att genomföra utbildningsinsatser", vilket (enligt dem själva) ska borga för kvalitét. På samma sida kan vi läsa att kraven på kvalité i dessa fall inte i första hand gäller utfärdaren av certifikatet utan mottagaren.

"Det måste också synliggöras att kompetensen finns. Genom RFSL:s hbt-certifiering kan en organisation inte bara tillägna sig kunskap och verktyg för det kontinuerliga arbetet - certifieringen är också ett kvitto på att systematiskt arbete genomförts. På så sätt är certifieringen ett hjälpmedel i synliggörandet."

Certifikatmottagaren ska alltså för att motta certifikatet från RFSL kunna uppfylla vissa kriterier. På RFSL:s hemsida nämns dessa fem kriterier och det sista av dem innebär att "uppdragsgivaren skall genomföra kvalitetsgenomgång enligt avtalad plan". 

Ser vi på det i ett tidsperspektiv blir alltså certifikatmottagande myndighet bunden på en rad punkter. RFSL:s kriterier för att certifikat ska utfärdas kan du läsa nedan:

"1. Uppdragsgivarens samtliga anställda skall ha en kunskapsnivå motsvarande en grundutbildning i hbt-frågor samt relevanta fördjupningskunskaper enligt avtalad plan. (Utbildningsplanen läggs upp under planeringsfasen)

2. Uppdragsgivaren skall, med utgångspunkt i förvärvade kunskaper, aktivt och kontinuerligt arbeta för att skapa en öppen och inkluderande arbetsmiljö utifrån ett hbt-perspektiv

3. Uppdragsgivaren skall, med utgångspunkt i förvärvade kunskaper, aktivt och kontinuerligt arbeta för att skapa ett välkomnande och respektfullt bemötande av patienter/klienter/ brukare utifrån ett hbt-perspektiv.

4. Uppdragsgivaren skall ha en utarbetad och väl förankrad plan för hur attitydarbetet kring hbt-frågor på arbetsplatsen – såväl internt rörande egna anställda som externt mot patienter/klienter/ brukare – ska fortskrida efter utbildningens slut, samt en dokumenterad plan för att hantera klagomål/diskrimineringsfall etc.

5.Under certifieringsperioden: Uppdragsgivaren skall genomföra kvalitetsgenomgång enligt avtalad plan.

Certifikatet är giltigt i tre år. Därefter görs ett förstärkt uppföljande, så kallad "omcertifiering" för förnyelse av certifikatet i ytterligare tre år." 
ref: www.rfsl.se


Kraven är mycket, mycket vittgående och utsträckta både rumsligt och tidsmässigt. Planering, genomförande, krav på aktivitet både bland personal och klienter/patienter/brukare. Det ska finnas en tydlig och utarbetad plan och planen är bara giltig i tre år.

Det finns knappast någon myndighet idag med så vittsträckta befogenheter. Hur fick RFSU och RFSL en sådan hög status? Vad var det i deras agerande och frågeställningar som gett dem detta myndighetsmandat så att de kan certifiera mycket välutbildade personer med egna examina och myndighetsmandat? De kan alltså utbilda läkare, präster och biskopar. Läser vi i ordets betydelse är det att myndiggöra, att hålla något för sant. Det betyder att RFSU och RFSL har kunskap och myndighet som de erhållit genom "lång erfarenhet av att utföra utbildningsinsatser". Detta kriterium uppfyller ju i så fall svenska grundskolan i än större utsträckning då de haft mandat att utbilda sedan 1862. Så det kan inte vara denna erfarenhet i utbildning som gett makten att certifiera.

Men kan myndigheten ha erhållits på grund av lång och utdragen och hård förföljelse av just denna grupp. Har de diskriminerats på ett mera öppet sätt än andra diskriminerade grupper? Varför har t.ex. inte handikappade rätt att certifiera myndigheter? (där vore det sannerligen behövligt, p.g.a. att många ännu inte äger tillträde till mängder av lokaler). Eller de som förföljs p.g.a. av religiös övertygelse, varför certifierar inte kristna och muslimer dessa myndigheter så att diskriminering ska undvikas? Nej, myndigheten kan inte ha erhållits p.g.a. att det rör sig om en diskriminerad grupp. Då hade många haft tillgång till certifikat.

Verkligheten bakom denna position ligger i en långvarig och utdragen lobbyprocess högt upp i maktens korridorer. På sin tid skrev Arne Imsen boken Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian. Titeln kanske upprör en del människor som ser livsmönstret som accepterat, etablerat, rättvist och gott, men bakom den titeln rör sig en profetisk iakttagelseförmåga utanför det mesta. Imsen var en av dem som såg hur djupt denna rörelses rötter trängde sig i folkdjupet och vilken andlig förvirring som skulle följa i spåren av den. På youtube såg jag igår ett litet klipp av Jonas Gardells bejublande och storslagna show Mitt enda liv, där han sjunger om "min gud" uppblandat med svordomar och med regnbågsflaggorna i ryggen, då förstår man att tankebyggnaderna inte är lätta att rå på. Raderna av kärleksförklaringar på twitter till showen vittnar också om "det allmännas" acceptans.

Men oavsett det allmänna, oavsett samhälle, oavsett myndighetsstatus - RFSU och RFSL är inte myndigheter!

Den enda möjlighet en certifikatutgivare har att få sin myndighet det är av certifikatmottagarna! Mottagarna ger utgivarna legitimitet! I den stund en mottagare skriver under har utgivaren fått sin myndighet. Därför är den enda chansen för vårt land att komma undan den här certifieringen att myndigheter och ansvariga vaknar och vågar stå upp för sanningen även om det svider. Någon måste berätta sanningen - att kejsaren saknar kläder.