torsdag 1 mars 2012

Så kul...

Mitt under mitt arbete med att uppdatera, scanna och sortera intyg, betyg, och allt annat som hör ihop med att söka arbete så kommer jag då till samverkansdelen och ska kolla upp referenser. Och då ser jag att jag inte alls hållit koll det senaste året. Det ligger en avhandling från Göteborg som tar avstamp i mitt arbete. Detta är första gången det händer! Jag har blivit refererad några gånger och recenserad en gång, men inte visste jag att det fanns en färsk doktor i Göteborg som skrivit så nära mitt ämne.

Avhandlingen heter: Kvinnovärldar och barnamord: Makt, ansvar och gemenskap i rättsprotokoll c:a 1700 - 1840. Institutionen för Historiska studier. Helena Hagelin har skrivit den.
http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/23414/1/gupea_2077_23414_1.pdf

Så här skriver Hagelin i sina utgångspunkter:

"UTGÅNGSPUNKTER
Ingeborgs graviditet, förlossning och barnamord var en krissituation
som hon inte kunde eller fick hantera ensam. Lokalsamhället, hushållet och den värld av kvinnor hon befann sig i gjorde sitt yttersta för att
avslöja hennes hemlighet och bringa reda i den situation som uppstått. I föreliggande studie ska framför allt kvinnornas sociala sammanslutningar och deras roll belysas utifrån barnamordsprocesser.
Den engelske historikern Mark Jackson har formulerat en sammanfattning av barnamordsforskningen som på samma gång kan sägas
vara en reflektion över en lucka i densamma:
Thus, previous studies have underestimated both the extent to which women were active participiants in the legal
process and the manner in which women themselves
helped to define and maintain the boundaries of acceptable female behaviour.
2

Denna formulering sätter fingret på något av det mest centrala som
ska utforskas i denna studie – kvinnornas roll i den rättsliga processen
och i definiering och upprätthållande av normer kring kvinnlighet och
kvinnovardag. Umeåsociologen Gun-Britt Johansson berör denna
problematik när hon i sin avhandling Synderskan och lagen: Barnamord i
tre Norrlandslän 1830-1870 framhåller den utomäktenskapligt gravida
kvinnans rädsla för förlusten av sociala relationer som förklaring till
barnamorden.
3
 Där Johansson ser relationerna som avgörande för
kvinnans handling vill jag gå vidare och närmare studera, analysera
och värdera hur dessa relationer verkligen fungerade och vilka uttryck de tog sig i vardagslivet. "

Det känns så roligt när det man gjort blir läst och inte bara läst utan använt. Oj, oj, nu får jag lust att komma tillbaka till universitetet igen!

Sov Gott!

onsdag 29 februari 2012

Aborter och social utsatthet

Upprepade aborter är vanligast i socialt utsatta grupper.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2012/02/29/Upprepade-aborter-vanligare-bland-socialt-utsatta/

Någon som blir förvånad? Jag blir det inte. Bara arg och ledsen. När familjeprojektet började överges av vissa män för flera hundra år sedan blev många kvinnor ensamförsörjare och ensamt ansvariga för de barn som de födde. Många som förfasar sig och pekar på pappans viktiga roll ska säkert om de studerar sin släkttavla finna någon moder som fött någon av anfäderna som fört släktet vidare. Det finns knappast något släktled som går fritt från dessa historier. Snedsprången var inte helt ovanliga och de kvinnor som fullständigt saknade försörjningsmöjligheter sattes i nästan ofattbara prövningar. De kunde slängas ut av arbetsgivare om graviditeten avslöjades och barnafadern kunde ställa sig upp i lokala rättsinstanser och svära sig fri från sin del av det hela. Historien kring barn, önskade barn, levande barn, döda barn och aborterade foster är lång. Mycket lång.

Innan vi har fått den normförskjutning som vi har idag där många tjejer vuxit upp med ett "frihetsbudskap" och normlöshetsbudskap har påverkansprocessen och samhällets riktlinjer sakta fallit under, inte bara årtionden utan århundraden. Idag står de ju själva ofta upp för dessa värderingar, åtminstone på ytan. Skrapar man på denna bara en aning, så finns det i djupet av varje person en önskan om tvåsamhet, en önskan om föräldraskap och en önskan om kärlek och trygghet.

