lördag 19 oktober 2013

Lite prat om hjärnorna

Frid vänner!

Eftersom den här bloggen är min så tänkte jag unna mig att göra ett inlägg som mest är "prat". Varför, kanske du undrar?

Jo, för att ventilera hur låst man kan känna sig i vardagens möten när det gäller frågor som rör församlingstillhörighet, vägval och på vilket sätt varningar för det ekumeniska systemet tas emot, öga mot öga.

Här ger jag ett axplock av svar jag fått. Jag citerar inte personerna exakt av hänsyn till dem.

* Jag är inte så påläst...
* Oj, sånt där känner inte jag till...
* jag vill röra mig i det lilla...
* ja, man vet inte riktigt vad de beslutar...
* Det verkar så komplicerat...
* jag vet inte var man ska hitta sådan information
* jag har inte tid...

Låt mig ta en parallell. Om du satt på en stor båt tillsammans med påven, biskoparna och en mängd lärde från olika världskyrkor och du skulle märka att på båten börjar allt mer av det som sägs och görs avvika från den bok som anger färdriktningen. Skulle du då säga att du inte har tid eller inte kan eller inte vill eller inte förstår?

En annan sak jag tänkt på är att oftast vänder personen argumenten så att de flyttar fokus från det jag säger till min person, "men det är ju fantastiskt vad du är påläst", trots att jag inte alls är särskilt påläst utan bara läst så pass mycket att jag åtminstone kan ta ställning.

Och, sedan, apropå rubriken, som handlar om våra hjärnor. Detta har förundrat mig att vissa får det att låta så avancerat att sätta sig in i, och då vill jag nämna lite vad personer som säger så klarar av.

De klarar:
1. Höga studier
2. Läsa flera språk
3. Svåra arbetsuppgifter
4. Ledarskap
5. Organisera privatliv
6. Ordna sin ekonomi
7. Bygga, både ut och nytt, samt förvärva egendomar och andra ägodelar.
8. Genomföra planering och resor
9. Klara rekreation och semester
10. Vårda relationer och släktband
12. Aktivt deltagande i kulturliv

Detta får mig att undra: om man klarar allt detta men inte har tid, lust eller "kapacitet" att läsa och ta reda på hur det är ställt med båten man sitter i - då är det fel på prioriteringarna.

Om vi låter oss vilseföras. Om vi låter världen ta över kyrkorna och om vi inte gör någonting åt saken då hamnar ju nästa generation i ett än värre läge. Och eftersom jag är personlig i det här inlägget kan jag säga att jag knappast klarar många av de 12 punkter jag skrivit upp men evighetsfrågan är så angelägen att alla de andra punkterna fått stryka på foten.

Ja, ursäkta ett pratigt inlägg. Kontentan är denna, skyll inte på att det är för svårt eller att du inte har tid. Du har tid! Din hjärna fungerar utmärkt och du har ju kapacitet för så mycket avancerade saker i ditt övriga liv så att det bör inte vara minsta problem att skaffa fram information om Världskyrkan och dess innehåll och vägval.

fredag 18 oktober 2013

Ropen i Dekapolis

Hör du, någon ropar. Någon ropar.

I alla tider har människor haft budskap att förmedla till sin nästa. Metoderna för hur budskapen ska förmedlas har varierat mycket, särskilt det sista århundradet, när vi har fått tillgång till all upptänklig media. Fattiglappe kan twittra och yttra sig om det som sker i maktens korridorer på ett sätt som vore fullständigt väsensfrämmande förr. Och om detta är en slags demokratisk process eller en sörja av fabulerande och individcentrering, det lär väl bli en fråga för framtida forskning.

De tidiga predikanterna hade ingen tillgång till allt detta. De hade sin röst, sin tro, sitt mod och ett ord från Herren att gå. En sådan man rörde sig i Dekapolis. Vi tror inte ens att han hade tillgång till skrifterna, utan han gick på en befallning av Herren själv.

"Gå hem till de dina och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig".

Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis allt vad Herren hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.

Vad ett personligt vittnesbörd kan betyda! Alla förundrade sig, och det var inte konstigt med tanke på det vittnesbörd han hade att förmedla. Men vi ser att det uppdrag Jesus gav utökades av mannen själv. Om det utökades av sig självt, dvs vittnesbördets styrka fick egen livskraft och fördes iväg, eller om det blev ett sätt för mannen att leva sitt nya liv vet vi inte. Vi vet inte heller hur lång tid han gick omkring i området och ropade och vi vet heller ingenting om hans fortsatta liv. Men en sak vet vi och det är att han ropade i hela Dekapolis och det området är relativt omfattande. Det innefattade omkring tio städer även om antalet varierade. Han gick alltså och ropade i alla dessa städer.

Jag tänker på Jesus här. När han sände ut lärjungarna så gick de alltid två och två och de fick oerhört detaljerade beskrivningar om vad de skulle säga, hur de skulle bete sig och vad som var målet med att de gick ut. De blev också noggrant upplysta om vilken makt som skulle åtfölja dem när de gick, men här sänder Jesus en ensam man till "sina egna". Denne man hade varit besatt och från sina sinnen. Han var känd av många för sin dårskap. Man hade bundit honom på kyrkogårdar och det hade skett vid flera tillfällen eftersom han slet sig lös. Och vi vet att Jesus vid ett annat tillfälle varnar den som blivit befriad att ta emot nya demoner eftersom de då kommer att finna huset tomt och städat.

Varför fick inte mannen i stället följa Jesus så om han bad om? Vad berodde det på att Jesus sände denne man tillbaka till sina egna för att berätta?

Många svar får vi aldrig, men vi ser av det som är skrivet i Markus 5 att mannen ropade i hela Dekapolis om allt som Jesus gjort. Vittnesbördet måste bäras ut. För mannen blev det ett sätt att leva, ett sätt att hålla sitt hus fyllt med tacksamhet till Jesus, och alla som hörde honom förundrade sig.