De som drabbades hårdast historiskt sett var de fattiga och obemedlade kvinnorna och vi ser här i denna studie hur historien upprepar sig ständigt. Vilka tjejer och killar kommer att ha hårdast tryck på sig att leva ut det "frihetsbudskap" som filmen "Sex på kartan" ger uttryck för? Vilka kommer att få krav från pojkvänner om analsex, om sex med flera, om sex med samma kön, om alla möjliga olika varianter på sex? Vilka kommer att känna rädsla att förlora kärlek och närhet om de inte "ställer upp"? Ja, inte är det flickor och killar från trygga och stabila miljöer i överklass. Knappast händer detta mellan tennisträningen och pianolektionen, det är mera troligt att det händer nyckelbarnet där en ensam förälder arbetar. Eller kanske händer det invandrarpojken, eller kanske den som blir handlöst kär i en person med högre status än vad den själv har.

Om vi kristna verkligen brydde oss om barnen skulle vi arbeta fram egna material som ger barnen en bra information - som visar att alla är värdefulla - som visar på att det finns ett värde i att vänta och vara rädd om sig. Jag blir både arg och ledsen över tillståndet och att man hela tiden angriper det med mera frihet från samhällets sida.

Och som jämförelse: det är precis samma sak med betyg. Vilka förlorar mest på en otydlig kommunikaton? Jo åter igen barnen från utsatta miljöer.

Bön: Jag ber dig Herre om att du ska hjälpa oss att skapa ramar och trygghet för nästa släkte och att vi ska kunna ge detta till samhällets alla grupper. 

tisdag 28 februari 2012

Respekt av fel orsak.

"Kristna tål mer", säger BBC:s generaldirektör Mark Thompson. Skämt och satirer som riktas mot muslimer eller etniska minoriteter kan lätt uppfattas som rasism. Egentligen tycker han dock inte att religioner ska skyddas "på det sättet" alls utan hans grundinställning verkar vara att det mesta bör tillåtas. Men säger han: "Det är skillnad på att bara få starka klagomål, och att få samma klagomål kopplade till "nu laddar jag min AK47:a".
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=299697

Länge, länge har kristna fått utstå kraftiga kränkningar på sin tro i media, i samhället, inom politik och utbildningsväsende med mera. Även lagstiftning och rättsväsende följer allt mer allmänna trender och inom både samhällsvetenskap och naturkunskap kan lärare ställas inför samvetsfrågor i sin undervisningssituation där läraren måste fråga sig: Ska jag lyda Gud mera än människor eller är det så att jag helt enkel måste säga och meddela saker till nästa generation som är uppenbarligen fel?

Så länge jag själv har levat har jag sett mönster vad gäller svensk film- och teaterproduktion när det gäller synen på kristendom och dess företrädare. Oftast får de spela skurk, dvs. vara dubbelbottnade, oärliga, visa fasader och lögner. I andra hand kan de dyka upp som hårdhudade, överdrivet lagiska och stränga fäder. Fäder som håller barn och hustru i tukt och förmaning. Ett tredje scenario är den liderlige figuren. Ja, fler kunde säkert nämnas. Observera att det jag nu säger är personliga intryck, jag hänvisar inte till någon forskning på området. Det skulle nämligen vara ganska långsökt att någon svensk person fick forskningsmedel för att utföra den här typen av uppgift. Det skulle vara mera sannolikt att få pengar för att forska om mediabilder kring invandrare och/eller muslimer. En före detta kollega skrev en sådan avhandling - och inget ont om den - det var en mycket bra avhandling (http://www.immi.se/imer/thesis/tigervall.htm), men vad jag saknar är att någon skulle ta tag i frågan över hur kristna får behandlas i det samhälleliga rummet i dag.

Över allt detta triumferar vi!

I Rom.br. 8:37 skriver Paulus: "Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek."!

Den vane Bibelläsaren känner igen sammanhanget. Ett underbart sammanhang i Romarbrevet där friheten och segern proklameras på ett fullständigt och överflödande sätt. "Ingenting kan skilja oss från Kristi kärlek" (39)

Innan Paulus kommer så här långt har han beskrivit vägen in i rättfärdighet och kallelse (28-30). "Dem han i förväg har utsett dem har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet". Under mina första år som nyfrälst var det här en av de verser som jag levde av och i! För mig såg det kristna livet alldeles ouppnåeligt ut, men vilken frihet när man läser detta! Jesus gör allt! Han kallar! Han gör oss rättfärdiga! Han skänker oss sin härlighet! Vad återstår för oss att göra? Tacka!

Sedan fortsätter han med den kända frågan: "Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? (31)
Han skonade inte sin egen son av kärlek till oss, och ingen kan anklaga Guds utvalda. Vem kan anklaga? Kristus själv vädjar för oss.

Och sedan kommer en uppräkning, Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?
Här talas det om både yttre och inre kamp. Ångesten och nöden som kan blockera och lamslå vårt känsloliv och själsliv så till den milda grad att vi inte på minsta sätt kan "känna" Guds närvaro i prövningens stund. Då är det viktigt att vi har ordet att lita på. Ingenting kan skilja oss från Kristi kärlek. Och förföljelse och svält, det drabbas vi sällan av i västvärlden på ett öppet sätt. Däremot förekommer utestängningar och andra maktstrategier som kan vara förödande för den som halkar mellan stolarna i samhällets byråkrati. Fysisk svält får väl anses vara utomordentligt ovanligt i vår del av världen, men många drabbas fortfarande i vår värld. I västvärlden kanske vi snarare kan lida av känslomässig svält och ensamhet men mat tror jag de allra flesta har. Men tänk att mitt i förföljelsen bekänna Kristus - att stå fast vid sin tro, det är då ordet håller! Nakenhet, fara och svärd kan inte heller skilja oss från Kristus. Skulle vi mista vårt fysiska liv så vet vi att allt ska sammanfattas i Kristus och att vi har ett evigt liv att vänta.

Vi ska heller inte klara oss med knapp nöd! Vi ska triumfera! Och inte bara över dessa problem som var och en av dem är oerhört allvarliga till sina naturer utan också över änglar och andemakter, krafter i höjden och krafter i djupet eller något annat i skapelsen. Ingenting ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.


måndag 27 februari 2012

Öppet

Budskapet om Jesus Kristus framfördes öppet överallt där han gick fram. Synligheten var ett måste för att människorna skulle kunna komma till tro. Ändå var det långt ifrån alla som mötte honom som trodde på honom. Oftast blev det två läger. Den ena gruppen trodde på honom och ville följa honom och den andra gruppen tog ställning emot. Tänk att man får aldrig höra talas om någon som är neutral när det gäller Jesus!

I Joh 11 får vi läsa om hur det gick till när hans vän Lasarus uppstod från döden. Han hade legat död i fyra dygn när han kallades ut ur graven och hans vänner fick befria honom från bindlarna som han haft. Vilken lycka! Vilken glädje! Många kom då till tro på honom (v.45) men några gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort (v.46). Till och med blev det läge att ordna med ett rådslag (v. 47). Översteprästerna och fariseerna deltog. Problemet som presenterades var att Jesus gjorde för många tecken.(47) "Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk". (48) Logiken i resonemanget är svår att förstå men kanske tänkte de att deras lära skulle förklaras vara underordnad eller med ett lägre värde än den lära som Jesus hade. De var i ett liknande tillstånd som dagens församlingar och var tvungna att tänka strategiskt och ekonomiskt och på dem som hade makten. På Jesu tid var det romarna.

Översteprästen Kajafas uttalade sig profetiskt utan att veta om det och sa att det var bättre att en dog för folket än att hela folket gick under och (...) från den dagen var de fast beslutna att döda honom. (53)

Det är nu det händer, det som vi aldrig läser om annars, att Jesus inte längre gick omkring öppet bland judarna. Många gånger drog han sig undan till ensliga platser för att vara med sin Fader men Jesus rörde sig alltid i ljuset - fullt öppet! Han drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen och där höll han till med sina lärjungar. Medan de var där gick många omkring och sökte efter honom och funderade och pratade. Och det gick även ut en befallning om att om någon såg till honom skulle det anmälas.

Den här tiden i Efraim vet vi inte mycket om. Men jag tror att varje dag, varje timme var så dyrbar för Jesus. Han hade sitt umgänge med den helige ande och med Fadern, men lärjungarna var ju mycket kära för honom. Här fick han tillfälle att dela dagar, stunder av helig samvaro med dem innan han skulle lämna över sig till korset. Jesus visste att dagen var nära och han visste att det här var en tid av nåd och samvaro, och han visste att i längden kunde de inte hålla till i Efraim, men de fick en tid!


Swärd om energi

Stefan Swärd skriver i Världen idag om energi. http://www.varldenidag.se/ledare/2012/02/27/Energipolitik-handlar-om-att-forvalta-det-skapade/

Vi ska förvalta det skapade, enligt Swärd. Sårbarheten i systemet belyser han med IT-samhälle och en tidsaspekt om 15 minuter. Han tänker också på kopplingen till mellanöstern och "den arabiska våren". När det gäller överhängande risk om ett världskrig så är vi inne på samma linje. Jag tror dock på att det kan ligga ännu närmare. Att det är politiskt brännbart på flera sätt belyser han med kärnkraftsfrågan.

Lösningarna på detta stora komplex av problem har han dock inte. Ställer snarare frågor till läsaren som: "Varför kan man inte utveckla en ny generations kärnkraft som är säker?". (...) och ett stycke längre ner frågar Swärd: "Har Gud någon uppfattning om energipolitiken?" Avslutningsvis sammanfattar han: "En ökad energieffektivisering är den största miljöutmaningen".

Jag frågar: Vem kan vara emot detta resonemang och vart är tanken att det ska föra? Vill Stefan Swärd starta en debatt i frågan så vore det ju tacksamt för energiintresserade och pålästa personer om det lade in synlig ved på elden. Här hittar jag inte en endaste ståndpunkt i en textmassa som handlar om allt ifrån världen, förestående världskrig, kärnkraft, framtid, besparing av energi m.m. Och då drar jag därmed den slutsatsen att Stefan Swärd inte önskar få sitt inlägg debatterat. Jag prövar ytterligare en hypotes: Är det så att Stefan Swärd med sitt inlägg vill förändra mänskligt beteende i energifrågan? Och jag kan konstatera att de mera konkreta råden är få och endast mynnar ut i effektivisering.

Jag prövar en tredje hypotes: Stefan Swärd brinner för dessa frågor och känner en kallelse från Gud att verka inom det här området. Och jag måste tyvärr konstatera att så kan ju inte vara fallet då Swärd själv frågar läsaren om Gud har någon åsikt i energifrågan. Om Gud vore uppdragsgivare skulle troligen Guds inställning ha varit klar.

Så kommer jag då till min fjärde hypotes: Kan det vara så att Stefan Swärd vill synas i media till varje pris och i snart sagt vilken fråga som helst. Denna hypotes syns i dagsläget vara den mest fruktbärande. Ser man på de senaste månaderna så ser man att blogginläggen och tweetsen har dominerats av media och journalistik. Intervjuer, media och journalister verkar vara det hetaste, nära följt av vännen Jean Kabuidibuidi. #pastorjean.

Och ogillar jag därför Stefan Swärd. Nej! Jag ogillar inte alls hans person. Många av de saker som han brinner för - brinner även jag för. Många av de tankar han framför - framför även jag. Nej, jag ogillar inte Stefan Swärd - men konstaterar att många inlägg kanske kunde ha förblivit oskrivna.


Låt oss...

"Låt oss uppmuntra varandra med goda berättelser", tycker insändarskribenten Knut-Bertil Nyström,  EFK, i tidningen Dagen.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=299202

Åter en reaktion på Deminger. Krisen är inte frikyrkans utan hela kristenhetens, skriver Nyström. Han menar också att ett nytt recept att vända trenden kan finnas. Receptet heter denna gång NFU.

"För att vända trenden har man valt att se vad som karaktäriserar församlingar i Sverige där människor kommer till tro. Det finns beskrivet i NFU-materialet "Växande församlingar i Sverige" men också i en nyligen redovisad studie av 35 svenskkyrkliga församlingar med växande antal gudstjänstbesökare." (ingen källa angiven)

Hoppet som Nyström ansluter sig till är att det finns individer i församlingarna som vill vittna om Jesus och som inte har gett upp hoppet om nästa generation. Vi ska enligt Nyström ta till oss tanken, "vad är  mitt bidrag till att någon som inte känner Jesus ska lära känna honom".

Min reaktion över ovanstående resonemang är att jag blir arg och frustrerad. Nyström hänvisar till NFU, dvs. konsulter som med mänskliga organisationsmodeller ska göra församlingarna friska. Han hänvisar även till en icke namngiven källa där 35 församlingar undersökts. Problemet är alltså minskande församlingar inte alls brist på väckelse, avgudadyrkan och underhållningskristendom. Vore man bara fler personer så kunde "rättfärdigheten" bekräftas genom x antal personer som deltar och håller med. Precis som demokratiska val. Precis så som när Jesus korsfästes och människorna fick bestämma. De önskade få Barabbas fri. Barbariet, avgudadyrkan, det onda.

Gud själv säger i sitt ord att vi ska älska honom av hela vår själ, hela vårt hjärta och hela vårt förstånd. Jesus säger tydligt och klart att han är vägen, sanningen och livet. Och han gick bort för att sända oss en Hjälpare, vars hjälp vi inte kan klara oss utan! Den Helige Ande!

Alla väckelser har betts fram. Utan undantag. Så, Låt oss bedja!

Bön: Jesus Kristus Guds son, jag ber att du genom din Ande och kraft ska väcka människorna i det här landet. 

söndag 26 februari 2012

Brott och straff

Då och då får vi mitt i tiden bevittna rättskandaler av ofattbara mått. Vi har sett dem i de flesta länder och under olika typer av regimer. Vi har sett dem utförda mot folkgrupper där tusentals och ibland till och med miljontals människor dödats och vi har sett den enskilde drabbas av rättsvidriga handlingar.

Peter Wolodarski lyfter en av dessa skandaler i dagens ledare i DN. Rättsskandalen ledde till den drabbades död och inte bara det, tydligen har förfalskning och plundring skett och det mesta i dokumenterade former. Wolodarski uttrycker sig bl.a. så här:

"Det är en omskakande upplevelse att ta del av den 37-årige ryssens öde. Han var för ung för att ha egen erfarenhet från kommuniståren och trodde på lagen i det nya Ryssland. Han var övertygad om att Putins regim skulle straffa dem som stal från det gemensamma, om man bara påtalade brottet, men tillintetgjordes i stället själv av statens knutna näve."


Läs gärna ledaren i sin helhet här: http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-en-rattsprocess-som-ringar-in-putins-ryska-morker

Ledaren avslutas med en önskan om Putins avgång och om "att stenen är satt i rullning". Wolodarskis sista ord i ledaren blir: "De som krossade Sergej Magnitskij får inte förbli ostraffade".

Min reaktion blir dubbel. Jag upprörs först å det grövsta när jag läser om denne Magnitskijs öde - och sedan upptäcker jag "smolken" i bägaren. Det känns som om hjärteangelägenheten här inte är att rättvisa ska skipas utan att med hjälp av enskilt rättshaveri arbeta mot rättsväsende och kontroll i hela Ryssland.  Och kanske är det nödvändigt, jag vet inte hur mycket kontroll, censur och kommunistrester som finns kvar i statsskicket, men en sak är säker - genom mänskliga krig, mänskliga hämdaktioner, genom att kasta skuggor långt utöver vad rättsfallet kan åberopa - genom ett sådant agerande väcker man inte människornas hjärtan.

Gud har sett lidandet och han vet vad som är sant i både detta fall och andra. Jag tackar också Gud för att fallet blivit känt och att det finns väldokumenterat. Att avslag på vård och hjälp blir synliga och att andra rättsövergrepp bli synliggjorda. Men det ska ske oavsett uppdragsgivare! Oavsett system! Oavsett politisk färg!

Om vi däremot har en egen politisk agenda och sedan hittar ett exempel på orättvisor, där beskrivningen gynnar min målsättning och ambition, det är då man finner födan lite svårsmält till slut. Det blir liksom "smolk i bägaren".

Den tvångsmässiga mammonstyrda västerlandsfixerade arabiska "våren" som stinker blod, våld och korruption så långt ögat når är inga segrar att skryta med. Vems frihet är det som ges till länderna? Inte är det Guds frihet i alla fall. Den frihet som Jesus ger gör oss sannerligen fria, och när den friheten kommer så sker förändringar i en omgivning och i ett land så som Gud har bestämt det.

Bön: Jag ber Herre att vi ska våga stå på den svages sida även när förföljelsen tilltar. Jag ber att vi ska våga bekänna ditt namn även när det gäller livet.